View tracker

Ru är en bok som visar ett gömt kapitel i mänsklighetens gemensamma historia, vilket är Vietnams historia. Vissa människor kan kanske förklara hela händelseförloppet kring det Amerikanska inbördeskriget eller vad Marie Antoinette gjorde de sista minuterna innan giljotinen kapade hennes öde. Men många, inklusive mig, kan nog inte ens med egna ord klarlägga orsaken till varför Vietnamkriget kom att inträffa eller varför kommunismen tog över landet efter kriget. Boken granskar inte historien och orsakerna varför noga, men ger läsaren fragment om historien. Men boken handlar även om en kvinnas perspektiv på en flykt från ett hemland som för henne tillbaka till minnen hon inte glömt.


Boken handlar om Ru, en kvinna som under sent 70-tal emigrerade från Vietnam efter att ha enligt boken, “begått landsförräderi” då familjen hade sympatiserat med amerikaner. Ru tillhörde också en viss grupp i samhället associerad till något som motsade det kommunistiska idealet som kom att uppstå efter inbördeskriget då Viet Cong tog Vietnam under sina vingar. Familjens borgerliga beteende hörde inte till i samhället som formades alltmer kring kommunismens likvärdiga syn på människor.


Eftersom att Kim Thúy inte har en kronologiskt följd bok blir den väldigt svår att sätta exakt tid då den utspelar sig och boken speglar dessutom Kims egna erfarenheter som båtflykting, vilket också blir en tolkning i sig. Enligt mig är boken är en tolkning i läsarens egna ögon. Ur min synvinkel reflekterar boken ett flöde utav lidande och saknad. Ru är en karaktär som drömmer tillbaka till en barndom som barn i en familj med många personligheter. Vi får höra om hennes farbror som var en kung och hennes mamma som styrde hennes syskon och hon med en järnhand, men också hennes kusiner och mormödrar och farfadrar.


Boken visar jämväl hur perspektiv kan ge andra intryck på historia. En favorit för mig i boken är när Ru beskriver studenters sätt att se på ämnet historia. Historia för de privilegierade i världen är något att sätta ett betyg på. Studenter kråmar sig när ordet historieprov faller på schemat, men i skuggan av dessa människor står de som skriver historien bland krigens missiler och minor. Kim Thúy skriver kontinuerligt väldigt insiktfullt om saker som i vardagen bara beskrivs med enkla ord. Historier blir färgglada och vackra. När Ru berättar om hennes morbror Chung beskrivs han som en kung och för mig, läsaren, skapas en bild utav en hjälte i mitt huvud. Chung förskönas och blir en helt gudomlig karaktär när han egentligen bara var en vanlig morbror. Kim utgår mycket efter egna erfarenheter, i hennes ögon var en av hennes morbrödrar en kung, vilket sedan avspeglades med egna ord i boken.


Men det som jag absolut fångades utav mest i boken var dess lyriska språk som textjaget bearbetar fram sin historia med. Språket är charmerande och vackert, det klingar vackert och är skönsjungande poetiskt. Trots detta ptaktfulla språk hade jag dessvärre vissa tillfällen svårt att tolka författarens historier då de nästintill gjordes pretentiösa och överdimensionella. Kim Thúy gjorde att allt fick en ledsam anekdot. Ett exempel är då hon beskrev en tröja hennes pappa ägde. Tröjan var ej en tröja ämnad för män och blev enligt huvudpersonen Ru malplacerad på hans kropp, fastän det såg ut som en vanlig tröja på honom. Det bedrövliga som fördes fram i anekdoten var att lyckan för nya kläder egentligen var en chimär för vad som egentligen låg bakom allt; deras flykt och stulna land. Vad som egentligen var ämnat att vara någonting sött blev någonting surt.


