View tracker

Saker å ting blir inte alltid som man tänkt sig. Man tänker mkt på hur saker å ting har varit, och även på hur saker å ting ser ut just nu. Man tänker ibland tbx på de man haft och på vad man kanske ibland saknar. Är mkt man gått igenom genom åren med vissa personer som inte längre finns där, och ibland kan man faktsikt sakna dom stunder eller de folket. Haft många vänner genom åren men inte haft jätte många som stannat en längre tid. Antingen för att vi blivit ovänner, tappat kontakten eller av andra anledningar. De finns fd vänner man ibland sitter å tänker på, å frågar sig sj vad de egentligen var som gick snett. Varför skildes man åt egentligen? Många av dom har förndrats å blivit något dom inte alls var då , och tror att de är mkt drf de är så här . 

Men ja, som sagt, ibland saknar man dom, nästan lite så att de gör ont faktiskt. Men vissa av dom svek en så hårt att de liksom inte under några omständigheter skulle gå att reparera. Andra gjorde saker man helt enkelt inte kan förlåta. Förstår faktiskt inte riktigt varför jag blivit drabbad av så många. Visst, jag har inte heller varit guds bästa alltid, men jag iaf försökt göra mitt bästa. Andra känns lite som att dom inte ens haft ett hjärta. Inte brytt sig om att dom sårat andra, bara dom sj mått bra. Sen finns de ju tyv människor som lever på att få andra till att må dåligt och vara under dom. Lite tråkigt. Tror faktiskt jag råkat ut för dom allra flesta sorters vänner om jag ska va ärlig. Men jag, som alltid varit sådär jätte godtrogen, så blir de lät så. Dessutom har jag inte gett folk en eller två chanser, utan liksom tre, fyra, kanske t o m fem. Visst, folk säger att man får skylla sig sj, men man vill ju så gärna tro gott om folk, och på att folk faktiskt kan förändras, å vissa kan ju faktiskt, men långt i från alla. 


Saknar den tiden när man bara kunde slänga iväg ett sms å en timme senare satt man hemma hos någon eller i bilen med någon på väg nånsgtans. Den tiden när man nästan alltid kom på något att göra. Eller man bara kunde chilla hemma hos varandra och ändå ha trevligt. Vet inte riktigt vad de var som hände. Man ¨växte väl upp¨ som dom säger. Tycker dock man kunde gjort så ännu, men tiden räcker väl inte till längre. Alla har så mkt annat att göra. Man jobbar, folk skaffar barn och familj och bara försvinner :( 


Har inte haft en enda vän som följt mig sen barndomen, å de är ganska tråkigt faktiskt. Har vänner sen några år tillbaka, men långt ifrån hela livet. Man kan se andra som har vänner sen skoltiden, men alla dom försvann för mig. 


Jag är glad för dom människor jag har i mitt liv idag, dom är inte jätte många men dom räcker. Finns vissa som jag gärna hade velat ha där ännu, men pga vissa omständigheter så går tyv inte de, och ja, de går väl inte att göra något åt. Tyv.


För er som läser, och som kanske en gång varit en del av mitt liv och min vänskap, ni ska veta att jag saknar er, och ni får gärna höra av er. 

Till er som finns där nu, tack för att ni finns och för att ni gör varje dag lite lättare för mig. Utan er vet jag inte var jag varit idag. 

Ni är underbara <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hur kan man älska någon som skadat en så? Hur kan man sakna någon som gjort en så illa ? Å varför vänder man tillbaka dit flera flera flera ggr trots att man vet att de inte är bra? Trots att man vet att de inte heller kommer bli bättre ?
Varför låter man sig sj att lida över något som fått en så långt ner på botten att de nästan gick åt helvete ?
Å varför är man så korkad å tror på lögnerna om och om igen ?
Förtjänar jag de här? Nä, innerst inne vet jag att jag inte gör de. Men ändå lägger jag skulden på mig sj :( ändå gråter jag och mår dåligt över de. Ändå klamrar jag mig fast. Varför? Jag fattar inte. Varför kan jag inte bara släppa taget och gå vidare? De finns så mkt andra möjligheter. Så mkt bättre alternativ.
Vad är de som håller mig kvar ? Vad finns där som jag egentligen behöver ?
Blir bara mer å mer skadad å sårad ju längre jag stannar. Å jag vet om de. Varför kan jag inte bara få komma därifrån då?
Kärlek å känslor är fan ett jävla helvete ! Hatar de så fruktansvärt mkt
😭
Benåda mig. Skona mig. Låt mig bara få slippa denna hemska mardröm. För jag orkar inte kämpa å stå upp mkt längre
😔
Allting gör så satans jävla ont
😭

