View tracker

Vissa har frågat varför jag inte har skrivit på snart en månad, och korta svaret på det är för att jag har haft väldigt mycket på gång i livet. Stress, väldigt stark ångest, skolan har tagit mycket energi, lite obalans i livet helt enkelt.
Men jag tänkte posta ett lite längre inlägg som kommer att handla om det här året, vad som hänt, toppar o dalar, och en sammanfattning på det hela.
Jag hoppas att jag hinner skriva färdigt de inlägget till nästa vecka, före nyår iallafall.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har ställt dessa frågan flera gånger dom senaste åren. Vad är en vän? Är jag en bra vän? Har jag bra vänner?
Jag börjar med första frågan. Vad är en vän?
För mig innebär vänskap både
Det jag söker hos en vän är ärlighet i första hand. Någon som är sig själv. Någon som är lite barnslig men ändå kan vara allvarlig och seriös. Någon som man kan vara sig själv och vara öppen för. Man behöver ju inte berätta varenda lilla detalj om sig själv, men när man känner för att prata med någon så finns den här personen som man kan nå. Någon som är sig själv. Inte ändrar personlighet när någon annan kommer i närheten. En som berättar sina åsikter, står för vad dom säger.
Är jag en bra person? Är en väldigt bra fråga. Svaret får ni av mina vänner. För jag har så svårt att svara på det. Jag är så ärlig jag bara kan, jag tror jag är snäll, jag hoppas jag är en bra vän. Jag försöker så gott jag kan.
Jag har gjort misstag när jag var yngre att jag inte kunde hålla hemligheter, men jag har lärt mig av dom misstagen.
För ett tag sen, kanske ett år tillbaka så ansåg jag att jag inte var någon vän överhuvudtaget. Jag hade så dåligt självförtroende. Allt jag gjorde var så dåligt. Jag hade väldigt höga krav på mig själv. Om inte jag uppnådde dom kraven så skulle något hända mig. Allt från att gråta mig till sömns eller börja ändra på min livsstil pågrund av missnöje och ånger. Vilket alla nog vet inte slutade så bra.
Har jag bra vänner? Ja, absolut!
När jag var i min lägsta svank så ansåg jag att jag inte hade någon. Depressionen skrek på mig att inte hade några vänner. Det var en stor lögn. Jag kände mig oälskad, obrydd, ensam. En väldig ond spiral som jag gick på väldigt många gånger. Jag fick höra många, flera gånger att jag hade kompisar som brydde sig om mig, som jag kunde prata med, som fanns där som stöd vad som än händer. Men jag såg bara svart och vitt. Jag trodde inte på vad någon sa till mig. Jag kunde inte lita på någon. Jag inte kunde ens lita på mig själv. Depressionen övertygade mig att den skulle ta hand om mig, låta mig flyga med egna vingar. Men nej, tvärtom, jag blev dragen halvvägs mot min egna grav med ankare. Nu i efterhand när allt börjar klarna så inser jag hur mycket stöd jag hade. Hur älskad jag var och är. Och kommer att vara. Och att dom här vännerna kommer alltid att finnas där för mig oavsett vad jag blir tillsagd i mitt egna huvud. Ibland gör hjärnan bra val, men också dåliga, och vissa gånger mycket värre än dåliga.
Vännerna jag har, dom är mina stjärnor. Hjälpt mig dra upp mig själv från det äckliga hålet jag var befann mig i. Ni vet vilka ni är, jag älskar er inifrån ända ut

