My Story

Det var en höstdag i oktober och jag gjorde inte så jättemycket. Jag hade dagarna före frågat socialen om möbelbidrag som man kan söka hos socialen om man har hjälp från dom. Och då hade jag fått papper hem som jag skulle skriva på om olika information om mig och vad jag önskade för möbler m.m.

Min syster frågade om jag ville äta hos dom den dagen och att hon skulle hämta sina barn på förskola/skola och så kunde jag åka med sen. Så tiden gick den dagen och jag satt och gjorde klart något vid datorn. Packade lite saker i min väska och la även ner brevet. Jag gick iväg mot macken (som låg ca 100-200 meter från mitt hem) och postade brevet. Syrran hämtade upp mig och vi hämtade upp yngsta först på förskolan (som låg bakom mitt hem) och sen åkte vi till skolan och hämtade äldsta. Jag sitter i bilen med yngsta och när syster kommer tillbaka till bilen så hade hon hört att det aka brinna vid mig, trodde dom hade sagt dagis till henne.

Vi åker iväg och hon ”slår” mig lätt på armen och säger ”säg inte att det är hos dig det brinner”. Jag tänkte väl inte så långt mer än att jag sa att det inte var hos mig för jag hade då inte glömt något ljus eller annat på.

När vi kommer fram så brinner det först i husvagnen som stod bredvid min lägenhet (bodde i marklägenheter). Som sen sprider sig till ytterväggen och ja, vidare till min och grannens lägenhet. Trodde livet var helt slut nu. Står där och ser hur mitt hem förstörs av elden. Rökskador som blir och allt som förstörs av vattnet dom sprutar in.

Tänkte vad som skulle härnäst i mitt liv. Hade jag inte varit med om all skit man kunnat vara med om året 2010.. Iallafall så fick jag bo hos min syster med familj. En månad och sen fick jag tag i en ny lägenhet i samma område. Något mindre men fick alla väggar och golv renoverat så det kändes skönt och det jag fick ut i försäkring från branden i lägenheten tidigare byggde jag upp ett nytt hem med möbler som jag ville ha. Kläder jag ville ha, inredning och allt som behövdes handlas.

Men det finns en liten sak som jag tycker var lite skumt. Som många vet mådde jag inte bra i den lägenheten. Hade inte de möbler jag ville ha då jag fick det mesta begagnat bara för att fylla upp. Hade dåligt med pengar och var rätt så ensam. Det var väldigt tomt i lägenheten på inredning m.m. Från köksfläkten luktade det kattpiss och annat illaluktande lukter från grannen. Han hade det inte så helt rent och han var lite speciell fick man höra sen där han bodde tidigare i annan lägenhet. Iallafall så kvällen före branden ligger jag och önskar att det ska börja brinna eller något annat just för att jag ska få det renoverat och trivas bättre för tapeter och golv var inte bytta på över 10-15 år och var rätt slitet.. Men tänker än idag hur det kunde ske att det började brinna i husvagnen dagen efter mina önskemål. Lite läskigt samtidigt!

Det som började brinna var att gubben som bodde i en lägenhet bakom mig på gatan hade fått ha sin husvagn på en parkering bredvid min lägenhet och han hade ställt in en kupévärmare i husvagnen.. Idiotiskt från min sida och att hyresvärden kunde godkänna att ha en husvagn en halv meter från ett hus ör galet.. Man får inte ha husvagnar så nära på grund av brandrisken.. Men detta hände och jag förlorade mycket saker sen jag var liten och massa foton på grund av den där hemska röklukten och vattnet. La ut det mesta på vädring på syrrans altan med tak i 3 veckor men mycket hade fortfarande den där röken ingrott i sig.


Min lägenhet var närmast husvagnen/bilen. Ja just ja bilen som stod där bredvid brann upp också.. Kommer lägga upp fler bilder i ett annat inlägg framöver.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allmänt

Ja men då var det med det här om uppdatering. Haft så mycket annat för mig så jag glömd bort bloggen. Men vad gör det om hundra år..

Tänkte skriva om vad som hände oktober 2010 men det får bli senare ikväll eller imorgon. Något jag inte vill att ni ska behöva va med om.

