View tracker

Det började redan i träningsmatchen mot Egypten i våras. Edin Dzeko signalerade för byte efter cirka 60 minuter efter en tackling och då anade man en skada. Vips gjordes ett dubbelbyte minuten senare och Edin Visca gick in istället för en mycket missnöjd Vedad Ibisevic, som av att döma läppläsarna svor frenetiskt åt tränaren Safet "Pape" Susic.

https://www.youtube.com/watch?v=MU2r3AyL5C0

Den gamle PSG-legendaren fick trots sin VM-kvalsuccé aldrig folket med sig och efter Israel-förlusten i november var det tack och adjö. Ända sedan hans ankomst har klagomål riktats mot att han ställer upp med konstiga taktiker, hans oengagerade intryck och kanske främst hans auktoritära brister. När landet efter åtta misslyckade kval lyckades knipa VM-biljetten till Brasilien ansågs Susic ändå inte som hjärnan bakom verket, utan man menade att landslaget aldrig innan hade haft så bra individuellt skickliga spelare. Från att ha varit nöjda med att nå playoff och ens vara nära till mästerskap, såg det bosniska folket plötsligt Brasilien-äventyret som ett fiasko då man inte tog sig till åttondelsfinal. Den största skulden fick inte helt oväntat Pape och det blev nästintill ett perverst TV-ögonblick när BiH-s presskår på sju-åtta män ställde Susic mot väggen i BiH:s motsvarighet till SVT "BHT1". Tanken var att han i direktsändning skulle stå till svars för sina "misslyckade" beslut under mästerskapets gång. Erik Hamréns kritiserade expertroll under VM går inte ens att jämföra med detta.

Det blev mer eller eller mindre en ständig mental motgång för Safet sedan hans ankomst, i och med den ytterst splittrade opinionen bland bosniens "fanaticos". Faktumet blev extra tydligt när en del av de bosniska fansen skanderade "Safet Susic!" under matchen mot Belgien på Bilino Polje, vilket ställer frågor kring vad majoriteten egentligen tycker. Inte blev det lättare för Safet när han tog ut sin brorson Sven "Tino" Susic till VM i och med familjekopplingen där han fick bemöta stor kritik, inte minst då han petade den annars givne Ervin Zukanovic efter visum-strul inför VM-uppladdningen i amerikanska St: Louis. Vems namn tror ni skanderades förutom Papes bland publiken om inte Tinos? Det var återigen en tydlig gestaltning kring de splittrade åsikterna. Förutom det har diskussionerna länge pågått kring vem som äger omklädningsrummet. Rykten cirkulerar kring att Edin Dzeko har en allt större makt kring laguttagningarna och att det har gått så långt att hans pappa har haft ett finger med i spelet när Pape har lagt upp matchtaktiker. Den bosniska TV-kanalen "Federalna Televizija" sades ha insider-info kring hur några av landslagets stjärnor trots vissa disciplinregler valde att strunta i Susic och festa under landslagsuttagningarna. Spelare som Emir Spahic och just Edin Dzeko sågs som dem största rebellerna och antagonisterna mot Safet Susic. Oavsett om uppgifterna stämmer eller inte kan en tydlig slutsats dras kring att det bosniska folket för första gången på mycket länge är uppdelade i två läger gällande hur man ser på det bosniska fotbollslandslaget, trots att det efter snart tjugo år aldrig sett ljusare ut ur ett idrottsligt perspektiv när man ser till förbundsstyret och dem sportsliga resultaten.

Den stora frågan i detta inlägg blir därför: Borde Pape stannat EM-kvalet ut eller är det bra att Mehmed Bazdarevic tar över? Man kan se det ur två vinklar. Ser man till det Susic har åstadkommit sportsligt har han minst förtjänat ett kval till i och med sin meritlista. Samtidigt blev det uppenbart att hans idéer och sätt att styra gruppen inte höll. Spelarna kom lite när de ville till landslagssamlingarna och han höll sig sällan till en tydlig grund när det kom till uttagningarna av startelvan. För att bara exemplifiera läget kan vi analysera backlinjen laget startade med under de matcherna som hittills har spelats i kvalet:

Cypern:

Lulic - Bicakcic - Sunjic - Vrsajevic

Wales:

Lulic - Hadzic - Sunjic - Mujdza

Belgien:

Lulic - Hadzic - Sunjic - Mujdza

Israel:

Hadzic - Spahic - Sunjic - Mujdza

Vi kan alltså se att det har varit en ren cirkus gällande formationen. Senad Lulics position i banan är bara en av flera faktorer som har påverkat spelet negativt för BiH. Anel Hadzic som normalt sett spelar på yttermittfältet i österrikiska Sturm Graz, har agerat både mittback och vänsterback i kanske dem viktigaste matcherna för landslaget i kvalet. Vrsajevic gjorde en medioker insats mot Cypern men Mujdza har länge setts som nummer ett av Pape. Sist men inte minst ser vi Spahics namn trots att han tydligt meddelade slutet på sin landslagskarriär efter VM. Här ska Pape dock inte skuldbeläggas i och med att Ermin Bicakcic, Sejad Salihovic och Sead Kolasinac alla har kämpat emot skador under hösten och som är givna pjäser i en startelva.

Vem är då Mehmed Bazdarevic? Denne forne jugoslaviske landslagsmannen föddes i bosniska Visegrad den 28:e september 1960. Som 18-åring debuterade mittfältaren i klubben Zeljeznicar och säsongen 1980/81 visade han för första gången upp sig för den jugoslaviska publiken, genom att bli tvåmålskytt i finalförlusten mot FK Velez från Mostar i den nationella "Marsal Tito-cupen". Han nådde även en UEFA Cup-semifinal 1985 under den legendariske tränaren Ivica Osim. Bazdarevic var trogen klubben i nio år innan fotbollsäventyret rullade vidare i franska Sochaux. Efter lika många år i klubben blev det en kort visit i klubbarna Nimes och Etoile Carouge där han lade av som aktiv 1998. Under sin landslagskarriär tog han OS-brons 1984 med Jugoslavien och han deltog i EM samma år. Dessvärre blev det inget VM för honom, då ett omoget beteende med en spottloska mot den turkiske domaren Yusuf Namoglu som följd innebar en avstängning från Italien-VM 1990.

Som tränare började han karriären i Sochaux genom att vara assisterande och reservlagscoach fram till 2003. Året efter var dock hans första höjdpunkt då han tog upp Istres till Ligue 1, vilket också gav honom priset som Ligue 2:s bästa coach. Laget skulle senare åka ur högstaligan bara ett år efter avancemanget och Bazdarevic blev istället anställd av tunisiska Étoile Sportive du Sahel. Succén fortsatte genom att nå final i afrikanska Champions League, men våren 2006 torskade klubben den avgörande ligamatchen mot USM Monastir som innebar en missad titel och ett till avsked för bosniern. Bazdarevic hade dock satt ett avtryck på den legendariske Ivica Osim och mycket riktigt var det samme Osim som tipsade sina japanska ägarkollegor att anställa honom som ny coach för Grenoble. Perioden i klubben skulle kanske vara den mest lyckosamma, då han återigen lyckades med att ta upp en fransk klubb från andra- till högstaligan. Dessutom var avancemanget klubbens första i historien och bara säsongen efter nådde man semifinal i den franska cupen. 2010 led klubben dock av ekonomiska problem vilket gjorde att Bazdarevic fick lämna. Efter några extraknäck i Qatar och Algeriet, fick han så det mest ärofyllda uppdraget som coach, nämligen att ta över sitt hemlands landslag. Kanske är det symboliskt att det just är en man som har skördat framgångar i Frankrike som just ska leda BiH MOT Frankrike.

Bazdarevic har länge varit en spelare och tränare i skymundan av de stora jugoslaviska legendarerna. Han har trots sina fina bedrifter aldrig varken fått cred eller uppmärksamhet i hemlandet och för de flesta i dagens generation är han dessvärre väldigt okänd. I och med att det länge surrades om Vahid Halilhodzic kändes valet av Bazdarevic som en liter mellanmjölk. Reaktionerna och jargongen i bosnisk media har varken varit positiv eller negativ, utan det har snarare blivit så att det mer är en lättnad att Susic lämnade.

Vad kan Bazdarevic tillföra? I och med hans erfarenhet från den franska fotbollen tror jag att han till skillnad mot Susic kommer ställa större krav på det fysiska spelet. Är det något som landslaget behöver i detta nu är karaktär och där tror jag att Bazdarevic till skillnad mot Susic kommer lyfta laget med sitt temperament. Landslagets något naiva extremoffensiv har förvisso skördat stora framgångar med Susic, men när de individuella misstagen blev för många straffade det sig tyvärr mot de sämre lagen. Optimist som jag är tror jag ändå att Bosniens chanser fortfarande är relativt stora, sett till formatet som nästintill gör det omöjligt att missa EM. Trots svidande förluster mot Israel och Cypern är det fullt möjligt att BiH tar sex poäng hemma mot de förstnämnda och borta mot de sistnämnda. Bazdarevic har dessutom en stor fördel av att just Israel och Andorra väntar i de första två EM-kvalmatcherna, där han kommer ha chans att kunna få genomslag med sin taktik. Israel är ett helt annat lag borta än hemma vilket vi har sett i flera kval innan. Dessutom är Israel gruppledare, vilket kan göra spelarna nervösa då majoriteten av matcherna i år mer eller mindre är nyckelmatcher för deras del. De har förvisso inlett kvalet otroligt starkt med full pott efter tre matcher, men frågan är om de räcker hela vägen när man nu har Wales, Bosnien/Hercegovina och Belgien kvar att möta på bortaplan.

Det återstår att se vad Mehmed Bazdarevic kan åstadkomma. En sak är säker. "Meša" vill tillföra lugn till ett landslag som just nu saknar harmoni. 

Kanske är anonymitet något landslaget skulle gynnas av. Precis som Meša​ gjorde under sin karriär.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ni vet ju redan hur diskussionen ser ut under december och januari månad varje år. Antingen är Cristiano Ronaldo en överbetald diva eller så är Lionel Messi medias gullegris som inte förtjänar all cred. Som ni hör själva har debatten om vem som är bättre än CR7 och Messi blivit så komisk att man undrar vad snittåldern är på aktörerna som driver de här tjafsen. Att den ene eller den andre inte förtjänar att bli världens bäste spelare är rent struntprat, då jag tror att vi aldrig kommer få se så här jämna och kompletta spelare på väldigt många decennium framöver.