Någonting som överraskade mig var att verket påminde mycket om en viss annan bok jag läst i samband med skolan; den påminde mycket om flyga drake. Båda verken bearbetar ett lyckligt förflutet i sitt hemland där ett hinder uppstår så de måste genomlida en svårsmält flykt från landet. Böckerna berör dessutom de utmaningar och dråpliga kulturkrockar som de möter i de nya länder de bosätter sig i. Båda hamnar även i Nordamerika vilket ger ett ännu mer intressant perspektiv, därtill drömmer de båda om “den amerikanska drömmen”. Huvudpersonerna är beskrivande och berättar om en mer optimistisk och skönare tid innan deras hemland drabbades av krig och förödelse. De berättar lättsamma historier om nära och kära, de berättar om deras stulna traditioner i hemländerna. Båda böckerna lyfter dessutom fram problemen i västvärlden, om hur de skärmar av sig från verkligheten i dessa krigsdrabbade länder, vilket jag tycker är mycket viktigt att förstå, även år efter dessa krig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

”Life’s just a bunch of accidents, connected by one perfect ending.” - Daniel C. Tomas


Jag tycker denna mening beskriver vad som kom att hända Amir i slutändan. När jag läste de sista sidorna i min bok Flyga Drake knöts självaste säcken ihop. Boken var enligt min uppfattning, väldigt dyster och påfrestande att läsa. Jag kunde ibland stanna upp för att lite snabbt ta in det jag läste, några av avsnitten var väldigt ansträngande och överväldigande. En del som jag blev väldigt fångad i var den sekvens då Amir blev sparkad på golvet i Assefs hus. Det var denna del som jag blev väldigt överrumplad av, I texten beskrevs det hur revbenen knäcktes och hur han låg på golvet och fick saliv i ögat. Amir kände smärta i hela kroppen, en sån ofattbar, oförklarlig smärta och i allt detta elände så skrattade han. I ren protest. I ren frid. I ren smärta. Tidigare, innan Assef hade tagit tillfället i akt och utfört hans efterlängtade hämnd på Amir hade han förklarat vilken hissnande känsla han hade känt när han en gång i tiden hade legat på ett kallt golv i en fängelsehåla och blivit sparkad, nästan till döds, av en rysk soldat. Assef berättade sedan något väldigt intressant. När han hade legat på golvet, blivit sparkad till den gräns att han nästan hade dött, så hade han skrattat. ”Ju mer han sparkade, desto mer skrattade jag.” Förklarade han. Roten till skrattet var att Assef hade lidit av riktig girig njursten under flera dagar och när den ryska soldaten hade sparkat på Assefs vänstra sida hade han även också botat hans njursten. Assef såg detta som ett omen. För en gångs skull i hans liv kände han att han hade blivit given ett budskap, ett ledmotiv. Och inte bara ur luft sådär, utan av gud. Amir fick uppleva en väldig snarlik upplevelse. När Amir låg där på golvet, blåslagen och vinglandes på gränsen till döden hände lite av ett déjà vu moment, eller snarare en spegling av vad som hände med Assef i fängelsehålan. Amir hade dock inte känt att han fick ett budskap från gud. Mer av en uppnåd fristad. Amir hade genom nästintill hela boken genomgått ett virrvarr av skuldkänslor och hat mot sig själv Efter det som hänt i den där gränden 1975 fortsatte han att leva sitt liv i skuld och ånger.


Jag reflekterade lite över Amirs rädsla och feghet i bokinlägg 2, och jag tänkte utveckla detta lite. Boken är över och jag har kunnat syna Amir som person och i boken har vi fått möta hans demoner; men även varit med när han övervunnit dem. Vad som skapade hans ängsliga beteende berodde mycket på hans far och uppväxt som jag tog upp i just bokinlägg 2. När han växte upp kivades han med hans egna demoner gällande döden kring hans mamma, vi får senare veta att han genom sitt liv ofta skänkte henne en tanke och att han till och med i vuxen ålder ej kunde släppa henne. Amir trodde väldigt helhjärtat på att han var mördaren i dramat. När Amir var yngre trodde han även att hans pappa såg honom som mördaren samtidigt som hans egen pappa beklagade sig över hans son då han enligt Baba inte uppfyllde de krav som Baba hade föreställt sig, vilket Amir av misstag hörde hans egen far säga. När jag nu läst boken kan jag även tro att Baba är en vändpunktens självaste rötter. Baba var en karaktär som påverkade mycket av Amirs beslut genom boken. Även efter Babas död så spelade han en stor roll. Han var fortfarande en person som Amir gång på gång funderade över i hans tankar. Senare i boken handlade det mycket om det faktum att Baba aldrig hade talat om för honom att Hassan och Amir var bröder (Halvbröder), vilket var en av de stora vändpunkterna i boken och även här var i grunden Baba självaste ”boven i dramat”.  Man skulle kunna se Baba som både fienden, men också den som leder vägen för Amir i boken. 


