Header

Cirka 4 månader sedan skrev jag mitt första inlägg här, Jag spillde ut mina dåvarande tankar och funderingar och nu skall jag göra lika dant igen. Jag ska skriva om hur äckliga människor är, Hur dem förstör för varandra genom att endast värdera dig i hur mycket och i vad dem kan tjäna på dig. Hur dem utnyttjar dig tills vartenda liten smula energi du har kvar i din kropp förtärs och du inte orkar mer.

Jag är på den punkten i mitt liv där jag endast känner hat, frustration & fientlighet. Jag känner mig inte hemma där jag bor, Jag känner mig obekväm i min kropp, Jag känner mig fördömd att alltid få lida med det obekväma, Det vi så kallar livet. Fördömd att alltid få lida av andra människors misstag & lögner.
Jag är otroligt trött på att vara stark, Jag vill bara skrika ut till folk och få dem att förstå. men det är inte till någon nytta. Dem skulle aldrig förstå, Du som läser detta skulle aldrig förstå. För ingen vet hur det känns att vara jag, Ingen förstår att jag är produkten av andra människors beteende, misstag & lögner. Produkten som framstår när människor skadar en psykiskt. Förr eller senare reser man en vägg, En barriär över hela sig själv för att förhindra mer skada på den redan sköra själen. När folk märker att den är där, Att dem inte kan komma förbi den där barriären längre så klagar dem på dig, För du släpper inte in någon, för att du tydligen måste prata med någon om dina problem annars blir det bara värre. På ett sätt har dem sant, För vid detta laget har all denna smärta jag gått och burit på drivit mig till nästintill vansinne. Jag målar upp mina fejkade leenden, Mina fejkade skratt & uppföranden. För så länge folk inte känner till och inte märker den totala storm av mörker inom dig kommer dem aldrig att kunna tvinga dig till att prata ut om den, Inte för att dem någonsin kan tvinga dig till något då du är din egen människa. Men folk älskar att höra, se.. lyssna och sprida vidare. Dem älskar att prata, ljuga & klanka ner på dem som är starkare eller annorlunda.
Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta mitt klagorop utan att allting jag säger loopas. För hur jag än formulerar mig återkommer jag fortfarande till samma punkt. 


Mänsklighetens äckliga beteende. 





Likes

Comments

Antar att det är här jag ska börja, Här jag ska spilla ut mina inre tankar och känslor. Men var ska jag börja? var ska jag avsluta? Hur ska jag formulera mig för att någon annan skulle kunna förstå? Känns som jag är den enda av mitt slag.
Den enda i världen som känner, tycker, tänker & beter sig som jag gör, Den enda som känner detta hat.. Denna besvikelse.
Mitt motto har alltid varit ''Förvänta dig inget så blir du aldrig besviken'', Hopplöst nog förväntar man sig alltid något ändå, Trotts mitt motto blir jag alltid besviken för jag förväntar mig något av en människa eller mig själv. Varför? Är det mig det är fel på? Är det alla andra det är fel på? eller bara just dem människorna?Alla dessa frågor men aldrig något svar, aldrig någon lösning. Vad är det som driver folk till att förvänta sig saker av sig själva eller varandra? är det hopp om vänskap, kärlek, eller är det bara rent av ett egoistiskt tankesätt där vi tycker att vi förtjänar det eller vill ha det? Men vad är det? Vad är det man förväntar sig? Objekt eller kärlek? Vad finns det ens att förvänta sig i en hopplös och egoistisk värld som denna? Där allt människor gör är att tänka på sig själva och inte andra. Där dem sårar andra för sin egen njutning eller bara rent av vinner på det hela? Men vad vinner dem? Ensamhet & Misär? Kärlek & Välmående?

Människorasen är en olojal & egoistisk ras, Vi tänker endast på oss själva och inte vår omgivning, Vi är ofta stressade till arbetet för att kunna tjäna pengar, Pengar som sedan går till personliga behov och objektiv kärlek. Vilket leder till att vi ofta glömmer bort allt annat. Jag vet inte varför alla dessa frågor cirkulerar i mina tankar, Varför jag känner ett otroligt starkt hat och en gigantisk misstro inför människor, Kanske är det för att människor gjort mig så mycket illa, kanske är det bara såhär jag funkar, kanske är det bara såhär jag ska va. Jag har försökt ändra mig & mina aspekter men hur jag än gör, Hur jag än vänder & vrider på allt så hamnar jag alltid på samma ruta, med samma misstro & samma besvikelse. med samma hat. Vilket resulterat i min ensamhet, min svårighet för ett förhållande & vänskap. Varför är jag rädd att bli sviken och huggen i ryggen när jag inte förväntar mig något annat, Ännu mer förbryllande hur det aldrig gör ont när någon sviker mig utan jag fylls endast med tomhet, tomhet som konsumerar allt energi, all glädje & lycka. Det negativa överväger alltid det positiva oavsett situationen.. 


​För glaset är halvtomt. 







Likes

Comments