Ha en fin måndag så länge ❤️

Likes

Comments

My Story

Jag letar som en tok efter en krok i taket. Eller någonstans där jag kan hänga mig. Tankarna snurrar i huvudet att äntligen blir det av. Jag hittar inget snöre så tar en sladd från en plattång och det fanns ingen krok men hittade ett tjockt stålrör eller liknande och börjar fästa sladden..

Musiken från mobilen spelas. En pall ställs fram. I en enda sekund så tvekar jag. Men sen blir det svart. Samtidigt som det är svart så vet jag vad som kommer sägas och vilka som kommer sitta vid mig där på golvet. Det var som att jag såg mig ligga där i några sekunder. När jag får tillbaka medvetandet så ser jag personerna jag såg när det va svart. Sladden hade gått av och jag hade fallit ner och slagit huvudet i stengolvet. En av personerna som var där när jag vaknade hade hört en duns och sprungit in till mig. Jag minns inte att jag hört någon komma, att dom försökt prata med mig. Och varför några personer va där var på grund av att jag ringt dom precis innan självmordet men inte minns att jag sagt något om självmord. Men de förstod säkert vad som var på gång.

Där bestämde de iallafall för att jag behövde åka hem till Söderhamn. Jag fick skjuts halva vägen och en av fosterföräldrarna möttes upp efter halva vägen. När jag klev ur ena bilen för att åka vidare i den andra så gick jag iväg och spydde. Fick så många frågor. Varför? Hur tänkte du? Tänkte du på oss? Alltså det var så många frågor men frågor som gjorde att jag mådde så fruktansvärt mycket sämre. Jag minns att jag tänkte ”ja jag är en dålig människa” när frågorna kom. Men vad skulle jag veta, känna, säga. Dagen eller dagarna efter fick jag iallafall åka till Hudiksvall på psyk och läggas in. Ja ni hörde. Jag tyckte då att det var fruktansvärt att komma dit, varför skulle jag dit tänkte jag hela tiden. Jag fick träffa en läkare (minns inte när, om det var före jag åkte till hudik eller om det kanske var när jag var där på psyk) som undersökte hals, ögon och bulan jag hade bak på huvudet. Jag fick mig berättad av läkaren att de röda runt på halsen och det röda i ögonvitorna berodde på att blodkärl spräckts när det blivit sånt tryck vid huvudet.

Detaljerna hur det kändes innan det blev svart kommer jag aldrig berätta. Tror ingen vill veta det heller.

Men iallafall, jag hade troligtvis fått en hjärnskakning också då jag spydde innan jag åkte hemåt.

Jag tror jag var på psyk i 2 dygn. Fick aldrig något eget rum utan det var så kallade ”rum” i korridoren med skynken runt varje säng. Första natten sov jag väldigt dåligt. Jag minns att jag låtsades sova så fort sköterskorna kom och tittade till mig som de gjorde en gång i timmen. Sista dagen jag var där så träffade jag läkaren. Jag sa att jag ville göra klart mina studier då jag tog studenten det året så jag fick åka hem. Det fanns de som inte fattade varför jag inte skulle vara kvar. Varför jag inte fick någon medicin. Idag funderar jag på varför alla människor tror att man måste äta medicin så fort man mår dåligt.

Jag trodde jag skulle få åka tillbaka till lägenheten för att plugga klart. Men det fick jag inte. Jag tänkte att jag för tusan är över 18 år och kunde bestämma det själv. Men tydligen hade socialen en fot i det hela. Såklart.

Idag förstår jag varför de inte tyckte jag skulle åka tillbaka och det är jag tacksam för att de stoppade mig. Möbler och allt annat hämtades senare. Jag var färdig där och satte aldrig min fot på den orten mer. Och idag vill jag inte ens höra något om den orten även om det finns så mycket att göra där på somrarna med sina barn.

Jag fick hjälp av många och jag fick ett samlat betygsdokument. Tog aldrig studenten med klassen som jag gick med där. ”Firade” den lite lätt hemma med syskon och åt god mat och fika. I lugn och ro. Men de så kallade klasskompisarna verkar inte ha vetat om självmorden för närmare studenten och studentfesterna så ringde dom och bara dummade sig om varför jag inte va där osv. Pratade/skrev en massa skit. Fy fan så omoget från dom. Det idiotiska va att hela klassen hade fest och va med på att ringa mig.. Där och då utvecklade jag de där lilla sociala fobin jag fick. Ville aldrig visa mig på stan eller på stränder. Skämdes nog lite för det jag hade gjort då jag ångrade allt där och då. Idag ångrar jag att jag ens hade dessa tankar. Eller ångrar och ångrar, jag kanske skulle försökt tänka annorlunda. Men när man är så nere på botten är det svårt att styra sig själv i vissa situationer. Det blir nästan som att någon annan styrde mig och vad jag skulle göra.

