Mina vänner är ett säkerhetsnät som jag allt mer inser att jag tar för givet. Hemma i tryggheten så var tanken på att arbeta på annan ort i veckorna i 12veckor inga som helst problem. Jag skulle ta hand om mig själv och träna och plugga när jag inte jobbade. Nu några dagar in i vecka tre så räknar jag redan ner till det här är över. Jag känner mig isolerad och ensam trots att jag vet att kompisarna bara är ett samtal iväg och att jag inte ser dem oftare än vad jag gör när jag i vanliga fall bor hemma.
Maten blir allt större problem att hålla rutiner kring. Frukosten skippas allt mer och lunchen petar man lite i matlådan bara. Sen tränar jag efter jobbet och efter det så är jag vrålhungrig och äter varenda smula av mat jag kan få tag på på vandrarhemmet. Ner åker matlådan, riskakor, frukt och annat smått och gott som jag tagit hit. Sen när jag ätit så att jag är spyfärdig så börjar tankarna och ångesten snurra. Hade det inte varit delad toa så hade jag nog hängt över den några gånger redan.
Så att vara på annan ort är nog inte det bästa för mig. Dock har jag lyckats fått väldigt mycket plugga gjort.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Senaste veckan har inte varit en bra vecka. Jag fick inte ett jobb jag ville ha vilket fått mig rejält nere. Jag vet inte hur andra människor skulle hantera det men i mitt fall så har jag hetsätit, självsvältit mig, hetstränat och supit mig totalt redlös. Ingen lösning alls på problemet och snarare så har det fått mig att må ännu sämre. Just nu känns alla måste saker som jag har planerade både som ett fruktansvärt berg som jag måste ta mig över och som en livlina då det hjälper mig att hålla rutin på livet. Sen vet jag inte hur bra det är att vara på jobbet 9h, åka och träna 2h och sen komma hem värma en matlåda och plugga 3h och sen göra sig redo för sängen och kanske ev hinna titta lite på tv innan det är dags att sova för att sen börja om. Att då ha berget av saker att göra på helgerna när jag egentligen borde vila och på något sätt lyckas landa och hitta mig själv känns omöjligt men jag tror att utan saker att göra så skulle jag antingen inte lämna sängen eller bo på gymmet tills det är dags för nästa jobb vecka. Skillnaden som finns nu som har kommit senaste året är att jag är medveten om vad som händer och själv märker vad som är på gång.

Likes

Comments

Senaste veckan har jag tagit ett nytt uppdrag i en annan stan än min hemstad. Jag har helt plötsligt bytt jobb, bytt stad och befinner mig långt ifrån allt och alla. Alla gamla trygga rutiner och platser är försvunna och jag gick kaxigt in i det här och trodde inte det skulle vara något problem. Redan första kvällen när jag kom ”hem” till vandrarhemmet där jag bor i veckorna insåg jag hur fel jag haft. Helt plötsligt kände jag mig så liten och ensam. Jag är på ett gym jag inte känner igen, har inga vänner i närheten och jag är vilse överallt där jag går. Att sen jobbet är nytt och det är massor som jag lär mig gör mig ännu mer stressad. Stressen påverkar mig också mer än jag tror, helt plötsligt känner jag att jag inte duger igen. Att jag är för stor och fet och att jag borde fixa håret och handla nya kläder. Jag känner krav på mig själv igen att jag borde gå ner ca 20-30kg och att det måste gå fort så jag kan trivas i bikini i början av december. Så känslan som jag bär nu pendlar mellan ilska på mig själv för mina känslor och ensamheten och känslan av äckel över mig själv. Att jag sen körde ett benpass idag och klarade personbästa i tre olika övningar och märker att jag blir starkare och starkare räcker inte för att humöret ska vända. Just nu vill jag gräva ner mig i en grop, gå ner 30kg och komma ut med en kropp som en Gud typ... men nu är det bara att vända det här och ta en dag i taget och inte låta hjärnspökena och ätstörningarna ta över igen. Jag ska inte låta mig själv fasta och sedan hetsäta igen!