Händelsen med Hassan i gränden och den med Amir och Assef skapar en väldigt essentiell parallell.

Hassan blir slagen på grund av sitt etniska ursprung utan att i grunden aldrig varit en person som skapat prooblemoch oro, snarare motsatsen. Amirs slag mot hans ansikte hade egentligen nästan samma orsak, förutom att jag anser att mycket berodde på just Amirs rädsla och feghet, att i stunden där gav han med sig och välkomnade knogarna likt en varm omfamning. Men att i slutändan blev det en metafor för att vi alla står lika inför livets slag mot ansiktet. Jag kände att den dragna parallellen var en väldigt viktig punkt i bokens händelseförlopp, samt utveckling hos Amirs karaktär. Amir hade alltid glorifierat och uppskattat Hassans mod och hans väldigt barmhärtiga beteende mot folk i hans omgivning. Han gjorde ingen fluga förnär med hans handlingar. Något Amir hade brist på. Modet kanske inte framkom så bra i den scenen då han blev sparkad, men han motsatte sig en sida som han förkastade ett fåtal gånger genom boken, och det var hans feghet. Jag fastnade för raden; ”Det som var så roligt var att för första gången sedan 1975 kände jag frid.”, som om han hade vunnit över hans fega sida och gått över en gräns, och nu var han äntligen fri.


Den feghet och rädsla Amir upplevde var egentligen ett frö som som såddes av Baba när Amir varit ung. Amir växte upp i skuld och Baba fortsatte att så detta frö med hans sätt att behandla sin egen son. Det är min uppfattning, men jag tror att Baba är självaste motivet för hela berättelsen. Han är vårt förflutnas förträngda minne, och vår framtids försoning med vårt förflutna.

Assef slag mot hans kropp hade fått Amir att finna frid med hans känslor och förflutna det gjorde att han äntligen kände sig skuldfri från hans bojor som bara blivit tyngre med åren. Slagen var straffet mot den feghet som han kände kring hans föräldrar och Hassan och den skuld han samlat på sig kring Hassans död och hans mors död. Det var slutet på ett långt hat mot han själv. Man märker efter denna sekvens i boken att Amir förändras som karaktär och boken byter denna dunkla stämning till något mer förhoppningsfullt.


Sidorna i boken fylldes av en förbryllande härva utav ord och meningar som till viss del föll mig i smaken, men andra gånger var det inte lika häpnadsväckande att läsa raderna i boken. Hosseini är väldigt sparsam med hans karismatiska meningsuppbyggnader. Men några fåtal gånger förundras och förvånas jag av hans ord. Jag kan inte i all detta skrivande komma på ett specifikt avsnitt men en mening jag fastnade på medan jag läste var ”Ord var hemliga portar som bara jag hade nyckeln till.”, en väldigt behaglig metafor för ögonen att läsa. Genom snabb läsning från diverse sidor i boken kunde jag snabbt fånga upp ett karakteristisk drag hos Hosseinis texter. Han var väldigt sparsmakad med hans ord, men ibland var det som om han övergick från det jordnära, folkliga språket till att snabbt skifta till ett språk där han vackert målar up ingående detaljer och orden faller som på röd tråd perfekt över sidorna; till att sedan igen övergå gå till det mer alldagliga språket.


