Hopp.

Något som finns där tills att hoppet inte längre har någon låga, något att brinna för. Något som kan brytas ner, lite i taget, hela tiden.

Hela 2017 har mitt hopp sakta släckts. Avslag i jobb, underkänt i studier, problem med vänner och sambo, ångest ångest ångest.

Jag har alltid varit ”stark”. Men när misslyckan på misslyckan på misslyckan sker, försvinner hoppet sakta. Man slutar kämpa. Man ger upp.

Men inte jag.

När livet nått botten, så finns det bara en väg och den vägen är upp. Upp till ytan. Om så bara för att kippa efter en millisekunds luft. Längre ner än botten kommer man inte. Det går bara att klättra uppåt.

Så det gjorde jag. Jag vände på det hela. Trots avslag och underkänt. Jag kämpade och det fick mig att lyckas.

Jag backar inte nu.

För än finns det hopp.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Gamla bilder river upp gamla sår.

Att se tillbaka på saker du en gång haft är en farlig sak att göra. Att glömma bort hur dåligt du mått och bara tänka på ”allt” bra, trots att det mesta var skit. Att glömma vem jag var då, hur jag mådde du. För allting var ju bättre förr, eller?

Det kanske var bra förr. Men det där är historia av en anledning. För att man gått vidare. Från bilder, minnen och personer som en gång fick en att må dåligt. För att man var en annan person då.

Förr var jag osäker, rädd för att vara ensam och grät många gånger ensam för att alla såg mig som ”stark”. Stark? Jag är inte stark. Eller? Så kände jag i alla fall förr. Nu då? Jag vet vem jag är när jag är själv, jag kan gråta inför andra på ett annat sätt än då. Jag har ett vidare perspektiv på livet än förr.

Men visst gör det ont att komma dit? Att gå igenom all smärta, allt ont, innan man någonsin ser det fina i livet igen. Det verkliga. Det som faktiskt betyder något.

Visst river gamla minnen och bilder upp gamla sår. Kanske är det lika bra att radera allt. Men det känns också som att jag då river ut en liten del av mig själv. Att riva av plåstret som var ens trygghetszon trots att man mått som sämst då. För att få må bra nu. Men det var ju ändå en del av mig. Och jag vill inte riva bort den delen ur mitt liv, även hur ont det gjorde. Även hur ledsen jag varit. Det var ju en del av mig. En del. Av mig.

Likes

Comments

Egentligen vill jag gråta, skrika och lägga mig under en sten. Jag vill kasta glas i väggar, slita av mig själv mitt hår och skrika gråtandes i en kudde tills min röst tar slut. Jag mår inte bra. För mina nära mår inte bra. För skolan är stressig. För att jag hatar honom. För att jag bråkar och överreagerar. För att tiden inte räcker till. För allting egentligen.

Men ett nytt liv har fötts. En liten skrutt, som endast är 50cm lång. Som väger omkring 3,6 kg. Ett litet liv är fött. Med kärlek. Ett litet liv som kan bringa så mycket kärlek, även om jag inte ens träffat bebis.

Man måste finna lyckan, inte det som trycker oss neråt. Hitta det lilla i livet som hjälper oss att leva, att fortsätta framåt.

Vi måste alltid finna en anledning till att fortsätta gå, andas och leva. En anledning att klara av vardagen. En anledning till att inte sluta.

2017-12-09. Välkommen skrutten.

Likes

Comments

Mamma. Syster. Sambo. Släkt. Vänner. Jobb. Skola. Ensam.

Ensam.

Trots alla runt om mig. Trots alla som säger att de tycker om mig. Så känner jag mig ensam. Jag hör alltid av mig först. Jag berättar alltid att jag tycker om någon först. Jag ger alltid mer än vad jag får.

Trots att jag fattar, så fattar jag inte. Varför hör de inte av sig? Vill de inte veta vad som försiggår i mitt liv? Vill de inte förstå varför jag mår dåligt? Vill de inte ha med mig att göra?

Trots att jag får höra att jag duger, så känner jag mig otillräcklig. Jag känner mig dålig. Jag känner mig, ensam.

