Jag har 15 dagar på mig, egentligen mindre än så på att ett mirakel ska ske. Jag har mindre än 15 dagar på mig att vända hela min värld från ett bottenskap av misslyckande, tårar, gråt, evigt kämpande, smärta och ångest.. till någonting som är bra, som ger en ny chans till det bättre och som kan ge mig ett lugn.

När jag skriver detta så ligger jag i sängen kl 02:15 ca.. bredvid den mest perfekta skapelsen på denna jord, nämligen min son. Han ligger vid min sida i sängen och sover djupt, jag hör hans lugna andetag och funderar på vad han drömmer om när han ligger där och ser helt fridfull ut. Han har ingen aning om att jag ligger bredvid med gråten i halsen och kämpar för att hålla tårarna inne, tur är väl det. En son ska inte behöva se sin mamma gråta hysteriskt pga ångest och panik för vad som ska ske, en son ska inte behöva titta på sin mamma och torka hennes tårar för att hon inte är stark nog att hålla dom gömda. En son ska inte behöva undra varför hans mamma gråter så, om hon gråter för att han gjort något? Eller för att hon har ont? Han vet inte varför hans mamma gråter så extremt mycket.. men han torkar sin mammas tårar, ger henne en puss och kramar om henne ömt, sonen är snart 3 år gammal.

Min son har fått göra detta, han har fått se mig gråta när jag inte orkat vara stark nog att gömma det svåra som är. Han ska inte behöva det, det är inte hans uppgift att trösta mig, det är ju jag som ska trösts honom. Jag som är hans mamma ska finnas där och trösta honom mot allt som får han att gråta, det är jag som ska torka hans tårar, krama om honom och säga att allt blir bra.

Min son är mitt allt, han är mitt liv och det är endast han som får mig att vilja vara här. Han är ljuset i mitt liv och jag behöver inte någonting annat än att få se han skratta och må bra för att jag ska känna en sån lycka i kroppen att jag nästan spricker. Jag vill skydda honom från allting som kan komma och sätta spår i hans själ, nu känner jag att jag är den anledningen till att han faktiskt kommer få spår som sätter sig i för livet.
Jag kämpar varje dag med att få det som rasar att stanna upp och byggas på nytt.

Om 15 dagar och egentligen mindre så kommer jag inte kunna krama min son godnatt, jag kommer inte kunna pussa honom på pannan när han ska sova och säga att jag älskar honom. Jag kommer heller inte kunna säga godmorgon älsklingen har du sovit gott & få ett leende tillbaka när han säger ja. Jag kommer inte kunna ha honom min vecka som jag har nu. För denna veckan är den sista jag har med honom innan jag tvingas flytta och lämna honom hos hans pappa på heltid. Visst jag kommer kunna träffa honom någon dag någon vecka i några timmar, men det är långt ifrån samma sak.
Min största mardröm är mindre än 15 dagar ifrån att hända och jag känner mig så otroligt maktlös, misslyckad som mamma och förälder, jag känner mig inte värdig att få kalla mig mamma.. fast jag vet att jag är den bästa mamman för min son.

Sen oktober 2016 har jag levt själv och haft sonen varannan vecka då hans pappa och jag gick skilda vägar. Sen oktober, snart 1 år så har jag kämpat för varje dag med allting. Jag har inget jobb, har inte lyckats få ett sen min mammaledighet tog slut 2015, men jag försöker hela tiden.. Jag som ensamstående arbetssökande mamma tvingas gå på socialen, absolut inget jag vill men jag har inget val så länge inget jobberbjudande dyker upp. Jag vet att många kommer klandra mig och antagligen skriva massa hemska saker om hur dålig jag är som mamma, att jag inte ser till min sons bästa. Massa saker! Jag har mindre än 15 dagar på mig att tömma hela min lägenhet, sätta alla möbler och andra prylar i ett förråd och lämna in nyckeln för att undvika få en prick om att jag blivit vräkt.

Ordet vräkt, det värker i hela kroppen när jag hör det. Det känns så smutsigt och nervärderande. Jag är ingen dålig människa och absolut ingen dålig mamma. Jag vet vad som är rätt och fel och vad som är bra för min son.
Att det kommit till denna punken då detta inte längre bara är en sak som kan ske i framtiden utan som faktiskt redan händer är det mest jobbiga, hemska och mest psykiskt påverkande som hänt mig. Att stå med ett barn som man vill göra allting för, behöva lämna ifrån sig honom, forsla bort hela sitt hem och sen inte ha någonstans att bo, det önskar jag inte någon, inte ens min värsta fiende! Det är riktigt plågsamt.

Att stå med en hyresskuld på 18.000 kr är ingenting man vill, speciellt inte när man är arbetslös. Att inte kunna få fram dom pengarna på något sätt. Att ha någon man känner som säger att -" Jag hjälper dig, det är inga problem. Du behöver inte oroa dig vi löser detta. " till att den personen sen slutar svara dig och försvinner i tomma intet. Att ens enda sista chans bara är borta för en verkligen att känna ångest.