Likes

Comments

View tracker

Jag måste skriva ur mig nu. Min kompis i Stockholm fick en "fråga" på ask, om adhd. Egentligen mer som ett anklagelse. Som gjorde mig riktigt irriterad.
Jag har fått höra många gånger folk kalla mig och kalla andra ADHD-barn, eller damp-barn som ett hatord. Jag vet inte varför många tror att adhd är en dålig sak, jag ser adhd full med positiva egenskaper!
Alla med diagnosen adhd är människor precis som andra, har känslor som alla andra, men skillnaden är att vi känner mer än andra. Inte att ni inte har känslor, det menar jag inte. Utan att vi med adhd är mer intensiva och känner mer. Vi hatar mer, vi sörjer mer, vi älskar mer! Ni förstår nog vad jag menar. När vi är arga, så är vi förbannade, när vi är ledsna så är vi förtvivlade, när vi älskar så älskar vi inte med bara hjärtat utan med hela kroppen och själ! Vissa kanske tycker att dom med adhd överdriver, sina känslor och akter, och ja, det är så vi kan vara, men det behöver inte betyda något dåligt!
Intensiva och hyperaktiva är inte allt vi är, intelligenta och kreativa är vi också.
Vet du vad jag, Blondinbella, Paris Hilton, Bill Gates, Christopher Columbus och Pablo Picasso har gemensamt? Jo, vi har alla adhd eller har haft adhd.
Saken med adhd är att man inte kan "bli av" med diagnosen. Men man kan lära sig hantera dom flesta symptomerna.
Jag fick diagnosen ADD när jag var runt 10 år. Väldigt snabbt inpå så fick jag mediciner som hjälpte mig på massor av sätt. I 5 år har jag fått chansen att hjälpa mig själv med koncentrationen, lärarna på skolan har hjälpt mig oerhört mycket, likaså min förra skolsköterska.
Varje gång jag berättar att jag har ADD/ADHD, så tittar personen på mig och säger "va? Du har inte ADHD, det märks inte." Då säger jag att jag tar mediciner som hjälper mig så mycket. Och är tacksam över att jag får hjälpmedel. Medicinen är som en hjälp, medicinen är inte hela svaret, man ska inte bara proppa i mediciner på folk och tro att allt är okej nu när man får hjälpmedel.
Personligen tycker jag att läkare kan vara lite slarviga när dom skriver ut mediciner och tror att hela problemet är löst. Det kan ha något att göra med min egna erfarenhet med sjukvården. Men oftast behöver man mer stöd än mediciner. Att prata med psykolog, kurator, terapeut, lärare eller någon av dina föräldrar kan hjälpa otroligt mycket.
Jag har inte så mycket mer att säga.. Förutom att jag hoppas att ingen tog illa upp av inlägget. Hoppas heller inte att jag blir behandlad annorlunda i skolan eller av samhället. Det skulle vara tråkigt för er, för ni förlorar en jävligt passionerad och ärlig person!

Likes

Comments

Jag har inte skrivit på några dygn, det har hänt mycket i mitt liv dom senaste dagarna. Det är inget jag ska gå in på.
Men har om dagen så provade eyeliner för första gången, jag blev väldigt förvånad över hur bra det såg ut, jag förstår inte varför inte provat det förut.
Jag tänkte skriva lite om träning, hur jag uppfattade träning och aktivitet under ätstörningen och hur jag ser på träning för tillfället.
I hela två år har jag haft träningsförbud av BUP. Dom märkte hur jag missbrukade träning och gym, flera gånger om dagen.
Många kanske vet att under svält, så förlorar man allting i kroppen, exakt allting. Musklerna, benen blir svagare, organen blir tunnare och svagare, samvetet fungerar inte som den egentligen borde. Håret blir livlöst och tunnas ut väldigt mycket, naglarna går sönder alldeles för lätt, sköra och gula naglar. Huden blir torr och flagnar bort, läkningssystemet fungerar inte, ett skavsår kunde hålla på att läka i ett halvår om inte mer. Hjärtat blir mindre.
Två år innan jag började få ätstörda tankar hade jag tränat på gym för att bygga muskler, jobba på konditionen, jag fick ut min ilska och vrede under ett boxningspass.
Men sommarlovet 2013 tog anorexian tag i mig och allt gick åt skogen. Min närmaste vän flyttade, bytte skola, flyttade från Sverige. Jag blev lite nedstämd, isolerad mig totalt. Jag ändrade på kosten och träningen för att kunna hantera inre känslor som jag inte alls hade koll på. Det ända jag skriver är att det fanns ingen balans mellan maten och träningen.
Jag förlorade mycket av det jag byggt upp under första året med ätstörning, men allt blev ännu värre dom två följande åren, jag var endast hud och ben. Men ändå så var jag inte smal, mager nog. Något inom mig sa att jag mådde bra. Och för varje hekto jag förlorade, så skulle jag bara bli ännu gladare. Jag hade fullkomligt fel. Jag mådde bara sämre.
Efter slit, tårar, mardrömmar, sömnlösa nätter, fysisk pain, och psykisk plåga, kunde jag inte vara gladare. Nu får jag göra det jag har brunnit för länge. Att röra på mig. Jag får vara med på idrotten i skolan, två timmar i veckan. Det är så fruktansvärt kul, jag får starkare band med mina klasskompisar. Jag får bygga upp det jag förlorat, muskler, benen blir starkare, hjärtat pumpar mer blod än aldrig förut. Blodet cirkulerar som den ska, jag behöver inte frysa så som jag gjorde under mina värsta dagar. Dunjackan var tvungen att vara på under sommarlovet. Det var så hemskt. Ifall jag skulle bli bjuden på 10.000 kr för att gå tillbaka till den plågan, så skulle det vara en jävligt sjuk person som skulle bjuda mig på pengar för att må dåligt. Jag skulle aldrig, aldrig ta emot pengar för mitt egna mående.
Vårt mående är oprisbart. Vårt mående är värd så mycket mer!
Du är värd så mycket mer än så!