Under sommaren 2010 fick jag min första riktiga lägenhet. Ja jag säger riktiga just för att det blev en nystart i mitt liv. Att jag fick ett eget hem. Visserligen stod socialen på lägenheten men den va ändå min och som jag fick inreda som jag ville och inte som va möblerat vid inflyttning. Och det bästa, det var nära till mina nära och kära ❤️

Mitt i sommaren träffade jag en ny kille. Jag blev störtkär på en gång. Dumt skulle jag säga idag. Idag när jag vet att det finns dom som byter flickvänner lika mycket som de byter kalsonger.. Ja visst mådde jag dåligt när det tog slut efter några månader. Men på något sätt väldigt skönt. Sommaren gick och hösten kom. Oktober 2010 är en månad jag aldrig kommer glömma. Tänker på det än idag. Ni ska få veta i detalj i nästa inlägg.

Till dig som läst ända hit. Tack ❤️ Tack gör att du orkar ta dig tid att läsa. Tack för att just du är du.

Likes

Comments

My Story

När man förlorar någon man älskar. Någon man trodde att man skulle leva med resten av sitt liv med. Någon som lovade en sak men som sen ändrade allt och det blev för mycket för mig. Då bryter vissa ihop men tar sig upp igen från botten. Jag var inte en av dessa.

Jag mådde så otroligt dåligt i grund och botten i det förhållandet men någonstans inom mig så blundade jag för det och ljög för mig själv att allt var bra (ja mycket var bra stundvis, då vi gjorde våra gemensamma intressen som att fiska osv). Att höra ”jag vill ha en sportig tjej” är inte kul när man redan då var överviktig och kämpade med vikten men inte mycket överviktig. Då när jag hade en så dålig självbild och självkänsla och hatade mig själv.

Några dagar efter att det bestämdes att det inte skulle vara vi längre och min psykiska ohälsa (som ingen märkte av då jag lätt kunde dölja den) så åkte han bort efter att vi bråkat rejält och hans lovord att jag fick bo där den våren (sov i annat rum såklart) fram till studenten var en lättnad och det trodde jag såklart på efter bråket för vänner kan man väl vara ändå även om man inte är tillsammans. Men lovorden var bara en ren lögn. Jag mådde sämre när jag fick reda på det och när han, som jag skrev, åkte bort så var jag så nedtryckt mot botten att jag ville avsluta mitt liv. Varför skulle jag leva när ingen kunde älska mig. När alla pratade skit om mig bakom min rygg. Vad var jag värd att finnas när ingen brydde sig. Ja så var mina tankar när jag satt där i soffan och tog en klunk alkohol och 2-3 kartor Ipren (ja jag trodde det skulle funka då eftersom jag ville avsluta livet snabbt och inte var påläst så mycket om såna tabletter). Jag har nån liten minneslucka där då jag inte minns riktigt hur han och hans mamma kom och satte sig i vardagsrummet där jag låg. Minns att dom sa att dom hade ringt ambulans iallafall och när ambulansen kom så jag fick jag dricka kol (svart gegga) som jag inte minns varför, sen åkte jag in på akuten i ambulans och fick göra EKG och därefter minns jag ingenting. Inte ens hur jag kom ”hem” igen. Men minns dagarna efter när jag va på toa och nummer två va svart på grund av att jag fick dricka kol.

Dagarna gick och jag fick hyra en annan lägenhet privat som jag då flyttade till där jag skulle bo till studenten. Och eftersom jag redan hade socialen med mig sen jag var liten så hjälpte dom mig att betala hyra osv. Det var SÅ ensamt. Ingen att prata med, mina mörka självmordstankar fanns fortfarande kvar och blev värre och värre. Jag skolkade mycket från skolan för jag mådde nå så fruktansvärt dåligt. Tog inte hand om mig alls. Jag åt väldigt dåligt, vissa dagar inte alls. Hade långt till närmsta affär och hade ingen som kunde skjutsa mig. Min fosterfamilj bodde över 20 mil från mig, likaså min biologiska släkt och familj. En dag var självmordstankarna hemska. Jag kunde inte kontrollera mig, jag försökte tänka ut på vilket sätt jag skulle försöka ta mitt liv på denna gång. Låg hela natten före och funderade ut i minsta detalj. Skulle skriva avskedsbrev till några. Skulle ringa och tacka för tiden det va han och jag. Allt i minsta detalj planerade jag.