Många tror nog att jag gjort detta med flit, dom som tror det har verkligen inte träffat mig. När det blir strul med hyran för att man inte fattat att bostadsbidraget börjat och dom pengarna man får från socialen tror man är till mat och el, då skiter det sig en första gång. Jag fick be om ursäkt för att jag inte fattade allting.
Nästa gång man inte får hyran alls för att man tappar bort allting om att ett möte sker den dagen, den dagen när man har sonen en vecka extra för att hans pappa ligger inne på intensiven och läkarna är osäkra på om han klarar sig så man åker dit och besöker honom. För att man söker för många jobb som är inom samma yrke när det inte finns andra du kan söka för att dom är orealistiska. Jag har bett om ursäkt så många gånger!
Många säger till mig att man inte har råd att göra misstag, tack jag har förstått detta! Det kostar mig mitt liv då jag inte kan ha sonen längre och han är allt för mig.

Jag får nedslag efter nedslag, orkar inte stå upp längre men jag gör det ändå. Jag önskar och hoppas varje dag att mirakel finns och att det kan hända mig innan allting är alldeles för sent! Vill inte känna mig som en dålig mamma när jag vet att jag är den bästa mamman min son kan ha. Jag är ingen dålig person och dålig mamma.. oturen drabbar vissa mer än andra och att vara ensam i staden man bor i utan vänner och familj får än att känna sig jäkligt liten och betydelselös.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är fredag och sonen sover äntligen hemma igen. Känner mig hel när han kommer hem från en vecka hos sin pappa, så vi har myst med god mat, film och lite godis. Slutade med att sonen kröp upp i soffan och bäddade ner sig själv och sov på 2 sekunder. Hehe

Så nu ligger han i sängen och sover gott medan jag ligger i soffan med film och mina tankar. Dom har en tendens att ALLTID komma på kvällen när ljusen är tända och det är mörkt överallt. Ibland är det rätt skönt att tänka på allt och ibland så blir jag så deppig så jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Imorgon är det lördag och det blir nog en lugn dag med slapp, lek och mys. Får hem en säng till sonen imorgon också så ska möblera om lite på hans rum tror jag. Ska bli spännande.

Likes

Comments

Tänkte slänga upp någon bild på sonen och mig.

Är ensamstående och har sonen varannan vecka. Bor granne med hans pappa. (På både gott och ont) vi gick isär i Oktober månad.

Min son är mannen i mitt liv, vissa kanske tycker det låter konstigt men så är det. Han är den jag älskar mest, bryr mig mest om och allt därtill. Finns INGENTING jag INTE skulle göra för honom. Har jag en dålig dag är han där och räddar den med sina galenskaper, miner, kärlek, glädje och skratt. Han är den finaste någonsin.

Likes

Comments

Du gör allting för att förstöra för mig, allt för att jag ska brista i mitt tålamod. Och vet du vad, det har jag redan gjort!
För det enda jag får höra från dig, är kväll på allting. Jag får höra hur fel jag är, hur fel jag gör. Hur konstig jag är, men vet du vad? Det är inte det att jag blivit konstig, Det är bara det att jag har fått nog av att gå efter dina regler och åsikter, vara dig till lags. Nu har jag sagt ifrån och det passar inte dig så du gör allting för att förstöra för mig, mer än vad du redan gjort innan.

Jag vill inte höra på stan att jag gjort massa saker och behandlat dig som skit när det i själva verket är du som gjort allting, men du lägger över allting på mig som vanligt.. försöker få mig att framstå som boven i det hela. Jag är trött på det!

Det är inte okej det du gör och du vet om det. Alla jag känner, min familj och vänner.. vet vad du gjort i alla år. Men ändå lyckas du övertala vissa att vara på din sida istället och sluta prata med mig eller ljuga när jag frågar något.

Jag valde att säga stop för att få ett slut på allting, för att jag inte skulle känna mig ensam. Allting fortsätter och jag känner mig mer ensam än någonsin nu när du lyckas vända alla emot mig med dina äckliga lögner.

Likes

Comments

Vart i stan och fixat några ärenden gällande SEB och försäkringskassan, alltid lika kul! Och självklart så krånglade allting till sig -.- måttligt glad att ingenting blev bättre.

Gick iaf hem till R och hälsade på sonen nu när det är pappaveckan. Den lilla fisen får mig alltid att på bättre humör! Blev lite mys i sonens säng med någon bok. Snart ska jag hem till mig och ta ut hundarna samt städa och laga mat. Blir en lugn och ensam fredag 😬

Likes

Comments

Njut bara njut säger alla. Tänkt på dig själv, gör vad du vill!

Det här är helt nytt för mig, att inte kunna vara med sonen varje dag, se honom busa, leka med honom. Krama och pussa på honom. Jag känner mig otroligt ensam för det är en stor tröst bara av att veta att han ligger inne i rummet i sin säng och sover. Att jag kan gå in i rummet precis när jag vill och bara titta på honom.

Men det kommer bli bättre med tiden, det hoppas jag verkligen. Att jag med tiden kan börja njuta av att få ha min egentid, bara får vara jag!

Tur jag har mina små vovvar bredvid mig i soffan på kvällarna. Dom kan ge mer tröst än vad man tror ibland.

Likes

Comments

Nu är jag här igen, äntligen! Haft blogg så länge jag kan minnas men tog en paus i några månader. Men nu är jag tillbaka och jag ska blogga som aldrig förr. Hoppas ni läser!

Likes

Comments