Header

Det är en sak ni måste förstå. Om man ser mig utifrån alltså att man skippar min insida så ser man detta :

Glad, trevlig rolig tjej som har en flickvän, ska flytta ihop med denna kvinnan till en superfin lägenhet, jag har börjat praktisera på ett hunddagis, jag har vänner (som många tror)

Det ni måste förstå och ha insikt i är att bakom allt det där döljer det sig något ännu värre.

Jag har länge trott att det är fel på mig, ja nästan under alla dessa 18 år jag levt. Det jag inte helt förstått att allting som har hänt mig har gjort mig så skör, trasig och osäker. Det är förens nu, när jag verkligen pratade ut med min kurator (som jag har tillfälligt på UMO, då jag väntat på den rätta hjälpen i 1 år) hon berättade iallafall för mig att när jag blir arg, tror att folk är arga/sura försöker förhålla mig till alla hela tiden, hatar mig själv, har självskadebeteende, självmordstankar, och ja alla dessa problem som jag snart ska prata om. Hon förklarade iallafall att det är mitt försvar, det är såhär jag lärt mig att hantera saker och ting som händer runt omkring mig, för att jag aldrig haft en vuxen förebild som hjälpt mig att förstå hur man gör, hur man beter sig och faktiskt hanterar olika saker. Jag har fått lära mig leva själv, uppfostra mig själv, bära mig själv när jag ramlat,
så om det är någon som är sur/arg och personen berättar för mig att dom inte är det eller att det är pågrund av mig kan jag inte tro det, för att under alla dessa år har jag varit så van vid att det är MITT FEL. Vuxna som skrikit, slagit, och kallat mig saker av saker jag inte ens har haft att göra med, mitt försvar är då att agera utåt. Att jag skadar mig själv och har självmordstankar förklarade hon också att det är pågrund av att det är så jag lärt mig att leva, för det fanns ingen vuxen i min barndom/ungdom som tröstat mig, begränsat mig, stoppat mig, kramat mig när jag är arg, utan slagit mig/straffat mig med saker, därför har det automatiskt blivit en teknik för mig att hantera mina känslor - att straffa mig själv för att det är det jag är uppvuxen med, och lärt mig att göra mot mig själv. Jag har fått svårt att lita på folk och är rädd för att bli lämnad på grund av att det är så många som vänt mig ryggen när jag mått dåligt, och så fort jag litade/litat på folk har dom återigen svikit mig, det är därför jag idag lever med en extrem rädsla av att bli lämnad och att bli sårad, att jag gör allt för att passa in.

Hur det är för mig på insidan och bakom den här fasaden : Jag har oftast nästan varje dag en enorm ångest ibland av anledning ibland utan anledning, ibland svag och ibland stark, och det gör så ont inuti mig. Och jag gråter hela tiden nästan, 5-6 dagar i veckan. Jag har fått panikångest, och socialfobi. Och jag har aldrig riktigt förstått hur allt detta kunde hända nu de senaste året, men jag har förstått nu och fått förklarat att det är pågrund av just detta att jag inte fått vara barn, fått tröst, uppfostran och allt som ett barn och ungdom kan behöva, utan fått skäll och ansetts som ett problembarn om jag visat känslor vilket resulterat till att jag oftast stängde in alla mina känslor och tog ut det på min kropp istället. Men nu när jag helt plötsligt är själv utan alla familjehem har min kropp släppt allt och allting som funnits inuti mig i dessa år KOMMER ut nu MEN dubbelt så stort och kraftigt.
Jag har alltså blivit känsligare än någonsin,
Fått panikångest, socialfobi, en enorm ångest.
Ni tror att jag och min flickvän har det perfekt, ingen har det perfekt, inget förhållande och det är inte riktigt så jag menar men min flickvän har kämpat med mig i 1 år och 2 månader, det har varit något extremt tufft för henne, ibland har det varit så sjukt stora bråk om egentligen inte stora grejer, min ångest och mående har påverkat henne, hon känner en ren frustration att jag inte fått den hjälp jag behövt och att jag inte är den glada tjejen jag var. Jag och Christina har det otroligt tufft vissa dagar i vårt förhållande. Och vi har många gånger velat ta paus/gjort slut. Men vi håller ihop och kämpar mot det bättre och det kallar jag äkta kärlek, för att hon betyder allt för mig.
Jag kan vara rätt svår att förstå sig på, då min uppväxt och hur folk behandlat mig har utvecklat AD-HD och borderline/bipolärt beteende/mående. Det kan bara svårt att förstå mitt pendlande humör, mina känslor och hur tänker/känner när det är så extrema känslor.
Och det är ingenting jag kan rå för.
Och jag har väll tänkt många gånger att det är pågrund av min uppväxt jag mår och beter mig såhär men jag har aldrig riktigt förstått på vilket sätt detta har kunnat drabba mig. Och tro mig detta mående/beteende är ingenting jag valt själv och det är inte såhär jag vill leva eller må. Jag har det så himla bra utåtsätt men folk måste börja se i ett annat perspektiv.

