View tracker

Idag var sista mötet med gruppen för anhöriga till missbrukare. Känns riktigt tråkigt för jag har verkligen sett fram emot att få träffa alla varje vecka, man blir så peppad med fina ord och "verktyg" som gör att man orkar kämpa vidare. Jag kände mig stark och positiv när jag gick därifrån och det kändes skönt. Tills nu. Jag har slutat ringa pappa men så tänkte jag att jag kunde ringa idag för att de vart en bra dag men det ångrar jag nu. Vi började bråka för att jag sa ifrån. Nej jag vill inte höra om massa kriminella saker och knark varenda jävla gång vi pratar. Jag är trött på det så jag sa ifrån ännu en gång och det var då allt började... Han påstår att jag aldrig har vart ett stöd för honom för att jag tydligen bara har skällt på honom i alla år och när han berättar om samma historier hur många gånger som helst så tröttnar jag och säger att jag redan hört det men det får man tydligen inte säga för då är jag elak mot honom för att han inte kan hjälpa att han glömt av vad han sagt. Nej det kanske han inte kan hjälpa för stunden men om han inte hade knarkat sönder sin hjärna så hade det inte vart så, så jo det kan han faktiskt hjälpa och nej det är inte mitt fel att han är som han är. Men det är jag som är elak som aldrig vart ett stöd för honom, ja så är det. Enligt honom iaf. Hur jävla roligt är det att höra när man ställt upp på ALLT han bett mig om i alla jävla år. Just nu gråter jag för jag orkar inte mer just nu. Fan!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja idag är en sån dag som jag bara är jävligt arg, irriterad och ledsen på allt och alla ungefär. Inga konstiga känslor egentligen när man drar i "trådar" som legat och pyrt i så många år, någon gång måste dom ut. Jag skulle vilja ha en boxningssäck som jag kan sparka och slå på eller stå i skogen och skrika tills jag inte orkar skrika mer. Vet inte om det hjälper men det hade nog lindrat för stunden i alla fall.

Jag orkar inte vara alla till lags hela tiden, jag vill bara få vara mig själv, vara ifred och göra mina val utan att någon ska lägga sig i och ifrågasätta eller "rätta" mig om jag gör misstag. Snäll låt mig bara va, ska det vara så jävla svårt?!

Likes

Comments

View tracker

Jag sitter just nu och kollar på filmen "Mitt liv som hund" på tv. Den får mig att tänka tillbaka på mina helger hos pappa när jag var liten, den var en utav få filmer som jag ofta kollade på hemma hos pappa (jag hade några få filmer som jag varierade med vilket jag var nöjd över) .

På fredagarna brukade vi alltid kolla på "Fångarna på fortet" (dom perioder som det gick på tv iaf) så just "Fångarna på fortet" ger mig fortfarande en sån där härlig fredagskänsla. Till middag åt vi nästan alltid pizza och på kvällen blev det chips. Helt enkelt fredagsmys som hos de flesta familjer förutom att min pappa gick in till köket och rökte hasch för att kunna varva ner och kolla på film med mig på sex år. På lördagarna var jag och pappa oftast hemma hos min faster och min kusin som är två år yngre än mig. Vi brukade spela spel tillsammans eller bada om det var sommar. Ibland gick jag och pappa till biblioteket efteråt och lånade filmerna "Teskedsgumman", "Från A till Ö", "Fem myror är fler än fyra elefanter" eller "Trolltider", det är verkligen nostalgi för mig nu. Till middag åt vi antingen Köttbullar och potatismos eller hamburgare på stans bästa  gatukök. Söndagarna brukade jag och pappa spela tv-spel tillsammans, kolla färdigt på de filmer vi inte hann se färdigt dagen innan, alltså så hade vi oftast mysiga söndagar tillsammans där vi inte gjorde så speciellt  mycket innan det var dags för mig att åka hem till mamma igen. När jag tänker tillbaka på det såhär nu i efterhand så inser jag att mina helger hos pappa såg nästan precis likadana ut varje gång, den enda skillnaden var egentligen vilken mat vi skulle äta eller om vi skulle hälsa på någon annan än min faster. Men helt ärligt så är mina helger hos pappa för det mesta fina barndomsminnen med honom som jag saknar så fruktansvärt mycket. Då var det inte så komplicerat som det är nu och jag behövde inte ta lika stort ansvar för honom och drogerna som jag fick göra senare i livet och som jag till viss del fortfarande gör än idag.

Jag minns en gång för inte så längesen som min pappa berättade för mig att jag hade gjort en skylt på dörren från köket som skulle betyda "rökning förbjuden". Ja jag som sexåring menade ju såklart att pappa inte fick röka cigaretter någon annanstans än köket. Men min missbrukande pappa tyckte att skyltarna var perfekt för då visste han att han kunde sitta i köket själv och röka sitt jävla hasch ifred för att jag aldrig skulle sätta min fot i köket när han rökade. När pappa berättade detta för mig för något år sen så skrattade han och sa "ja det var ju perfekt att få röka hasch ifred". Den kommentaren förväntar man sig verkligen inte utav sin pappa men jag kan inte heller säga att jag blev speciellt förvånad.

