View tracker

Slänger in en liten bild på Phoenix från en av våra Pokémon rundor när vi fångade Pikachu😄

Hej på er! Som ni kanske märkte igår så är jag nu tillbaka igen med bloggandet! Skall försöka att uppdatera dagligen men kan inte lova det eftersom jag ibland jobbar långa dagar!

Idag började jag jobba 09:00 och skulle jobba till 13:00 men de frågade om jag kunde stanna längre så jag slutade jobba 15:00 istället! Det är ganska lugnt på jobb mitt i veckan, inte så mega stressigt, fredagar, lördagar och söndagar är helt klart värst! Men ska faktiskt inte jobba nu i helgen utan enligt schema jobbar jag imorgon 16:30-19:30 och jobbar sedan inte förens onsdag nästa vecka! Men kanske tar något pass innan onsdag om det skulle behövas!

Har tänkt att åka till Malmö på torsdag och vara där över helgen för att pappa är ledig, och så får jag mysa och leka med lillebror 😍 Han mår bra efter allt det som hänt men vi har fått konstaterat att han har epilepsi! Det är extremt tråkigt att han har det men det känns otroligt skönt att nu veta vad som är fel, hade varit värre om läkarna sagt att de inte kunde hitta vad som är fel! Så nu är det bara att hålla tummarna för att allt kommer gå bra med eventuell behandling osv.

Är inte helt nöjd över att vattnet hemma kommer att stängas av mellan 10:00-17:00 imorgon när jag börjar jobba 16:30.. det betyder att jag är utan vatten i 6 timmar och att jag då inte kan gå på toa😅 man inser verkligen hur beroende vi är av vatten när sådana saker sker! Det enda positiva med att vattnet stängs av imorgon är att det inte skedde idag som det egentligen skulle göra vilket betyder att jag kan färga håret 😁

Detta inlägget blev verkligen all over the place men aja!

Ni får ha det så bra så hörs vi imorgon 😘

Kram💙

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har ätit medicin för min ADHD i tio år, det är mer än halva mitt liv. För mig har medicinen funkat som ett hjälpmedel, ett hjälpmedel som gör tankarna lite mindre röriga, som förlänger min koncentration och som får mig att generellt fungera lite bättre i vardagen. Dosen av medicinen har höjts ju äldre jag blivit och i skrivande stund ligger min dos på 90 mg. Jag vet att många är kritiska till medicinering av just ADHD, det finns massvis med olika orsaker till det, men för mig är det en självklarhet att om man behöver medicin så skall man ha det. Medicinen har inte ändrat mig, den har endast hjälpt till att få min hjärna att arbeta lite mer som den egentligen ska göra.

När jag glömmer att ta min medicin märker jag det ganska fort, eftersom att det som min ADHD ger mig blir 10 gånger starkare utan medicinen. Det lilla filtret medicinen ger mig försvinner direkt när jag inte tar den, vilket gör att det som poppar upp i huvudet har jag redan sagt innan jag ens tänkt på det. Jag får svårare att koncentrera mig och sitta still. Enkelt summerat så blir min ADHD hundraprocentig utan medicinen. Jag är fortfarande samma Miranda som vanligt, men min ADHD är inte under kontroll. Sen märker jag också att när jag glömmer ta medicinen så är jag konstant hungrig, vilket gör att jag äter mycket mer än vad jag annars gör. Jag tror att det blir hjärnans reaktion på att det inte finns medicin i kroppen, vilket gör att den vill självmedicinera sig, vilket den, i mitt fall, gör genom mat.

För mig har medicinen fungerat men jag är väl medveten om att det är inte så för alla. Jag har inte satt mig in så mycket i det eftersom jag inte tycker att det är relevant för min del. Men jag har ändå ibland kommit över historier där medicinen inte fungerat. Av dem historierna så har jag sett ett mönster, och det är att dem fått sin diagnos relativt sent i livet. Två tydliga exempel är duon Samir och Viktor som båda öppet pratat om sin ADHD, Samir fick sin diagnos när han var 18 år och Viktor när han var 17 år. Båda fick medicin men upplevde att deras personlighet ändrades drastiskt av den, vilket i sin tur fick dem att sluta ta den.

