Delfinen Olli simmade varje dag utanför en liten by vid Akabavikens strand i Egypten. Pojkarna i byn dök efter bläckfisk och en pojke blev anfallen av en haj. Ett stort fult ärr på låret var ett minne från händelsen.
Han blev räddad av Ollis mamma. Vi fick höra att hajar har väldig respekt för delfiner. När hajen såg delfinen komma, släppte de taget om pojken. Han klarade sig men haltade illa och det fula ärret efter hajens tänder.
Delfinen och pojken blev vänner och barnen i byn hjälptes åt att mata den med fisk. Delfinen fick så småningom en unge - "Olli", som också följde sin mamma och hälsade på. Men så dog Delfinmamman, men Olli fortsatte att komma och barnen hjälptes åt att ta hand om henne.
Vi besökte byn flera dagar och fick möjlighet att simma med Olli. Det var ganska stränga regler kring arrangemanget, för att ta så stor hänsyn som möjligt till Olli. Vi var försiktiga och lät Olli söka kontakt med oss. Till slut till och med lekte Olli med några av oss.
Byn, som var ganska fattig fick extra inkomster av detta. Barnen gjorde kamratband och sålde, pengarna gick till byns skola. De hade en liten kiosk, och om vi beställde något, sprang ett barn med full fart till affären och köpte det som beställts, (ingen lagerhållning alltså).
Patrik fick simma med Olli. Vid ett tillfälle simmade bara dom två tillsammans.  Olli höll sig strax snett före Patrik.
En gång fick vi tillåtelse att varaanska många i vattnet på en gång. Vi bildade en stor cirkel och Olli simmade in i den.
Patrik Blev mycket uppmärksammad av alla som var med och vi upplevde att han blev mera medveten och social. Hur mycket påverkan som Olli gav är svårt att avgöra.

Likes

Comments

Patrik är här 32 år, vi är i Israel och Egypten en äventyrsresor med många andra med syfte att få simma med delfiner. Vi hade hört och läst om delfiners positiva påverkan på människor att våga och vilja öppna sig. Delfiner har en altruistisk utstrålning, som gör att man känner sig fullkomligt accepterad och kärleksfullt mottagen.
Detta skulle säkert vara bra för både Patrik och oss.
Vi förberedda oss, gick på kurser och föreläsningar och hörde om erfarenheter av människors livsresor och hur de påverkats av sina möten med delfiner.
Vi gick också snorkel- och dykarkurs. Patrik lärde sig snorkla, men han fick inte tillåtelse att prova på dykning med utrustning, eftersom det kunde vara svårt för honom att förstå vikten av andningstekniken. Det blir direkt skador på lungorna om man håller andan även i små nivåändringar under vattnet.
Nu starten en ny spännande livsresa för oss med nya möten med oss själva och möten med intressanta människor.

Likes

Comments

Här är vi på cykelutflykt. Gummibåt är med eftersom vi säkert ska göra rast och bada vid någon sjö. Patrik tillvänster på bilden.
Patrik lärde sig cyklingens konst när han var fem år. Han och jag tränade, jag sprang efter och höll i pakethållaren och han trampade. Det gick fort men var ganska vingligt och till slut ganska tröttsamt för mig. Jag tyckte att vi skulle vila och fortsätta dagen efter. Patrik var arg och ville inte sluta, vi fortsatte en stund till. Då jag inte orkade längre skrek Patrik.
Jag tappade tålamodet och menade att nu fick han klara sig själv och gick in. När jag en stund senare tittade ut genom fönstret, cyklade han själv mycket vingligt men ändå.
Jag kan inte nog säga: "Det har lönat sig att kämpa"

Likes

Comments

Patrik öser med gruset på uppfarten till vårt hus. Det här är en typisk bild av honom. Genom åren har Patrik samlat tioöringar och har en stor burk full. Han placerar så många som får plats mellan tumme och pekfinger. Sedan släpper ha en och en med en otrolig, rasslade fart. Han släpper dem så att de bildar spiraler och andra former innan de landar i burken.
I skolan fick alla barnen träna på att trä plastpärlor på tråd. Detta var svårt för flera av barnen. De behövde träna sin finmotorik. Men inte Patrik, som trädde långa band med en väldig fart.
Alla skulle göra lika. Jag förstår Patriks frustration inför denna meningslösa syssla.
Nu vill jag inte vara negativ till skolan. Jag förstår att man gjorde så gott man kunde efter den kunskap som fanns då.
Jag ville att skolan skulle se till Patriks förmågor. Jag fick ofta höra att jag måste förstå att Patrik är utvecklingsstörd. Man menade att jag inte ville acceptera det.