Trots det tycker jag att en tysk var snäppet bättre i år.

Problemet med dagens fotboll och fansens syn i allmänhet, är att vi enbart lägger fokus på anfallarna och mittfältarna som står för poäng och assist. Spelare som Diego Costa eller Cesc Fabregas i Chelsea tokhyllas för sin höst, medan en spelare som Nemanja Matic dessvärre står i skymundan. Paralleller kan dras till Real Madrids senaste storhetstid i början av 2000-talet när Raul och Zinedine Zidane sågs som framträdande figurer, medan grovjobbare som Flavio Conceicao och Claude Makelele inte fick samma cred.

Med detta som grund menar jag att spelare som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi för alltid kommer överskugga defensiva spelare och målvakter som Manuel Neuer eftersom de bjuder på det fansen VILL se, nämligen mål, assists och vackra tekniska nummer. Statistiskt sett kan man knappast säga emot då Messi och CR7 tillsammans stod för 119 mål och 43 assists under 2014, vilket är ren fotbollsporr. Portugisen hade ett något bättre år poängmässigt med 61 mål och 22 assists på 60 matcher, medan argentinaren krutade in 58 mål och 21 assists på 66 matcher. Dock "kompenserar" Messi den något svagare säsongen med Barcelona genom karriärens bästa VM, där han briljerade och tog så när sitt hemland till det första VM-guldet sedan 1986.

Varför Neuer då? Skälet är att det är extremt lätt att luta sig mot gamla meriter när spelare som Ronaldo och Messi alltid nomineras. Därför tror jag exempelvis att spelare som Thiago Silva och David Luiz kom med i världslaget, trots att deras 2014 var långt ifrån deras bästa år. Tysken har under 2014 vunnit ligan, cupen och VM och var i mina ögon en gigant i VM. Jag vågar faktiskt hävda att matchen mot Algeriet var en sådan match tyskarna hade förlorat om det inte vore för hans briljans som målvaktslibero. Det som dessutom gör att tysken sticker ut från mängden, är att han är extremt teknisk och tillför trygghet i både Bayern Münchens och tyska landslagets försvar med sin speed och offervilja. Spelare som Hummels, Höwedes, Boateng och Mertesacker må alla vara världsklass-MBs, men var det något de hade stora problem under VM var det deras speed som många gånger maskerades av Neuers dominans. En statistisk undersökning gjord av Opta och Goal visar dessutom att tyskens räddningsprocent under hösten ligger på hela 89,19 %, jämfört med exempelvis Morgan de Sanctis i Roma, som "bara" har 82,98 % men som ändå ligger tvåa på samma lista.

Problemet med dessa individuella utmärkelser är just att fotbollen inte är en individuell sport. Ronaldo-falangen kommer till exempel inte köpa mitt argument att Messi var bättre i VM, eftersom Argentinas landslag var snäppet vassare än Portugals, därav bättre medspelare. Messi-falangen kommer å andra sidan hävda att hans målskörd inte var lika bra under 2014 på grund av hans utveckling som lagspelare. Ballon d´Or har dessutom blivit allt mer av en politisk omröstning sedan ihopslagningen med FIFA år 2010, då landslagens lag- och förbundskaptener själva bestämmer sina favoriter. Att Roy Hodgson exempelvis valde Javier Mascherano som sin etta förklarar min tes på ett ganska tydligt sätt.

Cristiano Ronaldo är mer än en välförtjänt vinnare, men om man ser till VM-et han gjorde tycker jag att han i alla fall kunde lotsat landslaget till en åttondelsfinal, men dessvärre var CR7 inte i slag i Brasilien. Lionel Messi gjorde förvisso sitt livs VM, men när ett lag som Barcelona inte tar en enda titel under 2014 blir det svårt att se honom som den allra bäste just i år. Manuel Neuer var dock bäst när det gällde säsongen igenom och hade Bayern haft ett mindre taffligt försvar, hade nog semifinalen mot Real Madrid kunnat sluta helt annorlunda i Champions League. Med detta som grund och Algeriet-matchen där han mer eller mindre räddade hela tyska folkets skinn, var Neuer i mitt tycke den mest värdige vinnaren i år. Det hade även varit en viktig signal för resten av världens målvakter, som förtjänar mer cred för sitt jobb på fotbollsplanen.

Dessvärre tror jag att det här var sista chansen för en målvakt att vinna på väldigt länge. Salute Lev Yashin.

Likes

Comments

View tracker

Nynazisten Derek Vinyard ligger på sjukhusbåren. Han har precis blivit misshandlad och våldtagen av sina vita "polare". Förrädaren skulle få sitt i duschen. När livet känns som tyngst får han besök av dr. Bob Sweeney, som var Dereks gamle rektor under hans tid i skolan. Vad Sweeney sa och hur hans syn på livet helt har ändrat min syn återkommer vi till senare.

När 2014 väl börjar gå mot sitt slut kan jag sammanfatta det som väldigt positivt. Året inleddes med en sprudlande optimism som fotbollsspelare då NIF Bosna bytte tränarstab och värvade in otroligt bra spelare. Det luktade redan Division 3 och spelarna hade en rejäl "fighting spirit" som är A och O i de lägre serierna inte minst. DJ-karriären fick sig en ordentlig push där jag äntligen blev resident-DJ på Trappan där jag också vann tävlingen som "Norrköpings bästa DJ". Frekventa spelningar var nu inte en dröm utan en verklighet och det var alltid mycket publik oavsett kväll, vilket stärkte mitt självförtroende och min vilja till att prestera ännu bättre med musiken. Kulmen blev att det till och med höll på att bli ett gig på Marquise Club i Stockholm, men huruvida det var nära eller inte låter vi vara osagt. Det som dock är poängen är att denna klubb istället blev en början på något helt annat ...

Det hela började med att broder Nihad kände ägarens dotter och att han hade lagt ett extremt gott ord om min karriär som DJ. Hon verkade imponerad och brorsan beordrade mig att spela in en mixtape på 1 h för att bevisa mina skills. Marquise hörde tyvärr aldrig av sig, men mr. N gav mig order om att ändå fortsätta med dessa mixtapes för att öka min fanbase och för att vara ständigt uppdaterad som DJ. Resultatet blev att jag startade projektet "Earth Hour" som innebär en mix varje månad på 1 h, där jag livemixar de bästa hitsen inom EDM blandat med egna produktioner.

Hur tror ni det har gått sedan samtalet med brorsan i maj? Rätt så bra. För lite mer än sex månader sedan hade jag knappt 100 följare på Soundcloud. Idag har jag över 1000 och folk över hela världen har lyssnat på mina mixar där reaktionerna nästintill bara har varit positiva och väldigt konstruktiva. Mina sounds har även passerat över 10 000 lyssningar vilket känns helt enormt, med tanke på att jag dessförinnan bara såg Soundcloud som en rolig plojgrej. Det kan gå snabbt om timingen är inne.

NIF Bosna inledde försäsongen med stor optimism, men det blev redan en konflikt mellan vissa spelare och tränaren då man inte litade på spelsystemet coacherna ville se oss spela. Återigen återupprepades samma dilemma, men till skillnad från tidigare år kände jag att det här kanske är året då jag borde byta klubb. Jag var 20 år och fick fortfarande inte spela i anfallet som jag desperat ville. Det var knappast så att jag inte ville kompromissa, för under försäsongen och under vissa matcher i "fyran" fick jag spela mittback vilket i ärlighetens namn var mycket roligare än vad jag trodde, men när det blev spel på vänsterbackspositionen kände jag mig vilsen och alldeles för anonym i spelet.

Division 3-drömmarna gick i kras ganska snabbt för klubbens del och jag valde att tacka för mig i somras efter nästan tre härliga år. För er som undrar hur relationen mellan mig och klubben är idag kan jag säga att det är något besviket från deras håll med tanke på vissa omständigheter, men oavsett vad är de flesta i föreningen mycket goda vänner med mig och jag kommer alltid önska de all lycka som människor och fotbollsspelare.

Ett av skälen till flytten var dels studierna men också att jag behövde en nytändning i min karriär. Nästa klubb blev NAFFI Fotboll och studenterna gjorde stämningen extremt bra. Med åtta poäng på sju matcher varav sex mål, gjorde jag en riktigt stark höst bortsett från en virussjukdom jag dessvärre kämpade med sedan juli. Hade jag inte haft problem med det hade jag definitivt presterat bättre och gjort mer poäng, men med facit i hand bevisade jag att jag spelade riktigt bra i anfallet under mina matcher. Det är bara att tacka NAFFI för det stödet och den lagmoralen vi hade. Tabellplaceringen spelar mindre roll för fotbollen blev plötsligt svinkul igen.

KSM:s sista år är i farten och hösten har inneburit stenhårt uppsatsarbete med min kollega Alexander Rudensten. Under våren gör man praktik och ödmjukt kaxiga som vi är skickade vi våra CV:n till alla från Expressen till Fotbollskanalen etc. Vips var det dags för att bli intervjuade av de sistnämnda och det var bara att ta tåget till Stockholm.

Det blev korta tio minuter för båda och vi började direkt tveka kring varför det tog så kort tid. Var vi verkligen så usla eller vad var grejen?

Alex fick ett nej men jag fick ett ja. Glädjen var obeskrivlig när FK:s chefredaktör Tobias Rosvall ringde mig och gav mig det positiva beskedet. Det kändes bittert att inte ha med Alex, men jag tror att det mest berodde på att Alex mer är inne på kommentatorsämbetet medan jag är mer av en renodlad skribent vilket givetvis passar bättre för FK. Dock ser jag inga tvivel på att Alex kommer få en nice praktikplats, den fotbollsnörden kommer inte gå obemärkt förbi, be sure about that.

