Hallå!
När jag kollar tillbaka på juni så inser jag vilken tur jag haft med läkare, försäkringskassan och jobbet, att dom tagit mig seriöst.
Om jag börjar när jag sjukskrev mig. Först var jag hemma en vecka som man måste vara, efter denna vecka fick jag träffa min läkare. Hon frågade lite frågor om hur jag mådde och vad jag kände och jag svarade. Efter mötet satt hon diagnosen: deprimerad och utbränd och jag blev sjukskriven 2 månader. Just där kändes det så skönt att någon började förstå mig även om jag själv inte förstod riktigt. Jag började även med medicin så jag skulle bli lite gladare. Och med hjälp av dessa försvann depritionen snabbt.
Jag har haft tur med denna läkare, hon är väldigt bra och förstående. Hon har gjort sina tester på mig och sett redan direkt när jag kommit in till henne hur jag mår. Hon har sjukskrivit mig 2 månader.. efter det 3 månader till och sen 1 månad till..
Jag har försökt att komma tillbaka tidigare till jobbet, men som tur är så har hon protesterat och sagt att jag är inte redo än. Hon har haft så rätt. Men jag har ändå försökt komma tillbaka tidigare pga ångesten att vara hemma. Nu i januari när jag gick sista gången sa hon på en gång när jag kom in : "Du kan börja jobba 25%" och det är precis vad jag också hade kännt på riktigt denna gång. Och jag orkade det just då.
Sen så har jag hört så många som haft problem med försökringskassan, men även där har jag  haft tur. Dom har ringt några gånger och pratat med mig och så har jag haft ett möte med dom, men inget mer än så. Jag har fått pengar från första dagen jag blev sjuk. Känns så skönt och inte behöva bråka med dom när man inte har någon ork. Även försäkringskassan har varit sånnna som sagt att "ska du verkligen tillbaka nu" och puschat mig att vara hemma och inte gå för tidigt tillbaka till jobbet. Jag har bara lämnat in ett papper tror jag om min inkomst sen har pengarna rullat in varje månad. Riktigt nöjd.
Sen en dag kom det papper om Afa försäkring också, kommer inte ihåg riktigt vad jag  gjorde, men det gick också smidigt så jag skulle få 100 % bidrag. Glad tjej.
Vet inte äns vem som skickat dom papprena, jobbet eller försökringskassan, men jag tackar och tar emot..
Och nu så har jag kommit tillbaka till jobbet och mina arbetskamrater och chef är ju guld värda så förstående och underbara människor. Jag har inte fått några arbetsuppgifter än, men jag gör självklart någonting och det känns som min chef förstår det. Jag får absolut göra det jag orkar och hon litar på mig att jag inte bara sitter av dessa 4 timmar som jag jobbar. Jag försöker alltid hänga på en grupp och stötta dessa och hjälpa till i min takt. Jag jobbade först 2 timmar en månad och har nu gått upp till 4 timmar. Det funkar helt okej, lite trött är jag om jag ska vara ärlig, men det går bra. Känns bra att hinna med lite när man ändå är där.
Mina arbetskamrater har tagit emot mig med öppna armar, dom vet hur jag varit och dom förväntar sig inte mycket av mig vilket jag känner är braa och dom är även så förstående. Behöver jag sitta så är det ingen som dömmer mig.
Och komma tillbaka till arbetet, börja leva igen känns så mycket enklare när folk runt omkring mig, min arbetskamrater, anhöriga, chefer, försökringskassa och min läkare stöttar mig och jag vet att skulle jag hamna där så behöver jag inte vara så rädd denna gång för alla förstår och tar mig på allvar. Dom tror och litar på mig!
Ta hand om dig och dina nära!
KRAM Taina

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hejsan!
När man är hemma så länge så blir man nästan paranoid att folk inte förstår en och man är rädd att alla tror man är lat, "jag såg ju henne vara på stan igår" "hon ser pigg ut" men det dom inte vet eller som jag har undgått att berätta för folk är all förberedelse jag gör hemma för att orka.

Som jag skrev tidigare så vet jag att jag skulle storhandla mat så var jag tvungen att ta det lugnt dagen innan och på morgonen för att orka och sedan efter en storhandling var jag helt slut i 2 dagar. I början hade jag en plan om att göra något var 3:de dag för sedan kunna sova 2 dagar i rad. Efter någon månad kunde jag göra någon varannan dag. Och att göra saker var inte att gå en mil utan det var att vara uppe en hel dag, plocka ur och i diskmaskinen, duscha, laga större middagar, gå ut och små handla eller hälsa på vänner och släkt. Vardags grejjer blir en kamp när man inte orkar.