Likes

Comments

View tracker

Hjärtat bankar. Slår. Hårt som fan. De gör ont. Jag äcklas. Vrf ? Fattar inte. Gaah. Varför kan jag bara inte ta mig ifrån skiten ? Blir bara mer å mer sårad. Mår bara sämre å sämre. Ilskan växer. Så mkt hat. Fattar inte. Vrf ens umgås med så vidriga människor helt ärligt. Gah. Fan. Jag ska inte lägga tid å energi på de här. Ska inte bli lack. Varför i helvete kan jag inte bara skita i de. Blir så arg å ledsen på mig sj också. De orsakar verkligen onödigt mkt smärta. Fan fan fan !!!!

Likes

Comments

Massa tankar bara strömmar genom huvudet hela tiden. Blir fan knäpp. Vad är rätt? Vad är fel? Vilken väg är rätt ? Vilket håll ska jag gå ? Jag vet verkligen inte verken in eller ut längre 😔
Jag bara tuffar på och hoppas på de bästa. Tar mig igenom försiktigt, dag för dag.
Men så kommer motgångarna. Tankarna. Och man vill bara få allting på sin rätta plats. Man börjar få panik. Man skakar å gråter. Är jag på rätt plats? Med rätt människor ? Varför fattas jag och saknar något som egentligen inte är bra för mig ? Varför tänker jag ens så här ? Varför känner jag så här ? Vad är de som gör att jag dras på de hållet ? Vad är de som är så speciellt med just de där ?
Jag fattar ingenting
😔
Ta mig bara ifrån detta helvete innan helvetet tar mig härifrån
😔
Jag orkar inte mer
😭

Likes

Comments

Ska jag va ärlig, så förstår jag egentligen vad de är, som gör att jag fastnat så satans jävla hårt för dig ?
Vad är de egentligen med dig som för mig tydligen är så sjukt speciellt?
Jag kan bli så fruktansvärt irriterad, arg, ledsen och besviken på dig för saker du säger, gör eller kanske inte gör ?
Men så fort jag ser dig, eller möter din blick så faller jag som en sten, pladask, rätt ner igen. Utan minsta tvekan dessutom.
Dina sjukt underbara blåa glänsande ögon och ditt sjukt fina leende gör mig så satans jävla svag, att mina ben knappt pallar hålla mig.
Ditt skratt och din röst ..... Herregud !
Och dina grova armar med gaddningarna som på nått sätt får mig å bara vilja ta tag i å bara få känna styrkan och tryggheten av !
De är så sinnessjukt egentligen med tanke på allt annat runt omkring som hänt mellan oss. Och på allt vi sagt och slängt ur oss till varandra. Och på allt du sagt till mig som så många ggr har sårat mig.
Ändå .... ÄNDÅ står jag nog fan kvar, och känner dessa jävla känslor. Ändå är jag så in i helvetes långt upp över öronen kär i dig. Så jävla förälskad som man egentligen bara i en film kan va !
De finns vissa ord du ibland kan kalla mig, eller bara minsta lilla beröring på ett visst speciellt sätt som kan få mig att försvinna bort, få mig att bli helt varm inombords, få hela kroppen att skaka, rysningar och nästan gråta. Av ren glädje, lycka, jag vet inte allt. De är så sinnessjukt att de nästan skrämmer mig att man kan känna så här mkt för en människa. Spec för en människa som dessutom påstår sig inte känna något alls tillbaka. Som inte vill något annat än att bara vara ens vän. Trots allt man gjort och försökt göra för att få personen att förstå. Genom blod, ångest, glädje, tårar och även glädjetårar har jag kämpat som ett svin för att bevisa för dig att jag aldrig skulle på nått sätt kunna lämna dig eller vara med någon annan. Men utan resultat.
Och de är nu de börjar kännas. Spec efter att du flytta. Man känner sig på nått sätt nertrampad. Utnyttjad. Sårad och spottad på.
Att man gjort så mkt för absolut ingen nytta alls.
Jag vet mkt väl vad du sagt. Att de är mitt eget val att kämpa, du blir glad av å se min glöd och energi, men att de antagligen aldrig kommer att bli något mer mellan oss igen.
Men va fan. De är inte så jävla lätt att bara släppa taget om något. Spec inte när de enda man verkligen vill ha. Har alltid fått lära mig att man aldrig ska ge upp, och aldrig sluta kämpa för sina drömmar.
Men i detta läget är de nog snart dags för de. Efter att lagt ner så mkt tid, energi, å all den kamp som jag gjort i över ett halv år, så måste jag nog snart inse, att de kommer inte bli bättre än så här. Snarare tvärtom.
Ju mer tiden går, desto längre ifrån varandra kommer vi. Å släpper jag inte de i tid, så kommer vi ist antagligen att skiljas som ovänner å de vet jag, att ingen av oss vill.