Den 19:e januari börjar jag jobba och det känns surrealistiskt på ett sätt i och med att det ändå kommer vara en helt ny miljö och andra förutsättningar. Alla år och timmar man har pluggat har gett resultat och självklart känner jag mig spänd, men samtidigt cool och ödmjuk inför utmaningen. Dagen innan kommer bli oerhört stressig inte minst på grund av en futsalcup som ett visst lag vid namn Ektorp Talent kommer arrangera. Vilka f*n är det?

Under oktober månad snackade jag tillsammans med mina polare Amir, Edin och Marcus "Kempis" om att det kastas bort för mycket talanger och att många av våra vänner hade kunnat bli hur bra spelare som helst, ifall de hade fått ett större förtroende. Med den grunden och vår förkärlek till spelet Football Manager tog vi saken i egna händer och bildade laget "Ektorp Talent Football Club". Två månader senare sammanfattar vi hösten som mycket god, där över 12 spelare har blivit helt klara och där det råder en stor optimism inför lagets säsong i Norrköpings Division 6. I Smedby AIS ICA-Cup var vi bland de 16 bästa lagen vilket innebar att det bara var ett lag från Division 4 och nedåt som var bättre än oss, vilket är en riktigt bra prestation. Det har varit en intensiv resa som redan har gett mig ett helt annat perspektiv på fotbollen och det känns otroligt hedrande att ha blivit vald till ordförande. Framför allt är det extremt kul att vårt kompisgäng är allt mer konstruktiva.

Med denna något långa resumé vill jag sammanfatta 2014 med lite toppar och floppar:

TOPP:

-Mitt val att byta klubb

95 % av människorna i min omgivning försökte desperat att övertyga mig om att jag var en komplett försvarare. Stenhuvud som jag var förklarade jag att en spelare av min karaktär ger mer nytta i anfallet och visst lönade det sig trots att jag trappade ner två divisioner. Jag började dribbla mer, skjuta mer och framför blev min assistfot ännu bättre. Tacka Gud för att jag lyssnade på mitt ego.

-Att se Bosnien/Hercegovina skörda sportsliga framgångar

Säga vad man vill om det "svaga" resultatet i fotbolls-VM, men på kort tid har vårt land allt mer börjat visa framfötterna inom världsidrotten. I januari 2014 gjorde tennisspelaren Damir Dzumhur debut i Australian Open, den förste bosniern någonsin med sina 22 bast. Faktum är att landet idag har fler spelare rankade över topp 500-listan än Sverige. Stort. Damirs resultat i AO: Avancemang till tredje omgången. Vad det gäller fotbollen tog vi trots allt vår första seger någonsin i VM mot Iran och om det inte hade varit för ett gäng bananplockare från Nya Zeeland hade ödet kunna vara helt annorlunda.

Det går bra för bosnisk idrott och det känns fantastiskt.

-Självförtroendet har varit otroligt högt i rätt lägen

Kaxig måste man vara ibland och 2014 har varit ett år då jag har vågat lyssna på mitt ego ännu mer. Timingen har varit perfekt och det har resulterat i en praktik på Sveriges största fotbollssajt och en fotbollskarriär som är på väg uppåt igen. Tacka f*n för att jag valde att våga lämna "the comfort zone".

-Earth Hour

Mixarna har både gjort att jag har bättre koll på EDM-genren i sig men de har också fått mig att vilja utforska kring helt ny musik och nya stilar. Vem trodde att jag skulle ha inslag av deep house i mina mixar för sex månader sedan? Att mitt namn som DJ har vuxit är heller inte så dåligt.

-Vännerna

Det är rätt så mainstream, men herregud vad viktigt det har varit för psyket när vänner ger en beröm för det man gör. Varje leende och varje kram man får betyder mycket även om det för vissa är en helt självklar grej. Det är bara att tacka, utan er är jag ingenting.

FLOPPAR:

-Dagens politik i Sverige som i världen.

Vad är det som händer? Sionister utplånar palestinier, ISIS låtsas förespråka islam med våld och hatet mellan människor växer bara. Var går gränsen i världen? I Sverige har debatten om feminism och rasism urartat totalt och vi har en riksdag som är helt vilsna i sitt sätt att jobba. Istället för att diskutera ojämlika löner mellan män och kvinnor och avsaknaden av kvinnor inom styrelseposter handlar feminismen idag allt mer om rumpaffischer och annat trams som är lyxproblem. Medan vi diskuterar företags sätt att marknadsföra sig dör hundratusentals barn i Afrika. Sverigedemokraterna får mer makt men samtidigt är det inte så konstigt när människor konstant ska försöka dra slutsatser som har dragits i ett decennium. Ja, vi har fattat att partiet har rasistiska drag, börja prata politik och faktiskt lyssna på de trots att man inte håller med. Jag har gjort det och har många vänner som sympatiserar med SD, men jag känner inte att vår relation ska stå på spel för en sådan grej. Snarare är det så att chanserna ökar till att jag ska få de att ändra på sig om jag slutar övertyga de om att deras åsikt är kass och att istället bevisa att min är bättre.

Det värsta är egentligen att vänner och bekanta börjar splittras på grund av den här skiten. Vad hände med att börja respektera varann som människor och faktiskt bry sig mer om sina problem än andras? Jag säger inte att någon har fel. Jag förstår alla kvinnor som har tappat tilliten för männen, det är inte lätt att lyssna på en vit gubbe på 60 som ska förklara att feminism och jämställdhet inte är samma sak. Jag förstår alla sura män som inte pallar med kvinnor som ska anklaga männen för allt ont i världen. Samtidigt måste folk börja inse att man faktiskt inte blir övertygad av någon som konstant försöker få dig att tro att du har fel. Ingen normal människa kommer erkänna att man inte har rätt. Däremot är chansen större att man blir övertygad om din motpart har MER rätt. Det är en väsentlig skillnad. Make love, not war.

-Min fysik

Konstanta förkylningar, en halsbränna som har provocerat och för långa pauser i min träning har gjort att jag har tappat kontinuiteten helt i min träning. Felet är bara mitt och inget annat. Nu måste jag på allvar hitta tillbaka till den rytmen och förlita mig på turen inför 2015. Det har inte varit kul att ha varit sjuk så länge och jag saknar känslan att kunna orka allt.

Till sist vill jag bara önska er alla ett Gott nytt år och hoppas att ni är lyckliga och starka inför utmaningarna som kommer. Keep the faith with a smile.

Avery Brooks karaktär Bob Sweeney borde vara ett föredöme för alla i världen.

Likes

Comments

Det började som en vanlig annons för män men slutade i ett totalt debattkaos. Vips blev hela grejen en huvudnyhet i Norrköpings Tidningar.

Vi vrider tillbaka tiden några dagar.

I tisdags publicerade Hugo Nattklubb i Norrköping sin affisch gällande "grabbkvällen" som anordnas den 28:e november. Det utlovas värdinnor, buffé och en grym stämning. Än så länge rätt så sweet, förutom bilden som har fått folk att gå bananas.

Det tog inte lång tid innan diskussionen kring objektifiering av kvinnor och sexism drog igång i raketfart och många blev väldigt upprörda över Hugos sätt att marknadsföra eventet och sig själva. De anser dock att inget fel har gjorts då dem inte ser det som objektifiering utan snarare som något vardagligt och normalt, då kvinnor brukar ha stringtrosor och olika bikini-kostymer när man badar etc.

Personligen kan jag tycka att det finns två sidor av myntet. Med tanke på mitt feministiska hjärta är det sjukt att vi år 2014 fortfarande ser detta som OK. Det är klart att både vi män och kvinnor inte bara bedömer insidan utan även utsidan hos en person oavsett om man är hetero- eller homosexuell. Dock måste man vara lite konsekvent när man gör den här typen av reklam och tyvärr var kanske Hugos timing inte den bästa i det här fallet. Självklart har Sverige kommit långt i jämställdhetsfrågorna, men det är fortfarande helt uppenbart att det fortfarande finns en skev och nedvärderande syn hos många män gällande hur den ideala kvinnan ska se ut. Sedan får man acceptera att det kommer finnas delade åsikter kring debatten om sexism i och med att man ser olika på vad som är och inte är spännande med en mans eller kvinnas kropp. Jag är helt övertygad om att nattklubben hade ett tydligt syfte med detta.

Samtidigt måste man förstå Hugos poäng. Företag lever på pengar och pengar får man in via hög efterfrågan. Hur mycket fel vi än tycker att det är har Hugo också rätten att marknadsföra sig på det sättet dem tror är bäst. Det hade varit en sak om Hugo Nattklubb hade varit finansierats av oss skattebetalare i Norrköping eller liknande. Ägarna har dock själva pumpat in pengar i verksamheten och då får man tyvärr acceptera att de ska ha rätten att göra vad dem vill så länge det inte skadar någon annan. Gillar man inte Hugo så behöver man inte gå till Hugo, simple is that.

Problematiken blir då hur mycket affischen faktiskt kränker och det är där skon klämmer. Vad vi än tycker är det en extremt subjektiv åsikt då det rent konkret inte står något på affischen som man direkt kan peka på att det är just DÄR dem kränker kvinnor. Hade det stått att Hugo "bjuder på horor och strippor utöver maten" hade det varit helt obvious. Självklart ska män få vara "grabbiga", men då får man räkna med att vissa kvinnor kanske inte ser det som helt ok i alla lägen och då får vissa män i alla fall sträva efter att försöka förstå. Jag kan som kille erkänna att jag tyvärr har känt av fördelarna med min könstillhörighet, men det bästa jag kan göra är att försöka förstå båda sidorna i debatten trots att jag själv har min tydliga åsikt. Ibland får man förklara för sina vänner att det inte är så enkelt att bara tycka åt ett håll och tycka att alla andra är dumma i huvudet.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord.

Vad som än händer finns bara en vinnare. Bjuder på en fefferoni till den som gissar rätt.

All publicitet är bra publicitet. Tyvärr.