Dom tre första bilderna var tagna för ca 30 veckor sen. Jag hade på mig ett falskt leende. Jag blev sjukskriven från skolan, fick bli rullad i rullstol en hel sommar. Jag var ett stenkast från döden, sa min läkare. Jag blev sagd gång efter gång, vecka efter vecka att om inte bup eller jag fick kontroll över viktnedgången så var jag tvungen att läggas in på sjukhus, i värsta fall, bli sondmatad (rör i genom näsan till magsäcken och pumpa mat och näring på så sätt) om jag inte började äta. Inlagd blev jag sammanlagt 5 gånger. Men som tur blev jag aldrig tvungen att bli sondmatad. Det var jättejobbigt.

Tre sista bilderna är tagna den här veckan.
Eyeliner för första gången.
Håret blir flätat, tappar inte lika mycket hår, håret växer som det ska, håret går inte av när man her upp en hästsvans, håret tål värme igen, nu kan jag platta och locka håret som jag kunde innan ätstörningen.
Och en kroppsbild, för att jag vågar visa mig som jag är. Alla har sina kroppsliga brister, du och jag. Men det är bara jag som tänker på mina egna, precis som det är bara du som tänker på dina. Ingen annan bryr sig om dom. Det finns inget fel på dig och din kropp, du är helt perfekt som du är. Du behöver inte dölja din korviga mage, jag har också en! Dom flesta har en korvig mage när dom sätter sig, eller har dubbelhaka! Du är inte den ända!! Du är en del av oss alla! Och vi älskar dig precis som du är!!

Min kropp, mina regler. My body, My ruels!

Likes

Comments

Jag blev väldigt inspirerad av Snapchat's "Be strong, Stand up to Bullying" tema idag. Började direkt tänka på när jag fick onda blickar från människor när jag var mindre.
Det är så att min mamma har flera år jobbat för Pride, några år fick jag följa med henne på jobbet, leka runt med arbetarna bakom scenen, springa runt och leta efter massa godis, broschyrer, armband med intressanta texter om HBTQ-rörelsen. HBTQ-rörelsen står för stolthet och mångfald hos homo-, bisexuella och transpersoner. Ni kanske har hör talats om eller sett regnbågsflaggan eller så kallade Prideflaggan? Flaggan står även för respekt för medmänniskor och tolerans.
Som jag sa, har min mamma jobbat för Pride i flera år, och hon har gått ut och sagt att hon är bisexuell.
Jag var uppvuxen med att det är okej att inte behöva "passa in" i samhället. Ifall jag ville gifta mig med kvinna eller man så skulle det inte ändra värdet på mig eller någon annan.
När jag var lite yngre så var jag på ett sommarläger och hade på mig en regnjacka som jag fick låna av mamma en regnig dag, svart, med Pride och regnbågsflaggstryck mellan skulderbladen. Jag minns att jag fick elaka blickar av vissa ungdomar, vissa började skratta. Jag började må dåligt efter den händelsen, så jag ville inte somrarna där efter följa med på Priden. Jag berättade aldrig varför. Då började jag för första gången skämmas över min egna mor. Jag minns att det var så jobbigt period för mig, men också för min mamma omedvetet. Jag ville aldrig prata om henne, ifall barna i min klass pratade om vad deras föräldrar jobbade med, så ville jag inte vara en del av konversationen. Jag höll min mamma i hemlighet.
Jag skäms över mig själv att jag gjorde så. Jag ångrar mig verkligen.
Men för snart 3 år sedan började jag mogna, jag började inse att det fanns inget att skämmas om ifall min mamma är bisexuell eller jobbar på Pride. Jag förstod att bli uppväxt som min mamma gjorde var ett bra sätt. Jag kommer uppfostra mina egna barn på samma sätt. Att det inte spelar någon roll vilken kön du känner dig själv att passa i, vem du kommer att gifta dig med, eller bara vara ihop med. Så länge du är nöjd och bekväm i ditt egna skinn. Ingen ska behöva bli utskrattad för att man inte är hetro. Eller bli dömd. Sluta, bara sluta hacka ner på folk som inte är precis dom du. Alla är olika. Om hela världen skulle bara innehålla en slags människotyp, vi skulle dö ut snart. Ingen planet var jag skulle vilje bo på.
Låt alla vara olika, låt mig kyssa en tjej, låt mig kyssa en kille, låt mig vara som jag är. Precis som jag låter dig vara den du är.
Har egentligen så mycket mer att skriva om allt detta, men jag hade tänkt hålla mig hyfsat kort.


