Hej min våldtäktsman, det var ett tag sen nu. Jag ville skriva ett brev till dig för att visa hur mycket du fortfarande är med mig, varje dag de senaste 8 åren, vi har speciellt träffats i mina drömmar under alla dessa år.

Jag smet ut en natt för att träffa dig, "min vän" dig jag spenderat den mesta av min senaste tid med. Dig jag litade på av hela mitt hjärta. Men du valde att förändra det denna natt. Du skulle se till att ändra på vem tjejen var som klev in genom din dörr till vem hon var när hon klev ut igen.

~
Minns du hur jag kollade på dig med en skräckslagen blick och bad dig snälla sluta? Minns du att jag sa till dig att du gjorde mig rädd? Minns du hur tårarna föll ner från mina kinder efter att du slog första slaget i mitt ansikte? Eller kommer du kanske bättre ihåg hur mitt ansikte såg ut efter det andra?
Kommer du ihåg hur du skrek åt mig att bara hålla käften? Kommer du ihåg hur jag vek mig när du slog ett ordentligt slag till fast nu i min mage? Kommer du ihåg hur jag bad om att bara få gå hem till mamma och pappa?
Eller minns du bättre hur du slängde ner mig hårt i golvet? Annars skulle jag vilja friska upp ditt minne, för jag tycker att du ska minnas, du om någon borde leva med det ständiga minnet av vad som hände. Efter att du kastat ner mig i golvet satte du dig över mig, minns du det? Minns du hur du slängde runt mig från rygg till mage? Jag har alltid undrat en sak, var det för att du inte klarade av att kolla mig i ögonen eller var det bara en bättre ställning att våldta mig på? Nu började du slita i mina byxor, dom var ju ganska lätta att få av för mjukis sitter ju inte åt, bra klädval av mig va? Nästan så att jag hjälpte dig lite på traven kan du nog tycka. Men det räckte inte bara med byxorna, du ville ha av allt så du slet sönder linnet jag bar. Du använde ju det som en snara kring min hals en stund för att jag skulle ligga still. Men du visste precis vad du gjorde för den ströp aldrig utan den satt helt perfekt, ungefär som när man leder en hund i ett halsband. Kommer du ihåg hur jag drog ihop mina lår för att du inte skulle kunna komma emellan? Minns du hur det kändes när du lyckades? Kändes det bra? Gjorde det dig upphetsad? Njöt du? Jag skulle vilja berätta min version av hur det kändes. För jag minns än idag, hur det kändes som någon körde upp knivblad i mig om och om igen, eller som att någon förde in glödande kol, den där brännande känslan. Kommer du ihåg vad jag grät? Kommer du ihåg hur du placerade din hand perfekt över min mun så jag inte kunde göra ett ljud? Minns du när jag började spy på golvet framför mig? Inte? Minns du då hur du sa att jag var äcklig och slog mitt huvud hårt ner i golvet och började torka upp mitt spy som en trasa med mitt ansikte? Du måste komma ihåg allt blod från min mun och näsa som blandades när du torkade upp spyan med mitt ansikte, för jag minns det trots att allt jag såg var suddigt av alla tårar i mina ögon. Minns du att jag vände mitt ansikte mot dig och gjorde ett sista försök med att be dig sluta? Men du fortsatte och mitt huvud åkte i golvet igen.
Kändes det bra när jag svimmade? Var det mer upphetsande att fortsätta nu när du hade kontrollen helt över min kropp? Hur kändes det att köra in den i det andra stället också? Du kan väl berätta det för mig, för jag minns ju inte för jag var ju inte närvarande just då, bara min kropp. Jag har alltid undrat vad som hände den tiden jag var borta. Jag undrar också hur länge jag bara låg där när du var färdig, för du hade ju hunnit ta dig en uppfriskande dusch efteråt, var det skönt, kände du dig ren efteråt? Eller kändes det bra att vara så säker på att jag inte skulle våga berätta så att du till och med la dig i lugn och ro nerbäddad i din säng medans jag bara låg där helt trasig och nerkladdad i min egen spya och mitt blod?

Hur kunde du vara så säker på att jag inte skulle strypa dig i sömnen när du låg där och sov i din säng? Eller att jag inte skulle gå in i köket fram till knivlådan?