Likes

Comments

Det blev på något sätt en oväntad laguttagning från Hamréns sida, sett till han på sistone har fegat väldigt mycket med att testa nytt i mina ögon. John Guidetti kom äntligen med och även den stora skrällen Isaac Kiese Thelin, som så sent som i våras inte ens var given i IFK Norrköpings startelva. Förbundskaptenen valde även att avvakta med att ta ut två mittbackar innan Malmös förlustmatch mot Atletico Madrid igår. Filip Helander och Erik Johansson gjorde tyvärr inte sina bästa matcher och riskerar förmodligen att missa denna samling om jag får gissa. Pontus Jansson känns som en favorit till att komma med i nuläget i och med att han sakta men säkert har etsat sig fast i Torinos startelva. Om Hamrén mot förmodan ändå kommer välja av någon av Malmös mittbackar lär han välja Helander i och med hans rutin, trots den låga åldern.

Hamréns trupp till matcherna mot Montenegro och Frankrike den 15:e respektive den 18:e november:

Målvakter:

Johan Dahlin, Genclerbirligi,
Andreas Isaksson, Kasimpasa,
Kristoffer Nordfeldt, Heerenveen.

Försvarare:
Mikael Antonsson, FC Köpenhamn,
Pierre Bengtsson, do,
Andreas Granqvist, Krasnodar,
Mikael Lustig, Celtic,
Martin Olsson, Norwich.

Mittfältare och anfallare:
Jimmy Durmaz, Olympiakos,
Albin Ekdal, Cagliari,
Alexander Kacaniklic, FC Köpenhamn,
Kim Källström, Spartak Moskva,
Sebastian Larsson, Sunderland,
Pontus Wernbloom, CSKA Moskva,
Erkan Zengin, Eskisehirspor,
Nabil Bahoui, AIK,
Marcus Berg, Panathinaikos,
Emil Forsberg, Malmö FF,
John Guidetti, Celtic,
Branimir Hrgota, Mönchengladbach,
Isaac Kiese Thelin, Malmö FF,
Zlatan Ibrahimovic, Paris Saint-Germain.

För att sammanfatta Champions League väldigt kortfattat ångar Real Madrid på som tåget. Ny stabil seger mot Liverpool och redan klart för åttondelsfinal efter fyra omgångar. Borussia Dortmund, som kanske har varit årets största mysterium i fotbolls-Europa, vann på nytt mot Galatasaray med 4-1 trots små bekymmer och är även dem klara för avancemang. Bra av tyskarna att tidigt säkra avancemang i och med att all fokus behövs i Bundesliga för att börja klättra i ligatabellen. Arsenals "säkra" 3-0 på hemmaplan blev 3-3 efter en katastrofal prestation sista 30 minuterna och framför allt onödig, med tanke på att man precis som Dortmund kunde säkra avancemang och fokusera på Premier League. Arsenal är "som vanligt" i ett allvarligt läge när det gäller skador och det hade varit extremt välbehövligt för deras trupp att ha två relativt betydelselösa matcher kvar i CL, med tanke på det intensiva spelschemat som väntar i november och december.

Bayer Leverkusen ångar på i grupp C och igår kväll tog man en blytung seger mot Zenit borta som historiskt sett alltid haft svårt för tyska lag. Tyskarna är mycket nära avancemang i den kanske jämnaste gruppen där Monaco, Zenit och Benfica alla krigar om andraplatsen.

Som jag nämnde innan vann Atletico Madrid mot Malmö trots kanske skåningarnas bästa insats i CL så här långt. Effektiviteten skilde dock lagen åt och nu verkar spanjorerna ha tagit kommandot i grupp A. Juventus vann en hård tillställning mot Olympiakos på Juventus Stadium men Arturo Vidals missade straff i slutminuterna kan betyda väldigt mycket, i och med att grekerna innehar andraplatsen via bättre inbördes möten. Klarar italienarna att undvika ännu ett CL-fiasko?

Mycket diskussion under gårdagen kring om Rasmus Elm kommer avsluta sin karriär på grund av sin celiakisjukdom. Själv tror jag att media överdriver det hela, men självklart är det skadligt för hans karriär att han har missat väldigt många matcher på grund av detta. Förhoppningsvis kommer Rasmus tillbaka då han är en av Sveriges absolut bästa mittfältare när han når sin högsta kapacitet.

Likes

Comments

Sveriges normalt sett givna anfallsbesättning ser ungefär ut på detta vis:

-En skadad 33-årig superstjärna som kämpar mot klockan.

-Formsvag 33-årig anfallare som ser mer och mer osäker ut för varje ny klubb han går till.

-Målskytten mot Ryssland som med största sannolikhet inte är med.

Landslaget har kommit till ett läge där ingen av Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander eller Ola Toivonen är ett säkert kort och därför är frågan många ställer sig vem förbundskaptenen kommer att satsa på istället. Röster börjar sakta höjas för att John Guidetti äntligen ska få sin riktigt stora chans efter sina drömveckor i Celtic. Branimir Hrgota skulle enligt många haft fler minuter mot Liechtenstein med tanke på matchens karaktär och outsidern Isaac Kiese Thelin nämns även som en tänkbar kandidat, sett till Champions League-framgångarna och läget det svenska landslaget befinner sig i just nu.

När Hamrén tillträdde i slutet av 2009 som svensk förbundskaptenen blev jag återigen optimistisk kring Sveriges landslag, med tanke på Lagerbäcks aningen destruktiva men disciplinerade fotboll. Generationen som gjorde succé i U21-EM 2009 började allt mer slussas in i A-landslaget och man visade prov på väldigt attraktiv och teknisk fotboll den svenska publiken inte hade sett på länge.

Cirka fem år senare är kritiken och min syn en helt annan. Hamréns prat om "shining" har snarare mer och mer varit en illusion sett till de senaste matcherna. Det var väldigt länge sedan det svenska landslaget övertygade i en landskamp och senast mot Liechtenstein krävdes hjälp från motståndarnas försvarare och målvaktens clownmisstag, för att segern skulle kännas stabil. Det snabba och vassa passningsspelet har ännu en gång återgått till ett mer safe och rakare spel med få risktaganden.

Jag gillar Hamrén, det ska jag inte dölja. Vi ska komma ihåg att vi individuellt sett hade ett mycket bättre landslag för 7-8 år sedan än idag vilket gör att kritiken mot Hamrén kan vara väldigt vinklad och onyanserad. Dessutom gör hans karisma ironiskt nog att man fortfarande hoppas på alla drömmar han har pratat om sedan han tillträdde. EM-medaljen är det stora målet och Sefiks son ska bära oss framåt med sina flamingo-vingar. Dock är vi väldigt långt ifrån sett till hur laguttagningarna ser ut. Varför inte våga chansa med de yngre i kvalet nu när chanserna till ett mästerskap aldrig varit större? Just nu känns det som att de äldre inte är så mycket bättre än våra yngre så att våra chanser rimligtvis ökar till framgång 2016, utan det är nu det gäller att ge självförtroende till nya och fräscha karaktärer i hopp om att de ska bära vårt landslag efter Zlatans era inte minst.

Om Sverige når EM 2016 kommer Johan Elmander ha fyllt 35 år. Han har av förklarliga skäl inte nått upp till sin standard i höst (familjetragedin) och bör i detta nu mer och mer ha en "mentorsroll" snarare än en startplats. Varför inte ha ett privat samtal redan nu med Johan om en framtida tränarroll i laget? Vid sidan av Elmander har vi en hungrig 21-åring i form av Branimir Hrgota som får speltid i Borussia Mönchengladbach som just nu tillhör toppskiktet i Bundesliga. Jag kan på allvar inte se hur "Gåtan" i detta läge skulle vara ett sämre alternativ än Johan. Jag hoppas att Hamrén har en plan där.

John Guidetti har på nio matcher stått för nio mål i Celtic som börjar hitta sin melodi i skotska ligan. Det anmärkningsvärda är kanske inte att han är i bra målform igen, utan att han efter en så lång frånvaro ändå bibehåller fokus och tror på sin förmåga vilket lönar sig. Med Markus Rosenberg borta är John vår tredje bästa anfallare just nu. Att inte ha med honom i nästa EM-kvaltrupp är ett tjänstefel. Isaac Kiese Thelin och Muamer "Mujo" Tankovic är också två spelare som borde få chansen någon match i kvalet men som kanske inte är hyperaktuella än.

Då anfallsfrågan kanske är mest intressant har jag därför valt att ägna inlägget åt den diskussionen, men för att försöka få med en helhet avslutar jag med att ta ut en trupp jag hade VELAT ha och en trupp jag tror Hamrén tar ut.

MIN DRÖMTRUPP:                        VAD JAG TROR:

Målvakter:                                       Målvakter:

  • Andreas Isaksson                             Andreas Isaksson
  • Kristoffer Nordfeldt                           Kristoffer Nordfeldt
  • Robin Olsen                                     Johan Dahlin

Backar:                                           Backar:

  • Martin Olsson                                  Martin Olsson                     
  • Oscar Wendt                                   Pierre Bengtsson
  • Andreas Granqvist                           Andreas Granqvist
  • Pontus Jansson                               Per Nilsson
  • Erik Johansson                                Erik Johansson
  • Mikael Antonsson                            Mikael Antonsson
  • Pierre Bengtsson                             Pierre Bengtsson
  • Mattias Johansson                          Mikael Lustig

Mittfältare/Anfallare:                    Mittfältare/Anfallare:

  • Alexander Kacaniklic                        Alexander Kacaniklic
  • Niklas Hult                                      Niklas Hult
  • Kim Källström                                 Kim Källström
  • Jimmy Durmaz                                Jimmy Durmaz
  • Erkan Zengin                                  Erkan Zengin
  • Nabil Bahoui                                   Nabil Bahoui
  • Emil Forsberg                                 Emil Forsberg
  • Albin Ekdal                                     Albin Ekdal
  • Pontus Wernbloom                          Pontus Wernbloom
  • John Guidetti                                  Sebastian Larsson
  • Zlatan Ibrahimovic                          Zlatan Ibrahimovic
  • Branimir Hrgota                              Branimir Hrgota

Likes

Comments

Inför säsongen var optimismen stor hos Sylvia. Trots att det länge såg ut som att laget inte ens skulle ha råd att behålla sin elitlicens 2013, lyckades Peter Hunts miljoner rädda laget på pappret och istället bli IFK Norrköpings farmarklubb. Sylvia skulle bli "Snokas" talangfabrik där de med störst potential skulle få chansen att utvecklas med A-lagsfotboll.