Jag gick på avdelningsfester och grötkvällen för att träffa mina arbetskamrater. Jag har åkt på kryssningar, varit till Ullared. Jag har varit till Finland. Varit på många släktkalas. Jag har gjort mycket av det jag tycker är roligt. Det sägs ju att man ska göra roliga saker när man är nere.
När jag gjort dessa saker har jag varit glad och social i mån om ork, men det folk kanske inte vet eller förstod att jag sov halva dagen för att orka vara social och glad och sedan efter var jag så slut och sov dagen efter. Men allt detta är verkligen värt det.
Att sova mycket är inget negativt för mig utan tvärtom jag var beredd att sova mycket just för att orka vara social och göra saker jag blir glad av. Att få träffa folk, shoppa vilket jag verkligen gillar, kunna delta på fest eller kalas är verkligen värt det och  då vet jag att jag kommer sova mycket för att orka.

Det är lätt att göra för mycket när man får tillbaka energin. Göra slut på allt av det lilla energin man sparat in. Det gäller att hitta en balans i livet. Jag måste kunna leva ett liv även om jag är trött. Det är extremt svårt att hitta balansen. Jag vet nu vad jag orkar och inte orkar och jag vet att jag kommer göra misstag och göra slut på all min energi då och då, men jag kan inte känna mig misslyckad. Utan ta det lite lugnare igen för att spara på energin och tänka på att ta ett steg i tagen. Inte ha brottom. Det gäller att hitta min balans. Mår jag bra så är inte ett snedsteg så stort, men mår jag dåligt så är ett snedsteg som ett stup fall. Jag måste hitta en mittenlinje i livet. Och inte vara rädd för dom bra och dåliga dagarna!

En annan sak jag kom att tänka på igen detta är faktisk första gången i denna blogg som jag berättar eller skriver att jag är utbränd för folk. Det är bara min familj och mina arbetskamrater som vet att jag varit hemma och varit sjuk. Inte ens alla mina vänner vet att jag är utbränd. Och vet dom så tror jag intye vet att det varit så allvarligt.
Varför?? jadu.. jag vet inte.. Jag har nog tyckt att det var pinsamt.. Det är så sjukt att man skäms för det. Det är inget som jag pratar om. Precis som om det var någon tabu. Jag vet inte om jag ljugit för folk, men jag har alltid undvikit att berätta för dom. När någon frågar om jag fortfarande jobba på samma jobb så svarar jag "ja" Och det gör jag, men undviker att berätta att jag jobbade inte just då. Jag kunde inte berätta för dom att jag är hemma pga jag är utbränd. Som om dessa personer skulle tycka sämre om mig för jag stressat för mycket i mitt liv.

Det handlar mycket av att man skäms. Mina tankar var att jag är nog lite lat eftersom jag inte klarar av stress och jag blev sjuk. Det känns inte som en "riktig" sjukdom. Man skäms för alla negativa tankar som finns i mitt huvud om vad andra ska säga om mig.. för det syns ju inte utanpå. Inte så mycket på mig iallafall, (om du inte jobbar med det, för vem ser inte trött ut lite då och då?) eftersom som jag har skrivit så gjorde jag allt för att dölja min trötthet. Jag klädde mig (jag ska inte säga aldrig eftersom jag inte kommer ihåg hur jag klär mig varje dag men 95% av dagarna) men nästan aldrig i hemma kläder utan försökte ta på mig ett par jeans. Sminkade mig dagligen och fixade håret. Bara för att dölja det.
Så nu har jag något jag vill säga o erkänna!

Hej jag heter Taina och jag är utbränd!!

Nu kan jag skriva vidare och lämna detta gamla och börja skriva om nutid, hur jag mår nu när jag sover mindre, kommer ihåg mer och jobbar.

Ta hand om dig själv och dina nära!
Kram Taina

Likes

Comments

Hej!

Nu kommer det ett till inlägg om mina symtom. Det är så skönt och kunna skriva av sig så här och berätta hur jag haft det. Eftersom jag fram tills nu inte pratat om det utan bara gnällt lite allmänt att jag är trött  och så, då blir det många inlägg.
När jag känner att jag avreagerat mig och känner att jag kan släppa denna ångest och rädsla som jag kännt under min sjukskrivning så kommer jag börja skriva om min vardag och allt bra, men även kanske det dåliga som händer. Men just nu behöver jag fortsätta skriva om min utbrändhet.

