Precis som väntat blev middagen väldigt jobbig. Trots att jag var hungrig kändes det som om maten aldrig tog slut. Fick påminna mig själv att det inte är något farligt, mat som mat. Jag älskar ju egentligen pasta. Men nu ligger den åtminstone i magen. Resten av kvällen har jag bara läst bloggar och kollat lite serie. Ny vecka i morgon och jag ska verkligen försöka kämpa.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har börjat se på en ny serie, The Bold Type! Riktigt bra och passligt lättsam, har fortfarande så svårt att koncentrera mig så det får inte kräva så mycket hjärnkapacitet haha. Nu när jag inte riktigt har något att göra om dagarna är serier det enda jag har att underhålla mig med.

I dag har jag väldigt mycket ångest och känner mig rätt så nere. Den kommande veckan stressar mig också, har så mycket jag borde ta tag i och fixa men det är svårt att få något gjort. På tisdag har jag möte på kliniken och vet inte riktigt vad jag hoppas på. Antar att det bara blir att vänta ett par veckor nu för att sedan börja på dagvården. Jag vet att det bästa sättet att förbereda sig är att börja äta mer för att det inte ska vara så svårt att börja sen, samtidigt säger en röst i mig att jag nu måste passa på att äta så lite som möjligt nu så att utgångsläget ska vara så lågt som möjligt. Så dumt egentligen att skjuta upp på det då en viktuppgång ändå väntar.

Middagen i dag blir åtminstone en riktig utmaning - pasta carbonara. Känns skrämmande, länge sen jag frivilligt åt pasta. Ännu svårare att pojkvännen lagar maten och jag inte kan kontrollera och därmed inte vet precis vad som finns i den. Men just nu känner jag mig så svag och kraftlös så vet att jag måste få i mig ordentlig mat. 

Likes

Comments

I dag är jag ensam hemma. Att vara ensam är både en utmaning och en lättnad. Det är svårt att motivera mig själv till att äta då det inte finns någon som ser. Ätstörningen ser sin chans att fuska och skippa måltider. Det känns onödigt att äta då jag inte får någon "belöning" för det, det vill säga att göra någon annan till viljes. Varför skulle jag äta när det inte finns någon som ser om jag gör det eller inte? Det är nog här min största utmaning finns. Jag måste börja äta för min egen skull, inte för att göra någon annan glad. Sen så litar jag inte riktigt ännu på mig själv så mycket att jag kunde äta en hel måltid ensam. Vågar inte möta de känslorna som uppstår efteråt, vet att jag inte klarar av det utan att ha något stöd.

Så ätandet i dag har kanske inte riktigt varit som det borde, men i morgon är en ny dag!


Har sett Lohilos glassar på otaliga bloggar och accounts så i dag bestämde jag mig för att testa en. Ganska god, men eftersom det trots allt är glass framkallade det sjuk ångest. Men bra övning och jag kan nog tänka mig att köpa den igen innan jag vågar mig tillbaks till Ben&Jerrys!

Likes

Comments

​Så just nu befinner jag mig i ett väntläge. Vet inte åt vilket håll det kommer att falla. Känner mig så värdelös som inte kan få vård just nu fast jag själv vill det. ​Inte tillräckligt sjuk.​ Så vad ska jag göra medan jag väntar? Försöka kämpa och bli bättre eller låta det bli så dåligt att det inte finns något val mer. Jag vet inte. 

Jag tror att dagvården skulle vara det bästa just nu. Blir så galen på att bara gå hemma och fylla dagarna med absolut ingenting. Det ger så mycket plats åt ångesten och tankarna. Jag är så otroligt trött. Men samtidigt vet jag hur jobbigt det skulle vara. Att jag skulle måsta äta, se min kropp ändras. Är jag färdig för det?

I dag är en dag identisk med de flesta andra. Inga planer. Ingen att vara med, bara mig själv och alla tankar. Vill bara att den här dagen ska ta slut. Inte för att morgondagen är något bättre alls. Just nu lever jag inte alls, bara försöker överleva en dag i taget. Det känns bara så väldigt onödigt.