Drygt två år senare är IF Sylvia i Division 2 och dem ungas tålamod tryter.

Dagens match mot Västerås gav inte bara en indikation på Sylvias brist på identitet utan även hur olika mycket en match kan betyda för respektive klubb. Inför denna match hade laget från Västmanland redan förberett tre bussar med fans till Nya Parken för att hjälpa laget att rädda kvar sin existens. När jag steg in i arenan visste jag inte om det handlade om Division 1 eller om Allsvenskan. VSK:s fans gjorde allt för att laget skulle undvika ett minst lika stort fiasko som Sylvia, om inte ännu värre.

Trots det tog det tio minuter innan de svartvitas guldklimp inledde sitt målskytte. I sin sista match i karriären nickade Allan Borgvardt in en snyggt slagen hörna av Johan "Söder" Eklind och det kändes rättvist med tanke på lagets inledning. Västerås såg loja och idéfattiga ut trots sina fans.

Drygt 20 minuter senare hade Västerås vänt. Paniken började sprida sig i Sylvia och plötsligt vågade man inte spela ut. Det såg ut som att apokalypsen väntade när man såg spelarnas kroppsspråk. När laget började spela rakt trots de individuella kvalitéerna laget besitter förstod man att det var ett berg man var tvunget att bestiga. Att Allans drömmål i andra halvlek gav lite hopp spelade ingen roll. Sylvia åkte inte ut idag mot Västerås. Man åkte redan ut i våras när man inte insåg sin naivitet att utnyttja sin trupp på ett helt fel sätt.

Jag får fortfarande inte ihop ekvationen kring hur man kan åka ur Sveriges tredjeliga med Gentrit Citaku, som så sent som i fjol kom trea i U17-VM. Jag begriper inte hur man kan åka ur en serie med spelare som Haris Sijaric och Marcus Kemppainen, som var helt överlägsna i Juniorallsvenskan Elit 2012-2013. Det här är bara tre av spelarna som har utnyttjats på sämsta möjliga sätt och listan kan göras mycket längre. 

Vad var felet? Det är väldigt lätt att jag som en 21-årig oerfaren spelare ska analysera och vara efterklok, men det som är alldeles uppenbart är att Sylvia helt saknar spelidé. Dock ska jag försöka sammanfatta säsongen med några punkter där laget fullständigt har kapitulerat:

1. Fotbollsfilosofin

När man har spelare som Martin Andersson, Arben Ajdarevic och Ihab Naser som alla är tekniskt spelskickliga och svaga i luftrummet, är det ren fotbollsharakiri att spela en rak fotboll utan att låta de ungas kreativitet styra. De svartvita såg väldigt vilsna ut i många matcher och många spelade på ren chansning utan att förstå varann i spelet. Varför spelade inte "Tonna" in en startelva tidigt under säsongen och varför fick inte de unga tydligare direktiv kring deras roll i laget? När man ser en spelare som Marcus Kemppainen spela högerback, högerytter och anfallare under en säsong inser man att allt bara har varit en enda stor röra.

2. Ambitionerna

Ville Sylvia vara kvar i Division 1? Under många matcher har högst tveksamma beslut tagits taktiskt och det har sett lojt ut från allas sida i många matcher, både från spelarnas och tränarnas sida. Hur smart har draget varit att faktiskt ha en klubb som lever på konstgjord andning? Faktum kvarstår att laget i helhet aldrig kommer spela högre upp än Division 1 i och med kostnadsfrågan och följdfrågan blir då vilken effekt det ger på spelarnas motivation? Hur bra är det för spelarnas utveckling att flyga till bortamatcher i Skellefteå med 100 åskådare när man vet att man "inte tillåts" vinna en serie? Med den här spelartruppen trodde jag aldrig på förhand att laget skulle åka ut.

3. Tränarstaben

Herregud vad besviken jag är på Tony Martinsson och Sören Cratz. Den förstnämnde är en ikon i "Peking-familjen" tack vare sin spelarkarriär och den sistnämnde har fått en läktare uppkallad efter sig själv på Tele2 Arena vilket säger det mesta. Ändå gör man en så bedrövlig säsong med så bra spelarmaterial. Är det här snarare ett spel bakom kulisserna? Trots allt blir kostnaderna markant mindre nu när Sylvia spelar i Division 2. Dessutom ser Norrköping kanske detta som fördelaktigt då talangerna kanske stressas mindre i sin utveckling? Hur som får båda ett underkänt betyg baserat på deras tidigare fotbollsbakgrund och nu riskerar många talanger i Sylvia att tappa hoppet om en framtida proffskarriär.

För att tala ren svenska är det förjävligt.

För att flika in med helt andra nyheter kan jag meddela att jag tillsammans med Marcus Kemppainen, Edin Sinanovic och Amir Huskanovic är stolta grundare av klubben Ektorp Talent Football Club, vars syfte är att jobba med bortglömda talanger i Norrköping och ge dem en andra chans i sina karriärer. Vi spelade vår första inofficiella cup igår där vi kom tvåa vilket gav oss bra indikationer på vad vi behöver förbättra inför ICA-cupen. Det kommer bli ett hårt jobb framöver, men håll utkik efter vår klubb i framtiden!

Dino Merlin på Borgen var en publiksuccé. Efter 21 år var jag på min första balkankonsert. Det ni.

Till skillnad mot IF Sylvia har vi en tydlig spelfilosofi. Bara det säger en del.

Likes

Comments

Det var ljusår sedan det senaste blogginlägget men det känns som hög tid att låta fingrarna jobba igen. Innan jag ger mig in i bloggens huvudämne kan jag berätta lite hur livet för min del ser ut just nu:

För tillfället tillhör jag numera klubben NAFFI Fotboll som huserar i Division 6, men som har mycket högre ambitioner. Årets målsättning var att genomföra en hel säsong utan att behöva dra sig ur och det klarade vi ganska bra. Hade spelarna prioriterat NAFFI lite mer och spelat fler matcher hade vi garanterat blandat oss i toppstriden, men istället blev det en svag sjundeplacering trots en målskillnad på +12, vilket illustrerar min poäng.

Som DJ/producent har utvecklingen gått framåt. 2014 har varit ett år med regelbundna spelningar och Trappan har nästintill blivit mitt nya hem där jag har utvecklats enormt. Jag har även startat projektet "Earth Hour" där jag publicerar en entimmes-mixtape på Soundcloud varje månad. Resultatet har varit mycket positivt då feedbacken har varit riktigt bra och följarantalet har stigit lavinartat. Förhoppningsvis fortsätter utvecklingskurvan uppåt!

Just nu är jag inne på mitt kandidatår på KSM och jag har sökt praktik på flertalet fotbollssajter. Så sent som i torsdags var jag i Stockholm på intervju hos Fotbollskanalen och jag håller tummarna för att det blir ett ja från deras sida. Uppsatsen jag kommer skriva i höst med Alex Rudensten kommer handla om globaliseringens påverkan på Premier League där vi främst kommer inrikta oss på topplagen och hur deras klubbidentitet representeras.

Kort men precis sammanfattning av alla dessa månader som har gått! Nu är det dags att sammanfatta årets Division 4. Det känns speciellt då jag både kommer analysera den ur en subjektiv och objektiv synpunkt då jag själv spelade under första halvan. Till en början kan jag konstatera att jag är sjukt imponerad av Azech som vinner serien och av Åbackarna som är med i toppstriden ända in i slutet som nykomling från "femman". Jag kommer kort och gott att använda mig av rubriker som sammanfattar vad jag tyckte var bäst och sämst med årets serie och ifall mina förväntningar infriades.

ÅRETS LAG: Azech SF

Det skulle närmast vara konstigt att inte skriva deras namn, men det är helt sjukt vilken förändring laget har genomfört på bara ett år. 2013 var man en hårsmån från att åka ur "fyran" efter en skitsäsong och det var först i den näst sista omgången som man säkrade kontraktet. I år värvade man Kadir Cizmic som ny tränare och trots en del tjafs internt inom organisationen knöt man ihop säcken när det gällde och vann serien mycket välförtjänt. När man tar tunga segrar mot lag som Torstorp och Eneby på bortaplan är det ett tillräckligt kvitto.

ÅRETS FLOPP: NIF Bosna

Trots att jag själv tillhörde laget måste jag säga att NIF Bosna var den stora besvikelsen i årets serie. De spelarna man hade värvat på pappret lovade stordåd och det kändes nästintill som att Bosnas problem snarare var själva bredden laget verkade ha, att det fanns för många bra spelare på flera positioner. Dock hittade laget ingen stabilitet och Bosna gör sin sämsta säsong sedan 2011 trots den utlovade satsningen att avancera till division 3. 

ÅRETS UTESPELARE: Esat Jashari

Det är lite klyschigt att välja en spelare som har gjort flest mål, men gör man 42 mål under en säsong säger det en hel del om killens kvalitéer. Chile Unido ska vara väldigt glada över att Esat valde spel i deras klubb i år med tanke på hans betydelse för laget. Av lagets 62 gjorda mål stod han för över hälften av målen och då räknar jag inte ens antalet assist han har stått för. Med sin speed, teknik och målsinne är det ett under att han inte har fått chansen i en Division 1-klubb i alla fall. Jag hoppas verkligen att Esat får chansen att visa sin talang då han ändå bara är 23 år.

ÅRETS MÅLVAKT: Azad Mutlu

Det kändes redan innan som att det här var säsongen där han kunde slå igenom och som han har gjort det. Det räcker med att söka på hans namn på Youtube för att se alla räddningar han har gjort i några av de viktigaste matcherna i år. Plockar Assyriska tillbaka Azad nu när dem är tillbaka i "tvåan"?

