Det har nu gått en tid sen jag lämnade Huddinge sjukhus. Hur länge vet jag inte. Jag tappar dagar. Jag tappar datum. Jag tappar känslor. Jag har förlorat det sista jag hade av mig själv. Men vem var jag?

Det finns dagar då jag inte vill leva. Idag är en sådan. Frågor i mitt huvud dyker upp. Varför måste jag finnas? Det finns inget här ute för mig att existera för. Vilka barn behöver en förälder som inte kan ge kärlek eller finnas där när de behöver den som mest.

Jag hade mitt första möte på Affektiva Ångestprogrammet igår. Fick träffa en underbar läkare. Han såg på mig med andra ögon än vad de flesta läkare gjort den senaste tiden, jag har träffat många läkare under tiden jag har legat inlagd och efter. De flesta har inte sett mig som människa. Utan något problem de försöker bota. Han ska se till att jag får KBTbehandling. Dock 6 mån väntetid. Under den tiden ska vi ses en gång i veckan. Jag har en sån djup depression att han som läkare inte tänker släppa mig under tiden. För första gången kändes det som att någon lyssnade.

Det finns dagar då jag är glad. Jag fejkar. Jag orkar inte känna efter hur jag egentligen mår. Jag står ständigt på ångestdämpande. Jag har en antidepressivmedicin som inte riktigt fungerar. Den borde ha gett en effekt som gör att jag kommer upp till ytan. Förmodligen tar jag inte upp hela dosen pga min operation. Han satte därför in en tlll. Jag vet att jag behöver dessa mediciner men jag vill inte stoppa i mig massa kemiska substanser. Men gör det för att orka kliva ur sängen.

Han ställde en del frågor igår. Jobbiga att svara på. En del sa jag att jag inte orkar svara på. Men han gav mig tid och gick tillbaka tlll dessa frågor. "ja jag vill leva. Men inte detta liv jag lever nu" jag vet inget annat liv att leva så jag måste. Tänk dig att du sitter fast. Du kommer inte loss. Det finns verktyg för att komma loss. I en låda några meter ifrån dig ligger dem. Men du är så slut i din kropp av allt kämpande att komma loss att din kropp inte orkar mer. Jag behöver hitta dessa verktyg för att komma loss och hitta andra mönster att tänka i.

Jag måste ge det tid. Tid att läka. Tid att komma tillbaka. Tid att reflektera. Men klockan går. Jag lever efter klockan idag. Den jagar mig. Sätter jag inte upp mål för dagen med hjälp av tiden skulle jag ligga i sängen hela dagarna. Så tid är tydligen det enda jag har.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tiden på M78 har varit svår. Den har varit ensam. Den har varit ett helvete. Den har varit skön. Den har varit läskig. Det är blandade känslor jag nu måste lära mig att vilja leva. Meningen med livet finns inte.

Jag inser att jag är sjuk. Hjärnan kollapsade och kroppen stängde av. Jag måste börja om från början. Saker som att ta mig in i duschen kan ta en dag. Jag glömmer vilken dag det är. Datum är ett minne blott. Jag vet att jag legat inlagd under september. Jag har en krisplan upprättad på psyk med mig hem. Där står det vad jag ska göra när jag inte vill leva längre. Skogen och hundar är min räddning. Jag kan ta dem och ut i skogen och andas min ångest. Ångest jag kan vakna med. Känna att jag stryps. Försöker få luft. Tårar som rinner. Fingrar som sticks. Armar som inte är med. Kropp som trycka neråt.

Jag har fått en diagnos. Recidiverad depression, svår episod utan psykotiska symptom. F332. En siffra hos socialstyrelsen.

En vecka efter utskrivning har jag en tid hos psykjouren. Jag ska visa upp mina mediciner och mig själv. De ställer frågor. Jag svarar ärligt. Jag vill fortfarande inte leva. Jag vet ju inte hur jag ska leva. Jag blir fortsatt sjukskriven med ännu mer mediciner.