Daniella, min kompis och jag

Likes

Comments

Musik är nog en av dom viktigaste sakerna jag har i mitt liv. Vad jag än gör, så finns musiken och spotify vid min sida. När jag promenerar, när jag äter, när jag vilar, ska sova, sminkar mig, fixar håret, umgås med vänner, ibland så lyssnar jag på musik när jag duschar eller är på toaletten och ska "slå ett nr"...
Jaa, lite too much information varning där, men jag ska vara så ärlig som det bara går!
Många anser att jag har en "rolig" musiksmak, eftersom att jag inte lyssnar på låtar som ligger på topplistan eller så.. Jag är inte mycket för rap, dubstep, Avicii, Justin Bieber osv.
Sen jag blev instabil psykiskt så har musiktexterna blivit viktigare för mig, och lugna låtar är något jag lyssnar på för det mesta. Jag ska skriva ner några låtar som jag lyssnar på för fullt för tillfället. Men låtarna jag lyssnar på har oftast en text som har eller passar in med mina känslor. Jag lever in i texten. Därför kan jag bli väldigt känslosam när jag lyssnar på musik.


5 Top lista på spotify!

1. Bird set free - SIA
2. Goliat - Laleh
3. Bang my head - SIA, David Guetta, Fetty Wap
4. Not too young - Sabina Dbumba
5. Ik Laat je jos - B-Brave (Nederlänska)

Likes

Comments

Några kanske undrar varför jag börjat skriva en blogg om mitt hemska händelser i mitt liv. Det är absolut ingen sökan efter medlidande. Utan att det är mer att kunna stå för mig själv, personlig utveckling, berätta att jag är trött på att vara deprimerad, trött på att räkna varje kalori jag stoppar i mig, trött på att bli behandlad på ett ovärdeligt sätt. Jag är trött på att bli styrd av störningar som endast leder till min egna grav. Jag är redo att gå vidare. Påbörja ett nytt avsnitt, skapa nya minnen.
Precis som att lyssna på musik hjälper vissa att må bättre så hjälper skrivning mig. Jag får uttrycka mig, jag får berätta min sida av saken, mina känslor. Ifall jag har tur så kanske det finns folk som har själv blivit utsatta för liknande saker, har eller haft ätstörningar, deprimerade, sexuella övergrepp, vad som helst, jag vill bara säga till er, ni är inte ensamma. Jag har varit med om allt jag nyss nämnde, och jag vill inte sitta i min säng och inte säga något. Psykisk ohälsa måste man kunna prata om utan att bli dömd för. Det går att få hjälp. Jag fick det efter 10 år. Och
äntligen har jag börjat återhämta mig. Svett, tårar, utbrändhet, stress, skrik, sår, ärr, att bli frisk är värd varje motgång. Det var inte kul. Ingen säger heller att återhämtning ska vara roligt eller lätt, men desto ondare det gör för psyket, desto mer kommer du vara säkrare att inte hamna i ett återfall. Det tog flera år för mig att inse att jag behövde hjälp. Jag nekade hjälpen som jag fick som förslag. Jag ångrar mig att jag inte tog emot det första gången för tre år sedan. Nu är jag på helt fel samtalsämne, jag har bara så mycket att säga.
Men tillbaka till poängen med det här inlägget, jag vill kunna säga att ni inte är ensamma. Jag finns här ifall någon skulle vilja prata. Jag kan ge personliga råd ifall det skulle behövas, jag älskar att hjälpa folk. Jag gör allt för att människor inte ska hamna i dåliga ritualer.
Alla som har blivit utsatt för övergrepp, blivit kallad för hatnamn, ätstörningar, depression, självskadebeteende, misshandlad, trauma, mobbning, vad som helst, ni ska få credit. Jag är så stolt över er att ni har kommit så långt, ni är värd allt. Ifall jag kunde ge en kram till alla som blivit utsatt för något jobbigt så skulle jag göra det lätt! Du är fin som du är, du är accepterad precis som du är, du är inte värdelös. Du är så värdefull som det bara går bli! Kärlek till alla er!
Och till er som inte alls bryr er om det jag skriver här, snapchat eller instagram. Jag har inget att säga till er. Men ni behöver inte skriva att jag skriver saker som är "worthless" för det är det inte! Tycker ni inte om det jag läser, så läs inte. Så är problemet löst.
Kram till alla som kämpar dag efter dag, ni är älskade. Även fast det inte kanske känns så, men jag lovar med allt jag har, det är ni.

