View tracker

deeptalk

Ikväll hade jag tänkt göra ett inlägg, ett ämne jag velat prata om väldigt länge. Det finns så många människor där ute som verkligen inte förstår hur det är att leva med psykisk ohälsa, dom kanske inte varit med om det själv, blundar för det eller helt enkelt inte har förståelse, jag kan förstå att det är svårt att förstå och att man oftast ses som lat. Jag förstår väldigt mycket då jag varit med om det mesta i mitt liv, men jag förstår inte allt, men jag försöker ha förståelse, jag menar jag vet inte alls hur ont det gör eller vilken kamp det är att ha cancer, men jag försöker förstå, för att säga till någon som redan kämpar med att ta sig upp ur sängen att gå ut och gå "för lite luft hjälper alltid" det är inte okej. 

Okej, jag vet man ska inte jämföra cancer och psykisk ohälsa, men snälla försök förstå.

Att jag är deprimerad är inte så konstigt efter allting som har hänt det senaste året, och tro mig det är ett helvete att leva med det.

Många frågar mig ofta " Miriam varför är du aldrig nöjd? Du har ju allt, lägenhet,flickvän osv" Jag ska tala om för er att det är inte allt man äger som avgör om man har en deprission eller inte, självklart är jag lycklig över att jag är fri nu på så sätt, har världens bästa flickvän som betyder allt för mig, men det är inte det de handlar om.

För det första jag har det inte bra, jag har det långt ifrån bra. För det andra har jag inte många vänner kvar här, jag umgås med en person då och då, det största problemet är att jag har tappat mig själv på vägen, jag har glömt bort hur det är att ha kul, och även fast jag försöker så finns alltid ångesten där, det är så påfrestande att skratta och le när man inte ens är glad, jag känner mig som en dålig vän, dålig person, för att jag inte har energin,humorn,och glädjen mer, det gör att jag drar mig undan, det är som att jag inte vill vara bland folk längre, jag ser inte det roliga i det, det är som att jag är rädd för samhället. När min flickvän inte är hemma så går jag knappt ut överhuvudtaget, för att bara gå till affären själv är en kamp, jag börjar svettas,mitt bröst gör ont, jag börjar skaka och jag mår illa, jag tycker inte om att vara bland mycket folk längre, jag tycker det är jobbigt för att det känns precis som allt alla kollar på mig, därför möter jag inte den rädslan igen då den är alldeles för skrämande. Sen om jag ska på något möte tvingar jag mig själv gå ut. Annars sover jag bara,äter och kollar på tv/film, jag gråter hela tiden, i stort sätt. Gråter mig oftast till sömns,vaknar ledsen. Och självklart kan jag ha en bra dag, men det håller oftast inte i sig så länge.

Och folk som säger " fan vad skönt att vara sjukskriven det skulle jag också vilja vara" Tro mig det är inte kul, det är inte skönt, inte i längden, min största önskan är att komma ut, ha vänner, ett socialt liv, göra något om dagarna men som det ser ut just nu klarar jag inte det. För många dagar vaknar jag och är så jävla ledsen, nere,arg,irriterad att jag inte kan ta mig ut, jag vill inte umgås med någon, tro mig det är inte kul att leva såhär, men det svåraste är att ta sig upp igen. Och snälla kom inte med kommentaren " Ryck upp dig, gå ut och gå, börja jobba" Please stop it, det är inte lät för 5 öre.

Jag har sökt och väntat på hjälp i mer än 1 halvår nu men det händer ingenting, det enda jag fått är antidepressiva medeciner, och dom hjälper mig inte mycket överhuvudtaget.

Jag lever också med väldigt mycket självmordstankar och självskadebeteende, något som är okontrollerbart, ibland tar dom tankarna och begären över mig, och tro mig, efteråt känner man sig som ett offer, äcklig, värdelös, ful, dålig, och skäms, och känner bara skam skam skam. Vissa dagar vill jag inte ens vakna, jag vill verkligen inte vakna, men jag vill inte dö heller.

Jag har ingen energi till något längre, och ser inte det roliga. Och det här är nog bland den värsta sommaren i hela mitt liv, och visst finns det perioder då det är lite bättre, men just nu är jag inne i den värsta perioden. Och det känns som att jag sakta men säkert förlorar allt, allt som finns kvar, för depressionen tar över, den tar över mitt kärleksliv, och skulle inte förvåna mig om jag inte har någon kvar snart, och jag ber om ursäkt om jag aldrig hör av mig, bryr mig mindre oftast låter ledsen osv men det är så det är just nu. Och jag försöker verkligen ta tag i mitt liv, men jag behöver hjälp, någon som sträcker ut sin hand, peppar mig och finns där för mig.