Utifrån deras historia och min egen har jag dragit slutsatsen att för att medicinen ska funka som bäst, utan att man känner att ens personlighet ändras, så ska man ha börjat medicinera vid en tidig ålder. Anledningen till att jag dragit den slutsatsen är att vid 18 års ålder så har man en ganska så välformad personlighet, man har ett ID och man vet vem man är. Jag vid 9 års ålder, hade en personlighet och jag visste vem jag var, men endast till typ 50%. En människas personlighet slutar aldrig ändras men det finns en tid så personligheten inte är fullt utvecklad och det är under tiden man är barn, för det är då personligheten skapas. Istället för att min personlighet ändrades av medicinen så blev medicinen en del av min personlighet, vilket den inte blev för varken Samir eller Viktor, utan de hade redan en personlighet fullt ut vilket gjorde att medicinen inte kunde bli en del av den utan att "ta bort" delar som redan fanns.

Och nu tänker ni kanske att jag säger att personligheten ändras av medicinen, men nej det gör den inte eller iallafall inte på det sättet som jag tror att det flesta tänker. Det medicinen gör är endast att minska svårigheterna av ADHD, Samir och Viktors personligheter hade och har mycket av det som ADHDn ger, i sig, därför kände de av medicinens värkan mycket mer än vad jag gjorde. I 18 respektive 17 år hade de båda levt med sin ADHD utan någon diagnos, det är många år där ADHDn blivit en så pass stor del i deras personlighet och sätt att vara, att det lilla medicinen gör märks så mycket tydligare. Vilket då förmodligen upplevs som en personlighetsförändring, när det som medicinen egentligen bara gjort är att skruva ner volymen av ADHDn.

Men jag måste påpeka att det jag säger kanske är nonsens, det kanske inte ens är så, jag vet inte eftersom jag inte är utbildad inom medicin och dess värkan. Men jag tycker att det låter väldigt logiskt att det är så som jag tror, att hur medicinen kommer funka eller inte funka för dig beror på vilken ålder du får den i.

Medicinen gör så att JAG fungerar bättre, jag kan inte tala för någon annan än mig själv och jag kommer aldrig att göra det heller. Allt som JAG skriver i denna blogg är vad JAG upplevt och upplever, vad JAG tycker och tänker. Jag kommer aldrig tala om andra personer med ADHD som ett "vi", för man kan inte göra det och bör inte göra det heller. ADHD är aldrig och kommer aldrig vara densamma för någon, man kommer alltid uppfatta samma sak olika eftersom man inte är samma person. Alltså tycker inte jag att "vi" ska användas när man pratar om sin egna ADHD. Det är MIN ADHD och DIN ADHD. Nu gick jag lite off topic men jag ville förtydliga att det jag skriver är det som är i mitt huvud och inte det som gäller för alla andra med diagnosen ADHD. Sen kan nog många med ADHD relatera till det jag skrivit och kommer skriva i framtiden men vår uppfattning kommer ändå variera.

Med det sagt så hoppas jag att ni tyckt detta inlägget varit intressant och att ni är taggade för mer inlägg!

Kram💙


Likes

Comments

View tracker

Hej på er! Återigen en mycket fantastisk seger med 2-0 över Helsingborg, så mycket glädje!

Men tyvärr så har denna dagen inte varit en av de bästa, fick ett samtal från min pappa där han berättade att min älskade lillebror legat nedsövd på sjukhuset efter att plötsligt ha börjat kräkas, blivit helt okontaktbar och livlös. Men med änglavakt så mår han trots omständigheterna bra nu och är hemma. Men dem ska tillbaka inom det närmsta för att se om man kan komma fram till vad det är som är fel.

Luften gick verkligen ur mig efter det samtalet trots att han är okej nu, men den mänskliga hjärnan fungerar tyvärr på ett sätt där man börjar tänka "tänk om.." tankar, "tänk om polisen inte hade kommit" osv, vilket gör att man blir mer upprörd! Just nu vill jag inget annat än att vara med min lilla kompis, för han är verkligen mitt ljus i livet, utan denna lilla krabat hade jag inte varit den jag är idag! Min kärlek till honom är villkorslös och tanken av att något ont sket honom gör så ont i mig! Detta är andra gången han varit livlös under sitt 4 år korta liv, detta är andra gången på detta året!

Jag älskar min älskade lilla lillebror mest av allt i hela världen, han är det bästa som hänt mig och under hans lilla tid på denna jord har han fått mig att växa som människa och storasyster!

Jag kommer tyvärr redan ta en liten paus från bloggandet för jag känner inte någon inspiration just nu och känner inte alls att jag är i rätt sinnestillstånd för att skriva en massa.