Likes

Comments

Jag är stolt över mig själv för att jag vågade ta ett steg som jag såå länge velat göra men aldrig vågat. Jag har börjat gå i en grupp för anhöriga till missbrukare. Innan har jag alltid tänkt "jag vill inte ta upp en plats i en sån grupp för det finns dom som har det värre än mig..." vilket är en vanlig tanke som kan uppstå.

Vi är fem stycken med mig i gruppen. Vi sitter i en ring med två som jobbar på det stället där vi går och pratar om allt. Varje vecka får varje person berätta hur veckan varit, om veckan har vart bra, dålig eller om det kanske har hänt något speciellt, något positivt eller negativt? Jag kan säga att människorna i gruppen är helt fantastiska! Alla ger varandra såå mycket stöd, peppar varandra och man märker hur alla verkligen bryr sig om varandra. Varje vecka är det lika spännande att få veta hur dom andra haft det, om dom lyckats med det dom tänkt göra m.m. Jag tänker ofta på hur dom har det hemma hos sig nu, speciellt när jag sitter hemma själv på kvällarna, det är då tankarna börjar snurra.

Men förra gången när jag var på väg hem så slog tankarna mig och ångesten började smyga sig på... Hur kommer det bli när mötena är färdiga? Jag vet att dom inte kommer vara förevigt men jag kan heller inte tänka mig att sluta gå dit. Dom blir ju nästan som en extra familj.

Likes

Comments

Vem är jag? Jag är en 22 årig tjej som bor i en liten stad. Jag bor själv i en egen lägenhet och jobbar heltid. Min familj och mina vänner är en riktigt stor del i mitt liv, dom har ställt upp i vått och torrt när man själv inte orkat kämpa. Jag har hamnat i en depression med mycket ångest. Det kom lite som en chock från ingenstans en helt vanlig dag. Men innerst inne så visste nog både jag och många i min närhet att den dagen skulle komma någon gång då jag har en väldigt "tung ryggsäck" eftersom jag i hela mitt liv fått vara "en mamma åt min egen pappa". Min mamma har uppfostrat mig men jag har alltid haft kontakt med pappa (vi pratar i telefon varje dag) och även bott hos honom varannan helg när jag var liten tills jag gick i klass 4 och sa till mamma att jag inte ville vara hos pappa på helgerna längre, det blev helt enkelt för jobbigt. Man visste aldrig vad man skulle kunna vänta sig när man kom dit. Nej min mamma lämnade mig aldrig där fören hon visste att han var helt okej, såklart!

Min pappa började ta droger och dricka alkohol när han var ca 11-13 år och håller fortfarande på med droger än idag, han är nu 44 år. Hans kropp är helt slut, hjärtproblem, levern funkar inte och en hel del annat som t.ex hepatit m.m.

När mina föräldrar träffades så märkte inte min mamma att pappa var en missbrukare, han smög en hel del för att inte visa det vilket dom flesta missbrukare är väldigt duktiga på att dölja. Men när jag var tre år gammal så började det märkas mer och mer, det spårade helt enkelt ur och mamma orkade inte mer och hon var tvungen att tänka på mitt bästa så hon slängde ut honom. Han fick då en slags psykos (pga drogerna) så han blev jätteaggressiv och slog ut rutorna hemma hos oss där jag låg och sov. Mamma fick ringa på hjälp från min morfar, farmor, farfar och en gemensam vän till mamma och pappa. Jag har bara svaga minnen från den natten vilket antagligen är väldigt tur. Jag menar vilken treåring ska behöva vakna av att rutorna krossas av sin egen pappa? Absolut ingen!!

Jag har nog alltid förträngt mycket för att inte visa mig svag utåt så alla som träffar mig ser bara mitt glada jag för att man vill dölja hur man egentligen mår men tillslut så orkar man inte det utan då kommer allt på en gång och det är här jag står idag. Jag orkade inte mer så allt kom på en gång. Rejäla ångestattacker.

Likes

Comments

Hej! Jag har alltid velat ha en blogg där jag ska kunna skriva av mig om min så kallade "tunga ryggsäck" som en del så fint kallar det. Jag valde att göra bloggen anonym eftersom jag bor i en liten stad där alla känner alla och vitsen med bloggen är ju att  jag ska kunna skriva precis vad jag vill utan att någon som man träffar ska kunna döma mig, min pappa eller tänka "där är hon som har en pappa som knarkar". Ja det är ju iförsig sant, jag har en pappa som knarkar och är en nykter alkoholist. När han blev nykter för ca 5 år sen så tänkte nog alla i vår omgivning "åh vad skönt att han äntligen slutat dricka alkohol" men det blev också en skräck för mig. Hur mycket skulle han knarka nu? Skulle han bli annorlunda? Vem är han utan alkohol? För helt ärligt så känner inte jag min pappa som drogfri, jag vet inte hur han är som person utan droger eller alkohol i kroppen.

Likes

Comments