Trots alla fel du gjort. Alla misstag, alla bråk vi haft, alla ord du slängt över mig och alla brister du har, så har jag ändå, från dag 1, älskat dig enda inne ifrån benmärgen och ut ! Med allt jag har och lite till dessutom. Och jag kommer älska dig väldigt länge till.
Men för mitt eget bästa. Är de nog dags för mig att iaf släppa taget och gå vidare.

Kanske inser du en dag hur livet ska va, vad de går ut på, vad du hade, vad vi hade och vad vi kunnat haft. Och kanske finner viljan att komma tillbaka. De skulle va min lycka.
Men kanske, möjligen, finns de en risk, att jag då, hittat någon annan, som uppskattar mig för den jag är och för de jag gör. Och, som älskar mig, för precis den jag är.

De får tiden utvisa. Men ha de i åtanke.
Och glöm aldrig bort hur mkt jag gjorde för dig och hur mkt jag faktiskt älskade dig. För de kan jag garantera dig till 110% att du aldrig kommer att hitta igen !

Livet är hårt. Men nu är de dags att sätta punkt !
Pusssss 😘

Likes

Comments

Hade just nu kunnat göra vad som helst för att få byta plats med den där tjejen. Dels för att låta hennes nära å kära få träffa henne igen. Iaf för en sista gång. Eller kanske fått lov att låta henne få finnas här nere ist för mig. Hon verkar ha så många här nere som saknar henne och behöver henne mer än de finns folk som skulle sakna eller behöva mig. Hon är mer värd detta livet här nere än jag. Hon verkade vara så älskad av så många. Och allt fint hennes pojkvän gjorde och fortf gör för henne. Är så avundsjuk för allt de fina han gör för henne. Hon borde få vara här nere med honom fortfarande. Med hennes familj och bland alla människor som verkligen älskar henne. Skulle verkligen vilja ta hennes plats just nu.
Skulle också vilja ta hennes plats för att se hur många som verkligen skulle brytt sig om jag försvann. Vem som brytt sig ett år. Två år. Tre år efter att jag försvunnit.
Vilka som plötsligt skulle bry sig då som inte bryr sig nu.
De finns ju tyv såna människor som fullständigt skiter i en nu men som plötsligt bryr sig när man inte längre finns.
Den jag älskar och håller kär, och som jag skulle kunna göra allt de där för som han gör för henne, vill inte ens ha mig. Som vän men inget mer. Så vad gör jag här? När de finns andra som är mer värda min plats här nere än jag är.

Man vet aldrig vad som kan hända. Imorgon kanske de är min tur att lämna detta jordliv. Kanske är de din tur. Din brors eller din mammas. Eller kanske din bästa vän.
Tar du tillvara på den tiden du har med dom du håller nära ? Berättar du för dom som du tycker om och bryr dig om att du faktiskt känner som du gör ? För en dag kanske de är för sent. Då kan du inte längre berätta för honom eller för henne vad du känner.
Hur mkt du än vill eller försöker. Hur mkt du än önskar och vill, så kommer du aldrig någonsin att kunna träffa människan igen. Aldrig någonsin kunna säga de du vill få sagt. Hur långt du än åker eller reser. Eller vilka pengar du än har, så kommer de aldrig någonsin att hjälpa dig att få träffa den människan eller få säga de du vill ha sagt till den igen. Tänk på de innan du gör de du gör. Eller väljer dom valen du väljer.
Om en minut. En timme. Ett dygn. En vecka eller liknande kan de vara försent.
Ta vara på de du har nu
Än en gång. Skulle göra exakt precis vad som helst för att få byta plats med henne. Vad som helst !