ÅRETS TRÄNARE: Mufad "Muffe" Bajraktarevic

Rent logiskt borde Kadirs namn stå här i och med att Azech trots allt vann serien ganska oväntat, men sett till spelarmaterialet alla lagen hade inför säsongen var det långt ifrån många som tippade Åbackarna som ett topplag innan säsongsstarten. Muffe lyckades dock hitta en bra mix mellan gammalt och ungt och framför allt blev spelare som Spaho Kajevic och Adis Redzematovic väldigt viktiga trots deras svaga säsong i Bosna året innan. Olle Svensson gjorde en grym säsong i anfallet och bidrog mycket i lagets kontringsanpassade anfallsspel med sin speed. Med tanke på rykten som cirkulerade om att Muffe till och med ska ha gett spelarna skriftliga prov på spelförståelse och taktikupplägg etc inför säsongen, undrar man lite om han är Norrköpings svar på Marcelo Bielsa?

ÅRETS COMEBACK: Torstorps IF

De senaste åren har Torstorp alltid varit favorittippade i Division 4 men under årets vårsäsong såg det riktigt mörkt ut med flera tappade ledningar och förluster mot sämre lag på pappret. Dock jobbade man sig tillbaka sakta men säkert och till slut vann man även Östgötacupen som också gav viktigt självförtroende. Till slut blandade man sig in i toppstriden trots allt men tyvärr kom man återigen trea precis efter Eneby på kvalplatsen upp till Division 3. Normalt sett borde detta ses som en dålig säsong för Torstorp, men Östgötacup-segern räddar hedern och laget har ett intressant lagbygge på gång med allt fler unga spelare. Den stora frågan blir om Viktor Björhn är sugen på att lira Division 4 eller om Sebastian Francisco och Max Skatka stannar?

ÅRETS FRÅGETECKEN: Eneby BK

Med tanke på att Division 4 är amatörnivå satsas det närmast astronomiska summor från Enebys sida på nya fotbollsplaner, gamla elitspelare och en Göran Bergort som så sent som 2010 tog IFK Norrköping upp till fotbollens finrum. Trots spelare som Tobias Rickhammar och Fredrik "Lillen" Åström vinner man inte serien i år heller och jag begriper fortfarande inte hur man misslyckas gång på gång trots alla etablerade namn och den enorma ungdomsverksamheten man har. Nu kan laget förvisso avancera till "trean" via kvalet, men statistiken talar knappast för dem då 2007 var senast ett östgötskt lag kvalade sig upp när Söderköping lyckades med bedriften. Nu är också frågan hur ekonomin mår efter alla investeringar man har gjort? Kommer de stora namnen att vara kvar även 2015?

Det här var lite av en personlig analys och lägg märke till att det är flera lag som inte nämns. Självklart är dem inte bortglömda men nu skriver jag som sagt om de spelarna och lagen som har gjort störst avtryck på mig och inget annat.

Vad tycker ni? Vad tror ni om nästa säsong?

Likes

Comments

Som "blågul" supporter pirrade det i magen över det faktum att det för första gången någonsin skulle vara ett bosniskt landslag i VM. De senaste tio åren har man desperat trott att det NU är dags, för att senare bli besviken. När man väl fick en kvalgrupp med Grekland och Slovakien, kändes det som att man inte kunde få en bättre chans till att nå ett stort mästerskap. Jag minns mycket väl att jag konstaterade att "drakarna" aldrig skulle nå något mästerskap, om man inte skulle lyckas vinna denna "behagliga" grupp sett till förutsättningarna.

Om sex månader dansar vi samba i Brasilien. Jag har fortfarande svårt att dölja glädjen.

Lottningen då? Bortsett från Uruguay-legendaren Alcides Ghiggias tappade "mini-Brazuca" gick allt som det ska. Mycket kändes som vanligt. Spekulationer kring dödens grupp. Konspirationsteorier om Frankrikes landslag. Brasiliens chanser att vinna VM. Själv hoppades jag på att se BiH möta Brasilien i öppningsmatchen, men nu fick vi en bra grupp i alla fall både underhållningsmässigt men även resultatmässigt.

Det som fick mig att höja på ögonbrynen var helt klart gruppen där Spanien och Holland möts i grupp B:s första match. Hur revanschsuget kommer "Oranje" vara? Kan Australien och Chile verkligen chocka? Sannolikheten är knappast stor, men att två forna VM-finalister redan möts i gruppen indikerar att fotbollsvärlden bara blir tuffare och tuffare.

För en gångs skull fick även Elfenbenskusten undvika "dödens grupp". I Sydafrika-VM fick man Brasilien och Portugal medan man fyra år innan fick tampas med Argentina och Holland. Colombia, Japan och Grekland står för motståndet i år. En väldigt öppen grupp där till och med Greklands tråkfotboll kan chocka.

Med risk för att fly från temat kommer jag nu gå rakt på sak och analysera och reflektera kring resultaten, hur jag tror att grupperna kommer sluta och vilka jag tror kan bli topparna och flopparna.

GRUPP A

1. Brasilien

2. Kroatien

3. Kamerun

4. Mexiko

KOMMENTAR:

Allt annat än en gruppseger för "Selecao" vore en katastrof för fansen och laget inte minst. Det är inte den lättaste gruppen i turneringen men sett till spelarmaterialet och Confederations Cup inte minst, har jag oerhört svårt att se hur de övriga lagens defensiv kommer hålla emot Neymar och gängets samba-lir. Dessutom har jag inte ens nämnt hemmafavören. Jag är väldigt oviss kring andraplatsen men jag litar på mina "grannar" sett till vilken kapacitet de har. Det finns mer stjärnglans hos "Vatreni" och jag kommer inte bli förvånad om Mario Mandzukic blir skillnaden mellan topp eller flopp. Kamerun har ett intressant och ungt lag, men den riktigt lysande stjärnan i Samuel Eto´o är långt ifrån sina glansdagar och ska Kamerun återupprepa succén från 1990 bland annat, måste Eto´o lyfta sig själv och sina "lejon" med sina ledaregenskaper och med den giftigheten framför mål han har visat under sin karriär. Gör han en "Diego Forlan"? Mexiko har varit urusla i kvalet, men det som talar för dem är just VM-erfarenheten. Inte sedan 1990 (!) har landslaget missat knockout-fasen och komiskt nog var man inte ens med i VM det året, på grund av att man använde för gamla spelare i ungdoms-VM som var året innan. Varför jag dock tror att den magiska sviten dessvärre lär spricka i år, är just att man inte har haft samma stabilitet som innan och dessutom har man lite av samma dilemma som Kamerun. Kommer trion Carlos Vela, Javier "Chicharito" Hernandez och Giovanni Dos Santos leverera? Jag vågar inte räkna bort dem. Var säkra på att det kommer bli en hård fight om plats 2.

GRUPP B

1. Spanien

2. Holland

3. Chile

4. Australien

KOMMENTAR:

På pappret en av de mest intressanta grupperna. VM-finalisterna från Sydafrika smakar sött bara det, men även ett Chile som har ett riktigt intressant landslag på gång. Därför känns det väldigt oturligt att de hamnar i en extremt tuff grupp. Spaniens rutin kommer väga tungt och jag har väldigt svårt att se dem sjabbla bort det här. Dessutom tror jag att det är en stor fördel att de direkt får inleda med en stormatch, eftersom vi minns sist hur det gick i öppningsmatchen mot Schweiz. Även om "La Furia" har allt att förlora och egentligen inget att vinna, räknar jag med att dem kommer gå riktigt långt i turneringen och det kan vara bra för laget att få en värdemätare tidigt i turneringen. Holland bör med sitt hänsynslösa kollektiv kriga till sig en andra plats. Louis Van Gaals filosofi är väldigt lik Bert Van Marwijks när det kommer till disciplinen, men den förstnämnde är något mer av en taktiker medan den sistnämnde grundar sitt fotbollstänk på att kriga oavbrutet i 90 minuter. Hur som helst har landslaget tillhört den absoluta toppen de sista fem åren och med den offensiven man har måste man ha de i snacket om titeln. Dessvärre har jag svårt att se dem nå ända fram just på grund av att man har en backlinje som inte håller världsklass, plus att man med all sannolikhet lär stöta på mardrömsmotståndaren Brasilien redan i åttondelen. Förvisso var det precis dem man slog ut i Sydafrika-VM, men nu är det helt andra förutsättningar. Chile kommer charma fotbollspubliken med sin tekniska fotboll, men dessvärre har jag svårt att se dem hota de europeiska "stormakterna". Skulle det hända, måste en spelare som Alexis Sanchez hålla den nivån han gör just nu i Barca, om inte ännu högre. Australien hade en mycket bättre trupp 2010, men då var man ett mål från avancemang till åttondelen. Dessvärre har man ingen chans i år och då noterar jag att truppen känns klart sämre än för fyra år. Stjärnorna och även veteranerna, är fortfarande Tim Cahill och Harry Kewell, men de är också fyra år äldre tyvärr.

GRUPP C

1. Japan

2. Elfenbenskusten

3. Colombia

4. Grekland

KOMMENTAR:

Är detta utfall rimligt? Jag måste svara JA på det. Vi har ett Japan som bara blir mer intressant som landslag för varje år som går. Man har börjat anamma en allt mer teknisk fotboll och det börjas oerhört tidigt i åldrarna. Det tydligaste exemplet såg vi i U17-EM där asiaterna fullständigt bollade runt med Sverige, men som lyckligtvis inte var bra på att göra mål. Dock är juniorfotboll en helt annan sak och vi ser också ett Japan som fortsätter förlita sig på utländska tränare. Bortsett från Takeshi Okada har man bara haft en inhemsk tränare de senaste 15 åren. Under 2000-talet har välkända tränare som Zico och Ivica Osim styrt, men sedan augusti 2010 har Alberto Zaccheroni styrt detta skepp. Hans 3-4-3 har suttit som en smäck för japanerna och för två år sedan blev man asiatiska mästare. Kollektivet Japan är fruktansvärt starkt och jag är övertygad om att deras "Barca-influerade" passningsspel, med en viss italiensk krydda kommer frustrera motståndarna. Deras akilleshäl kan vara att man inte riktigt har en målspottare, men om det är dags för Japan att bevisa sin fulla potential är det nu. Elfenbenskusten fortsätter att plantera nya stjärnor och nu känns det verkligen som att det är dags att bevisa varför man har ansetts vara ett av Afrikas absolut bästa lag så länge. De sista två VM-en har man kunnat klaga på den dåliga lottningen, men nu är det ett gyllene läge att visa sin stjärnglans. Dessutom ser jag fram emot Didier Drogbas sista stora uppvisning på den internationella scenen och vi vet ju sedan Chelsea-tiden hur viktig han kan bli när han väl ska runda av kapitel i sin karriär … Colombia med Falcao i spetsen är tillsammans med Belgien ett av "pop-lagen" i detta VM. Man har blomstrat ut som en "dark horse" och när spelare som Freddy Guarin och Juan Cuadrado inte är givna i startelvan förstår vi hur starkt detta bygge är. Varför jag ändå inte tror på dem är just det faktum att det var väldigt länge sedan landslaget spelade VM och att det kanske blir en för stor press. Å andra sidan har man ett fantastiskt starkt försvar så det är absolut ingen skräll om Colombia går vidare. Jag räknar definitivt inte bort dem i det avseendet. Grekland får ses som slagpåsen, även om man med sin defensiv kan störa de övriga lagen. Dock har jag svårt att se laget åstadkomma något mer, såvida inte nyckelspelare som Dimitris Salpingidis och Georgios Samaras överträffar sig själva ett par gånger och står för nyckelinsatser. Kan Olympiakos triumfkort Konstantinos Mitroglou bli den store hjälten för det hårt ekonomiskt drabbade "Elada"?