Och det finns några speciella personer i mitt liv som stöttar mig så himla mycket, och det är min flickvän, min bästavän matilda, alex, amanda, cilla och jag är så tacksam för det.

Och det jag ville få fram mest är att det mina dagar består av är att sova,äta,sova,äta,kolla på film/tv gråta, panikångest, ångest, det är INTE SÅ BRA OCH KUL SOM NI TROR. Jag skulle verkligen vilja skriva så mycket mer och det kommer jag göra, detta vart bara ett impulsivt inlägg då jag känner så himla mycket ångest just nu.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej! Det blev ingenting igår då jag verkligen inte orkade någonting. Det min dag bestod utav var att lägga ut massa saker då jag ska sälja, och sedan sova ingenting mer. Har bara haft en enorm ångest.
Idag är det superdåligt väder ute. Jag har bara rökt och tagit min medicin, orkar inte ens äta så ska kolla på Beck och sova. Sedan ikväll så ska jag kanske vara med Matilda!
Allt känns bara förjävligt just nu så vi får väll se när jag bloggar härnäst. Puss

  • 154 readers

Likes

Comments

View tracker

Hej alla ❤️ jag är nu hemma hos pappa och stannar till på onsdag! Igår träffade jag min bästavän, som jag saknat henne! Idag vaknade jag väldigt hängig, feber, och massa sådant. Mår jag bättre imorgon ska jag och pappa till Annelie, sen ska jag träffa moster samt sova över hos Matilda, men det är endast om jag mår bra! Hoppas alla ni mår bra! Puss ❤️

  • 157 readers

Likes

Comments

​kan verkligen inte förstå att jag träffade denna människa på tåget! Bland det bästa som hänt mig på länge ❤️❤️

Likes

Comments

​Det svider och värker så mycket i min lilla kropp. 

Och jag undrar, hur många kliv orkar jag mer ta? 

När smärtan kommer 

Så Kommer det hemska inom mig 

Det man helst blundar för 

Det man så gärna vill slå bort 

Inte veta om 

Men det kommer endå 

Och jag, jag får stå ut 

Stå ut ytterligare en dag till 

En dag till med smärtan inuti mig 

En dag till med det där hemska inom mig 

Jag tänker, jag tänker klarar jag det här? 

Är det nu som de är slut? 

Vem vet, en dag är det alldeles försent, 

Så ta vara på det vackra du har. 


- Miriam 


Likes

Comments

Att en känsla kan kännas så stark, så länge, så mycket, så ofta, det får min själ att stelna, och mitt hjärta som en gång i tiden varit rött är nu svart. Svart med massa ärr, och hjärtat som nu är svart är också väldigt utslitet. Orken, som jag så gärna vill ha, som jag så länge letat efter, vart finns den? Hur ska jag orka? Vart tog mitt gamla jag vägen? Hon som aldrig kunde sitta still, hon som alltid gjorde någonting, hon som alltid orkade med livet även fast det så länge hade funnits en smärta som hon burit sedan barnsben. Hur ska jag orka när jag inte känner lusten? När lusten och motivationen för livet är borta så är det ganska så kört. Jag försöker att vara alla till lags hela tiden, jag försöker att alltid finnas för dom som behöver mig, jag försöker alltid att orka, hålla leendet uppe, hålla upp en fasad om att "allt är så himla perfekt nu" jag har nästan allt, jag har världens bästa vänner, jag har en flickvän, jag har pengar, jag har allt det där. Men det är så mycket som saknas inom mig, något så stort som jag länge letat efter, men aldrig finner. Jag finner aldrig lyckan, jag finner ingen ro, jag finner inte glädje. Jag är på goda vägar till ett bra liv MEN " jag är så nära, men ändå så långt bort. Smärtan, den som jag ständigt bär, den som ständigt tynger ner mina axlar så hårt att tårarna faller på min kind och jag får samma känslor samma tankar tillbaka. " vad är det för fel på mig?" " vad ska jag göra med mitt liv" " varför mår jag ALDRIG HELT BRA" vad är detta för liv egentligen? Man strävar efter så mycket, men kämpar så mycket, men man kommer ingenstans, Inte i det inre. Det är så mycket som mig tynger, men inte vågat tala om. Varför kan ingen se? Varför kan ingen förstå? Varför kan ingen höra min skrik som nu blivit så tysta att jag inte hör dom själv längre. Varför kan inte smärtan jag bär, bara dö ut, försvinna. Jag vill verkligen inte ramla ner från berget, där jag precis tog mig upp.