Kommer du ihåg när du hörde av dig en vecka senare som om ingenting hade hänt?
Eller hur du började spamma med meddelanden ett efter ett, för att jag aldrig svarade. Jag var så rädd, hela tiden, så rädd, vågade inte ha ljud på mobilen längre.
Men jag slängde den mobilen i backen en dag, vet du hur skönt det var att se den gå i tusen bitar? Eller det kändes så, egentligen gick den i 3 bitar och det gjorde lika ont ändå, men för tillfället kändes det bra för nu behövde jag inte höra det där plingande ljudet.

Hörde du om mitt självmordsförsök som jag gjorde några veckor efter att du våldtagit mig? Blev du rädd? Rädd för att jag skulle berätta? Rädd för att jag skulle dö? Eller fanns där inget samvete för vad du gjort mig? Slog tanken dig att det var pågrund av dig? Eller var du ett sådant sadistiskt svin rakt igenom?
Vet du hur många veckor jag stod och stirrade på mig själv i spegeln och hörde din ekande röst säga att jag var äcklig?
Har du någon aning om hur mycket jag försökt skrubba bort dig från min kropp?
Eller dom gångerna jag stod i spegeln och log åt mig själv medans jag skar upp delar av min kropp med rakblad, det kändes som varje ärr var ett steg att få dig ur mig.
Eller hur jag slutade bry mig om någonting.
Jag började missköta skolan, jag började testa droger. Jag gick varje dag med en liten flaska fylld med sprit, jag var full i skolan, bara för att döva ner smärtan du gett mig. Smärtan som slet mig itu inifrån.
Hur känns det? Har dessa åren gett dig någon form av empati, någon form av känslor?

Jag tänkte att du skulle få se ett brev jag skrev till mitt 14 åriga jag för ett par år sedan nu. Ett brev som handlar om mitt första självmordsförsök, du vet, min enda utväg för att du skulle försvinna, trodde jag.
~
14 åriga Miranda, jag vill berätta för dig att så som du trott att en överdos fungerar är inte alls som du föreställt dig, det är inte som på filmer du sett. Du kommer inte stoppa i dig tabletterna och sedan lugnt och stilla somna in, det här är verkligheten och som du redan sett är den inte lätt.
Du kommer pressa i dig över 70 tabletter sammanlagt. Men nu kommer du få uppleva något helt annat än vad du planerat hela denna tiden. När du sitter inne på toaletten och undrar varför det inte händer något så kommer du börja kaskad spy, sedan kommer du få se den där ledsna och trasiga lilla tjejen i spegeln.
Men du kommer inte känna igen henne, ögonen kommer inte längre vara gröna utan alldeles blodsprängda och du kommer att tappa all din känsel i dina ben som gör att du kommer falla, inte ner i golvet på en gång utan först kommer du slå huvudet hårt i badkaret. Men lugn, du dör inte nu, du kommer vakna till en gång till.

Men när du vaknar så kommer du vara livrädd, för dina ben kommer du inte känna, dom kommer vara förlamade nu och du kommer snart börja känna hur även dina armar börjar bli detsamma. Du kommer ligga där nästan helt förlamad på golvet i badrummet, du kommer inte kunna skrika på hjälp för din hjärna har kopplat bort hur man använder orden till att prata.

Du kommer att under dessa minuter hinna tänka, på dina vänner, din familj, just nu kommer inte han & våldtäkten vara mittpunkten för nu är du rädd för att lämna istället och du är rädd för vad som händer, det var inte såhär du hade föreställt dig det. Med dina armar kommer du dra dig framåt längst golvet tills du kommer fram till dörren som du på något sätt lyckas få upp.

Du vet att pappa är nere i källaren så när du ligger utanför badrumsdörren i hallen kommer du försöka skrika, men det kommer inte komma något ljud, ångesten kommer att komma nu, vill jag verkligen dö? Ska han få leva vidare med det han gjort och jag ligga i en mörk och kall grav, helt ensam.
Du kommer att börja se suddigt och allt kommer att börja snurra, det kommer att kännas som en riktigt bra åktur med virvelvinden på Liseberg fast denna gången är det inte lukten av sockervadd som du känner, det är lukten av döden för den är påväg nu, du ville ju det här.

Dina armar känner du knappt längre, men du kommer inte att ge upp än, så med de sista krafterna du har kommer du lyckas dra dig fram till trappen och rulla ner från den, du kommer få ont för du kommer göra illa dina axlar. Du lyckas hasa dig fram till Robins rum, men du har ingen aning om ifall han är hemma.