GRUPP D

1. Italien

2. England

3. Uruguay

4. Costa Rica

KOMMENTAR:

Möjligtvis den gruppen som får epitetet "Dödens grupp". Dock ser jag "Azzurri" som favorit med tanke på ett väldigt spännande lag man har på G, plus att man är väldigt sugna på att gå riktigt långt efter dunderfiaskot senast. Man har flera spelare som kan spela nyckelroller och samtidigt har Italien för första gången på länge "tvingats" lotsa fram unga förmågor med tanke på att Serie A, men även Italien som nation, har stora ekonomiska problem vilket har gjort att dyra spelarköp har uteblivit och egna produkter har lotsats fram. Det är inte helt omöjligt att en spelare som Stephan El Shaarawy får sitt stora internationella genombrott om han kommer in rätt i turneringen. Självklart ska vi inte glömma "Super Mario" Balotelli som aldrig går att förutspå och veteranen Andrea Pirlo, som vet vad det innebär att nå ända fram. Dessutom har dem hittat tillbaka till den "italienska kärnan", det vill säga att de anpassar sitt spel väldigt mycket efter hur motståndarna spelar, vilket vi märkte mestadels under EM. Roy Hodgson väckte kort inför lottningen en debatt kring att han gärna ville undvika Amazonas som spelplats på grund av de höga temperaturerna. Ironiskt nog drog England just den nitlotten. Samtidigt känns det för första gången på länge som att dem själva inte höjer upp sina titelchanser till skyarna, utan faktiskt ligger lågt. Det kan definitivt gynna England i detta VM med tanke på att situationen påminde om förra årets EM, där man inte heller skruvade upp förväntningarna men där man ändå gjorde bra ifrån sig och höll så när på att slå ut Italien i kvarten. Nu har man chans till revansch och även om man inte skulle vinna denna match, har man goda möjligheter med Hodgsons kollektiva fotbollsfilosofi. Uruguay kan mycket väl bli detta VM-s besvikelse av flera skäl. Jag tänker främst på att man var relativt chanslösa i senaste Confederations Cup, men också att kvalet inte gick helt smärtfritt och att det krävdes ett kval mot Jordanien för att greja Brasilien-biljetten. Förvisso hade man inga problem där, men precis som Mexiko kan det mycket väl vara så att Uruguay lever för mycket på sina gamla meriter. Självklart kan man inte räkna ut det faktum att man har en Suarez som kan förändra en matchbild totalt, men tittar man på hur det var i Sydafrika kan man inte undgå det faktum att Diego Forlán var lagets kung. Dessutom litar jag inte på lagets försvar och mittfält som håller klart lägre klass än anfallet. Levererar inte Edinson Cavani, Forlán och Suarez kan det bli en obehaglig historia för Uruguay, men å andra sidan kan just dem vara nyckelfigurer återigen. Jag tror dessvärre att anfallarna kommer bära ett alltför tungt lass, men det kan gå hur som helst. Vi ska också komma ihåg att Uruguay vann senaste "Copa America" och det sydamerikanska klimatet gynnar dem om någon, så vi ska på något sätt inte räkna ut de. Costa Rica har spelat en underhållande fotboll i kvalet och kommer säkert bjuda upp till fina matcher i denna grupp. Hade man hamnat i en lättare grupp hade man säkert kunnat vara med i snacket om avancemang, men tyvärr tror jag att det blir alldeles för svårt. Som Norrköpings-bo hoppas man dock på att se Christopher Meneses i Brasilien!

GRUPP E

1. Frankrike

2. Schweiz

3. Ecuador

4. Honduras

KOMMENTAR:

En av de lättare grupperna på pappret. Ett Frankrike som kvalade in med ett nödrop, ett Schweiz som vann sin EM-kvalgrupp som var den klart sämsta, ett Ecuador som har minst chanser av de sydamerikanska lagen att gå långt och Honduras som i ärlighetens namn gick vidare mycket tack vare ett svagt Mexiko. Individuellt sett har fransmännen överlägset bäst lag, men som så många gånger förr har "Les Blues" floppat när man som minst anat det. Dock kan playoff-matchen mot Ukraina ha varit en väckarklocka och jag tror att det här laget kan växa i turneringen. Frankrike kommer ha råd att göra fel i matcherna med tanke på den lätta gruppen och det kan till exempel gynna en spelare som Laurent Koscielny, som i sina bästa stunder är en av världens absolut bästa mittbackar men som å andra sidan har en förmåga att tabba sig riktigt rejält när det behövs som minst. Stjärnorna kommer komma in i det för varje match som går och därför kommer Frankrike vinna denna grupp. Schweiz har ett namnkunnigt lag och ett starkt kollektiv. Självförtroendet från VM-kvalet kommer hålla i sig och det ska mycket till ifall man ska floppa i gruppen. Ecuador gjorde det bra i kvalet men kommer få det jobbigt i längden. Det skulle förvisso inte vara en chock ifall man faktiskt tog sig vidare från gruppen, men ifall man bara har Antonio Valencia som den lysande stjärnan räcker det inte i längden. Förutsättningarna blev knappast bättre när Christian Benitez tragiskt gick bort i somras, med tanke på att han hade varit en viktig kugge i anfallet med sin rutin i det unga ecuadorianska laget. Honduras kämpade på bra senast i Sydafrika och gjorde riktigt bra ifrån sig med tanke på omständigheterna, men tyvärr lär det vara samma resultat även i Brasilien. Väldigt lite talar för centralamerikanarna.

GRUPP F

1. Argentina

2. Bosnien/Hercegovina

3. Nigeria

4. Iran

KOMMENTAR:

Den gruppen man kommer följa med mest spänning. Förvånade? Knappast. Bosnien/Hercegovina inleder sitt första stora mästerskapsäventyr på ett fullsatt Maracana, mot ett stjärnspäckat Argentina som ser ruggigt farliga ut för första gången sedan Diego Maradonas tider. Ett Argentina som alltid har varit en titelkandidat, men som alltid har varit lite av en besvikelse när man väl har stött på lite tuffare motstånd. Tyskland har slagit ut "La Albiceleste" de två senaste VM-en och senast i Sydafrika var det inget snack i och med pulvriseringen med 4-0. Nu har man dock flera faktorer som talar för en succé. Dels verkar Lionel Messi äntligen ha hittat sin rätt i landslaget, men också att man för första gången på länge är väldigt jämna som landslag. Man har regelbundet tagit tunga segrar i vänskapsmatcher och man har en bra mix mellan ungt och gammalt. Man slog relativt nyligen Italien och Brasilien, för att bara nämna några exempel och dessutom var man överlägsna mot Sverige, när lagen senast möttes på Friends Arena i vintras. Räkna med att Argentina på riktigt kan utmana om VM-guldet. Vad det gäller Bosnien/Hercegovina kan man med facit i hand säga att man hade en riktig tur med lottningen, sett till hur otur man har haft innan med att bland annat få Spanien två VM-kval i rad. Dessvärre är lagets stora nackdel just att man är debutant och att pressen kan märkas av i spelet. Ska Bosnien/Hercegovina gå riktigt långt i detta VM måste spelare som Emir Spahic och Edin Dzeko vara i storform. Man såg tydligt i vänskapsmatchen mot USA i augusti att försvaret är riktigt svajigt utan lagkaptenen och det har man inte råd med, sett till hur offensiv fotboll Safet Susic kommer spela. Dzeko får sparsamt med speltid under Manuel Pellegrinis styre i Manchester City och för hans och landslagets del borde han kanske bli utlånad i januari, för att helt enkelt få tillbaka självförtroendet han har tappat vilket inte minst har märkts av i landslaget. Om man lyckas förbättra sin defensiv under motståndarnas kontringar kan vi räkna med stordåd från "diamanterna". Nigeria är alltid ett charmigt och intressant landslag som man aldrig vågar räkna ut. Var det något lag som definitivt förtjänade ett bättre öde i Sydafrika var det just Nigeria, som i ärlighetens namn kunde gått vidare från gruppen om man hade varit någorlunda effektiva framför mål. Jag tror att man kommer lära sig av de misstagen i år och utmana på allvar. Det lutar starkt åt att matchen mot Bosnien/Hercegovina kan bli direkt avgörande. Iran har inte längre några lysande stjärnor i laget som för 7-8 år sedan när spelare som Ali Karimi, Mehdi Mahdavikia och Ali Daei utgjorde stommen. Man förlitar sig mycket på anfallsesset Reza Ghoochannejhad som huserar i belgiska Standard Liege. Ärligt talat går det aldrig att räkna ut Iran i VM-sammanhang med tanke på deras erfarenhet, men vi ska komma ihåg att landet bara har vunnit en (!) VM-match sedan sitt första mästerskap 1978 och det var i Frankrike-VM 1998 när man slog USA. Dessutom är det här knappast den bästa upplagan Iran har att erbjuda, så jag kommer inte lyfta på ögonbrynen av förvåning ifall det här blir gruppens slagpåse, om inte hela VM-s. Dock har Iran haft bra resultat mot Bosnien/Herc. på sistone så kanske åker de på en mina här trots allt. Allt kan hända, därför älskar miljarder människor fotbolls-VM.