Kram💙

Likes

Comments

Hej på er! Det blev en härlig vinst tillslut igår, men den satt väldigt långt inne!

Stannade kvar i Malmö över natten, så dagen har spenderats tillsammans med Tess och Aliya, vi körde en Pokémon runda idag igen! Bra motion😄

Sitter just nu på tåget till Landskrona, det är så skönt med fredagar alltså! Dock har jag ju lediga dagar lite då och då eftersom jag jobbar deltid! Ska inte jobba förens nästa fredag, men nästa månad kommer jag att jobba fler dagar än tidigare men det är mest korta pass på 3-4 timmar!

Har inga direkta planer i helgen förutom ett skånederby på söndag! Och så kommer det att komma ett nytt inlägg angående min ADHD, så håll utkik efter det!

Annars önskar jag er en fortsatt härlig fredag och en trevlig helg!

Kram💙

Likes

Comments

Hej på er! Vill börja med att säga ett stort tack för den fina responsen som jag fått på mitt föregående inlägg, det värmer i hjärtat! Jag kommer fortsätta med det jag gör för jag tror att det kan hjälpa många, både personer med ADHD men även personer utan. Det är viktigt att vi som har förmågan att sätta ord på det som varit och det som är, faktiskt gör det. För det tar tid innan man vet men kan då någon annan göra det åt en så underlättar det en del.

Annars så har det varit en lugn dag idag, åkte till Malmö vid halv ett tiden för det är ju match idag! MFF möter Elfsborg och jag skall självfallet dit! Var på en liten Pokémon runda med pappa och Tess innan, resulterade i några Pikachu 😁 Var lite små nojig över att cykla för sist jag gjorde det slutade det med att jag körde in i en trottoarkant och ramla😬 Lyckligtvis var det gräs som jag landade på!

Men nu ska jag leka lite med lillebror, så vi hörs😘

Kram💙

Likes

Comments

För 10 år sedan fick jag min ADHD diagnos, jag var alltså 9 år gammal och gick i tredje klass. Jag minns i stort sett ingenting om hur min utredning gick till eller vad man gjorde för att konstatera att jag hade ADHD, det finns inga minnesbilder av det överhuvudtaget hos mig. Som jag "minns" det så fick jag veta att jag hade ADHD och började medicinering för det direkt. Men så var inte riktigt fallet, innan jag började ta medicin för ADHD så fick jag medicin för barndepression, för jag var tydligen deprimerad. Jag har absolut inget minne av det alls, jag har konstaterat att jag har dåligt minne men jag tror även att jag har någon slags inbyggd försvarsmekanism som har förfinat mina minnen lite.

Det enda som jag minns av den tiden är hur det var för mig i skolan, hur jag fungerade i skolan och det är vad jag kommer berätta.

Jag var ofta en missförstådd liten tjej, jag ville aldrig någon något illa men ändå blev det alldeles för ofta så ändå. Min ADHD innebar att jag hade koncentrationssvårigheter, jag var hyperaktiv och den kombon gör i sin tur att jag hade svårt att lära mig saker eftersom fokusen fanns inte där tillräckligt länge. Men min ADHD innebar även att jag var väldigt aggressiv, våldsam och impulsiv. Jag agerade innan jag tänkte, jag sa saker utan att se konsekvenserna, jag hade inga filter. Om man då sätter krav, som skolan gör, på ett sådant barn som jag var, då skapas lite av tickande bomb med väldigt lite tid kvar tills den detonerar. Men även så sattes jag i en situation där jag var tvungen att kunna samspela med andra elever och det fungerade sådär.

Jag var väldigt våldsam, jag slog och sparkade på någon bara för att jag tyckte att personen kollade lite fel på mig. Jag var aldrig i något slagsmål från vad jag kan minnas utan det var alltid bara jag som gjorde något. Om det är något jag skäms för så är det nog ändå att jag faktiskt slog på människor och det är tragiskt på så många nivåer. Jag visste vad jag gjorde men ändå inte, jag förstod inte konsekvenserna och jag förstod inte det allvarliga i det. Men det jobbiga var att samtidigt som jag var den ansvarige så kunde inte jag ta ansvaret för det jag gjorde, för jag förstod inte bättre. Jag var inte dum i huvudet, jag hade bara inga spärrar.