God natt 😔😭

Likes

Comments

Tårarna rinner längs kinderna. Känner mig ledsen. Bortglömd. Oviktig. Söndertrasad. Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra alls. Är så fruktansvärt jävla förälskad i en människa som en gång var de i mig också men som inte längre känner något för mig övht. Säger han iaf.
Jag vill inget annat än att han ska va min. Inget annat än att va med honom. Bli gammal med honom. Bara få leva med honom.
Eller lever med honom gör jag redan. Men inte på de sättet som jag verkligen önska att vi gjorde. Som ett par.
Jag vill inget hellre än att vi två ska bli ett igen. Men du är så bestämd över att de aldrig kommer bli så mer.
Gör allt för dig. Exakt allt. Men ändå står jag här som nått fån å bara stampar på samma ruta.

De börjar sakta men säkert komma upp för mig mer å mer att de inte kommer bli vi igen. Och jag känner att de kanske snart kommer att komma den dagen då jag faktiskt låter dig gå. Men ibland har man sina dalar. Nergångar. Som denna. Där man verkligen mår riktigt jävla dåligt å bara vill att allting ska va bra igen.

Innerst inne vet vi nog båda, å även alla andra. Att vi är gjorda för varandra. De ska va vi.
Å jag kan lova dig, till 210% att INGEN annan tjej skulle stanna och kämpa så mkt å så länge som jag gjort. Å ingen skulle göra så mkt för dig som jag gjort trots att du varit och är som du är. Tror inte någon tillåtit de faktiskt.

Men. Min tid kommer. Jag kommer så småningom att försvinna om de inte händer något. De tar bara lite extra lång tid eftersom jag aldrig varit och antagligen aldrig kommer att kunna bli så kär och förälskad igen.
Men de är mitt löfte. Å går jag. Då har du förlorat mig helt och för alltid. Tänk på de.

Likes

Comments

Är de verkligen okej att man mår så här ? Att gråta sig till sömns på nätterna. Att på dagarna inte känna något direkt livsgnista.
Och varför plågar man sig själv så jävla hårt över något man vet aldrig kommer hända ?
Jane de blir inte bättre. Varför fattar du inte de sj ? :/
Detta börjar gå för långt :(
Jag orkar lnte längre :(

Likes

Comments

​Vet inte riktigt var man ska börja eller om man ens vågar uttrycka sig om något i Sverige längre, för så fort man nämner något som inte har med svenska folket att göra så är man plötsligt rasist! 

Fick höra häromdagen att jag var feminist för att jag försökte försvara den kvinnliga rollen. Så jävla sjukt ! 

Var är världen och speciellt Sverige på väg?

Förr kunde vi ströga runt på gatorna utan att hela tiden behöva kolla oss över axeln för rädsla att bli nerslagen eller rånad. Våldtagen eller kanske t o m mördad. De är för fan sjukt ! 

Vi måste idag tänka oss för, varenda gång vi öppnar munnen för att inte riskera att bli kallade för något. Vi får inte sjunga vad vi vill. Vi får inte äta vad vi vill. Inte leva hur vi vill, ingenting utan att de ska på nått sätt, ses som rasistiskt. Sjunger vi en psalm är vi rasistiska. Äter vi glassen 88:an eller negerbollar (chokladbollar som de nu så fint heter) så är vi rasistiska. Å skulle vi råka leva mot en norm som en annan religion så är vi också rasistiska. Vissa av våra traditioner är t o m dom rasistiska.  Vad har vi kvar? Snart ingenting. Men dom kommer hit, bygger sina moskeer, utövar sina traditioner, och andra konstiga saker, utan att få nån som helst tillsägelse. De är helt okej. Vi har börjat sälja halal slaktat kött i våra svenska vanliga matbutiker, men gud nåde oss om vi kallar våra chokladbollar för negerbollar ! WTF???

Och nu, plötsligt, har malmö blivit utnämnt till Nordens farligaste stad ? allvarligt talat ? va fan händer egentligen ? 