En fråga av många jag får "Susanna hör du röster?" Nej. Men jag har en röst jag hör, varje dag. Den upprepas. "du är en vidrig människa Susanna, vidrig" det är en människa som stod mig nära som för en tid sedan sa det till mig. Jag älskade denna människa väldigt mycket. Jag gör fortfarande. Men människan vill inte ha med mig att göra längre.. Jag önskade dock att människan skulle funnits vid min sida just nu.

Jag har ingen kontakt med mina syskon längre. De tog avstånd från mig i vintras. Det gör ont. Ibland behöver man sin familj. Men det är så det är. Jag vet dock att jag har min mamma. Utan henne hade jag inte levt idag. Jag har bara en förälder i livet. Jag vet vad mina syskon tycker om det. Jag vet vad de tycker om mig.

Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte när jag var mig själv sist. Det är många år sen. Jag försökte iaf vara någon jag trodde jag kunde vara. 

Likes

Comments

Efter fyra veckors förvaring skrivs jag ut. Till vadå? Jag har under dessa fyra veckor varit på ett möte med Socialtjänsten. Jag går under betäckningen hemlös. Både psyk och socialtjänsten anser att det jag blivit erbjuden, härbärge är ett bra alternativ. "Jag ska alltså bo med mina två barn på ett härbärge när jag fyra veckor tidigare valt att avsluta mitt liv?" Nej. Socialtjänsten anser att Anders ska ta fullt ansvar för barnen medans jag bor där. Redan här börjar mina tankar igen. Vilka tabletter och vilken dos behöver jag svälja för att dö snabbt. Jag googlar.

Innan utskrivningen får jag äntligen träffa en kurator. Tsunamin sköljde över mig och jag skrek ut min ångest och rädsla. Det finns inget för mig där ute mer. Samtalet tar en timma. Han säger att han ska bara titta en sak och går iväg. Tillbaka kommer läkaren. De anser att jag fortfarande är självmordsbenägen. Utskrivningen stoppas och jag får en TG2. Jag får röra mig på avd. Thats it. Jag får inte gå ut och röka. Inte handla en kaffe. Inget. Jag är verkligen inlåst.

Detta är mitt värsta dygn på denna avd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. De andra som får röka eller gå ut blir mina fiender. I tysthet. Jag väljer att inte visa mina känslor. Stänga av är jag bra på. Gjort det de senaste fyra åren. I fyra år har jag gråtit i tysthet inombords. Jag har gått till jobbet fastän jag avskytt det. Jag har avskytt livet. Jag har klistrat på ett leende. Spelat ett spel. Vaknat med ångest. Googlat självmord. Som tur är har ingen märkt hur jag mår.

"Vi skickar en remiss till Affektiva ångestprogrammet här på Huddinge åt dig." Utskrivning! Väskorna är packade. Hjärtat bultar. Jag vet inte vad som kommer hända där ute. Men de anser mig vara frisk nog att klara mig själv. Mediciner skrivs ut. Med restriktioner. Får mina papper, sjukskrivning och medicinlista.

"Lycka tlll nu Susanna" dörren till M78 stängs bakom mig. Jag är fri. Fri att göra vad jag vill. Ingen kan hindra mig från att avsluta mitt liv nu. Äntligen.

Stella är hos mormor. Bestämmer mig för att åka dit. Mötet med Stella på Brommaplan får mig att inse att anledningen till att jag lever är mina barn. Mina barn är mitt allt. Jag måste bara inse att de behöver sin mamma. Som jag behöver min.


Likes

Comments

Infektionen i min kropp släpper inte taget. Jag har hög feber och skötarna tar tempen var fjärde timma under dagen. Med Alvedon i kroppen står jag på benen. Nattpersonalen går in tlll alla patienter några gånger under natten för att kolla tlll oss. Varje natt. Det bestäms att jag ska tempas varannan timma under denna natt pga hög feber. Jag sover med hjälp av piller. Kemisk sömn. Denna natt vaknar jag av att jag hör en röst "men jag säger ju det" långt bort i dimman känner jag även händer som tar på mig. Halsen. Nacken. Pannan. Kinderna. Jag vaknar till och ser en hand framför ansiktet. Panik. Vad händer? Somnar snabbt om.