Likes

Comments

​Känns som om jag befinner mig i något slags mellanläge just nu. Inte frisk men inte heller tillräckligt sjuk. Och det är frustrerande. Kommer varken framåt eller bakåt. En röst säger åt mig att jag är så dålig, kan inte ens vara bra på att vara sjuk. Skrattar åt att jag är så stor att jag inte får vård. Äcklas av varenda millimeter av vad min kropp har blivit. Skriker åt mig att nu måste jag skarpa, hur kan jag inte lyckas gå ner i vikt? Måste äta mindre, visa att jag fortfarande kan. Inte är helt värdelös. Samtidigt är den sidan lite glad över att få mer tid, inte behöva äta, fortsätta kämpa. 

Men en annan sida av mig blir så arg. Arg över att jag inte kunnat ta vara på den hjälp jag fått. Att jag fortfarande är så djupt nere i de här tankarna. Arg över alla mina nära som jag gång på gång sårar, ljuger åt. Arg över att jag fortfarande inte tillräckligt mycket vill bli frisk. 

Just nu går det inte så bra. Varenda stund av dagen är en kamp om att fortsätta orka fast allt jag ser framför mig är totalt jävla mörker. Jag börjar mer och mer tvivla på att jag någonsin kommer att bli fri. För grejen är att jag inte vet vad som väntar där. Vet inte om det finns något kvar av mig. Vem jag var, vad jag tyckte om, allt är borta. Det känns som om jag inte är någonting utan det här. Jag vet inget annat än att vara sjuk.

Likes

Comments

Efter att i flera år levt med en ätstörning har jag nu för första gången fått vård och påbörjat den tunga uppförsbacken mot ett fritt och friskt liv. Samtidigt som det är så otroligt tungt att jag ofta bara vill ge upp orkar jag inte heller vara kvar i det här. Mitt liv har så länge stått stilla och bara kretsat kring ångest, självhat och vad jag ska äta (eller inte äta då). Jag kommer liksom inte framåt med något så länge ätstörningen håller fast i mig. Det gör mig så väldigt arg och trött då jag tänker på hur mycket de tagit ifrån mig och allt jag missat. Fan, jag hade ju en massa planer för livet, saker jag ville göra, ställen jag ville resa till, sådant jag drömde om. Och så slänger jag bort allt för att få vara lite smalare. Så sjukt absurt när man tänker på det.

Under våren mådde jag fruktansvärt dåligt och min vikt rasade så snabbt att jag i början av juni gick med på att bli inlagd på heldygnsavdelningen. Tillbringade två månader, nästan hela sommaren, där. Det var inte så hemskt som jag föreställt mig men nog var det väldigt jobbigt och jag fick kämpa för att inte ge upp. Samtidigt var det väldigt skönt att få lämna över ansvaret till någon annan och slippa tänka själv. Bara göra som man blev tillsagd. Min vikt ökade i relativt bra fart och jag hade nog inte så stora problem med ätandet som en del andra. Däremot insåg jag efter en tid att jag kanske inte riktigt bearbetade de egentliga problemen utan gjorde allt man skulle för att vara duktig och inte vara till besvär. Jag ville liksom inte vara den jobbiga som vägrade äta, bråkade med vårdarna och kanske gjorde det jobbigare för de andra patienterna. Så fast jag skötte mig, åt all mat och oftast var på gott humör så visste jag att det inte skulle hålla då jag var hemma och bara gjorde allt för min egen skull.

Jag fick ändå väldigt mycket hjälp på vägen och det bästa av allt, träffade fantastiska människor som jag vet att jag kommer att minnas för resten av livet. Till slut kände jag dock att avdelningen triggade min ätstörning mer än den botade den, så valde att avsluta min behandling. Fysiskt i mycket bättre skick men psykiskt en lång väg kvar. 


Likes

Comments