View tracker


Pappa
För alltid älskad, för alltid saknad.
Aldrig, aldrig någonsin, glömd.
Våra minnen med dig finns kvar,
och historierna om dig kommer berättas, om, och om, igen.
I våra tankar lever du kvar med oss, varje dag.
I våra hjärtan lever din kärlek kvar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Den 6 oktober. Vi bestämde oss för att pappa aldrig mer skulle behöva vara ensam, så jag och min äldsta syster åkte ner till Umeå för att sova hos honom. Dagen efter blev pappa förflyttad till Skellefteå lasarett.


Glada över flytten var vi alla, men gladast var nog pappa. Från det att han blev förflyttad till Skellefteå så var jag hos honom varje dag fram till slutet. Halsbandet som jag har på mig på bilden, har pappa gjort.

Pappa med sina fyra syskon i Skellefteå. På den övre är det pappas storebror och yngsta syster, på nedre bilden är det pappas lillebror och lillasyster.

En bild från pappas sista vecka i Skellefteå, som gick åt till att förbereda pappa inför hemfärd. Den här dagen hade de opererat in en venport. På bilden är det min bror och pappa.

21 oktober. Dagen vi alla väntat på. Efter fyra veckor och en dag på sjukhus fick pappa tillsist komma hem, tack vare AHS (avancerad hemsjukvård). Det var även pappas högsta önskan, att få komma hem. I en vecka och två dagar fick han njuta av att vara hemma i Gagsmark, innan han söndag den 30 oktober stilla somnade in. Den 27 september fick vi beskedet om att cancern var tillbaka, hade spridit sig och växte enormt fort. Men att vi bara skulle få en månad tillsammans, trodde vi inte. Trösten i denna enorma sorg, är att pappa nu är fri från alla de smärtor som så länge plågat honom. Han var en så fin människa, och världens bästa pappa.❤ #fuckcancer

Likes

Comments

View tracker

"Jag vet att ni inte tror på vad jag säger, men ta till er det ändå. Jag har varit på många ställen, men det är platser som den här jag trivs på. Här kommer hela tanken fram. Överallt annars är det för fullt av intryck, så tanken blir liksom inte hel. Jag förstår att ni kanske vill bort härifrån, men tro mig - det är hit ni egentligen vill när ni vill bort. Ta vara på det."
  

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt skriva detta inlägg. Har tappat räkningen nu, men i alla fall några gånger i veckan sen mitt senast publicerade. Det har alltid bara slutat med att det tjocknat till i halsen, ögonen fyllts av tårar och huvudet av för många tankar. Och rädslan, av att tvingas bearbeta något jag inte vill. Jag vill inte, för då blir det verkligt. Mitt bästa sätt att bearbeta något är genom att skriva. Kanske för att jag tycker att det är svårare, än att prata? Att skriva kräver ett större engagemang. Så nu tänkte jag bearbeta, genom att skriva, och hoppas att det hjälper. Helst av allt vill jag bara att någon ska väcka mig, och att de senaste månaderna varit en dröm. En dålig sådan. Men det kommer inte hända.


I december gick jag med tankar om att 2016 skulle bli mitt år. Kanske lite klyschigt. Men jag hade enbart positiva saker att se fram emot, och nu när jag tänker efter så var det nog just den grejen som fick mig känna att det skulle bli mitt år - jag blickade och tänkte framåt. Även om jag på samma gång tog vara på nuet. Jag kände att min tillvaro var så pass stabil, att nu skulle jag kunna lägga mer fokus på mitt liv, och mina drömmar. Vad vill jag jobba med? Ska jag börja plugga? Vad är det jag vill uppnå? Jag kan redan nu säga att det på ett sätt blev mitt år, men inte på det sätt jag hade hoppats. Det är snarare året då hela min värdegrund, mina prioriteringar och sättet jag behandlar mig själv på, förändrats och utvecklats. Det där med den stabila grunden och blicken framåt, är helt bortblåst. Tvärtom, har grunden rivits och byggs nu istället upp, bit för bit, dag för dag. Hittills ser den helt annorlunda ut. Och blicken framåt? Den blicken fylldes med tårar, och istället för att riktas framåt, letar den blint efter ljuset i tunneln.


I början av mars, den tredje mars för att vara exakt, pratade jag med mamma i telefon. Vi pratade, till en början på som vanligt, sen blev det plötsligt tyst. Och då visste jag. Hela dagen hade jag suttit spänd, och den där tystnaden sa allt. Det sägs att en blick säger mer än tusen ord, men i detta fall var det fem sekunder av tystnad som sa mer än vad alla ord i svenska språket kan säga. "Stefan har...cancer". Trots att det var något vi, tysta för oss själva, redan misstänkte, så var det svårt att ta in. Är, än idag, svårt att ta in. Min pappa har cancer, och det finns ingenting jag kan göra åt det. Eller det finns det väl, för att underlätta, men inget som kan göra det ogjort. Känslan av den maktlösheten, finns det inte tillräckligt med ord för att beskriva. Men den känslan har triggat igång tankar. Ibland bakåt i tiden, till minnen. Ibland framåt. Hur ser det ut om 1år? 5 år? 1 månad? Imorgon? Även om jag är medveten om att ingen annan heller vet hur det ser ut då, så finns de tankarna. Tillsammans med tacksamheten över att varje dag få vakna upp, stiga upp ur sängen och bara finnas. Känslan av existens.


Vad som tynger mig mest nu, är egentligen inte sjukdomen. Det handlar mer om vem jag är nu, eller rättare sagt vem jag blir nu. För som jag skrivit tidigare, så är hela min grund under ombyggnation. Det tar tid och så mycket energi. Jag orkar knappt med något. Men, för en gångs skull så lyssnar jag på mig själv. Min kropp & själ vill ha lugn, och det får den för det mesta. Orkar jag inte, då säger jag nej. Trivs jag inte, då gör jag något åt det. Och här kommer största tyngden in - jag orkar ingenting. Och mina vänskapsrelationer är de som blir mest drabbade av detta. Jag känner mig som en så usel vän, som inte tar mig tid. Men sanningen är den att hur mycket jag än vill, så finns inte orken. Det tar så mycket av min energi att "bara vara jag" nu, att det finns inte så mycket över. Det gör mig så himla ledsen. För jag har så fina vänner, som på samma gång ger mig så mycket energi. Moment 22.


Detta är vad som tynger mig mest just nu. Jag som i december hade en lång lista på mål att uppnå 2016. Nu finns det en punkt: tid med familj & vänner.

Min fina pappa, och jag.

Likes

Comments

Igår var en så omtumlande dag. Alltså fy. Kastades mellan lycka och förtvivlan, flera gånger om. Just nu känns det så rätt att jag tar det lugnt på jobbfronten. Även om det ibland är en stress i sig, att vara medveten om att jag inte drar in pengar på att gå runt hemma. Men, jag har världens bästa familj, och framför allt sambo, som stöttar mig i det beslutet. Välmående går först. Och är det något jag tagit till mig detta år, så är det att pengar inte har något verkligt värde i slutändan. En kan inte köpa lycka, eller köpa till sig god hälsa.


​Idag fyller min syster år, och i present av mamma fick hon en tjejkväll med jag, mina systrar & mamma. Så igår var vi fyra på plats i isladan för att se Trollkarlen från Oz av Glada Hudiks! Så fint, och otroligt bra. Skulle rekommendera alla att se den! Väntar bara på att Edwin ska vakna, sen åker vi till Gagsmark för Veronicas kalas. 

Likes

Comments