Bara för att du ser en person på stan som är jätte glad, omtänksam och hjälpsam och verkar som den lyckligaste personen på denna värld, kanske igår försökte ta livet av sig pågrund av sitt mående.

Bara för att man har matriela saker, och att saker ser perfekt ut utåt sätt så behöver det faktiskt inte vara så, och det är det som vissa personer har svårt att FÖRSTÅ.

Missförstå mig inte. Jag är evigt tacksam för att jag har Christina och min enda och bästavän Veronica i mitt liv (jag har självklart kompisar via nätet osv) men menar någon i samma stad osv. Jag är sjukt lycklig över lägenheten och min praktik.

Men det är så mycket som saknas i mitt inre. Så till er som tror att jag har det perfekt för att man ser det på Facebook eller instagram. TÄNK om, för det är verkligen inte så. Ibland tror jag att jag ska dö av min grova ångest och jag har extremt mycket problem och har det extremt tufft dom flesta dagar.

Men jag har iallafall fått en stor klarhet om varför jag mår och beter mig och hanterar saker på detta sätt nu. Och det är inte MITT fel, eller något fel på MIG. Det är omgivningen jag bott och varit i som gjort mig till denna otroligt sköra, osäkra människa som jag är idag.

Och detta är något jag kommer jobba med nu. För mig tog det 1 år för att kunna gå någon slags hjälp. Men i januari drar min dbt behandling igång, och jag hoppas över allt annat att kvinnan som just nu är sjukskriven kommer tillbaka då så att jag får en kvinnlig terapeut att arbeta med. Denna behandling kommer ta mig 3 h per vecka men jag känner att det kommer vara så jävla värt detta om det här kan vara förändringen på mitt liv. Det kommer säkerligen ta lite tid, och folk runt omkring mig måste acceptera detta och försöka ha förståelse.

Jag ville bara klargöra lite snabbt om hur det faktiskt är för mig. Jag har självklart inte skrivit allt men iallafall så man får en liten klarhet på mitt liv.

Så tänk på detta nästa gång : säg aldrig till en människa att rycka upp sig, sluta må dåligt, eller att fråga personen varför den inte är lycklig för att den har ju allt. Du måste nog gå lite djupare än så.

Ta hand om varandra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 274 Readers

Likes

Comments

deeptalk

Ikväll hade jag tänkt göra ett inlägg, ett ämne jag velat prata om väldigt länge. Det finns så många människor där ute som verkligen inte förstår hur det är att leva med psykisk ohälsa, dom kanske inte varit med om det själv, blundar för det eller helt enkelt inte har förståelse, jag kan förstå att det är svårt att förstå och att man oftast ses som lat. Jag förstår väldigt mycket då jag varit med om det mesta i mitt liv, men jag förstår inte allt, men jag försöker ha förståelse, jag menar jag vet inte alls hur ont det gör eller vilken kamp det är att ha cancer, men jag försöker förstå, för att säga till någon som redan kämpar med att ta sig upp ur sängen att gå ut och gå "för lite luft hjälper alltid" det är inte okej. 

Okej, jag vet man ska inte jämföra cancer och psykisk ohälsa, men snälla försök förstå.

Att jag är deprimerad är inte så konstigt efter allting som har hänt det senaste året, och tro mig det är ett helvete att leva med det.

Många frågar mig ofta " Miriam varför är du aldrig nöjd? Du har ju allt, lägenhet,flickvän osv" Jag ska tala om för er att det är inte allt man äger som avgör om man har en deprission eller inte, självklart är jag lycklig över att jag är fri nu på så sätt, har världens bästa flickvän som betyder allt för mig, men det är inte det de handlar om.

