Header

Ni som känner mig väl, ni vet vad jag pratar om. Igår kom snön till New York. Det fick mig att hoppa upp och ner som en sjuåring på julaftonsmorgon. Det här är den bästa tiden på året och att få äran att bo i denna julmetropol, det är en surrealistisk dröm. New York är hem till så många klassiska julfilmer att det känns som man lever i en just nu. Varje dag går jag förbi Bryant Park, Central Park eller svänger in på 5th Ave på vägen hem. Går förbi de helt galna juldekorationerna och fönster dekorationerna med miljarder av blinkande lampor och julmusik strömmande ur högtalarna.

Lägenheten har fått lite juldekorationer även om bankkontot protesterar vilt, det kan inte hjälpas. Jag har dock bett om att bli portad från Pottery Barn, den farligaste av butiker runt december. Mina rumskamrater blir kvar här över jul så granen kommer lär köpas in inom den närmsta veckan. Igår gick vi i Central Park, bakade vi lussebullar och drack glögg. Detta följt av Love Actually såklart. Förra helgen åkte vi skridskor i Bryant Park och drack varm choklad. Addera att jag om tio dagar åker jag hem till för att fira jul och nyår i Sverige till ekvationen så förstår ni värmen i mitt hjärta.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är kär. Trots att kroppen min inte är frisk för denna helvetesförkylning har Los Angeles lyckas visa upp sin bästa sida och jag föll som en fura. Jag känner mig hemma här bland palmerna på något lustigt sätt. Kanske är det all ibumetin eller ibuprofen som talar. Kanske är det min överväldigande glädje över att få se allt jag drömt om. Safe to say att Los Angeles lever upp till mina förväntningar i alla fall.

Än så länge har jag bara gjort delar av Santa Monica (där jag bor), Studio City, Universal City, North Hollywood, Hollywood, Melrose Ave och Downtown. På vägen hem igår hittade jag ett mysigt bostadsområde som heter Toluca Lake, började prata med en kvinna som utmynnade i en halvtimmes minuter promenad tillsammans. Hon hade bott i området i 22 år och visade mig de bästa caféerna samt berättade om skådespelare och filmfolk som både i närheten. Det var så härligt, jag kände mig som en del av deras lilla bostadsområde när vi gick där. 

Tror det jag faller för är lugnet och tystnaden (jämfört med NYC), faktumet att större delar av LA känns som en småstad och all denna magi som verkar sitta i väggarna. Det kanske kan ha något att göra med solen och värmen, all D-vitamin man slukar. Det har också varit en stressfri helg, jag har promenerat mer än vad jag borde och tagit god tid för en fika eller två. Jag går lite på moln när jag vandrar runt överallt. För inte att tala om gåshuden och glädjen när jag tog en rundvandring i Warner Brothers Studios och kikade in hos Paramount Pictures. Det är en blixtförälskelse, LA och jag. Sen får vi se vad som mynnar ut av den i framtiden men njut nu njuter jag av fjärilarna i magen.


Likes

Comments

Tänk hur många år som jag drömt om denna stad. Från första gången när Miriam, 12 år, sökte på dåtidens Google efter jobb till sin pappa i USA och tvingade honom öppna ett sparkonto för att hon var fast besluten att dem skulle flytta till Los Angeles. Dem pengarna gick till slut till en hockeyhelg i Stockholm men ändå.

Samma drömmande barn har genom åren både somnat på raster i skolan och ibland sjukanmält sig för att hon suttit uppe och kollat på Oscarsgalan tills klockan sex på morgonen.

Senast var när jag pluggade kommunikation på universitet med siktet inställt på filmbranschen. Jag fick helt fantastiskt ett sommarjobb på C More som senare ledde till en anställning. Jag var uppslukad i Hollywood, läste branschtidningar som om det vore romaner och tog varje tillfälle att ställa tusen frågor till kollegor och branschfolk om filmfestivaler och inköpsprocedurer. Jag var i takt med att tjata till mig en praktikplats på en svensk byrå i Los Angeles när Stockholm tog med med storm sommaren 2015. Där ramlade jag återigen in på sportsidan, något som jag kom att älska.

Livet blir aldrig som man tänkt sig. För nu är jag här. Hit jag alltid drömt. Fast min framtid är mer oklar än någonsin. Jag har alltid varit säker på vart jag vill, alltid med en tre års plan i bakfickan. Nu har jag ingen aning vart jag vill. Men det löser sig. Som mina föräldrar lärt mig - när man ger sig fan på att nått ska gå så går det. När jag bestämt mig för vart jag vill härnäst så löser det sig. Världen står till mitt förfogande.

Sidnote: När detta skrevs rullade bussen in i Los Angeles och Thirty Seconds To Mars - City of Angels dunkade i mina hörlurar, vilket kan ha bidragit till en något dramatisk ton.