Likes

Comments

Varje dag möter vi texter och bilder om hur vi ska se ut och hur vi ska göra för att få det utseendet. Träningsråd och kostråd kastas mot oss från alla håll.
Det jag har upptäckt är att om jag följer något av råden så är folk kritiska mot det och när jag inte följt några speciella råd så försöker folk sälja in råd som jag borde följa. Andra människor tar sig hela tiden rättigheterna att kritisera mitt levnadssätt och min kropp. När jag tränade som mest för några år sen gick jag ner till 83kg. De flesta människor skulle säga att det är väldigt mycket men då hade jag gått ner ungefär 10kg på 3månader. Jag kommer ihåg den här händelsen så väl, jag tränade hårt för att testa att mönstra för militärtjänst. Jag sprang flera gånger i veckan både på gymmet och ute och tränade mycket med vikter på gymmet. Jag tyckte själv att jag var i en väldigt bra form men ändå hade en del underhudsfett kvar även om jag tyckte att jag fått snygga konturer på låren mm. På jobbet så sa flera av mina arbetskamrater åt mig att jag inte fick gå ner mer i vikt. När jag var och shoppade med tjejkompisarna så var vi in på bikbok. Jag hittade några par byxor där som jag gillade och som jag bestämde mig för att prova. Jag tog deras största storlek av byxorna och gick in i provhytten. Jag hade alltså 3-4 par byxor med mig in och inte ett endaste par gick upp över låren. Det var sista gången jag försökte köpa kläder på bikbok. I andra affärer hade jag oftast Large på byxorna men ibland till och med medium. Jag var så vältränad i ungefär 5månader sen började jag plugga på högskolan och då fanns inte tiden att träna på samma sätt. Men under de här 5månaderna som jag ändå var i en väldigt bra form för att vara mig så ansåg ändå folk i min omgivning att de hade rätt att säga hur mycket jag borde träna, hur ofta jag borde träna och hur jag borde äta och dricka.
Tänk bara på en födelsedagsfika, tar du en kaka och en bit tårta så är det alltid minst en person som ska säga ta en kaka till eller ta en bit tårta till. Är man ute och äter med ett kompisgäng en kväll så upplever i alla fall jag att man får lite snea blickar om man inte tar ett glas vin till maten om man inte har ursäkten att man kör bil. Under samma middagar där jag kanske inte druckit eller äter efterrätt så är ett av alla samtalsämnen kost och träning. Samhället är så himla dubbelt på så sätt.
Ju mer jag har gått upp i vikt nu desto lättare verkar folk ha att ta upp kostråd med mig. Jag tolkar det som att när jag blir större så är det klart att jag testar mer och mer extrema kostknep för att gå ner i vikt. Att vara storleken större och ändå nöjd med utseendet känns inte okej.
Just nu väger jag över 100kg, jag springer 5km på 35-45minuter och tar 100kg i marklyft och benböj. Jag är starkare än jag någonsin varit och har en okej kondition ändå så får jag höra frågor om hur jag gör för att försöka gå ner i vikt och om jag inte är rädd att fötter, knän, höfter och rygg ska ta skada av vikten. Får folk fram till smala människor på samma sätt och frågar hur de gör för att gå upp i vikt?
Jag har bestämt att försöka strunta i vad alla andra tycker och tänker och äta som jag vill och känner för och träna så mycket eller lite som jag vill. Det är ändå min kropp och mitt val om hur jag vill leva!

Likes

Comments

Jag har alltid varit lång, redan när jag gick på lågstadiet var jag huvudet längre än de flesta av mina klasskamrater. De flesta har växt ikapp mig nu men känslan av att jag är längre och större än alla andra sitter kvar. Jag utvecklades också fysiskt tidigare än de flesta av mina kvinnliga klasskamrater. Möjligheten att handla på barnavdelningen försvann redan när jag gick i årskurs 4. När jag var 13år slutade jag att tävlingssimma. Dels för att tränarna hade krav på att vi skulle tävlar och ville man inte som jag tävla så fick man ingen uppmärksamheten på träningarna. Men också för att vi skulle börja träna på vardagsmornarna innan skolan. Redan innan så tränade jag tre timmar om dagen 5gånger i veckan. Att också träna på morgonen ville jag inte. När jag slutade träna så gick jag upp ganska mycket i vikt ganska snabbt då jag fortfarande åt som innan. Mamma försökte då begränsa mitt matintag och få mig att gå ut och springa i motionsspåret utanför. Motionsspåret var bland det värsta jag visste och själv tyckte jag att jag rörde på mig. Jag och en tjejkompis gick ofta långa promenader efter skolan där vi pratade om allt och ingenting. Promenaderna kunde bli upp mot en och en halv mil vissa dagar. Ändå skulle jag ut i det där jäkla spåret. Ungefär ett år efter att jag slutat simma började jag med volleyboll. Jag tränade nu två gånger i veckan och gick fortfarande en hel del promenader. Ändå måste mamma har tyckt att jag var förstor för hon föreslog/tyckte att vi tillsammans skulle testa GI-metoden. Första riktigt bantningen inleddes alltså när jag var 14 år. Innan detta hade jag alltså ungefär 1-1,5 år med konstanta förmaningar om att inte äta så mycket, att en kaka räckte när man var borta och fikade och att även om alla andra åt pizza eller hamburgare borde jag tänka på vikten och ta en sallad.

Jag kritiserar inte min mamma för att hon försökte hindra mig från att gå upp i vikt men jag kritiserar sättet som hon gjorde det på. Grunden som hon byggde upp under min tonårstid finns fortfarande kvar och jag har fortsatt att bygga på beteendet som hon skapade.

Bilden som är med är från en av alla promenader som jag ännu tar.

Likes

Comments