Att krama en liten ledsen. Att se in i gråtande ögon och försöka förklara något som jag egentligen inte fattar själv. Varför kan du inte få följa med mig hem? Att vinka när bilen åker iväg, ända tills den inte syns längre.

Älskade lilla hjärta, mamma kommer alltid tillbaka. Jag vet att du är för liten för att förstå hur länge det dröjer till nästa gång, och det gör ont i hela mig att se din förtvivlan och osäkerhet. Jag vill bara skita i allt politiskt korrekt jävla jämställdhetsskit och ta dig i famnen och springa hem!

Men jag biter ihop. Viskar i ditt öra "Älskade du, mamma kommer alltid tillbaka till dig". Stänger igen bildörren och vinkar när ni far.

Hoppas att du har det bra. Oroar mig för att du inte har det.

Vi ses imorgon!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Inuti känns problemet som en vall. Ibland en liten, som en jordhög bara. Ibland som en enorm vägg med befästningsverk och vaktposter.

Jag har tagit mig över alla hittills. Numer kommer kraftsamlingen som en ryggmärgsreflex. Det är som en enorm vattenmassa. Jag bygger upp den, men håller tillbaka tills den är tillräckligt stark. Inuti mig.

Jag har blivit bra på att prata "rätt" med mig själv. Att peppa, att ställa mig upp igen och igen. När jag släpper vattnet står ingen vall pall, jag blir en naturkraft inne i huvudet.

Så känns det. Det känns bra.

Nu kommer ännu en vall. Den har funnits ett tag men jag har lyckats flytta fram tidpunkten för när jag måste forcera den. Men nu närmar det sig.

Den här vallen är långt ifrån den största jag har mött. Inte heller den starkaste. Ganska medioker egentligen. Men nu är det ändå skillnad. Vattnet har börjat samlas så många gånger, men jag stoppar det. Jag vågar inte den här gången. Jag vet att jag kommer att samla så mycket vatten så att även den här vallen krossas till en lerig sörja. Jag vet att jag kommer att komma över.

Men den här gången känns det som om jag inte är tillräckligt stark för att klara av att stå pall när fördämningen släpper. Tänk om jag själv också krossas i vattenmassorna? Tänk om jag har blivit för stark för att komma ut på andra sidan och orka ställa mig upp?


Likes

Comments

Jag skulle kunna sluta när jag vill. Jag äter egentligen inte godis särskilt ofta. Bara vid speciella tillfällen - när jag ska mysa lite extra, eller har något att fira. Eller tycker synd om mig. Eller så passar jag på när jag ändå handlar.

Men jag vet att det är dåligt. Jag vet det på en rätt hög nivå, universitetsnivå liksom. Men det är ju intellektuellt. De intellektuella argumenten har inte en chans mot min otroliga övertalningsförmåga när jag väl är i affären. Eller strax utanför.

Fett är bra till exempel. Därför är jag ju så mycket mer hälsosam om jag köper en Schweizernöt än godisnappar. Och för att vara ekonomisk är det ju bra att köpa storpack. Kilopriset på en 200 g chokladkaka är galet mycket lägre än på en 100 g!

Men ibland blir det godisnappar. Det är så gott. Ska jag nu köpa något så onyttigt som godis, vilket jag sällan gör, så är det ju lika bra att njuta ordentligt!

Och jag kan ju köpa bara lite. Det blir inte så mycket socker faktiskt om jag bara köper lite. Men det ser så fånigt ut. Så det är bäst att ta lite till. Jag gör ju inte det här särskilt ofta, det är lika bra att unna sig rejält EN gång och sen ha ett längre uppehåll.

Efteråt kommer Det Dåliga Samvetet hand i hand med Blodsockerfall. Det ska jag komma ihåg till nästa gång. Jag ska inte köpa godis på länge nu! Det är dåligt både för hälsan och ekonomin.

Jag kan ju sluta när jag vill.


Idag har städat både toan och spisen för att väga upp det dåliga samvetet.

Likes

Comments

Var det verkligen så bra?

Grubbla tror jag det kallas. Kanske älta, men det låter dåligt. Jag hoppas att jag kommer någon vart.

Det som var, som jag ibland gråter över, hur bra var det? Gråter jag över hur jag drömde om att det skulle bli? Och det där med att jag måste dela upplevelsen med någon, det har jag funderat ett varv till på efter ett avsnitt av Sherlock. Ser jag tillbaka så har jag ju gjort det jag vill göra utan att vara beroende av att någon annan gör det. Börjat dansa. Tränat. Galopperat (okej, beroende av att hästen faktiskt galopperar men det brukade inte vara något problem). Pluggat. Jag har aldrig förstått det där rådet om att du ska skaffa dig en träningskompis för att komma igång med träningen - det tycker jag verkar mest krångligt. Jag är väl ingen jättefan av att samordna mig helt enkelt. Inte på fritiden.

Vad är det då jag vill dela med någon när jag påstår att jag vill dela livet? Bra fråga. Vardagen tror jag. Men uppenbarligen inte så mycket av den eftersom jag "kan själv".

Om jag fick önska, skulle jag då vilja ha tillbaka allt? Ja, ibland. Men oftast inte. Saker går inte att få ogjorda. Kanske förlåta, men inte glömma. Skulle det vara värt det? Vad är jag värd? Mer.

Hur bra kan något bli?

Likes

Comments

​Vem ska jag dela livet med? 

Nu kommer det ikapp. Det nya, så som det aldrig skulle bli. 

Jag ser frosten, de döda träden, det omkullfallna jakttornet och spåren efter vildsvin. Det här skulle vi ha pratat om. Funderat, diskuterat. Men nu är det bara jag som går här. Och funderar på vem jag ska dela mitt liv med. 

Tårarna kommer, som så ofta när det är tyst. Vilket i och för sig inte är särskilt ofta. Jag stannar en stund. Går vidare igen och fortsätter att fundera. Måste livet delas med någon? Räcker det inte med flera personer att umgås med? Hur stor procent av livet måste jag spendera icke-själv för att det ska räknas som att livet är delat? 

Jag älskar tvåsamhet. Så har jag "alltid" tänkt. Hela mitt vuxna liv har jag njutit av att höra ihop. Att vara nära och känna utan och innan. Nu ska jag lära mig att älska att vara själv. 

Så. Är en upplevelse lika mycket värd om jag upplever den ensam? Nej. Så känns det inte nu. Det har jag aldrig tänkt på. Om det bara är jag, ingen som går vid min sida, inte ens någon som läser en uppdatering, så känns upplevelsen tom. Förgäves känns väldigt starkt men det är faktiskt nära på. Hur blev det så? Jag som varit så mycket själv. 

Det här behöver jag ändra på. Jag behöver börja njuta och uppleva alldeles för min egen skull. Ibland utan att ens berätta för någon. Men det känns nästan lite väl...jag får ta det stegvis. 

Likes

Comments