Likes

Comments

Hälsningar från Disneyland för vuxna. Om man tycker Time Square är mycket färger och intryck så har man inte varit i Las Vegas. Jag anlände i måndag morgon och drog samtidigt på mig världens feberförkylning. Fram tills ikväll hade jag bara sett hotellet, mässan och det närmaste apoteket. Det är knappast fy skam det, vårt hotell Palazzo liknar närmst de där flådiga shoppingcentrumen i Dubai. Sådär stort så att när man försöker hitta till sitt hotellrum hittar man istället Venedig med gondoler och hela kittet. Hotellrummet är större än alla lägenhet jag någonsin haft. Och utsikten. Herrejösses. Tack vare en mindre version av jetlag vaknar jag vid 5 snåret varje morgon och får se solen stiga upp ovan bergen. Det är något av det vackraste jag sett. Det är så vackert att jag idag satte en stol framför fönstret och bara kollade ut i nästan en timme medan solen gick upp. Kort och gott, det finns klart värre ställen att vara sjuk på.

Lyckades efter några timmars sömn piggna till nog för en kort promenad längs the Strip. Grandiosa hotell, fontäner som dansar i takt med musiken, Eiffeltornet och lampor i alla världens färger. My kvarstår bara att testa spelmaskinerna. Det hinns förhoppningsvis med innan mässan imorgon, och kanske vinner man storkovan. Håll tummarna! 


Likes

Comments

Precis när man tror att hösten är här, löven börjat ändra färg, de stickade tröjorna fått ta plats i garderoben så kommer värmen igen. Det har varit mellan 25-30 grader i New York den senaste veckan. Min kropp protesterar genom att ge mig en förkylning. Mitt skandinaviska sinne är klar med sommaren nu, jag vill ha kyla och tjocka halsdukar. Att flyga rakt in i amerikanska brittsommaren var i alla fall kul för Sofie som hälsade på från ett regnigt Stockholm.

Det blev långa promenader upp och ner genom Manhattan. Vi lyckades samla ihop 45 000 steg på två dagar. Vilket vi såklart balanserade upp med god mat och en hel del desserter. Sofie bjöd mig till Buddakahn, ni måste testa den restaurangen om ni får möjlighet. Menyn består av asian-fusion rätter och jag överdriver inte när jag skriver detta; maten var något av det bästa jag någonsin smakat. Tillsammans med miljön och sällskapet så var det en riktigt fantastisk kväll.

Nu beger jag mig till Las Vegas följt av Los Angeles. Jag skulle ju egentligen vandrat i helgen men det visade sig vara både dyrare och mer komplicerat att ta sig till Zion National Park än till Los Angeles.


Likes

Comments

För alla er som funderar på att hälsa på, komsi komsi. Emmy var här förra helgen som mitt första besök från Sverige, mitt glada testdjur. Mycket fokus mat såklart, mat och en hel del drinkar. Vi gjorde Brooklyn, rooftops, minikonsert i en lite privat trädgård på Lower East side, en spontan fotoutställning, och så lite jazz i Harlem på det. Perfekt blandning av turistnöjen och riktigt genuin NYC känsla.

Så se, inspireras och boka den där flygbiljetten hit. Vi har en skön soffa i en mysig gammal lägenhet (och en liten mus som flyttade in i vårt kök ikväll, tror jag ska döpa honom till Albert).

Likes

Comments

I helgen avklarade jag mitt första jobbevent på Hester Street Fair nere runt Lower East Side. Det var en matfestival tillsammans med Munchies (Vice) där några av de bästa nordiska kockarna flugit hit för att bjuda på de nya nordiska smakerna. Mycket gott. Och väldigt vackert. Som att äta ett konstverk. Fokus på att ta tillvara på naturen, mycket inslag av saker jag aldrig haft en tanke på att använda i matlagning. Som exempelvis blommor. I efterhand inser jag att vi äter alldeles för lite blommor.

Vi hade också en Nordic Lounge där vi pratade med besökare om Sverige som turistdestination. Det är otroligt att få ta emot vad alla besökarna tyckte om Sverige. Det var mycket köttbullar, kända skådespelare och en del hockey. Det bästa med event är att det alltid blir saker över, som en gigantisk inomhus träd (eller planta) och fyra nya soffkuddar. Gratis är gott ändå ... smålänning som man är.

Likes

Comments

Staden som aldrig sover har i veckan förvandlats till en diplomatisk högrisk cirkus när FNs general församling är i stan. Addera familjen Trump så förstår ni läget. I varje hörn står poliser. Gatorna som inte är avstängda och blockerade av polisen fylls av irriterade taxi-chaufförer. Runt vårt kontor går hundratals män och kvinnor i kostym, vissa med flagg-pins och andra med solglasögon och genomskinliga hörsnäckor. Överallt susar svarta SUVs med tonade rutor förbi., ledsagade av fler SUVs och skirande sirener.