Eftersom att jag var våldsam så förbjöd flertalet föräldrar sina barn från att vara med mig, vilket jag självklart förstår men vissa gick ett steg för långt och släppte det aldrig riktigt. Barnen var fortfarande med mig i skolan så det var inte så att jag var ensam där men utanför skolan var det väldigt ensamt. Jag blev i stort sett aldrig bjuden på något kalas och var oftast den enda i klassen som inte var bjuden. Men det var inte den som fyllde år som bestämde det utan det var dennes förälder/föräldrar. Jag vande mig vid det, att vara ensam, jag vande mig så pass mycket med det att jag än idag har stora problem med det.

Jag hade det jättesvårt i skolan, med läxor och lektioner, allt som innebar att jag var tvungen att koncentrera mig skapade ett stort kaos i mitt huvud. Jag fick raseriutbrott ofta, både i skolan och hemma. Böcker kastades omkring, papper revs i sönder och det funkade inte bara. Det var extremt frustrerande för mig eftersom jag ville förstå, jag ville vara på samma nivå som de andra men jag fick inte in något i huvudet.

Trean till femman var nog egentligen den tiden som min ADHD var som mest synlig, jag var det stereotypa ADHD barnet. Men när jag började sexan så var jag inte alls våldsam och aggressiv så som jag var innan, mina raseriutbrott försvann i skolan men hände då och då där hemma. Detta skapade stora problem eftersom att min ADHD inte var lika synlig och tyvärr är det ofta så att det man inte ser, det finns inte. Jag hade fortfarande alla mina andra svårigheter kvar, men i skolan så glömdes det ofta bort eftersom de svårigheterna inte syntes när man kollade på mig. Det är det som ofta är problemet med att ha en ADHD diagnos, den syns inte på utsidan som vissa andra funktionsnedsättningar gör och jag hade vid denna tiden inte lärt känna min ADHD tillräckligt bra för att själv veta vad som funkar bäst för mig. Därför sa jag inget när jag behövde hjälp, det tog många år innan jag faktiskt frågade om hjälp när jag väl behövde det, utan många lektioner från sexan till sjuan så bara satt jag där och väntade.

När jag började åttan och fick helt nya lärare, så började det funka bättre i skolan. Jag visste till stor del nu vad det var som jag behövde för att klara av min skola och vardag, allt handlade bara om rutiner. Jag hade i stort sett samma rutiner varje dag när jag kom hem från skolan. När allt följde schema och rutiner så funkade det bra, jag hade väldigt sällan raseriutbrott. Men när jag väl fick mina raseriutbrott berodde det oftast på att det blivit någon liten störning i rutinerna eller schemat, jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig någonsin tycka om förändringar. Jag planerar långt framöver i mitt huvud hur saker och ting ska vara, blir det något som ändras då så blir jag förvirrad och stressad. Bara en liten förändring som för någon annan kanske är obetydlig kan göra så att hela mitt system fallerar.

Men i det stora hela funkade jag bra i både åttan och nian, det gick bättre i skolan eftersom jag fattat tycke för vissa ämnen men jag hade fortfarande stora svårigheter, jag hade bara lärt mig att hantera dem bättre och säga till vad jag behövde för att klara uppgifter och etc.

Jag hade under alla mina år, sedan jag fått min diagnos, ätit medicinen Concerta. Men ju äldre jag blev, ju högre dos behövde jag. Jag gick till en början hos en privatläkare i Lund men han gick tragiskt nog bort innan jag slutade nian och jag blev då tvungen att skrivas in på bup istället. Det blev en omställning i sig eftersom min första läkare hade känt mig sedan jag fick min diagnos, han visste hur jag funkade helt och hållet. Men på bup visste dem inget om mig och jag blev tvungen att berätta själv. Vilket enligt mig är något av det svåraste att göra, finns inget värre än när man ska berätta om sig själv för jag känner mig då som en produkt som ska marknadsföras nästan.

Efter nian började jag på gymnasiet, jag valde ett gymnasie i Malmö för jag ville få en nystart. Så valet att det blev just i Malmö styrdes mycket av min diagnos, jag ville berätta min historia och inte ha någon annan som gjorde det åt mig. Jag ville börja på en skola där jag inte kände någon och det är vad jag gjorde. Jag kommer i ett kommande inlägg gå mer in på min skolgång för den har varit väldigt lång och turbulent. När jag började gymnasiet så visste jag vem jag var,men även hur jag och min ADHD fungerade ihop. Jag visste exakt vad som krävdes för att jag skulle klara skolan, vad jag behövde hjälp med och hur den hjälpen skulle se ut. Jag kan tyvärr inte säga att mina tre år på gymnasiet var smärtfria, många timmar av ren frustration och ångest skapades bara av att skolans verksamhet inte fungerade och lägg då på allt annat som skolan ger en, då blir det en ganska brant uppförsbacke. Men det är en backe som jag i slutändan klarade av fantastiskt bra men det låg onödigt mycket arbete bakom det som inte hade behövts om skolan bara funkat som den skulle.