Dagen D var kommen. Jag satte på en viss musik (som jag lyssnade på jämt när jag fick dessa självmordstankar) och började skriva avskedsbrev. Tårarna rann. Jag hade inga tankar alls på vilka som verkligen skulle sakna mig och som älskade mig. Jag såg inte detta i den stunden. Jag var så inne i att få slut på mitt liv att jag inte kunde tänka på annat än att dö..

Nu måste jag sluta skriva för detta blev jobbigare än vad jag trodde.. Är det jobbigt för dig så läs inte nästa inlägg imorgon då jag vill berätta i detalj men vissa detaljer är väldigt jobbiga och kräver all min energi till att orka skriva, orka minnas igen. Men det är idag i vuxna livet som jag orkar bearbeta detta tack vare att jag kan skriva av mig här på bloggen.

Tidigare har jag bara sagt kortfattat sen struntat i resten av detaljer och hur jag mådde då och har inte velat eller orkat minnas heller.. Kanske inte vågat minnas..

❤️

Likes

Comments

My Story

När jag var runt 1 år så splittrades min familj. Min biologiska pappa utnyttjade min äldsta syster sexuellt så han hamnade i fängelse och vi barn hamnade hos fosterfamiljer.

Jag kom först till en familj (med en av mina systrar) som jag bodde hos mellan 6 månader till 1 år, minns inte riktigt hur länge. Sen kom jag till min fosterfamilj strax före 2 års ålder där jag bodde tills jag flyttade hemifrån.

Jag har haft kontakt med socialen i hela mitt liv i stort sett. Jag kommer skriva mer om det så fort jag har papperen som jag har liggandes hemma hos mamma och pappa (fosterföräldrarna). Ja många reagerar mycket på att jag fortfarande säger mamma och pappa till dom men hallå, dom uppfostrade mig och jag fick bo hos dom och vara en i familjen deras så varför skulle jag inte kunna säga mamma och pappa till dom då?

Jag kommer gå in på mer detaljer kring uppväxt, skolgång, socialen, självmord och annat framöver men det får ta sin tid för många saker gör att jag gäller några tårar och behöver mer koncentration på så kvällar är bäst när sonen sover.

Har ni frågor så ställ gärna så svarar jag så gott jag kan.

Likes

Comments

Allmänt

Imorgon börjar min utmaning på Instagram ”midsommarruschen2018” som håller på mellan 2/1 till 21/6 och är så taggad! Detta behövs verkligen då jag älskar att ha något att sträva efter och utmaningar är nyttigt för mig 😊 Häng på vet ja! Heter ”angelicajohansson2.0” på instagram.

Vidar ska sova strax och sen blir det nya Beck. Älskar dom filmerna! Och idag har vi bara latat oss. Vidar fick lite feber på morgonen men den försvann snabbt. Dock lite magont som hållt i sig hela dagen. Så en massa lek med Play doh, pyssel, lekt med lego och Playmobil och tog oss en sväng ut för att få frisk luft och göra av med energi.

Kram på er ❤️

Likes

Comments

Allmänt

Nytt år och jag ser fram emot det enormt mycket. Har massa roligheter och utmaningar på gång och hoppas på en lika fin viktnedgång även detta år. Känner på mig att 2018 kommer verkligen bli mitt år ❤️

Hoppas ni har haft en rolig och/eller mysig nyårsafton. Här hemma har vi haft vänner på besök med middag och en massa bus och lek. Och nu är jag skapligt trött så tror jag ska stänga igen mina blå och njuta av att Erik har en veckas semester till!

Kram på er ❤️

Likes

Comments

Allmänt

Just nu under juldagarna och före så ekar det tomt här. Är nere hos syster så har ingen lust att skriva något på djupet men det kommer komma massvis med inlägg sen.

Jag har även fått känna lite som att jag tappat vissa känslor till andra. Det är svårt att förklara vad när jag inte vill nämna varken namn eller händelser här på bloggen.

Men stå ut och fråga gärna om du undrar över något =)

Likes

Comments