Men du tar din sista kraft och lyckas få upp dörren till hans rum. Du kommer att ramla in i rummet och bli liggandes på golvet näst intill orörlig.
Han kommer att vara hemma och vakna av att hans lillasyster ramlar in i hans rum, du kommer skrämma livet ur honom och han kommer skrika efter pappa. Dom kommer ha panik och försöka få ur dig vad du har gjort. Du kommer bara kunna mumla något om tabletter. Snart kommer räddningstjänsten, fortsätt att andas bara, somna inte för då kommer du dö, om det inte är vad du vill?

Jag kan säga att det är inte vad du egentligen vill, du vet bara inte hur man på något annat sätt tar bort det onda.
~

Detta var EN av 3 gånger du orsakat ett självmordsförsök av mig. EN av 3 gånger min familj och vänner har varit nära att förlora sin dotter, sin vän. Du våldtog mig inte bara och gjorde mig trasig fysiskt, du förstörde hela mig, den jag en gång var, den jag ville vara.
Jag fick leva sjuk i 8 år tack vare det valet du gjorde den natten, jag var bara ett barn, 14 år, med hela livet framför mig.
Hur känns det? Känns det bra nu 8 år efteråt? Ångrar du valet du tog? Eller bryr du dig helt enkelt inte om att du förstörde en annan människa?

Sommaren 2015 var en av de värsta somrarna i mitt liv. Du kom tillbaka i min vardag mer än någonsin, varje tanke, varje doft, i varje beröring. Jag började självskada mig själv genom att ha sex med olika människor fast jag egentligen inte ville och jag var rädd, men jag kände att jag inte var värd mer än så, du hade visat mig att jag inte var värd mer än så. Livrädd när killar kom nära, ett kontrollbehov utan dess like, jag trodde att alla skulle göra som dig.
Men för några månader sedan kom det någon som visade mig att jag inte längre behövde vara rädd. Att det finns de som inte är som dig. Man kan säga att den här personen hjälpte mig att bli fri från dig, jag fick fram en styrka som jag inte visste fanns.

Idag är jag frisk ifrån dig, efter 8 år. Du finns inte längre med i mina drömmar varje natt, du har inte längre makten att skada mig. Vet du hur det blev så? För att jag sa NEJ, nej till mig själv att låta det som hänt styra mitt liv. Nej till att låta dig ha sådan stor makt, nej till att vara rädd, för jag tänker aldrig mer vara rädd. För några månader sedan blev jag kär, något jag inte trodde jag kunde bli igen. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna vara helt trygg med en människa igen. Men du fanns fortfarande med där, du har funnits med i alla relationer jag haft de senaste 8 åren där du bara har förstört, men aldrig mer.
Idag är jag lycklig, jag skrattar på riktigt igen, jag har hittat tillbaka till den jag borde ha varit dessa år. Det du gjorde mig fick mig att bli tvungen att vara stark, jag har inte haft något val. Det har varit mellan döden och livet och jag valde livet.

Men jag har ett par saker jag vill säga dig. Jag hatar inte dig, jag är inte längre arg på dig men jag är arg för valet du gjorde. Till skillnad från dig skulle jag aldrig vilja dig något ont, trots att du skadade mig. Jag tycker synd om dig, för att du inte förstod bättre då, men jag hoppas att du under årens gång lärt dig vad som är rätt och fel.

Det sista jag vill säga dig är att jag förlåter dig och jag hoppas du har ett bra liv.
Det var nyckeln till min frihet, att förlåta och gå vidare.



  • 801 readers

Likes

Comments

" Älskling jag måste prata med dig..
Du jag har varit otrogen mot dig, men det betydde inget, jag förstod inte vad jag gjorde. Jag kommer aldrig någonsin göra om det, jag lovar, det är dig jag vill vara med ingen annan. "

Att vara otrogen är nog ett av dom största sveken som man kan genomföra enligt mig. Jag har NOLL jävla respekt för människor som har varit otrogna eller tycker att det är okej att vara det. Har du en partner, som du själv har valt att ha så är det den du ska vara med, det är den du ska ge din tid, din kärlek, dina intima stunder, INGEN ANNAN.
Jag förstår inte vad det svåra är med att hålla sig till den man är tillsammans med, ni är väl tillsammans med den för att ni vill ha just den personen som er flickvän/pojkvän? Eller?

Jag har aldrig i hela mitt liv varit otrogen och tanken att vara det har aldrig någonsin funnits heller, för det är smuts. På riktigt, det är riktigt smutsigt, ni smutsar inte bara ner er själva utan även er stackars partner som får stå där som en idiot, så sviken, lurad och förstörd.