I jakt på den där gourméchokladen som våra danska kollegor fått mig beroende av begav jag mig igår till Grand Central Station. I rusningstid. Det kanske inte var den smartaste idén. Förutom stressade pendelresenärer fanns massor av militär på plats. Det sa något om situationen. Tog mig därifrån mot tunnelbanan vid Time Square. Någonstans däremellan fastande jag i demonstrationer. För och emot Trump. Emellan oss stod en rad av säkert 20-25 poliser. Surrealistiskt.

Idag träffade jag på en man när jag skulle köpa lunch. Han arbetade som rådgivare i FNs säkerhetsråd. Vi pratade en stund, han berömde Sverige. Ville inte ställa allt för många frågor men hans blick sa något när jag sa att det inte kunde vara ett lätt jobb i dagens läge. Tänk vilket jobb.

Det är i situationer som dessa man inser att man faktiskt är här. Där allt "händer". Gator från världsfrågor, där stora beslut tas, där riktiga problem diskuteras och debatteras. Mitt i turbulensen som är amerikansk politik just nu.

Samtidigt så fortgår vardagen. Jag fick min choklad. Och fy vad god den är, chokladtäckt lakrits.

(Nedan är två bilder från förra helgen när jag var just på FN för visning av en dokumentär och en från demonstrationerna på Time Square)



Likes

Comments

Dagarna flyter förbi här precis som överallt annars. Man befinner sig i vardagsslingan där allt bara rullar på. Jobba, äta, träna (alternativt mumsa i sig hutlösa mängder choklad till ett avsnitt av valfri serie), sova och så om igen. Ikväll var en helt vanlig onsdagskväll på väg hem från jobbet. Jag lyssnade på en låt som gör mig sådär jobbigt pepp på livet (Peter Gabriel - Solsbury Hill). Gatan nedanför oss var dock avspärrad. Den täcktes av två ambulanser och ännu fler polisbilar. Utanför stod en hord med människor. Stirrandes. Jag mötte vår fastighetsvärd och han berättade att någon hade hoppat och tagit sitt liv.

Det är så lätt att glömma hur skört livet är, att man bara har ett liv och att många människor mår så dåligt att de väljer att avsluta det. Har funderat hela kvällen på vem denna person vad och om någon i hens närhet kunnat förebygga eller hjälpt hen innan det var försent. Jag skriver inte detta för att skuldbelägga någon utan mer för att jag kom till en insikt att många av oss (definitivt jag) lever i en vardag kantad av skygglappar.

I början såg jag nästan allt. Försökte hälsa och le åt dem jag gick förbi. Dem som mötte ens blick, dem som alla bara gick förbi, dem som många nästan trampar på väg framåt i sitt eviga maraton. Ibland stannade jag och pratade en stund. Jag träffade en man med en hund, en ganska överviktig beagle. Han hade inte mat till sig själv men han skämde bort sin hund, lite mycket ibland kunde han erkänna men hon var hans kärlek. Hans enda familj.

Den senaste tiden har det blivit lite suddigare, jag har börjat skynda framåt med klungan av människor. Alltid på väg någonstans. Alltid lite stressad och med musik i hörlurarna. Ikväll stannade jag dock upp. Det är så viktigt att stanna upp. Varför gör vi inte det oftare? Varför stannar vi inte upp och ser oss om? Till vänner och familj, till kvinnan som sover på asfalten utanför vår livsmedelsbutik, till den gamla mannen som klivit på tunnelbanan*. Tänk vilken skillnad ett hej kan göra, att stanna för att lyssna och vara närvarande.

Skulle kunna fortsätta skriva i en evighet men jag stannar här. Kanske är det en storstadsgrej, kanske är det tiden vi lever i. Poängen är att jag behövde påminna mig, och kanske er också, om att stanna upp. Stanna upp och kolla er omkring. Vi delar livet med så många andra. Vi kommer aldrig överleva denna värld (och tvärtom) om vi bara tänker på oss själva och vår egna vardag.

Livet är fasen inte menat att vara ett maraton med skygglappar.

*Denna lilla sidohistoria är precis det jag pratar om, när vi inte ser oss om. Tunnelbanan stannar. Det är fullt bland sittplatserna och på kliver en utmärglad äldre man. Jag reser mig upp för att erbjuda honom min plats men innan jag hunnit säga ett ord slänger (med betoning på slänger) sig en kvinna i min egna ålder över platsen. Jag säger till kvinnan som såklart ber om ursäkt och mannen får sin plats. Han ger mig ett varmt leende, ett tacksamt leende. I handen hans skymtar en kartongbit där det står att han har cancer, muggen han håller i sin hand förstår jag i det ögonblicket är hans insamlingsbössa. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat där och då.