För det första jag har det inte bra, jag har det långt ifrån bra. För det andra har jag inte många vänner kvar här, jag umgås med en person då och då, det största problemet är att jag har tappat mig själv på vägen, jag har glömt bort hur det är att ha kul, och även fast jag försöker så finns alltid ångesten där, det är så påfrestande att skratta och le när man inte ens är glad, jag känner mig som en dålig vän, dålig person, för att jag inte har energin,humorn,och glädjen mer, det gör att jag drar mig undan, det är som att jag inte vill vara bland folk längre, jag ser inte det roliga i det, det är som att jag är rädd för samhället. När min flickvän inte är hemma så går jag knappt ut överhuvudtaget, för att bara gå till affären själv är en kamp, jag börjar svettas,mitt bröst gör ont, jag börjar skaka och jag mår illa, jag tycker inte om att vara bland mycket folk längre, jag tycker det är jobbigt för att det känns precis som allt alla kollar på mig, därför möter jag inte den rädslan igen då den är alldeles för skrämande. Sen om jag ska på något möte tvingar jag mig själv gå ut. Annars sover jag bara,äter och kollar på tv/film, jag gråter hela tiden, i stort sätt. Gråter mig oftast till sömns,vaknar ledsen. Och självklart kan jag ha en bra dag, men det håller oftast inte i sig så länge.

Och folk som säger " fan vad skönt att vara sjukskriven det skulle jag också vilja vara" Tro mig det är inte kul, det är inte skönt, inte i längden, min största önskan är att komma ut, ha vänner, ett socialt liv, göra något om dagarna men som det ser ut just nu klarar jag inte det. För många dagar vaknar jag och är så jävla ledsen, nere,arg,irriterad att jag inte kan ta mig ut, jag vill inte umgås med någon, tro mig det är inte kul att leva såhär, men det svåraste är att ta sig upp igen. Och snälla kom inte med kommentaren " Ryck upp dig, gå ut och gå, börja jobba" Please stop it, det är inte lät för 5 öre.

Jag har sökt och väntat på hjälp i mer än 1 halvår nu men det händer ingenting, det enda jag fått är antidepressiva medeciner, och dom hjälper mig inte mycket överhuvudtaget.

Jag lever också med väldigt mycket självmordstankar och självskadebeteende, något som är okontrollerbart, ibland tar dom tankarna och begären över mig, och tro mig, efteråt känner man sig som ett offer, äcklig, värdelös, ful, dålig, och skäms, och känner bara skam skam skam. Vissa dagar vill jag inte ens vakna, jag vill verkligen inte vakna, men jag vill inte dö heller.

Jag har ingen energi till något längre, och ser inte det roliga. Och det här är nog bland den värsta sommaren i hela mitt liv, och visst finns det perioder då det är lite bättre, men just nu är jag inne i den värsta perioden. Och det känns som att jag sakta men säkert förlorar allt, allt som finns kvar, för depressionen tar över, den tar över mitt kärleksliv, och skulle inte förvåna mig om jag inte har någon kvar snart, och jag ber om ursäkt om jag aldrig hör av mig, bryr mig mindre oftast låter ledsen osv men det är så det är just nu. Och jag försöker verkligen ta tag i mitt liv, men jag behöver hjälp, någon som sträcker ut sin hand, peppar mig och finns där för mig.

Och det finns några speciella personer i mitt liv som stöttar mig så himla mycket, och det är min flickvän, min bästavän matilda, alex, amanda, cilla och jag är så tacksam för det.

Och det jag ville få fram mest är att det mina dagar består av är att sova,äta,sova,äta,kolla på film/tv gråta, panikångest, ångest, det är INTE SÅ BRA OCH KUL SOM NI TROR. Jag skulle verkligen vilja skriva så mycket mer och det kommer jag göra, detta vart bara ett impulsivt inlägg då jag känner så himla mycket ångest just nu.



Likes

Comments

Hej! Det blev ingenting igår då jag verkligen inte orkade någonting. Det min dag bestod utav var att lägga ut massa saker då jag ska sälja, och sedan sova ingenting mer. Har bara haft en enorm ångest.
Idag är det superdåligt väder ute. Jag har bara rökt och tagit min medicin, orkar inte ens äta så ska kolla på Beck och sova. Sedan ikväll så ska jag kanske vara med Matilda!
Allt känns bara förjävligt just nu så vi får väll se när jag bloggar härnäst. Puss

  • 419 Readers

Likes

Comments

Hej alla ❤️ jag är nu hemma hos pappa och stannar till på onsdag! Igår träffade jag min bästavän, som jag saknat henne! Idag vaknade jag väldigt hängig, feber, och massa sådant. Mår jag bättre imorgon ska jag och pappa till Annelie, sen ska jag träffa moster samt sova över hos Matilda, men det är endast om jag mår bra! Hoppas alla ni mår bra! Puss ❤️

  • 423 Readers

Likes

Comments

​kan verkligen inte förstå att jag träffade denna människa på tåget! Bland det bästa som hänt mig på länge ❤️❤️

Likes

Comments

​Det svider och värker så mycket i min lilla kropp. 

