7 augusti 2017

Sitter vid din grav. Det är vindstilla och solen hettar. Får dåligt samvete för att jag hälsat på sig oftare den här sommaren än den förra, när du var i livet. Men visst känner du väl att jag är här? för mig känns det viktigt att vara här. Det känns som ett långsamt farväl som blir mer och mer verkligt, ju längre tiden går och ju fler gånger jag kan vara ledsen för att du inte finns mer. men mitt hjärta blöder. fan vad ont det gör. kommer det göra mindre ont?

Jag är påväg till Kalmar, sista semesterveckan. Vilken underbar sommar jag haft, verkligen. Jag skulle vilja säga det högt, oftare. Men jag skäms så över att ha det bra, må bra, när det känns som om jag borde låst in mig i ett mörkt rum utan att någonsin komma ut igen. Det är precis så det känns, som om jag går vidare för lätt. gör jag det? flyr jag? Är det såhär det går till? Är det såhär jag hanterar smärtan?

i så fall är jag mycket starkare än vad jag någonsin kunnat ana. jag tänker på dig, jag saknar dig & jag älskar dig. otroligt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Idag är första gången som jag återvänder till din grav sedan jordfästningen. Jag har känt ett behov av att komma hit, att få vara nära dig. När jag är igång och iväg så går det rätt bra, jag älskar verkligen livet. Det är i de längre stunderna av tystnad som det ofta känns plågsamt, då önskar jag att du fick vara här en stund till, och älska livet ihop med mig. Det känns så hopplöst att jag är så maktlös inför det, att det inte finns någonting som gör att du kommer tillbaka, om så för en stund.

Det är tung att sitta här bredvid dig utan att du fysiskt är här. Det går inte acceptera, det går inte förstå. Det lilla fotot vid din grav känns olustigt och felplacerat. Det var så kort tid sen som du inte var ett foto, ett minne. Det var så kort tid sen vi sågs, sen jag fick höra din röst. Och det känns så fel att du så himla länge ska vara ett minne, ett foto. Världens finaste minne, världens vackraste foto.

Likes

Comments

Jag beklagar sorgen. Jag har använt orden själv, men jag har inte behövt smaka på de tidigare. Är det inte märkligt? att beklaga någons sorg? missförstå mig rätt, jag uppskattar all omtanke, alla fina ord och det gör det mindre dimmigt i den förlust som vi drabbats av. jag beklagar förlusten.

Jag är orolig. Orolig för begravningen. Imorgon är dagen här, ett sista farväl. Så länge dagen ligger framför mig så känns det okej att inte riktigt förstå. Vi pratar om begravningen på ett sakligt sätt, om klädsel och om blommor, men jag förstår ändå inte. Sen när imorgon har passerat, hur blir det då? Jag hoppas det blir lättare. Hur beter jag mig under dagen? Hur ska jag kunna hålla ihop inför barnen? Hur mycket förstår de? Det är så tragiskt. Så fruktansvärt tragiskt. Det är så fel att du inte längre är med oss. Jag har aldrig saknat någon så som jag saknar dig nu. Om det bara fanns ett sätt att få mer tid.

Likes

Comments

Tro kanske inte är något som bara kommer till oss från den ena dagen till den andra. Kanske var det därför han inte hörde, för att jag faktiskt inte tror på just Honom. Sen den sjunde juni har jag i alla fall inte gjort något mer försök, det känns lönlöst efter det förra. Det var lixom då eller aldrig. Jag har också försökt tänka att det finns en mening med allt, men även det känns lönlöst i det här. Det finns ingen mening. Det känns för tidigt, det känns fel och det känns något så fruktansvärt onödigt.

Ibland försöker jag svälja bort sorgeklumpen som växer i halsen innan den vandrar sin väg till tårkanalerna, vill inte gråta mer. Men det går inte. Den sista bilden av dig är fortfarande för tydlig. Det är som om du finns här, och varje gång som jag måste upprepa för mig själv att du inte gör det, så är det som att jag hör det för första gången. Första gången, om och om igen. Och det gör ont, fan vad det gör ont. Jag önskar så himla mycket att situationen var annorlunda. Att du fick vara här, att jag fick hålla om dig, höra din röst. Att du fick vara med dina barn, din man. Bara lite till.