Runt lunch kommer jag på vad som skedde under natten och frågar dagpersonalen. Tydligen hade min temp gått ner till 35.9 rätt snabbt. De hade tempat mig med två olika tempar. Båda visade samma. Sjuksköterskan trodde dock inte på skötaren att det var så. Hon höll handen framför ansiktet för att se att jag andades. Tyvärr gör jag det.

Mina antidepressiva ger inte den effekten som läkaren hade hoppats på. Hon sätter in Quetiapin tillsammans med mina Ecitalopram. Det ska ge bättre effekt med mina antidepressiva. Detta sker på fredagen. Lördagen och söndagen är som att en helt ny värld öppnas. Jag är glad. Skrattar. Matlusten är tillbaka. Tjoho. Jag skulle kunnat dansa samba i Rio hela helgen. Målat om avdelningen eller sprungit maran. Jag blev manisk.

Jag får två tabletter tillsammans med två depotabletter av denna.

Måndag morgon. Jag vet inte vart jag är. Paniken i mig är obeskrivlig. Vart fan är jag? Jag smyger ut i korridoren. Där sitter H och L. Vilka är det? Och vilka är människorna i sjukhuskläder? Mina ögon är uppspärrade som tefat. Jag blir misstänksam. H börjar prata med mig. Jag känner igen hennes röst. Men jag vet inte vem hon är. Hon berättar att jag är inlagd på psyket. Jag frågar vart mina barn är. Har Anders satt mig här? Vi går ut och röker. Jag är rökare. Sen när? Jag följer H och gör som hon säger. Sjuksköterskan kommer med medicinen. Jag vet inte vem hon är. I min hjärna är jag tillbaka nånstans runt 2012. Runt middagstid börjar saker komma tillbaka. Jag börjar bli Sanna igen.

De ger mig samma medicin på kvällen igen. Tisdag morgon. Vart är jag? Samma könsla. Samma panik. Jag ser mig i spegeln. Mina läppar har svullnat. Jag är blond. Hur gick det till? Snälla ta bort skiten. Jag vill kräkas ut medicinen. Ge mig mitt liv åter. Följer H. Samma procedur som dagen innan. Medicinen sätts ut. Får bara mina piller för kemisk sömn på kvällen.

Vaknar på onsdagen. Ser mig i spegeln. Ser på H. Jag fylls av lättnad. Jag vet vart jag är.

Men vem är jag?


Likes

Comments

Jag ligger i min säng. Den är renbäddad. Man får bädda rent själv. Jag har kommit min rumskamrat lite inpå livet. Vi har pratat. Skrattat. Ja, skrattat. Även när man mår dåligt kan man skratta. Gråtit. Delat med oss av våra liv. Öden. Tragedier. Liv och död. Båda är vi här för samma orsak men har inte vandrat på samma stig. Hennes närvaro i rummet gör att jag kan slappna av lite.

En vecka har gått. Jag har inte fått den hjälp jag trodde jag skulle få. Varken psykolog eller en kurator att prata med. De jobbar inte så uppe på en sådan här avdelning. Jag förstår att det enda de gör här är att dela ut mediciner och be oss andas i cirklar när ångesten äter upp oss. Efter att jag försökt andas i cirklar, kvadrater, rektanglar och fuckin trianglar bryter jag ihop. Jag gråter hejdlöst. De har satt in antidepressiva på mig. Samt ångestdämpande vid behov. Jag får några piller. Efter en stund kickar de in. Tårarna rinner inte längre och längtan efter döden klingar av.