Likes

Comments

Har funderat ett tag på om jag verkligen ska publicera detta. Om det är för nära i tiden och om det skulle göra för ont för att sätta ner i ord. Samtidigt är det kanske precis det jag behöver. Det känns lite som att blotta ens själ men egentligen, vad gör det? Det är ju bara verkligheten, so here it goes - varför att flytta till New York är det viktigaste beslutet jag tagit.

Som vissa av er känner till så gick jag igenom de tuffaste sex månaderna i mitt liv någonstans mellan december och maj. Där rycktes mattan från under mina fötter, där min trygghet fullkomligt raserades. Det fanns dagar när jag inte visste om jag skulle klara gå vidare, dagar jag undrade vad i hela friden jag gjort för att förtjäna detta, dagar jag låste in mig själv långt från alla andra för att bara kunna andas.

I slutet av förra året insåg jag att mitt batteri var slut, jag hade noll energi kvar och kände mig helt utmattad. Det gjorde mig så vansinnigt frustrerad. Jag hade ett jobb som jag älskade, vänner och familj som alltid ställer upp och så mycket som jag ville göra. Men ingenting funkade. Jag började längta bort. Till bergen, till vandring, till naturen och närhet till djur. Till något som jag i efterhand inser är ett lugn, en plats att reflektera och ta igen all energi. Nu är jag inte alltid så duktig på att lyssna på min egna kropp men jag gjorde ett löfte att 2017 skulle bli året jag fokuserade mig själv.

Sen kom smällarna, en efter en. Först kom den absolut hårdaste av dem alla. Min älskade underbara allra finaste morfar somnade in efter en lång tids sjukdom. Jag visste att den dagen skulle komma och jag visste att det skulle göra fruktansvärt ont att förlora min största trygghet och förebild. Men herregud, jag gick nog sönder i tusen bitar. I efterhand kommer jag knappt ihåg den tiden. Det enda minnet är smärtan och dagen när jag gick till jobbet då jag knappt kunde stå på mina egna ben. Där är jag så otroligt tacksam för min tidigare chef och vår HR-chef, som skickade hem mig till Kalmar och såg till att jag kunde andas ut. Tack Johan och Kristina, för att ni hjälpte mig när jag behövde det som mest.

Vad som kom därefter går absolut inte att jämföra med morfars bortgång men det gör det inte enklare att gå igenom. I korta drag undersöktes jag för en tumör man hade hittat samtidigt som min arbetsgivare genomförde en del förändringar på jobbet där min tjänst försvann. Trots det stannar inte världen. Jag är inte den enda som har det tufft och det finns så många andra som har det värre. Slå på ett leende, ställ upp för dina närstående och fortsätt med vardagen.

Här, PRECIS HÄR insåg jag att något behövde förändras.

Om jag skulle infria mitt löfte till mig själv skulle det behövas något drastiskt. I detta ögonblick hittade jag en tjänst i flödet på LinkedIn, en marknadstrainee söktes till ett svenskt bolag i New York. I en bransch jag alltid velat utforska. Jag kom ihåg det så väl, det var bara några få dagar kvar på ansökningstiden och jag ägnade nog ett helt dygn framför datorn för att fixa den där ansökan. Trots välmenande protester från familj och vänner tog jag chansen. Visst, det kanske inte är vanligt att man tar en trainee-tjänst efter man har jobbar i ett par år. Visst, det kanske inte är ekonomiskt att spendera alla sina sparpengar på ett år i New York istället för en kontantinsats till en lägenhet. MEN det var precis det jag behövde och här kom vändningen.

Jag fick jobbet och nu sitter jag här i mitt lilla rum på Upper West Side. Så nu är det bestämt, detta år ska vara mitt år. För man måste ta hand om sig själv innan man kan hjälpa andra. Att ta en paus från Sverige var det jag behövde, för att få tid för reflektion, ta tid för mig själv, bearbeta allt som hänt och testa mina egna vingar. Jag njuter fullt ut just nu. Ibland är det lite ensamt men det är precis vad det måste vara. Det är då jag kan tänka klart. Jag längtar fortfarande till bergen, till naturen, och som tur är har USA några av de vackraste national parkerna man kan föreställa sig. Plus att New York är bland de bästa platserna i världen att vara ensam på. Sen ... när jag är redo att träffa lite nya människor så tänker jag köra fullt ut på Tinder, Bumble och alla sådana ställen för man måste ju ha lite kul också.

Så tack för att ni finns, tack för att ni accepterar och stöttar detta sabbatsår från Sverige. Ni är bäst.

Likes

Comments