Likes

Comments

Jag tänkte hålla ett litet tal
Jag är ju faktiskt lillasyster så jag har väl inget val

När vi var yngre var vi inte jättetajta direkt
Vi pratade ju och umgicks men det är ju självklart när man är släkt

Det är på senare år som vi varandra mer funnit
Det är väl jag som vuxit ikapp och på så sätt en bästa vän vunnit

Att du skulle bli en äkta svensson, hade jag aldrig kunnat ana
För när du var yngre var du inne på en helt annan bana

Med tuppkam och tatueringar, var du en riktig rebell
Det hör nog till uppväxten att vilja vara lite speciell

Men det är bra att du är färdig med din rebelliska kupp
tror inte att brudklännig hade passat så bra med håret rakt upp

Hustru och mor har du blivit
och med hus, katt, bil och barn du in i svensson livet klivit

Min fina syster, jag älskar dig så
En bättre syster finns det ingen som kan få

Och Andreas är ett riktigt kap
Lycka till så hemskt mycket med ert äktenskap
!

Mitt tal på er bröllopsdag 06.08.11

Och visst var det så, när vi var yngre, att vi drog åt olika håll. Jag var en riktig fjortis med midjelåga jeans och blonderat hår, medan du täckte kroppen med bläck och bar svarta kläder. Men någonstans längs vägen så slutade vi vara tonårsrebeller och fann varann. Du har alltid stöttat mig i de beslut jag tagit, och funnits där för mig när jag behövt dig. Trots att du under våren hade fullt upp med ditt eget så lyssnade du och stöttade mig med mitt. Du var väldigt viljestark och hjälpte gärna andra. Jag är så stolt över dig, och jag önskar att jag sagt det till dig oftare.

Och visst var det så, att Andreas är ett riktigt kap. Det största i livet är kärleken, och med din stora kärlek fick du uppleva sann familjelycka. Du var en fantastisk mamma till era barn, och ni tillsammans var ett fantastiskt team. Och det skänker mig ett slags lugn att du hann komma dit, att du försvann ifrån oss när du var som lyckligast. Samtidigt som det givetvis allra mest känns otroligt olyckligt, fel, och som en fruktansvärd sorg att ni inte fick mer tid tillsammans. Ni förtjänar verkligen mer tid tillsammans. Framför allt förtjänar ni ett annat avslut, många år från nu. Ditt minne lever vidare genom oss.

Therese ❤

24.12.1982-13.06.2017

Likes

Comments

På måndagen, den 12juni, var det dags för skolavslutning. Jag hade då gjort mitt första läsår som lärare, så himla stort! Det har varit ett riktigt tufft, men lärorikt, första år. Lika ofta som jag har älskat mitt jobb så har jag ifrågasatt om jag verkligen är ämnad för det uppdrag som det innebär. Att fostra barn är föräldrars främsta ansvar, men ingenting man undkommer som lärare. Jag har ifrågasatt om det ger mer energi än vad det kräver, om jag kan lämna jobbet när jag går därifrån, om jag har förmåga att se det som något som jag faktiskt gör för att kunna leva, och inte tvärt om. Några frågor saknar fortfarande svar, men min förhoppning är att erfarenhet kommer att ge mig trygghet och förmåga att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Det är fantastiskt att göra skillnad varje dag, och det om något är värt att kämpa för. Jag kommer köra på så länge jag kan och göra så gott jag kan, för de ungdomar jag möter.

Det sjöngs och hölls tal under avslutningen. Jag är så imponerad av de små knattarna som vågade fylla Conventum arena med sång, för över tusen personer! Många förväntansfulla elever kramades hejdå och önskade trevlig sommar.

Jag och mina kollegor skulle åt olika håll, i samma stund som vi skiljdes åt så tog jag rutinmässigt upp mobilen. Nedringd och missade meddelanden. Jag ringde upp Désirée, min andra syster, hon grät och hulkade fram något i stil med att man tror inte att hon kommer överleva. Helt ofattbart. Det stämde inte. De har ju sagt att det kommer gå bra, att cancern är borta. Två dagar, det vänder inte så snabbt. Jag grät, stod mitt i centrala Örebro och skrek att det inte kunde vara sant. Att de måste fattat fel. Att det inte är min syster som de pratar om.