Snälla, hjälp mig
Jag är så rädd
Rädd för den jag blivit, rädd för den jag är.
Rädd för samhället
Rädd för livet
Rädd för lycka
Rädd för sorg
Rädd för förtvivlan
Rädda mig, från mig själv

Tårarna, som faller gång på gång
Ibland utan anledning
Ibland av anledning
Dom bränns fast på min kind
Och snart lär det inte vara tårar längre
Utan blod
Mörkt blod
Lika mörk som min själ
Den speglar sig

Jag fryser, inombords
Jag känner knappt mina händer längre, kroppen skakar av den så kallade ångesten. Ångest som till en början var min ovän, men som nu har blivit min bästa vän. Ingen bra vän, men den har greppat sig fast hos mig, jag vill inte vars dens vän, men är för feg för att säga ifrån.

Jag har tappat fokus, på livet. Och jag är så fruktansvärt rädd.

  • 250 readers

Likes

Comments

Här kommer jag lägga ut en text som jag har skrivit som är en text som ska finnas i min bok.

Offret
Det är jag. Det som jag får höra. Offer offer offer, det har jag fått höra i alla dessa år. Jag fyller 18 den 26 december, men det känns som att jag levt i ca 30 år, 30 år hur kan det gå till? Jag känner mig vuxen och trasig inuti, helt krossad, som om att mitt hjärta har blivit svart och gammalt och utslitet, känns som hela kroppen går under, vet inte hur jag ska förklara detta men det känns precis som att inuti min lilla kropp så känns det iskallt. Jag vill påpeka att jag inte är iskall som person utan det bara känns kallt liksom, helt tomt, eller nej inte tomt utan fullt, hjärnan,magen,hjärtat, halsen, full med skit. Skit som är oförglömligt. I min kropp är det stora sår, det går att leva med, laga, fixa, men dom ärren kommer föralltid att vara kvar, FÖRALLTID! Det är många gånger jag kännt att det är piss, som om att livet inte alls är menningen för mig, som om att jag är en litet barn som igentligen inte existerar. Ibland känns det som att jag drömmer, en mardröm, det känns som att jag igentligen är en annan person, fast som drömmer, drömmer om det här, kanske hamnat i koma? När ska jag vakna upp? Jag nyper mig i armen som dom brukar göra i film, men det händer såklart ingenting, så det är bara att acceptera. Jag har snart levt i 18 hela år, utan att vara lycklig en enda sekund. Givetvis har jag skrattat, till och med att jag nästan pissat på mig, jag kan le, jag kan må bra några dagar, har jag tur en vecka och dubbeltur 1 månad. Då är det som om att det här jobbiga inte kan slå mig! Men nu har jag fått en stor käftsmäll, igen. Dags att fightas igen. Fight fight fight. Vet inte, vinner jag? eller vinner dom kanske? Jag älskar att vinna, det älskar jag, det är det som driver mig fram, haha som när jag var liten och gick i 1an så spelade man kula på rasterna på den tiden, och jag kämpade för att vinna alla dessa kulor, och jag kämpade och tillslut förstår ni, då van jag allas kulor och hade över 200 kulor! Så stolt var jag. Jag vill kunna bli så stolt igen, liksom pusta ut, kanske kommer det? Ska jag ge upp? Vill jag att dom ska vinna? Nej! Men alla säger att jag ska kämpa, som om att jag inte kämpat nog? Det är lättare sagt en gjort ska ni veta. Sen är det även sjukt många som har det som jag, jag vet, ni behöver inte nämna det flera gånger om, för jag vet, tjata inte. Hjälper det mig? Att veta att flera tusen, eller tusen det vet jag inte, men vi låtsas, hjälper det mig att veta att det är så många fler som mår som jag? Det hjälper faktiskt inte, jag orkar helt enkelt inte ens bry mig om det. Det är givetvis väldigt synd om dom, otroligt, men det är inte mitt problem. Nu kommer folk kanske kalla mig känslokall? Det är jag inte, jag bryr mig och har alltid gjort, men orkar inte finnas till för allt och alla. Just nu bråttas jag med allt annat, att ens klara av livet, hur kan en människa känna så? Hur kan det kännas så konstigt i en liten kropp? Det är som att se på en riktig vulkan på tv, hur kan det kännas så i en kropp? Jag förstår verkligen inte, det är så konstigt. Allt är så konstigt, hela världens,samhället, vad händer? Dör vi ut snart? Vi krigar mot varandra hela tiden, skapar problem, dödar varandra, hur orkar man? Är det så här vi människor är skapta för att vara? Eller vad? Jag börjar helt enkelt tappa hoppet om mänskligheten, det är helt klart värt att dö för. Men allt är inte svart i världen, det finns människor som vill, kan, och älskar livet, som ser allt som något possitivt, som vill världen allt gott, det är jag stolt för, men jag skäms över alla oss, över hur allt har blivit. Är jag negativ nu? Visst tyck det ni, men såhär skrämande är det.