Likes

Comments

Jag har lite smått panik över att jag inte vet vad jag ska blogga om, visst har jag några alternativ, men det jag undrar är vad ni skulle vara intresserade om att läsa. Berätta din åsikt om detta, jag tar emot alla idéer, så skriv kommentarer, kik, snapchat, ask.fm. Och eftersom att det här blir ett lite kortare inlägg så kanske jag kompenserar med att skriva lite längre senare ikväll, och förhoppningsvis kanske jag fått bra idéer från läsare vad jag kan skriva om!

Likes

Comments

Här om dagen så bombade jag snapchat med videos då jag förklarade varför jag tycker det är respektlöst att sänka värderingen på människor som "mensar" en period i månaden.
Jag har fått höra då och då att jag går över "gränsen" eller att jag är "för mycket" när jag pratar om just mens och sex.
Jag börjar med mens:
Jag anser att mens och sex är det mest naturliga vi individer har. Varför ska man behöva vara tyst om att man precis fått mens, att man har mensvärk, PMS? Jag pratar om mens väldigt ofta, och jag skäms inte över det. Eftersom att jag vet att jag inte är den enda personen på vår planet som har mens. Det finns folk som kan relatera sig till dom "problemen" som jag har. Det finns en sak jag har gemensamt med större delen av alla kvinnor i världen, mens.
Vi har levt i ett samhälle där man inte ska prata om mens eller andra kroppsvätskor. Jag börjar bli trött på det. Ursäkta mig. Men jag tänker inte sitta och lyda vad alla andra tycker. Och kanske oftast män. Jag ser inget problem med att prata om naturliga saker, om något så kan jag lära okunniga.
Om jag sitter på en buss eller tunnelbana, tåg what ever, och pratar om t.ex mens, sen kommer en man eller kvinna och säger att jag är oförskämd som pratar om privatsaker allmänt och ber mig att byta plats för att den här personen inte vill höra eller blir äcklad om det jag pratar om. Vet ni vad? Jag tänker inte flytta mig en centimeter. Varför ska jag flytta på mig för att du är äcklad? Om någon som ska flytta på sig så är det den som kommer och hackar på mig för ingeting.
Jag respekterar andras gränser, jag behöver inte berätta allt i detalj, men herregud låt mig prata om mens generellt! Andra får väl respektera mina gränser också?
Ingen ska säga till kvinnor som menstruerar är äckliga. Då kan vi kvinnor lika gärna säga att killar som för morgonstånd är äckliga? Det ska ju vara jämställt? Killar eller män har saker dom vill prata med sina polare om saker som vi tjejer inte kan relatera oss till så får man självklart prata om det! Ingen tvingar er. Men ifall ni känner för att prata om "grabbproblem" så får ni självklart göra det, jag dömer inte. Ingen människa på vår jord ska behöva bli dömd för att man pratar om naturliga saker, det är år 2015 snart 16! Har inte samhället utvecklats lite?
Jag tror samtidigt när en kvinna pratar om mens så kanske man undermedvetet vill ha en bekräftelse om att vi också är individer. Att vi har samma rätt som män. Kvinnor är värdefulla! Att vi är betydelsefulla oavsett var man bor. Våga prata om mens! Den är inte fel att prata om mens!