När man ser saker som handlar om otrohet kommer alltid sådana här dumma försvar av andra människor "ja men tänk om partnern betett sig illa då? Tänk om den inte ger kärlek och att dom har det dåligt"
Ja oj, det var ju verkligen en fruktansvärt fantastisk anledning till att det ska vara okej att vara otrogen, wow bra jobbat, det tänket kommer man verkligen långt med!

I ett förhållande har man perioder då det fungerar sämre precis som man har perioder som man verkligen känner att det är helt fantastiskt.
Vissa lever i förhållanden där de känner sig bortglömda, oälskade, att de inte duger. Men vet ni vad man gör om man känner att det verkligen inte fungerar? Man pratar med varandra, man försöker lösa det om det är vad man vill, annars finns det en jävligt självklar lösning och det är att göra slut, att lämna och gå vidare.

Om man är i ett förhållande och man märker att man börjar kolla mer åt någon annans håll, då är det dags att göra något åt saken och det är INTE en anledning till att vara otrogen, det finns ingen anledning till att vara otrogen, ingen alls.

Jag har även sett ett flertal gånger och hört när just otrohet börjar diskuteras att vissa anledningar är mer okej och vissa inte. Om den som är otrogen har någon diagnos tillexempel, då finns det tydligen mer förståelse till att personen varit otrogen. Alltså va? Vad snackar ni om?
Eller om en person är psykiskt sjuk så var det ju det som gjorde att den var otrogen för den mådde ju så dåligt att den inte visste vad den gjorde. Alltså är det bara jag som hör hur otroligt dumt det låter?

Jag har grav ADHD och jag har Asberger syndrom, jag har även varit väldigt psykiskt sjuk många år under mitt liv såpas sjuk att jag valt att försöka ta mitt liv, även när jag levt i ett förhållanden. Men jag har aldrig någonsin varit otrogen, för mina diagnoser och mitt mående är inte en biljett till att vara otrogen, när folk ursäktar sig på det så ekar bara ordet bullshit i mitt huvud. Det handlar om vad man är för person, vad man har för värderingar, vad man gör för val, om man bryr sig om människan man lever med. Om man är tillräckligt idiot för att göra den personen illa eller inte, den egenskapen saknar jag som tur är, att göra illa en annan människa på det sättet oavsett mina diagnoser och mående, tack och lov.

För några år sedan berättade en vän för mig att dennes partner varit otrogen. Det första jag sa var att jag hoppas du bad hen dra åt helvete och slängde ut hen.

Fick svaret: "Först tänkte jag verkligen det, men sen började **** gråta och sa att det inte var meningen, att det bara blev fel och att det är mig **** älskar. **** grät verkligen när **** sa det så jag vet verkligen att **** ångrade sig, att det bara var en fyllegrej. "

Att gråta, det är tydligen lösningen till att bli förlåten när man varit otrogen. Den verkar fungera på nästan alla stackare som sitter där på andra sidan och får i princip höra att dom inte duger, att någon annan var bättre för sin flickvän/pojkvän.
Jag ser det såhär, i vissa sällsynta fall, visst den kanske gråter för att den verkligen ångrar sig och den är aldrig någonsin otrogen igen.

MEN i dom flesta fall, så sitter ni snart där igen, du har samma klump i magen som första gången, du känner dig dålig, oälskad, inte tillräcklig. Och ännu en gång gråter han/hon framför dig och säger att det inte betydde något, att den älskar dig och att det inte ska hända igen"

Nu har personen dig runt lillfingret om du fortfarande stannar kvar, det hade den redan efter första gången du valde att vara kvar. Jag tror att det är såhär att personen gråter inte pågrund av ångest för det den gjort, utan för att den är rädd att bli ensam. Den vill veta att den har dig kvar tills den hittat någon annan att luta sig på, då spelar inte du någon roll längre, för du var ju bara pusselbiten som behövdes för att slippa ensamheten.

Det viktiga för er som blivit den där pusselbiten och skräpet för någon är att inte bära det med er. Att ni måste förstå att det var aldrig er det var fel på, det var personen ni levde med som var en idiot. Som inte förstod vilken fantastisk människa den valde att göra illa och kasta bort. Många som blivit utsatta brukar vara väldigt rädda för att lita på någon annan igen, men var inte det, alla är inte som den som krossade er, en dag kommer någon att sätta ihop dig igen, jag lovar.

Och slutligen till er otrogna själar som läser detta som blir så irriterade på mig nu för att jag skriver så fint om er.
Jag hoppas ni skäms för jag skäms över er och jag hoppas att ni för evigt är förstoppade resten av ert liv för det gör så jävla ont.




  • 2785 readers

Likes

Comments