Jag cyklade hem. Fortfarande tvivlande, det händer väl inte? min familj har en tendens att uttrycka sig så att situationer framstår värre än vad det egentligen är. visst va det så nu med? tusen frågor, inga svar. Jag fick hjälp av en kollega att ta mig till stationen och komma på tåget mot Linköping.

Jag rusade upp på hematologen och möttes av min systers man, alltid lika fantastiskt fin och samlad. Jag hysterisk. Jag gick in på hennes rum, där satt lillebror och grät, mammas ansikte förvridet. jag tappade det. grät hejdlöst. lät tårarna falla, ingen mening med att torka bort. Där låg hon, min fina, sköra, syster. I ett helt annat fodral än veckan innan. Vi satt i rummet och stirrade på varandra, på henne, utbytte förtvivlade blickar och grät. Någon kommenterade att det var fruktansvärt medan de andra humma instämmande. Jag pratade med henne en stund själv, sa att jag älskade henne, att hon är världens finaste syster och mamma till sina tre små. Att jag är tacksam för den tid vi haft tillsammans. Jag grät och bad om ursäkt för att du återigen inte kunde höra vad jag sa. Då gjorde du ett krafttag att krama om mig. älskade älskade du. Om du orkar så ses vi imorgon också.

Men det orkade inte din kropp. Några timmar senare hade din själ lämnat jorden.

Likes

Comments

Jag åkte till Linköping efter den onsdagen. Inte för att det fanns mer jag kunde göra där än i Örebro, inte för att det förändrade nånting, men för att jag kände ett behov av att träffa min familj som kände och gick igenom precis samma sak som jag.

Nyhet, benmärgstestet var okey, ingen synlig leukemi. Detta innebär inte att hon kommer klara sig, men det är ett steg åt rätt håll. Hon har fortfarande inget eget immunförsvar och infektionerna är kvar. Dom är rädda att hennes organ inte ska klara behandlingen så läget är väl som innan med skillnaden att dom FORTSÄTTER försöka rädda henne och FORTSÄTTER behandlingen.

Sms:et trillade in från min systers man på lördagseftermiddagen, den 10juni. Det var en enorm lättnad. Som en bra replik i en usel film. De fortsätter alltså rädda henne, de fortsätter behandlingarna. Och infektioner läker. De är oerhört begåvade inom vården, så att organen sviktade kändes inte alls som något oövervinnerligt. Jag tog absolut ut lyckan i förskott, jag pratade med kollegor, vänner och familj. Jag vet att jag tänkte att jag var bönhörd, att det fanns en Gud som bestämt sig för att rädda henne, att det finns alldeles för många här som behöver henne. I och med infektionskänsligheten så hälsade jag inte på henne den helgen, ingenting fick riskera hennes hälsa.

Känslan när jag lämnade Linköping på söndagen var allt annat än känslan som jag bar med mig när jag reste dit. Nu fanns det ett hopp, ja, nästan en seger!

Likes

Comments

Onsdagen därpå ringde du mig sent på eftermiddagen. är du hemma? var första frågan, är du ensam gumman? var den andra. Redan då slog hjärtat dubbla volter. Inget gott besked kommer med de inledande orden. och jag hade dessutom hört dem förut.

I samtalet ringde du för att säga adjö. till mig, till oss. Inte ett på återseende, utan ett hejdå. Du hade fått dåliga besked på dagen, om det fanns cancer kvar i blodet så var dina dagar räknade, då fanns det ingen behandling kvar som kunde hjälpa. Det slutgiltiga beskedet skulle du få inom ett par dagar. Jag började hyperventilera, chippa efter andan, men hur jag än bar mig åt så fanns det inte tillräckligt med syre i rummet. Jag snorade och grät, och du ursäktade dig. Det var inte meningen att göra mig ledsen. Så absurt. Och jag ursäktade mig, det var inte meningen att du skulle få bära min smärta också. Förlåt mig. Du sa åt mig att jag var tvungen att lugna ner mig, det går nämligen inte höra vad jag säger när jag gråter. Förlåt mig. Än en gång slog det naiva i mig rot, om det inte finns kvar.. ja, då överlever du. Jag lugnade mig och vi la på, du var omåttligt trött. såklart. För första gången i mitt liv bad jag till Gud, att ge dig styrka. sen mig.