Det här med att tappa minnen är extremt skrämmade, jag försökte hitta en annan orsak som t ex biverkningar av medicin, men enligt min läkare hade dom inte denna biverkning utan det var pga just utbrändhet. Just nu har mitt minne kommit tillbaka 95% och jag minns allt som hänt sedan i sommras.

Jag minns en gång i sommras när jag och några släktingar spelade kort. Ett kortspel som jag kunde tidigare, men var tvungen att fråga hur det gick till och dom förklara snällt. Vi spelade klart matchen, sedan nästa kväll skulle vi spela igen och jag hade igen glömt bort reglerna, men denna gång var jag för stolt eller mer för skamsen för att fråga igen om reglerna så jag spelade på. Jag gjorde stora missar och förlorade stort. Dom skrattade självklart åt mig, men det var lugnt för mig för jag vågade inte fråga om reglerna igen och ville inte erkänna att jag glömt bort dom. Så det var lättare och förlora och låta dom skratta åt mina misstag än erkänna.

Det har hänt flera gånger att folk har hälsat på mig och jag tillbaka och till och med kommit fram och pratat med mig och jag har ingen aning vilka det är.
Men sen finns det dom som hälsar och jag inte fattar att hälsa tillbaka till som man minns mest. Min man brukar fråga varför jag inte hälsade på henne/honom och jag kan svara "vem var det?" och det kunde vara en arbetskamrat, en släktings svärmor jag skulle ha kännt, eller en annan bekant. Känslan är skrämmade och så pinsam. Nu kommer dom där käslorna från när jag var liten och dom automatiska tankarna: Jag måste var trevlig, hoppas hon inte blev ledsen, hon kanske tror jag är bättre än henne och ville inte hälsa. Jag vill bara skrika efter dom: "inget av detta är sant, förlåt men jag lider av minnesproblem".

Sedan är det alla dessa gånger du lovar någon att ringa, sms:a eller köpa grejjer till och du glömmer. Tillslut blir det ett skämt från din sida för underlätta det. "oj jag glömde, dement du vet", "men förlååååt, jag hade tappart bort mitt huvud om det inte satt fast" "ja just ja, vad mer tror du jag har glömt idag?"
Att inte minnas vad man gjort hela dagen är skrämmade och när du ska förklara något för en person och du blir avbruten var det inte änns någon ide att försöka minnas vad jag skulle förklara, det var försvunnet fram till nu.
Ta hand om dig och dina nära!
Kram Taina

Likes

Comments

Hejsan!

Jag fortsätter och skriver om hur min utbrändhet påverkade mig.

Jag hade svårt att acceptera min diagnos första månaderna. Det var svårt att förstå alla symtom även om dom fanns där. Jag försökte hitta andra lösningar. Kanske hade jag vitamin brist? Jag började äta massa dyra vitaminer, men blev inte bättre därimot fick jag ont i magen. Jag förstod inte heller  varför jag var så trött och tillsvar fick jag av min kurator att "du är utbränd" och jag fortsatte fråga, men varför? Varför är jag utbränd? Vad kan jag göra åt det? Till svar fick jag att jag skulle bara aceeptera detta. Allt jag kände som trötthet, minnes problem var för att jag är utbränd. Jag fick order att vila.

Jag är nog ganska trög och accepterade inte detta svar. Jag ville veta varför jag var utbränd och varför min kurator lät som det finns en norm för alla som är urbrända och att det fanns ett fakta blad "så här mår du och så här kommer du funka när du är utbränd". Jag som trodde att alla människor var unika och även deras sjukdomar även om namnet på sjukdomen är detsamma. Och kolla jag hade rätt.