Nu är vi ungefär där jag är nu, jag minns studentdagen som en helt fantastisk dag men jag var tyvärr inte så glad som jag önskat att jag hade varit. Studenten skapade faktiskt mycket ångest hos mig, eftersom att jag inte hade någon plan för vad som skulle hända efteråt. Mina första planer på att studera vidare direkt blev inte som jag hade tänkt mig och därför stod jag helt utan någon plan alls. För ett kontrollfreak som jag är, en planerare som jag är, att stå utan någon plan alls är det värsta som kan ske. Det kändes som att jag skulle hoppa bungyjump utan att veta om där fanns ett snöre som skulle hindra mig från att falla rakt ner i marken. Jag grät helt ärligt på min studentdag för att jag var livrädd, precis innan vi skulle springa ut så fick jag verkligen hålla mig från att totalt bryta ihop av ren skräck.

Det som hände härnäst var att jag skrevs in på arbetsförmedlingen, började söka jobb och nästan hela min sommar gick åt till att bara vara hemma eftersom att jag inte fick åka iväg någonstans på grund av det arbetspolitiska marknadsprogrammet jag var med i. Till slut fick jag jobb och det är där jag jobbar nu, på McDonalds. Det har och är en väldigt stor omställning för mig, men jag tycker ändå att det har än så länge fungerat väldigt bra, enda problemet är att jag blir totalt utslagen dagen efter att jag jobbat eftersom jag måste prestera på topp hela tiden.

Jag är 19 år gammal, jag har ADHD och äter medicinen Concerta med en dos på 90mg. Jag bor fortfarande hemma men jag jobbar deltid på McDonalds. Jag älskar fotboll och Malmö FF är laget i mitt hjärta. Jag har skilda föräldrar, en i Landskrona och en i Malmö. Jag har tre syskon, en lillasyster vid namn Kira som är 13 år gammal, en lillebror som heter Phoenix och han är 4 år gammal. Sen har jag en bonuslillasyster vid namn Aliya som är 9 år gammal. Hos min mamma är det bara jag, mamma och Kira. Hos pappa är det jag, Kira, pappa, Phoenix, Tess och Aliya. Jag föredrar att vara hemma med familjen alla dagar i veckan framför fester eller något liknande. Jag är fortfarande ärrad från den perioden då jag var ensam, ensamheten är det som känns säkrats för mig för då kan ingen svika mig. Jag får fortfarande raseriutbrott men det sker extremt sällan och det är mycket som ska till för att jag ska komma till den punkten då vattnet rinner över.

Jag älskar min ADHD, den är jag och jag är den, ibland är den ett rent helvete men mer ofta än sällan ger den mig något som många andra inte har. Den ger mig en så stark passion och vilja att när jag väl sätter mitt huvud till något så är inget omöjligt. Jag är stolt över min ADHD och jag skäms inte över den det minsta lilla. Min ADHD är bäst.

Kram💙


Likes

Comments

Hej igen kan jag väl egentligen säga! Det är inte direkt första gången jag har en blogg och inte första gången jag har en blogg som till stor del handlar om min ADHD heller. Anledningen till att jag vill väcka liv i mitt bloggande igen är för att jag känner att jag har ännu mer kunskap om min ADHD nu men även står jag inför nya utmaningar i mitt liv eftersom jag tagit studenten för några månader sen. Skolan har ju alltid funnits där under så många år och nu är den borta (för ett tag iallafall) och det är på många sätt skrämmande men även spännande.

Så nu känner jag att det är dags att ta tag i det igen, det är dessutom 10 år sedan jag fick min ADHD diagnos, 10 år sedan!!!! Det är helt galet hur längesedan det faktiskt är och hur mycket som ändrats under denna tiden. Men nu tänker jag inte låta detta inlägg bli mycket längre eftersom att nästa inlägg kommer bli en tio år lång resa, från början till nu. Vilket kan bli ett ganska långt inlägg

Kram på er💕

Likes

Comments