Likes

Comments

Den fjärde juni var cancern tillbaka med full kraft. egentligen var den tillbaka en stund innan det, men det var då jag fick se det med egna ögon och på så vis blev det verkligt för mig.

Jag grät när jag kom in på trettonde våningen, ännu mer när jag kom in på ditt rum, rum 10. Du frös och jag satte mig på sängkanten. strök dig över armen och vi pratade om livet; om vardagliga saker, familjen, killars (o)förmåga att sköta ett hem, vika tvätt. vi skrattade och grät om vartannat. Du hade tappat hår och undrade just hur det skulle se ut när det kom tillbaka igen, ditt tjocka svall. Jag kröp ner tätt intill dig och du strök mig över armen, pussade mig i nacken. Jag var förbannad över hur det kunde bli såhär, igen. Men du hade gått igenom det tidigare och jag visste att du hade besegrat cancern då, så det fanns inga tvivel i mig om att det inte skulle ha samma utgång nu. Du berättade för mig om din och din mans relation, att det krävs så mycket ärlighet för att det ska hålla livet ut. Och jag lovade dig att jag alltid skulle vara ärlig mot Henrik. Med vissa undantag, ja du vet att det tar sån tid för mig att öppna mig, prata känslor på ett osakligt sätt. Du sa att det var okej, att man lär sig med åren. Din poäng var att jag skulle vara öppen mot honom nu, när jag slits mellan hopp och förtvivlan. Men av någon anledning så känner jag att jag inte vill lägga över det onda på honom. Men precis som du sa, så lyfter han upp mig i allt det här. och ja, han är starkare än vad jag är just nu. och ja, någon gång måste jag vara stark för honom, det är så livet ser ut.

Du hade ont i magen för att du dagen innan ätit en banan, du hade fått remiss till röntgen men i och med att det dröjde så tänkte jag, återigen, att det inte var så allvarligt. Det skänker ett lugn när det tar tid, akuta tillstånd behandlas ju just så, akut. Jag lämnade dig med en puss på kinden, la över en extra filt och viskade att vi ses snart igen, stay strong. Sen tog jag trapporna ner från trettonde våningen, hematologen, och brast ut i gråt.

Likes

Comments

För cirka nio månader sedan fick jag beskedet att min syster hade leukemi. Jag höll telefonen krampaktigt i handen, sjönk ner till golvet samtidigt som två kroppar varsamt omfamnade mig. Det kom som ett chockbesked, men lika chockartat skakade jag av mig domen med någon slags vetskap om att det här inte kommer ha en dödlig utgång. Inte för oss. "Men älskling, jag är ju samma person nu som i morse" lugnade mina blödande öron och det fick mig att känna ett inre lugn.

Tidvis har jag varit lite för stolt och självupptagen för att ägna tillståndet mer tid. Livet har bara pågått. När jag låtit känslorna ta överhand har ångesten kommit som en injektion genom kroppen. Det finns så många känslor inom mig som jag tidigare aldrig känt. Och det är ju fint, på sitt sätt, att jag är 27år gammal och inte tidigare behövt trassla mig ur något liknande. Men nu när det väl har hänt så sätter det perspektiv på livet. I den här spindelväven har jag behövt rannsaka mig själv och upptäckta nya saker med mig själv. Den största upptäckten för mig, ur ett känslomässigt perspektiv, är att jag har högsta betyg i förnekelse. En slags tro om att allt kommer gå bra. Men när det inte går bra? Då har jag inget käslorum att luta mig tillbaka på. Då står jag med hakan nere vid knäskålarna och undrar vad fan som hände, hur det kunde bli såhär. 

Jag har gång på gång intalat mig att det kommer gå bra. att du kommer lyckas. Och i februari efter en lyckad benmärgstransplantation, fanns det inga tvivel om detta. Med din envishet så klarar man allt, nästan allt. När utfallet några månader senare blev annorlunda så drunknade jag. Det känns som om det händer någon annan, någon annanstans. Att det händer långt utanför mig. Det är en sån stor hjärtesorg och det är bara så fel.

Likes

Comments