GRUPP G

1. Tyskland

2. Portugal

3. USA

4. Ghana

KOMMENTAR:

Kan mycket väl vara så att den här tillsammans med grupp D är den svåraste gruppen. Bortsett från Tyskland känns det vidöppet. Portugal blev räddade av en viss Cristiano mot Sverige i playoffen. Ghana var en straff från en semifinal 2010, som hade varit det bästa resultatet någonsin för ett afrikanskt landslag och USA är alltid jobbiga att möta, med tanke på att man inte har missat ett VM sedan 1986. Tysklands enda fara i denna grupp kan vara att en halvskadad Khedira kan orsaka problem i det defensiva mittlåset. Även om matchen mot Sverige i kvalet får betecknas som en "skojmatch", såg man flera gånger att man stundtals är väldigt ofokuserade bakåt när man håller hög press under en lång period i matchen. Kan Portugal dra nytta av det med sitt snabba omställningsspel? Ghana är väldigt sugna på att revanschera sig från Asamoah Gyans snöpliga straffmiss, men man har onekligen inte haft tur med lottningen. Jag har svårt att se landslaget gå vidare från gruppen eftersom man inte riktigt besitter samma stabilitet på alla positioner som Tyskland och Portugal. Dessutom har afrikanska lag tendens att tappa moralen ifall man kommer fel in i turneringar, så ska man ha någon chans i denna grupp måste man plocka en trea mot USA i öppningsmatchen vilket jag dessvärre inte är säker på att dem gör. USA har bara blivit bättre och bättre som kollektiv och det här kan mycket väl bli Jozy Altidores VM, om man lyckas skaka något av de tippade topplagen i turneringen. Som sagt, väldigt oturligt att lag som USA och Ghana hamnar i den här gruppen eftersom de har kvalité nog att tillhöra de 16 bästa med en mer gynnsam lottning.

GRUPP H

1. Belgien

2. Ryssland

3. Sydkorea

4. Algeriet

KOMMENTAR:

Drömlottning för Belgien minst sagt. Ett "pop-lag" som har fått stor uppmärksamhet för sin fartfyllda fotboll och för sin "jogging-runda" i VM-kvalet. De flesta har pratat om att det här är ett landslag som kan bli mästerskapets stora skräll och ser man till spelarmaterialet är det fullt möjligt. Den stora frågan är om Belgien är så bra som det verkar? Man hade förvisso en på pappret tuff grupp i kvalet, men å andra sidan är Kroatien inte lika slagkraftigt som innan och lag som Serbien och Skottland är långt ifrån sina glansdagar, inte minst de förstnämnda som har haft stora problem med interna stridigheter i förbundet. Av dessa skäl tror jag dock att de inte kunde ha fått en mer behaglig grupp. Man vinner gruppen på grund av att man helt enkelt har individuellt skickligare spelare och dessutom verkar man hittat ett fungerande lagspel man har haft svårt att hitta de senaste åren. Precis som i Frankrikes fall, kommer belgarna inte behöva spela så riskfritt i öppningsmatchen mot Algeriet eftersom de är ett mycket bättre lag. Perfekta förutsättningar för ett lag som har stora förhoppningar och som kanske behöver en flygande start för att fortsätta med segertåget. Ryssland känns som en given tvåa och det som kan tala för dem i VM är kanske att majoriteten av spelarna lirar i ryska ligan som dels är stark, men också att det är en ganska stor sannolikhet att spelarna förstår varandras sätt att spela. Sydkorea tog sig till åttondelen i Sydafrika, men det kan bli svårt i Brasilien eftersom man helt enkelt har för få internationella superstars som kan vara skillnaden i de avgörande matcherna. Bayer Leverkusens talang med det fantastiska namnet Heung-Min Son, kanske dock bevisar sin fulla potential och för sina "Taegeuk Warriors" framåt. Algeriet var ett sömnpiller i Sydafrika och har svårt att se de åstadkomma någonting i Brasilien.

Vad tror ni om gruppspelet? Vilka tror ni tar hem rubbet? Vem blir mästerskapets sensationslag? Kommentera gärna i bloggen eller på min FB/Twitter. Diskutera gärna även kring vilka spelare ni tror kan bli toppar/floppar. All diskussion är intressant. Ser fram emot spännande respons!

Likes

Comments

En nästintill fantastisk människa. Ett leende som smittar av sig likt en solstråle en varm sommardag i juni. Man kan nästintill ta på den positiva stämningen personen bidrar med bara man är i dennes närhet. En sådan vän vill alla ha.

Plötsligt försvinner allt.

Ett tragiskt besked. Twitter-flödet må ha en blå bakgrund, men den känns svart. Sorg. De tre bokstäverna man minst av allt vill se oavsett vilket alfabet man pratar om. R.I.P. Vila i frid. Magen spänner sig en aning. Man tänker medan kompisarna skrattar om något annat i bakgrunden. Inombords hör man sig själv: "Kom igen, häng med i matchen Mirza, sluta deppa, vad är det?"

Återigen har en ung människa lämnat oss. Norrköping är ingen stor stad, självklart sprids det i raketfart när något sådant här fruktansvärt händer. Men att det just är en tjej. Vacker, stort hjärta. Det här är några av beskrivningarna man har fått se av andra vänner och bekanta. På gott och ont har man ta mig sjutton koll på precis allt och alla bara man har tillgång till ens profil på Facebook eller Twitter, för att nämna tydliga exempel.

Många likes. Porslinvita tänder. Ett leende som utstrålar glädje. Livslyckan och optimismen känns i benmärgen.

Men likt fan blir jag lika förbannad varje gång något sådant här händer en person vare sig jag vet om eller inte alls känner. Norrköping. Ungdomar. Vakna, vi måste börja bry oss. PÅ RIKTIGT. Visar vi verkligen vår uppskattning till våra älskade på rätt sätt?

Vi kan inte ta för givet att en person är väldigt glad för att hen "känns glad i våra ögon". Vi kan inte leva i en illusion att ord som "jag älskar dig" verkligen innebär att vi just ÄLSKAR DE. Vi kan framför allt inte acceptera att unga människor tar så drastiska beslut med sådana ofattbara konsekvenser. Året är 2013 men vi har snarare gått bakåt än framåt, när det gäller hur vi tar hand om våra nära och kära. Vi skapar omedvetet fasader om oss själva för att ge en bild kring vilka vi är, eller vill vara. Att jag är "någon" med mina 240 likes på min profilbild. Att mina festbilder indikerar att mitt liv består av glamour, när jag i själva verket äter nudlar 28 dagar av 30. Att jag ska bevisa med min villa, med min bil eller whatever att jag minsann "är bättre" än dig. Vi säger så klart inte så ordagrant, men ingen jävel vill känna sig mindre värd. Jag vet det, du vet det. Vi alla vet det. Men sanningen svider, vi kommer aldrig erkänna våra misstag, för det är så vi människor är.

För stora bröst. För små bröst. För lite cash. För lite muskler. Listan är lång, you name it. Allt det här tänker vi på dagligen. En vädjan efter att bli accepterade. Kvinnor vill se kvinnligare ut, män vill se manligare ut. Vi har nått sjukliga gränser.

Rent teknologiskt borde vi kanske "gå tillbaka i tiden". Undvika långa FB-samtal. Mer träffar IRL. Vi borde hälsa på varann mer, le åt varandra oavsett ifall vi känner varann vilket vi i Sverige är lika bra på som San Marino är i fotboll. Gullandet har nått höjder som Felix Baumgartner inte ens vågar sig på och att "gulla" är ingen bra term i denna tes. Den svenska jantelagen säger att vi ska undvika att ge kritik av negativ karaktär till personer vi tycker om, eftersom det kan "såra" en person. Å andra sidan utesluter vi det faktum att samma kritik man kanske undvek att ge, blev kostsam i längden då samma person kanske inte tog lärdom av något man kanske borde ha gjort innan. Vi är alldeles för dåliga i Sverige på att verkligen tala rakt från hjärtat. Att våga vara rak fastän sanningen svider. Att verkligen visa hjärta och öppna upp själen för något eller någon man verkligen brinner för, vare sig det är ens vän, flickvän eller t o m ens hobby. Vi är för rädda. Att våga tänka "outside the box" och att våga bryta mönster. Ibland kan en rakt av elak men rak kommentar innehålla så mycket kärlek utan att personerna i fråga inte fattar det, först än efteråt.

Våga gråt. Våga erkänn problem. Våga till och med erkänna något man själv tror är töntigt. Hur sjutton ska vi veta var vi har varann om vi bara ger positiv feedback? Till slut blir allt perfekt så att man tröttnar på allt. Är det en slump att Sverige med kanske bäst levnadsstandard i världen också har en svidande hög självmordsstatistik? Att inte ha något att sträva efter i livet är farligt. Ruggigt farligt.

När Göran Zachrisson intervjuade Zlatan för lite mer än ett år sedan, pratade de lite om tillvaron och hur Z mådde rent allmänt. Jag rekommenderar starkt denna intervju, eftersom den är väldigt centrerad kring "Ibra" som person. En grej som fick mig att tänka om var när Zlatan sa: "Oftast när allt är lugnt, då börjar man bli nervös. När man har småproblem, då är allt normalt".

Förr eller senare kan samma vän du har sörjt över vara ett minne blott. En gravsten vars bokstäver suddas ut med tiden. Vips glömmer du bort att samma person du dedikerar dina Twitter-inlägg till ligger där någonstans avlägset i en kyrkogård, som du förmodligen aldrig lär besöka av flera skäl. Omedvetet glömmer vi bort det faktum att personen faktiskt betydde något. Snälla, undvik det. Framför allt, undvik att den här typen av tragedier sker över huvudtaget. Familjer drabbas, vänner drabbas. Ett helt samhälle drabbas. Mitt hjärta blöder när jag hör storys som dessa.

Ta hand om varandra. Inte imorgon. Inte efter en till förlust. Nu.

Likes

Comments