Likes

Comments

Jag  var med Patrik i skolan, vilket gjorde att han blev lugnare och jobbade på med sina uppgifter. Tidigare hände det att han varit hysterisk, skrikit och slängt saker omkring sig.
Flera gånger fick jag hämta honom. Lärarna klarade inte ax honom. Han hade en elevassistent, som också ansvarade för en pojke,som Patrik var rädd för. Den pojken kunde ge sig på de andra och tom. bitas ibland.
Patrik blev tryggare när jag fanns med. Men lärarna var nog inte glada att ha mig med.
Omsorgsstyrelsen, som hörde under landstinget ansvarade för särskolorna på den tiden.  Numera ligger även den verksamheten i kommunernas regi.
Rektorn för länets särskolor kom från Omsorgsstyrelsen.
Vi samlades till elevvårdsmöte för Patrik. Skolan menade att det var helt onödigt att jag var med i skolan. Det gick så bra för Patrik och han var lugn och fin.
Rektorn var en klok man. Han förstod Patriks lugn. Jag hans mamma var med och det var bra för Patrik.

Likes

Comments

Detta är den krets som Patrik växte upp i. Jag läste journalen och bedömningen om Patrik då han var 8 år och jag blev chockad. Jag har skrivit om det tidigare.
Utvecklingsmässigt menade man att han var på en tvåårings nivå.
Som tvååring är man för liten att vara från sin mamma - menade jag - han har rätt till skolgång. Därför krävde jag att få vara med honom i skolan som elevassistent. Det blev förstås protester, åsikten var ju att jag inte var lämplig och bra för Patrik. Mammor till barn med autism ansågs som känslokalla på den tiden.
Jag gav mig inte, alltså blev jag Patriks assistent. För mina barn hemma blev en barnflicka anställd. Jag fick ingen lön, men kommunen betalade lön till henne som såg efter syskonen. Detta blev en bra lösning.

Likes

Comments

Idag har vi jobbat i trädgården hela dagen. Vi bor tillsammans med Patrik i en fin skogsglänta.

Likes

Comments

Den här veckan har det varit mycket att göra, Även för Patrik. Båten är på land. Masten ska tas ner och placeras på båten som en ås för de tunga presenningar som ska täcka den över vintern. Vi har god hjälp av Patrik, som är ganska stark.
Det har blivit en årlig rutin att göra höstens sysslor. Patrik har varit med under många år och vet precis hur drt ska göras. Det blir ett fint teamwork.
Kan man bara visa praktiskt hur det ska göras. Han har svårare att förstå språket.

Likes

Comments

Vi vistades ofta i naturen, plockade bär, promenader, fiskade, grillade. Jag märkte Patriks otroliga lokalsinne, när bara han och jag var ute för att plockade bär.
Jag har oftast gått tillsammans med andra i skogen och inte tänkt på att ha egen kontroll på hur och vart jag är. Den här gången var vi helt koncentrerade på bären vi plockade. När Patrik och jag skulle vända tillbaka till bilen kom vi bara djupare in i skogen. Vi var vilsna.
Då fanns inga mobiler och ingen hjälp. Till slut sa jag till Patrik: "Nu går vi till bilen". Han vände, tog ledningen och snart märkte jag att vi var på rätt väg.
Med denna nya erfarenhet om Patriks  kunnande, fick han gå före, när det var dax att vända hemåt igen efter våra skogsutflykter. Det kändes tryggt att ha honom med sig.

Likes

Comments

Patrik var på barnpsyk några vecko i 5-års ålder. Vi blev inte klokare efter det, men läkarna började nämna autism.
Tidigare var Patrik smal och åt nog ganska normalt, men efter vistelsen på barnpsyk började han äta hejdlöst och han ökade i vikt. Detta är fortfarande ett stort problem. Vi måste hjälpa honom att begränsa hur mycket han äter.
Jag sökte litteratur och äntligen började det stämma. Jag fick läsa om andra barns beteende som liknade Patriks.
Diagnosen autism sattes första gången i början av 1900-talet.
Jag tror inte att autism beror på vaccinationer. En australiensk läkare har forskat om detta och menar att det finns ett samband. Hon menar att autism inte fanns innan vaccinationerna började.
Jag har inte den kunskapen, men tidigare placerades de som man då kallades " efterblivna eller idioter" på institutioner. Diagnosen autism fanns helt enkelt inte.
Många kunde dock leva kvar i sin miljö, särskilt o. man bodde på landet. Det fanns säkert uppgifter som passade.

Likes

Comments