Det som frustrerar mig mest är nog när folk beter sig annorlunda runt en tjej som har mens, t.ex inte vill kramas eller går undan för att inte få "mensbaciller" på sig. Det är extremt kränkande! Det händer i världen. Det tycker jag personligen är hemskt. Kvinnor är precis lika värdefulla som män, och allt där i mittemellan. Det minsta samhället kan göra det är att låta oss prata om mens, låt mig prata om nackdelarna och fördelarna med att vara kvinna. Låt mig ha min mens och låt mig klaga på den. Visa lite sympati och empati! Jag menar inte att man MÅSTE prata om sin mens eller morgonstånd, men ifall du vill, så får du det. Kom till mig, jag pratar gärna om saker som kanske inte resten av samhället vågar. Jag lär mig jättegärna nya saker.
+ Jag pratar inte om mens för att äckla folk. Det är nog det sista jag vill. Snack om mens kan handla om många saker, lära okunniga, för att varna vänner och bekanta ifall jag snappar till, är extra känslosam, humörsvängningar, klagar mycket så kan det bero på att jag har mens eller PMS. Så jag menar inget illa, om nu tar illa upp, så är inte problemet hos mig egentligen.. Ingen ska behöva gå till toaletten på skolan eller jobbet och behöva gömma sitt mensskydd. Be proud and say "I'm a woman." Visa att du behöver gömma din tampong eller binda, ifall någon börjar skratta så fuck them! Mer omogen kan man inte vara som börjar skratta! Du har all rätt att gå fram till den personen som skrattar och säga "tycker du det här är kul? Vill du byta kropp i tre månader och sen se vem det är som lider."
Och nu till Sex:
Okej, seriöst? Är vi fortfarande på 50-talet då man inte fick prata om samlag. Är det verkligen så farligt att prata om när man hade sex sist, när man hade det första gången, var det bra, dåligt? Nej, det tycker jag inte. Man ska inte behöva skämmas över att prata om sex, eller höra någon prata om sex. Tänk hur dom flesta blev till, det finns inget att skämmas för. Jag tycker man kanske ska hedra samlag. Att vi lyckats föröka oss. Låter konstigt, men det är sant!
Jag vill bara säga att allt jag skriver kommer från hjärtat och jag menar inget illa mot någon, jag nämner inga namn. Jag fick mens när jag var lite över 11 år gammal. Och i några år så var jag tvungen att gå och vara tyst om min mens, så jag känner nu att jag äntligen kan prata ut och inte behöva skämmas över mig själv! Ingen ska behöva skämmas.

Likes

Comments

Istället för att skriva om värsta stunderna i mitt liv, så tänkte jag berätta 15 random fakta om mig själv. Som jag är 95% säker på att dom flesta inte vet om mig!

1: Mitt hela namn är Lorenza Mirjami Ludeña Nikumaa.
2: Jag är vegetarian, och har varit det i snart tre år.
3: Jag kommer oftast bättre överens med killar.
4: Jag har aldrig provrökt.
5: Jag är sämst på att ljuga.
6: Jag gillar inte choklad, bara när jag har mens..
7: Jag har gått på bokstavligen alla sporter, you name it, done that!
8: När jag var yngre så hade jag svårt att hänga med texterna på serier, så varje gång när publiken började skratta så gjorde jag också det bara för att verka kunnig!
9: Jag är väldigt öppen av mig, delar med mig om allt, så länge folk vill höra och att jag skäms sällan om mig själv.
10: Jag är lättskrämd och jättekittlig..
11: Jag har haft alla slags beroende, hårfärgning, coola, shopping, koffein, tränings mm.
12: Kramar från killar är nog det bästa jag vet!
13: Jag faller för mogna, långa, kärleksfulla och omtänksamma killar.
14: Jag har bara haft två seriösa relationer.
15: Vill ha någon kille som kan hålla om mig när allt känns dåligt, som kan vara sig själv runt mig, någon som gillar att gosa..


Lite fakta om mig, inte kanske dom roligaste men vill inte skriva ut alldeles för mycket! 😉

Likes

Comments