Innan jag avslutar detta bokinlägg vill jag ta upp två saker, den första är en del i boken som verkligen fångade mitt intresse. På sida 123. Baba och Amir sitter instängd i en tank, i fullkomlig panik. Baba viskar lätt i Amirs öra; ”Tänk på något bra. Något som gör dig glad” 

Han tänker på ett minne med Hassan, jag förmodar att det är en varm vårdag, de står bland de gröna ängarna med en drake svajandes bland vinden pustar i skyn. Han tänker på hur bra han hade och att långt i fjärran ropade nån att det var dags för te och kakor. Jag ser mig framför en varm bild, allting fångas i lugnet och inget tyder på att det ska gå dåligt.

Jag kan både känna lycka och sorg när jag läser denna del. Jag fångades så starkt i denna del då den speglade sig mycket i många av mina egna minnen om min barndom. Jag ska inte gå in på det, men jag kan lätt byta ut scenerna som målas ihop i mitt huvud när jag läser Amirs tillbakablick till mina egna, fast mina utspelar sig på landet med min bror där vi springer och leker på en studsmatta. Jag kände sorg kring denna del då den förmedlar den där saknaden jag kan känna ibland tills tt förlorat förflutet, men jag kände även lycka. Lyckan att kunna bevara dessa minnen och komma ihåg dem är vackert i sig. Och att Amir, i all olycka och sorg tänker på Hassan gör mig vemodig, och det är här vi får se en tydlig uppfattning om hur värdefull Hassan egentligen var i Amirs ögon. Han var den Amir tänkte på i hans värsta stund.


Till sits vill jag också påpeka boken var väldigt personlig,och jag skulle absolut kunna rekommendera den till nån då jag tror alla kan hitta något de kan associera med i boken.

Jag rekommenderar varmt.

Likes

Comments

View tracker

Nu börjar boken ta sin form och saker börjar att träda fram i karaktärernas drag och personligheter vilket har börjat göra det lättare för mig att specifikt låta mig förstå karaktärerna på djupet och associera samt relatera med dem. När man läser en bok kan personen i sig börja att skapa ett sorts band med karaktärerna i boken. Man blir så fängslade i orden att de cirkulerar i huvudet på ett sätt som gör att man kan nästintill visualisera världen man läser om framför sig. Det är väldigt spännande att läsa en bok som man blir fångad i, istället för att man läser en grå och till synes ihålig bok, det blir ej samma effekt och att bli inspirerad och förtrollad av orden i en bok är något magisk och man kan nästan ej släppa taget om historien!

Språket är inte det vackraste eller det mest häpnadsväckande jag läst, men et är inte heller det minst fascinerande jag läst. Det kan ibland föra in några nyanserade meningar. Men den största delen av texterna är fyllda av vardaglig konversation och alldagligt språk hos Amirs tankar (Då det är i första person). Ibland så skapar Hosseini dock väldigt mustiga och starka monologer och meningar som brukar vinna min förvåning över retorik och meningsuppbyggnad. Men det jag kan tyckas sakna är ibland är mer detaljrikt berättande utifrån karaktärerna då jag anser att mycket information gick förlorade för att ge plats åt monologer och Amirs tankar om saker och ting.


Men åter till boken; Vad handlar Flyga Drake om hittills?

Dem grundläggande principerna i boken har börjat att titta fram, jag kan nog ganska lätt se att bokens genre är något mer åt drama hållet, boken handlar - som man kan lätt förstå om man läser baksida texten - om de tragiska händelserna kring kriget i Afghanistan på 80-talet och svek som blir ett allt större drag senare i boken. Vänskap, som är ett kontinuerligt återkommande tema i boken, är också en stor aspekt som karaktäriserar bokens drag. Som jag redan skrev i mitt första blogginlägg snurrar mycket av historien kring handlingarna som utförs av Amir och Hassan, de två främsta protagonisterna i bokens handling. Deras vänskap, enligt mig, färgar verkligen självaste bokupplevelsen i sig. I mitt första bokinlägg begrundade jag Amirs och Hassans vänskap och förklarade hur deras band mellan dem var väldigt starkt; i de senare kapitlen börjar man se att deras vänskap formas runt mina ord.