Och jag undrar, hur många kliv orkar jag mer ta? 

När smärtan kommer 

Så Kommer det hemska inom mig 

Det man helst blundar för 

Det man så gärna vill slå bort 

Inte veta om 

Men det kommer endå 

Och jag, jag får stå ut 

Stå ut ytterligare en dag till 

En dag till med smärtan inuti mig 

En dag till med det där hemska inom mig 

Jag tänker, jag tänker klarar jag det här? 

Är det nu som de är slut? 

Vem vet, en dag är det alldeles försent, 

Så ta vara på det vackra du har. 


- Miriam 


Likes

Comments

Att en känsla kan kännas så stark, så länge, så mycket, så ofta, det får min själ att stelna, och mitt hjärta som en gång i tiden varit rött är nu svart. Svart med massa ärr, och hjärtat som nu är svart är också väldigt utslitet. Orken, som jag så gärna vill ha, som jag så länge letat efter, vart finns den? Hur ska jag orka? Vart tog mitt gamla jag vägen? Hon som aldrig kunde sitta still, hon som alltid gjorde någonting, hon som alltid orkade med livet även fast det så länge hade funnits en smärta som hon burit sedan barnsben. Hur ska jag orka när jag inte känner lusten? När lusten och motivationen för livet är borta så är det ganska så kört. Jag försöker att vara alla till lags hela tiden, jag försöker att alltid finnas för dom som behöver mig, jag försöker alltid att orka, hålla leendet uppe, hålla upp en fasad om att "allt är så himla perfekt nu" jag har nästan allt, jag har världens bästa vänner, jag har en flickvän, jag har pengar, jag har allt det där. Men det är så mycket som saknas inom mig, något så stort som jag länge letat efter, men aldrig finner. Jag finner aldrig lyckan, jag finner ingen ro, jag finner inte glädje. Jag är på goda vägar till ett bra liv MEN " jag är så nära, men ändå så långt bort. Smärtan, den som jag ständigt bär, den som ständigt tynger ner mina axlar så hårt att tårarna faller på min kind och jag får samma känslor samma tankar tillbaka. " vad är det för fel på mig?" " vad ska jag göra med mitt liv" " varför mår jag ALDRIG HELT BRA" vad är detta för liv egentligen? Man strävar efter så mycket, men kämpar så mycket, men man kommer ingenstans, Inte i det inre. Det är så mycket som mig tynger, men inte vågat tala om. Varför kan ingen se? Varför kan ingen förstå? Varför kan ingen höra min skrik som nu blivit så tysta att jag inte hör dom själv längre. Varför kan inte smärtan jag bär, bara dö ut, försvinna. Jag vill verkligen inte ramla ner från berget, där jag precis tog mig upp.

Snälla, hjälp mig
Jag är så rädd
Rädd för den jag blivit, rädd för den jag är.
Rädd för samhället
Rädd för livet
Rädd för lycka
Rädd för sorg
Rädd för förtvivlan
Rädda mig, från mig själv

Tårarna, som faller gång på gång
Ibland utan anledning
Ibland av anledning
Dom bränns fast på min kind
Och snart lär det inte vara tårar längre
Utan blod
Mörkt blod
Lika mörk som min själ
Den speglar sig

Jag fryser, inombords
Jag känner knappt mina händer längre, kroppen skakar av den så kallade ångesten. Ångest som till en början var min ovän, men som nu har blivit min bästa vän. Ingen bra vän, men den har greppat sig fast hos mig, jag vill inte vars dens vän, men är för feg för att säga ifrån.

Jag har tappat fokus, på livet. Och jag är så fruktansvärt rädd.

  • 518 Readers

Likes

Comments

Här kommer jag lägga ut en text som jag har skrivit som är en text som ska finnas i min bok.