30 sprängningar på typ ett halvår? mord hit och dit. Nu har en mamma och hennes barn blivit mördat på ikea och de rubriceras som en olyckshändelse? Jo eller hur? Är ni helt jävla dumma i huvudet ? BLINDA? Va fan, ser ni inte vad som håller på att hända? De som händer nere i dom länderna är för fan på väg hit. Vårt land kommer snart att vara en lika stor krigszon som de är där nere. Inte för att de olika folket därifrån bråkar, utan för att de svenska folket som faktiskt vaknat upp, snart kommer att säga ifrån. Om de ska forts så här enda tills vi har nästa val 2018, hur fan kommer Sverige att se ut då, om de redan ser ut som de gör nu? 

Jag börjar bli rädd för att leva i Sverige, för man ser verkligen hur vårt fina land börja förfalla ! Skrämmande. Ingen vågar släppa sina barn ur sikte längre, och äldre människor väljer hellre att stanna inne i sin ensamhet än att gå ut för rädslan för att bli nerslagen och rånad. Ska de va så? Är de så Sverige sett ut i alla år ?! NEJ!!!!!! I helvete heller ! För fan. Snälla, vakna upp innan de är för sent ! 

Jag kommer inte att rösta på sd i nästa val. Mitt numera självklara val, är riksdemokraterna. Dom vet vad som är rätt och fel. Dom ser helheten i problemen. Inte bara problem med invandringen. 


Jag protesterar mot Sveriges regering nu ! Nu har de verkligen gått för långt ! 
ÅT HELVETE MED ER! IDIOTER !

Likes

Comments

Inget ovanligt att de dröjer mellan gångerna som jag skriver. Säger varje gång att jag ska försöka bättra mig. Säger de igen men får se hur de blir !


Men. Nu står jag här igen. Mår dåligt. Känner mig allmänt nere och känner att jag inte vill längre. Har känt de så här till och från i några månader nu. Och nog har man varit nära. För nära nån gång. Men än så länge sitter jag här.
Vissa perioder är bättre än andra. Å vissa är sämre. Är just nu inne i en riktigt dålig period. Börjar närma sig dagar med datum som bär minnen. Vilket är väldigt jobbigt :(
14 aug är de ett år sen HAN hörde av sig. Bara de känns tungt. 15 aug var kvällen då han kysste mig, där mitt på gatan i Staffanstorp. 6 september skulle varit vår årsdag. Kommer så väl ihåg de där ögonblicket, ute på balkongen, när han fråga om jag ville bli hans flicka. Vilket var en självklarhet. Men som vanligt lyckas jag att sabba allt de som gör mig lycklig.
Mår så jävla dåligt över de så de finns inte. Att behöva bära med sig detta varje dag. Vetskapen om att man sabbat något man verkligen kämpat för och som man verkligen ville ha, är något jag knappt kan leva med. Är arg och ledsen på mig sj varje dag. Känner hat mot mig sj. Och rädslan för att de snart ska dyka upp en ny för honom dödar mig långsamt inne ifrån. Nog inte mått så här dåligt, spec inte under så lång tid, som jag gjort och gör just nu. De är helt galet. Aldrig varit så kär i hela mitt liv. Aldrig kämpat så hårt för någon. Aldrig stannat så länge efter en sån sak. Iaf inte efter att jag fått höra att de aldrig kommer bli vi igen.
Men denna gången gör jag. Denna gången ger jag inte mig. Eller gjorde inte iaf.
Just nu vet jag inte riktigt vad jag gör eller vad jag vill. Jag är kär och jag älskat honom men vet inte om jag orkar forts kämpa. Att sitta med tankarna att man inte orkar leva längre var och varannan dag börjar bli något påfrestande. Att varje dag gå med rädsla. Att varje dag vakna upp å aldrig veta hur dagen kommer sluta och heller inte veta om jag kommer att få se morgondagens ljus är verkligen något som tär hårt på psyket.
Fått lite hjälp mot de där men tyv hjälper inte de längre.
Jag vet inte längre vad jag ska göra eller vad jag ska mig till. De enda jag vet, är att jag inte orkar må så här längre.
De enda jag vill, är att han ska komma tillbaka. Men så verkar de aldrig att bli. Och jag känner , precis som jag gjorde för ett halvår sen, att jag inte ser någon anledning till att finnas kvar här om de inte är med honom.
Är så jävla krossad och kluven :(
Jag behöver fan hjälp 😢

Likes

Comments