Jag som många andra går till en kurator, min första kurator ville att jag skulle acceptera alla symtom som jag hade, jag skulle vara glad att jag hade fått en diagnos. Hon trodde också på vitaminbrist, men det hjälpte mig tyvärr inte. Vart inte piggare. Så då föreslog hon att lägg mig  tidigare på kvällarna.. det var inte heller det bästa rådet. Jag kände mig så anti, hemsk människa som inte trodde på hennes råd. Bästa rådet jag fick var att ta en halvtimmes power naaps varje dag och det gjorde jag redan fast plussa på 1h gånger fler per dag.
Efter några möten bestämde jag att jag ville byta vilken gick bra.
Sedan fick jag den bästa kuratorn jag haft. En som förstod mina frågor och mig. En som behandlade mig som människa och inte mig som en utbränd där alla har samma symtom och det var normalt att vara trött och glömma saker för jag är sjuk. Denna kurator började gräva djupt, även hon ville ha svar. Vi inriktade oss på KBT. Det passsade mig perfekt. SÅ perfekt.
Redan första veckan kom vi fram till att jag har svårt att säga nej, ett så lätt svar att hitta, men inte när man är där. Allt går så automatskt. Nu hade vi kommit fram till en orsak varför jag blev sjuk, nu ville jag veta varför jag har svårt att säga nej och det kom också fram sabbt. Jag är rädd för känslor och förklara dom och jag är rädd för att folk ska bli sårade och arga. Det kändes som om jag är den ända i världen dom här människorna som frågar efter hjälp kan fråga. Jag måste säga JA TILL ALLT! men nu förstår jag självklart att det inte är sant och nu när jag säger nej så är det ingen som blir arg. Redan efter andra sektionen med min nya kurator har vi kommit långt. Jag fick varje vecka svåra uppgifter som skulle stärka mig och få mig att må bra. Jag fick jobba med mina "automatiska tankar" Tankar som kommer automatisk från t ex saker du varit med om i din barndom, saker dina föräldrar har sagt till dig och som finns där utan att du tänker på att du tänker på det. Kronglit men sant. Jag hade några sånna.

T ex i min släkt så pratar man inte om dåliga saker som har hänt. Har du eller någon anna varit med om något hemskt har du några dagar på dig och må dåligt sen måste du gå vidare och leva med det. Du ska inte gnälla om saker utan sätta ett leende på läpparna och låtsas att allt är bra. Det ända du kan gnälla på är om du har ont någonstans. Och det är vi riktigt duktiga på. Och så har jag också bara kört på. Glömt bort att jag mår dåligt, satt dessa känslor i ett fack och glömt bort det. Jag har verkligen tryck in alla känslor i detta fack och i sommras sprack detta fack och jag vart så förvånad. Fruktansvärt fårvånad att jag kunde gå in i den omtalade väggen. Det fanns säkert massa varningstecken där, men jag fortsatte att trycka ner dom.

Ta hand om dig och dina nära!
Kram Taina

Likes

Comments

Hej!!
När man är utmattad då kommer verkligen alla känslorna på en och samma gång. Vilket jag kan skriva av egen erfarenhet. Du kan stå och göra något du älskar och helt plötsligt börja gråta. Du vaknar upp och kommer inte ihåg gårdagen eller timmarna innan du lade dig och blir rädd. Det är som en berg och dalbana. Och när du börjar med medicinen går du runt som en zoombie. Alla tankar i huvudet försvinner första veckorna iallafall för mig. Dina känslor går fortfarande upp och ner men, inte alls som förut. Jag känner ingen riktig sorg eller lycka, det är mest för stunden.

När jag insåg att något var fel var när jag låg på badrumsgolvet och borstade tänderna och grät. Jag skulle till jobbet. Jag gillar verkligen mitt jobb, men det kan vara mycket där. Jag har extremt svårt att säga nej och var (läs VAR) rädd att göra folk omkring mig arga. Jag ville göra allt och glömde bort mig själv. Det var absolut inte bara på jobbet utan mer hemma. Det spelade ingen roll om jag var sjuk eller trött jag skulle göra allt.
Men som sagt låg jag där o grina och ville till jobbet, men något inom sa att jag borde nog inte åka dit. Rådfrågade med min man och som tur lyssnar jag på honom och sjukskrev mig och det var början på en 8 månaders lång sjukskrivning.

Mycket arbete med mig själv och det har verkligen gått upp och ner. Någon jag lärt mig är att aldrig fuska utan lyssna på din kropp, det går inte att hoppa fram i livet utan jag måste ta varje steg som det kommer och jobba och lära känna alla tecken och alla känslor så jag förstår dom. Ibland står jag still och ibland måste jag backa och arbeta med vissa känslor och tecken en längre tid men det gör inget. Det får gå sakta så länge jag inte fuskar och hoppar över några steg i livet för att bli bra snabbare.