Likes

Comments

Hej bloggen. Det finns väll ingentligen inte så mycket att säga om min dag riktigt eftersom att jag ort redovisade det för er igår. Idag har det varit en så mycket bättre dag en dom andra dagarna. Som sagt vi har haft musik hela dagen i stort sätt, vi har spelat gitarr,kollat på "strupsång" spelat trummor och sjungit, jag verkligen älskar musiken, att man får göra något annat,får liksom röra på sig,sjunga,och bara ha roligt. Det känns nästan lite som en belöning för att man orkat veckan. Efter musiken hade vi religion vilket gick förvånats värd bra,jag fick mycket hjälp av Jennifer och det gick ganska fort. Jag har klarat dagen och det känns så skönt. Det är fredag imorgon vilket innebär KAS(konsten om att lära sig, men även jobba med sådant man ligger efter i, ~ matte hela dagen. Imorgon ska jag förmodligen hem till en kompis till kvällen, jag har inga stora planer inför helgen mer än att plugga lite engelska håller på att skriva en text om vad lycka är för mig, rätt så kul faktiskt, nackdelen är väll att jag inte är så jätte bra på att skriva engelska texter. Men ska be min kompis om hjälp. Just nu sitter jag i skolan och ska förmodligen jobba lite matte då jag inte var i skolan förra veckan. Vill komma vidare. Det är så det ser ut för mig! Jag har inte så mycket mer att säga. Hoppas ni har det bra. Kram

  • 383 readers

Likes

Comments

Tankar

Hej allesammans (om nu någon läser min blogg) det var något otroligt länge sedan jag gjorde ett blogginlägg. Mycket har hänt sedan sist. Jag har börjat folkhögskola och det går helt ok. Jag försöker iallafall,trots att jag många dagar känner att jag inte vill eller orkar gå till skolan har jag endå utsatt mig för det. Jag ska gå här till 2018, det känns inte jätte roligt ,men jag måste plugga in gymnasiet så det blir säkert bra i slutändan. När jag fyller 18 kommer mitt Lvu att försvinna och jag kanske kommer att flytta till internatet , vet inte riktigt om det blir till våren eller hösten, det beror på helt enkelt. Jag har fått en iPad för min dyslexi av skolan och det är den jag skriver ifrån.

Hur har min dag sett ut idag då? Ja skolan börjar alltid klockan 9 hade först engelska sedan svenska och det gick faktiskt rätt så bra. Jag slutade 12.10 och ha vara umgåtts med Jennifer och Christina efter det. Jag ska alldeles strax gå ut och gå till bussen. För att åka till stan och sen gå till ett hus vi har i stan,för att sedan åka hem och äta, göra mig i ordning,läsa min bok (som jag har i läxa) och inget mer roligt händer tyvärr.

Imorgon kommer det vara en rätt så rolig dag, jag har i stort sätt eget val hela dagen, då har jag musik ~ det jag brinner mest för här i livet.
Och jag älskar verkligen den lektionen,sedan har jag tema (religion) Vilket jag inte alls tycker om men ska göra mitt bästa. Sedan ska jag ha läxhjälp med hjälpläraren. Sen blir det samma visa som idag. Så det är väll så det sur ut för mig just nu. Jag har bra dagar, men oxå något otroligt jobbiga,hösten är alltid jobbig för mig, och jag har så mycket att jobba med, jag trivs något kopiöst bra med dom vänner jag skaffat mig, men jag är inte hel, jag är trasig men försöker att bygga upp mig själv. Det kommer säkert någon dag jag mår helt bra. Hoppas ni alla har det bra. Kärlek till alla er ❤️

Likes

Comments