Amir och Hassan delar fascinerande och känslofyllda minnen tillsammans, de växer upp runt varandras upptåg och elände, men också äventyr och skratt. De skapar en broderlig och oövervinnerlig vänskap som blir ett starkt motiv för bokens protagonist Amir genom boken.

Något som bestyrker detta är ett parti och citat i boken som Hassan uttalade. ”För dig skulle jag göra det tusen gånger om!”. Jag bli lite tagen på sängen av detta uttryck. 

Hassan uttrycker detta i samband med en drakflygning i Kabul en vinter 1975. Amir hade precis kapat av hans motspelares lina och jubel kunde höras runtomkring honom och i all denna charm och lycka hade Amirs och Hassans drake flyga sin väg. Hassan trädde fram ur de jublande folkmassorna och kramade om Amir som samtidigt yttrade sig att Hassan skulle jaga rätt på draken åt honom. Amir kastade tillbaka ett par ord och uppmanade honom tillo att verkligen få tillbaka hans drake. Sedan sa Hassan orden.

För dig skulle jag göra det tusen gånger om!”. 

Det blir en väldigt stark scen när man väl fångas in i stundens hetta. Och en väldigt speciell del ju längre in man kommer i boken. det är här man verkligen får ett grepp om deras relation. Många gånger tyder deras relation mest vara baserad på att de växte upp tillsammans och att Hassan som Amirs tjänare är betvingad i denna relation för att upprätthålla visa väldigt värderade normer kring familjernas polariserade klasskillnader. Eftersom Hassans familj är tjänare till Amirs bör det vara en ganska normal självklarhet att Hassan bör skapa relationer till Amir för framtiden.

Redan tidigt i boken blir dock mitt uttalande väldigt kritiskt ur en synvinkel. 

Ali, Hassans pappa, pekar redan när de två vännerna är unga på att de är till synes bröder då de som spädbarn hade ammats från samma bröst vilket dem sedan skapar en chimär utav, att de är bröder och växer upp med den uppfattningen om varandra. Vilket för oss tillbaka till kärnan i det jag sagt; att boken snurrar runt detta, deras broderliga vänskap. Som sedan blir den kritiska vändpunkten i historien när Amir sviker hans vän. 


Vilket för oss till nästa ämne. Amir, som är självaste huvudpersonen i allt detta virrvarr av händelser. Amir, är enligt min åsikt, en väldigt lätt genomskådad person med väldigt transparent personlighet. I bokens tidigare kapitel ses han som godhjärtad, tillmötesgående och förvisso nyfiken karaktär. Berättarperspektivet är som sagt ur Amirs ögon så därmed får vi en bättre och mer lättbegriplig bild utav Amir. I hans tankar så beklagar han sig mycket över saker och ting i hans omgivning. Han är väldigt blödig till sättet han ser på sin omvärld. Vilket är en stor del av den person han är och som för honom till vissa beslut i boken. Feghet är ännu ett karaktäristiskt drag Amir väldigt snabbt förser sig själv med ganska snabbt in i boken. I jämförelse med Hassan som i boken färgas som en väldigt lojal, oskyldig och modig person är Amir nästan motsatsen. När Hassan blev utsatt för hatbrott av några av deras skolkamrater var inte Amir den som spelade räddaren i nöden när det var Hassan som var offret i dramat, som vid många andra tillfällen senare i boken var Amir den som stod i skräck lamslagen medan Hassan tog tillfället i akt och försvarade dem båda. Något som blir väldigt tydligt när Hassan något kapitel senare faller i händerna hos dessa personer igen och blir trots hans rena oskyldighet misshandlad och våldtagen. Fegheten och rädslan hos Amir träder tydligt fram då han möter denna situation i en gränd. Detta utspelar sig precis efter att Hassan uttryckt att ”För dig skulle jag göra det tusen gånger om!” och han har precis hittat draken han skulle ge till Amir när han möter Assef och hans följeslagare i en gränd där han senare blir slagen och hotad. När Amir träffar på dem bland skuggorna måste han välja att rädda Hassan men att lämna draken eller att gå där ifrån och rädda draken så att han kan visa far hans trofé, men att lämna Hassan åt Assefs knogar. Hassan eller Baba?