Som ett svart hål. En av miljontals stjärnor på natthimlen. Ett grässtrå i en hage. En som alla andra. Omringad av många, men ändå så ensam.

Varför? Varför bryr jag mig så mycket? Jag vet ju att ingen är som mig. Jag är unik, det är de med. Men det tär på mig. Att jag alltid skriver ”jag saknar dig”. ”Hur mår du?”. ”Vad händer i ditt liv?”. Alla är för upptagna i sina liv, och där har jag ingen tillräckligt stor plats.

Tänk om jag bara hade stannat kvar? Inte träffat dessa människor. Stannat kvar i min trygga punkt med mina gamla vänner. Jag hade inte utvecklats. Men hade jag känt mig lika ensam? Jag tror faktiskt inte det.

Men livet kan ju förändras. Jag kanske ändrar synen snart. Folk kanske tar kontakt med mig istället. Mamma kanske flyttar närmre. Vem vet vad framtiden har att ge? Det vet ingen.

Så även om jag känner mig ensam, så måste jag fortsätta vara stark. Och jag tänker inte sluta vara mig skälv för att göra andra till mods. Jag är en kärleksfull, omtänksam, pålitlig människa som folk borde uppskatta att ha i sina liv. Jag ger det en chans till, sen orkar jag inte mer.

Det ska inte tära på mig att vara vänlig, visa respekt och kärlek. Det ska inte göra mig ledsen att försöka göra andra glada. Det ska inte göra att jag ändrar på mig för att det passar någon annan.

Jag är jag. Och jag är fan bra.

Likes

Comments

Varför känns det som att allting går emot mig? Jobb, skola, familj, vänner, träning. Allt. Livet hatar mig just nu.

2017 har fan varit skit. Förutom sommaren. I somras var allt som det brukade. Jag fick vara mig själv. Men inte längre. Nu börjar det blir som i våras. Helvetes våren.

Och hur lätt är det egentligen att fokusera på det positiva när allt jag ser är ett svart hål runt om mig? Ett oändligt gap som sväljer mig hel, minut för minut.

Jag vill inte gå till psykolog. Jag vet att det säkert hade hjälpt. Kanske är det för att jag inte vill återuppleva allt hemskt. Från barndom till vuxen ålder. Allt med pappa. Med utanförskapet. Med mitt ex. Med min osäkerhet.

För jag är ju stark, det är ju det alla säger.

Är jag det då?

Likes

Comments

Det krävdes ett sista gråt. Ett sådant med hulkningar och snyftningar. Ett sådant som gjorde ont i magen. Men det hjälpte för att lätta på hjärtat. En sten har släppt. Jag känner mig fri. Hoppas hoppas hoppas denna känsla är här för att stanna.

Likes

Comments

Valde att ta en paus från all ångest. Så jag gjorde det. Åkte långt iväg från all stress och allt som är jobbigt. För nu ska jag få njuta några dagar av ledighet, innan verkligheten kallar. För nu ska jag få må bra. För nu ska jag få slippa allt ont. Om så bara för några dagar.

Likes

Comments

Trött. Utmattad. Fysiskt och psykiskt. Tom. Ensam. Ledsen. Arg. Men mest av allt, trött.

Likes

Comments

Jag måste sluta bli så arg och ta saker personligt. Jag vill inte bli så arg att jag gråter. Jag vill inte det? Men ska man bara hålla käft istället för att stå upp för sin sak? Sån är ju inte jag.

De senaste dagarna har varit en berg- och dalbana. Ena dagen bra, andra dålig. Idag vaknade jag psykiskt utmattad och ledsen. Idag är med andra ord ingen bra dag. MEN jag ska försöka vända detta. Ingenting är omöjligt.

Likes

Comments

Igår var en bra dag. Fram till 19.45 cirka. När jag kom och tänka på varför jag är ledsen, arg och besviken. Varför jag kanske har denna skit. Det var jobbigt men nödvändigt. Idag är jag nere. Alla dagar blir en jävla berg- och dalbana. Fan.

Likes

Comments