Offret
Det är jag. Det som jag får höra. Offer offer offer, det har jag fått höra i alla dessa år. Jag fyller 18 den 26 december, men det känns som att jag levt i ca 30 år, 30 år hur kan det gå till? Jag känner mig vuxen och trasig inuti, helt krossad, som om att mitt hjärta har blivit svart och gammalt och utslitet, känns som hela kroppen går under, vet inte hur jag ska förklara detta men det känns precis som att inuti min lilla kropp så känns det iskallt. Jag vill påpeka att jag inte är iskall som person utan det bara känns kallt liksom, helt tomt, eller nej inte tomt utan fullt, hjärnan,magen,hjärtat, halsen, full med skit. Skit som är oförglömligt. I min kropp är det stora sår, det går att leva med, laga, fixa, men dom ärren kommer föralltid att vara kvar, FÖRALLTID! Det är många gånger jag kännt att det är piss, som om att livet inte alls är menningen för mig, som om att jag är en litet barn som igentligen inte existerar. Ibland känns det som att jag drömmer, en mardröm, det känns som att jag igentligen är en annan person, fast som drömmer, drömmer om det här, kanske hamnat i koma? När ska jag vakna upp? Jag nyper mig i armen som dom brukar göra i film, men det händer såklart ingenting, så det är bara att acceptera. Jag har snart levt i 18 hela år, utan att vara lycklig en enda sekund. Givetvis har jag skrattat, till och med att jag nästan pissat på mig, jag kan le, jag kan må bra några dagar, har jag tur en vecka och dubbeltur 1 månad. Då är det som om att det här jobbiga inte kan slå mig! Men nu har jag fått en stor käftsmäll, igen. Dags att fightas igen. Fight fight fight. Vet inte, vinner jag? eller vinner dom kanske? Jag älskar att vinna, det älskar jag, det är det som driver mig fram, haha som när jag var liten och gick i 1an så spelade man kula på rasterna på den tiden, och jag kämpade för att vinna alla dessa kulor, och jag kämpade och tillslut förstår ni, då van jag allas kulor och hade över 200 kulor! Så stolt var jag. Jag vill kunna bli så stolt igen, liksom pusta ut, kanske kommer det? Ska jag ge upp? Vill jag att dom ska vinna? Nej! Men alla säger att jag ska kämpa, som om att jag inte kämpat nog? Det är lättare sagt en gjort ska ni veta. Sen är det även sjukt många som har det som jag, jag vet, ni behöver inte nämna det flera gånger om, för jag vet, tjata inte. Hjälper det mig? Att veta att flera tusen, eller tusen det vet jag inte, men vi låtsas, hjälper det mig att veta att det är så många fler som mår som jag? Det hjälper faktiskt inte, jag orkar helt enkelt inte ens bry mig om det. Det är givetvis väldigt synd om dom, otroligt, men det är inte mitt problem. Nu kommer folk kanske kalla mig känslokall? Det är jag inte, jag bryr mig och har alltid gjort, men orkar inte finnas till för allt och alla. Just nu bråttas jag med allt annat, att ens klara av livet, hur kan en människa känna så? Hur kan det kännas så konstigt i en liten kropp? Det är som att se på en riktig vulkan på tv, hur kan det kännas så i en kropp? Jag förstår verkligen inte, det är så konstigt. Allt är så konstigt, hela världens,samhället, vad händer? Dör vi ut snart? Vi krigar mot varandra hela tiden, skapar problem, dödar varandra, hur orkar man? Är det så här vi människor är skapta för att vara? Eller vad? Jag börjar helt enkelt tappa hoppet om mänskligheten, det är helt klart värt att dö för. Men allt är inte svart i världen, det finns människor som vill, kan, och älskar livet, som ser allt som något possitivt, som vill världen allt gott, det är jag stolt för, men jag skäms över alla oss, över hur allt har blivit. Är jag negativ nu? Visst tyck det ni, men såhär skrämande är det.

Likes

Comments

Hej bloggen. Det finns väll ingentligen inte så mycket att säga om min dag riktigt eftersom att jag ort redovisade det för er igår. Idag har det varit en så mycket bättre dag en dom andra dagarna. Som sagt vi har haft musik hela dagen i stort sätt, vi har spelat gitarr,kollat på "strupsång" spelat trummor och sjungit, jag verkligen älskar musiken, att man får göra något annat,får liksom röra på sig,sjunga,och bara ha roligt. Det känns nästan lite som en belöning för att man orkat veckan. Efter musiken hade vi religion vilket gick förvånats värd bra,jag fick mycket hjälp av Jennifer och det gick ganska fort. Jag har klarat dagen och det känns så skönt. Det är fredag imorgon vilket innebär KAS(konsten om att lära sig, men även jobba med sådant man ligger efter i, ~ matte hela dagen. Imorgon ska jag förmodligen hem till en kompis till kvällen, jag har inga stora planer inför helgen mer än att plugga lite engelska håller på att skriva en text om vad lycka är för mig, rätt så kul faktiskt, nackdelen är väll att jag inte är så jätte bra på att skriva engelska texter. Men ska be min kompis om hjälp. Just nu sitter jag i skolan och ska förmodligen jobba lite matte då jag inte var i skolan förra veckan. Vill komma vidare. Det är så det ser ut för mig! Jag har inte så mycket mer att säga. Hoppas ni har det bra. Kram

  • 648 Readers

Likes

Comments