Detta förhåller sig till ännu en viktig sypunkt ur boken. Jag skulle säga att ännu en viktig aspekt i boken är Amirs sätt att se på hans omvärld. Han växer upp i en högt aktad familj och danas efter hans familjs värderingar, det kontroversiella samhället som skapats i Afghanistan märker man i boken att Amir, även fast han ser Ali och Hassan som sina jämlikar, influeras av de normer som cirkulerar i samhället.

Amir ställs gång på gång inför beslut som och konfrontationer gällande hans och Hassans relation. Då Hassan och hans far är ”Hazarer”, en minoritet som anses vara lägre ställd i samhället än exempel ”Pashtunerar” som Amir och hans far framställs att vara. En Hazar verkar oftast som tjänare, det som Hassan och Ali är hos Amir och hans far, Baba. Många anser att relationen Amir och Hassan utformat är fel, Amir borde ej umgås med människor som Hassan. Han borde umgås med människor som han själv. Detta gör att Amir måste ta beslut kring hans vänskap med Hassan. Samtidigt är Amir fast i en skeva mellan hans eget förnuft och hans far. Han växer i tron om att han är den som dödade hans egen mor och att hans far ser på honom som en mördare. Boken för med sig mycket motiv kring den väldigt stereotypa ”Far/Son”-historien. Amir försöker med all makt han har vinna hans fars kärlek men med mycket förlust i hans handlingar. Vid ett tillfälle råkar han av misstag lyssna av ren oskyldighet på ett samtal mellan Baba och hans nära vän Rahim Khan där Baba förklarar att ”Om jag inte hade sett läkaren dra ut honom ur min hustru med egna ögon skulle jag aldrig ha trott att han var min egen son.”. Detta skapar ännu en stor eld inom Amir som får honom att skapa olika föreställningar om hans fars åsikter om Amir. Den makt Amir har över Hassan gör att han är villig att till och med överge deras vänskap för att vinna hans fars uppmärksamhet och kärlek. Han känner sig nästintill tvungen i det polariserade samhället han lever i. Vilket han också gör när han lurar hans far till att avskeda Ali och hans son när han iscensätter ett förfalskat rån av hans egna presenter så att det ska se ut som om Hassan tagit dem vilket skapar en rad av händelser som jag kommer ta upp i nästa inlägg.

Likes

Comments

MINA INLÄGG LIGGER PÅ MIN ANDRA DATOR SOM JAG EJ HAR TILLGÄNGLIG!

DOCK FÅR JAG TILLBAKA DEN IMORGON!

Likes

Comments

Flyga Drake - Khaled Hosseini


Kyla. Det är det första intrycket som for upp i mitt huvud. Det är boken som jag blivit given som är kall och förmedlar kyla. Det är inte bara självaste boken och dess material, nej; utan omslaget i sig.

Där på omslaget springer en barfota pojke, hans ansikte är gömt för oss att se men jag förmodar att han ler då han i sin hand håller ett snöre som leder upp till en drake. Han flyger en drake, och i all denna känslofyllda framsida gömmer sig just bokens titel; Flyga drake. Men vad är roten i den kyla jag känner? Enligt vad mina ögon uppfattar verkar bokens omslag på ett melankoliskt sätt. Pojken fångas av vinden men i samma ögonblick fängslas han av tiden, som varar i en sådan kort stund, en metafor för det komprimerade och snabbt passerande liv vi har. Hans fokus ligger i ögonblicket och dess charm, han springer med livet och stunden i välbehåll. Det utspelar sig på ett väldigt vackert sätt. Men varför ansåg jag att denna dekorativa och till synes behagliga framsida var melankolisk?