Några händelser som hänt mig och känslor som går upp och ner:

Var lycklig och lagade mat, var ett långt recept då jag var tvungen att koncentrera mig hårt. (Ibland går det extra trögt i tankeverksamheten.) Lagade mat som tog en timme. Kände mig lycklig som får bjuda min man på en god middag. När maten väl var klar så hade den nog tagit mer av min energi än vad jag tänkt på, eftersom när jag skulle lägga i gaffeln på tallriken tappade jag den och där kom tårarna.. grät som ett barn, bara för att jag tappade en gaffel. Kan kännas så barnsligt, men så var det för mig. Det hade egentligen inget med gaffeln att göra utan jag var bara för trött. Det var ingen jag kunde kontrollera. Det var hjärnans satt att sätta stopp och varna mig att jag måste ta det lugnt. Det kan tänkas att laga mat är inte jobbigt, men när det är fullt i huvudet så kan varje droppe av extra utsatt energi vara en droppe för mycket och det rinner över.

Ett annat sätt att läsa av mig och förstå att jag är trött är att jag blev (blir fortfarande, men inte lika ofta) irriterad. Min kropp var extremt stressad och allt skulle gå snabbt. Min puls slog snabbt och hårt och jag var tvungen och hinna med vilket gjorde att den slog hårdare. När jag skulle någonstans eller gjorde något så skulle det gå snabbt. T ex klä på mig snabbt när jag ska ut och då har jag några nära som inte allt är snabba av sig och det kunde jag bli så irriterad över. Så istället för att vara glad att jag orkade gå ut och göra något som handla eller hälsa på någon vart jag så irriterad för dessa människor satt på sig skorna för sakta eller att vi aldrig vart klara samtidigt och där stod jag med jackan på o svettades. Även om jag visste att jag skulle få vänta var jag tvungen att stå där o stressa andra.
Ta hand om dig och dina nära!
Kram Taina

Likes

Comments

Hej!!
Att  vara utbränd i sig är ett helvete men, sen allt allt annat som kommer med det som t ex alla tankar, ångesten, depressionen och minnet som jag tappade helt är så sjukt.
 
Jag blev sjuk i Juni 2016 och var hemma i 8 månader. Nu äntligen har jag börjat jobba 25%.
Jag kommer skriva lite om min vardag som den var nu när jag kommer ihåg den och hur jag var när jag blev utbränd.

Så här kunde en vanlig dag med mathandling se ut:

Jag har orkat ta mig ut för att handla och jag möter någon jag "känner" och denna säger "vad roligt o se sig, du ser piggare ut" och jag svarar "jag mår bra idag" (mitt allmänna svar även dåliga dagar) Sedan går denna vidare och pratar om dig, bara trevliga saker som "Jag såg henne på affären, hon såg så pigg ut. Hon är nog tillbaka snart.
Men det dom inte ser och vet är att jag först sov till kl 12 för jag vakade med ångest  varje timme, sedan släpade jag mig till duschen där jag grät bara för att helt utan någon orsak. Efter duschen vilade jag lite för duschen hade tagit all min energi igen. Sedan efter vilande var det dax för att fixa i ordning sig för man vill inte att någon ska se att man är trött. På med smink, fixa håret och ta på sig fina kläder.. mjukisar visar att du är trött så jag väljer "finare" kläder före "mjukis" kläder. Tänk nu hur mycket som pågår i min hjärna som inte funkar 100%. Nu är det dax för en till vila för jag blir trött av all tänkande och fixande.

Sedan efter flera timmar efter jag vaknat och flera power naaps och sittande så ska jag äntligen till affären. Väl där följer jag min matlista maniskt så jag inte ska glömma något. Där ser jag en kvinna som hälsar på mig och jag hälsar självklart tillbaka. Hon börjar prata och jag svara och samtidigt pågår ett himla funderande i mitt huvud: vem är hon? jobbar jag med henne? är jag vän med henne?
Hon går iväg och jag står där fortfarande och tänker på vem kvinnan är. Ibland hade jag tur då min man var med och han kunde "presentera" min vänner och bekanta för mig. Viska lite diskret i mitt öra deras namn och hur jag känner dom när han såg att jag såg helt borttappad ut.

Väl hemma måste jag ta en vila igen eftersom det var så mycket tänkande och ljud i affären så jag blev helt slut. När jag väl vaknar kommer jag inte ihåg något om dagen. Jag kan gnälla till min man o be om ursäkt att vi inte hann handla och han försöker påminna mig men det är helt borta. Alla tankar är borta i mitt huvud, det är helt tomt.
Detta var min vardag  i början av mig utbrändhet!
Ta hand om dig och dina nära!
Kram Taina

Likes

Comments