Tillbaka till det där med hur snabbt vårt liv försvinner iväg. Pojkens absoluta lycka gjorde mig tungsint när tanken om hur kortvarigt livet är men samtidigt i samband med bokens baksidestext som berättar självaste bokens händelseförlopp.


Det första kapitlet beskriver i klartext att bokens främsta grundpelare är Amir, protagonisten samt den som beskriver allt händelseförlopp i boken, och hans trogna vän och tjänare Hassan. Texten berättar om en skildring mellan dessa två personer. Hassan och Amir är ”De oskiljbara vännerna” och detta antyds även i de första sidorna i boken när man får följa Amirs tankar, då det är i första person jag-form, där han berättar om några av deras äventyr tillsammans. Ett av "äventyren" var när Amir bad Hassan att skjuta en valnöt på deras grannes enögda Schäfer, här visar det sig hur oskiljbara de två vännerna egentligen är. Detta är tydligt, mellan raderna kan man förstå att deras band med varandra är väldigt kraftfullt. ”Hassan nekade mig aldrig någonting” berättas det om i ett avsnitt. Hassan föll aldrig tvetydig inför Amirs bud, något Amir förstår, men något som han också utnyttjar. Samtidigt har Amir och Hassan en viktig vänskap mellan dem, vilket hindrar Amir från att behandla Hassan illa. Han ser Hassan som sin jämlike och därmed som en vän, eller till och med broder.

I Amirs ögon är Hassan hans broder, vän och familj. Baksidestexten ger oss flera teman om deras relation, hur de bland annat uppfostrades tillsammans sida vid sida och i de första sidorna är detta tydligt. I ett avsnitt får man bege sig tillbaka till Hassans födelse där det förklaras att hans mamma, Sanaubar, förkastade hennes egen son eftersom att enligt hennes åsikt var Hassan ett ”idiotbarn”. Hassans mamma lämnade hennes eget barn och hennes man, Ali. Hassans harmyntet var avskräckande hos hans mamma och när Hassan föddes upptäckte hon detta på hans ansikte och skrattade. Bokens första kapitel var väldigt bråkigt, det tog upp mycket ledsamma saker vilket antyder på att bokens tema kanske kommer vara något åt det mer tradiga hållet, men detta är såklart en ganska uppenbar självklarhet när vi kan läsa texten på baksidan som förklarar att ”Amir och Hassan växer upp i ett fredligt Afghanistan.” Och sedan skiftar texten till att beskriva ”Men Amir sviker sin lojale vän Hassan” och sedan ”och när Sovjetunionens styrkor invaderar landet 1979 flyr Amir och hans far till USA". Här får vi en mycket bra beskrivning av bokens handling. Svek, krig och vänskap. Allt i ett.

Boken börjar väldigt lättsamt, det handlar om Amir och Hassan och deras liv. Berättaren är Amir och han börjar med en personbeskrivning av Hassan och tolkar hans ansikte som ett sådant på en kinesisk docka. Och sedan kommer miljöbeskrivningarna som innefattar Amirs hus och trädgård, jag fångades väldigt snabbt i Khaleds sätt att beskriva utemiljöer. Det låter som penseldrag på en målning i mitt huvud. Väldigt vackert.

Men det mörknar, i början av boken beskriver Amir hur vintern 1975 ”förändrade allt” och man kan sedan mellan raderna förstå att bokens många motiv och konflikter kommer ha roten i vänskapen mellan Amir och Hassan samt kriget i Afghanistan.

 Ett stycke som var väldigt gripande enligt mig var följande, jag citerar: "När jag tänker tillbaka på det nu tror jag att grunden för det som hände 1975 - och allt som följde sedan - fanns redan i våra första ord." Och innan detta stycke hade Amir berättat att Amirs första ord var Baba och Hassans var Amir;  Amirs namn.

Likes

Comments