Vi är ett litet gäng rökare som umgås dagligen. Det är som Big Brother fast uppe på psyk. Små problem kan bli enorma här. Som att de har tider då kaffet står framme. De bestämmer när vi får dricka kaffe. De bestämmer när vi får röka. Det sägs att rutiner är bra. Säg det tlll en deppig rökare!

En av oss, H blir sjuk. Hon hostar blod tillslut. Det tas ett beslut att hon ska flyttas till infektion. Men NEJ. Ta inte ifrån mig den enda jag litar på just nu. Den som förstår mig. Hur jag mår. Den som får mig att vilja kliva ur sängen på morgonen. Hon som får livet här uppe att fortgå. Ännu en förlust i livet.

Jag skickas hem på permission. Sova en natt utanför den låsta avdelningen. Livrädd. Efter ett läkarsamtal där man får i detalj berätta vad man tänker göra under en permis bestäms det att jag får 24h. Jag får även lova läkaren att inte försöka ta livet av mig. Men hur kan man lova någon det när man bara vill dö. Åker till barnen. Inser att jag längtat ofantligt efter dessa två individer. Kärleken svämmar över när jag möter dem i hallen hos A och J. Men något i mig fattas. Känslan att de behöver mig. Hjärnan förstår inte men hjärtat brister. Men inser oxå att jag är långt ifrån redo att skrivas ut. Jag är fortfarande en grönsak i huvudet.

En lördag. Datum minns jag inte. Numera är alla dagar likadana. Jag har själv blivit sjuk. Feber och frossa. Ont i hela kroppen. Men det är soligt och varmt ute. H har fått komma ut. Vi är ett gäng som sitter vid ett bord och bänkar under några träd. Vi kan sitta i tischa och solen värmer oss. Vi har kaffe och bulle med oss. Pratar om alla roliga saker som sker på avd för H som snart kommer tillbaka tlll oss. Första gången på länge njuter jag. Trots att kroppen kämpar med feber. Jag tror tom vi skrattar från hjärtat. Jag blundar och känner vinden i mitt ansikte. Stänger av ljuden rum omkring. Drar ett djupt andetag. En perfekt dag.. Nu kan jag dö.

Det finns inga perfekta dagar att dö på.

Likes

Comments

Jag står i "slussen" Entrén mellan dörren till avdelningen och dörren till friheten. Det är varmt och doftar mat. Ser skor som står på skoställ. Alla med skosnören. Tittar ner på mina skor. Inga snören.

Det enda jag har med mig är min handväska. Innan jag kliver genom den låsta dörren tlll avdelningen ska jag ha ett inskrivningssamtal med läkare, överläkare, sjuksköterska och en skötare. På en dörr i slussen står det samtalsrum. Jag vet inte vad som kommer hända.

Min väska synas. Pincett, skärp, hårband, nyckelsnöre samt speglar tas ifrån mig. Mobilladdare och mina hörlurar, likaså mina kosttillskott. Allt som jag eller någon annan kan skada sig med stoppas i en påse. Klisterlappar med mitt personnummer och namn samt vilken avd jag tillhör är redan förberedda.

Överläkaren studerar mig under samtalet. Håller sig i bakgrunden. Jag får berätta varför jag hamnat där jag är. År av sorg och smärta väller ur mig som en vulkan får sitt utbrott. Allt jag tryck undan och känt kommer fram. Samtalet tar en kvart, ungefär. "har du fortfarande tankar på att ta ditt liv?" avslutar överläkaren samtalet med. Min hjärna vill fly men min kropp kan inte röra sig. "Nej" svarar jag, fastän jag vet att jag vill bara bort.

De sätter en TG5 på mig. Tillsynsgrad 5. Betyder att jag får röra mig fritt på sjukhusområdet en timma i taget. Jag måste alltså komma upp tlll avd igen efter en timma och visa upp mig för att sen gå ut igen.

Där sitter han. Martin. Han har varit och hämtat en väska med kläder till mig hos mamma och kommit för att lämna. Personal har synat väskan. Några saker plockade de bort. Han får inte vara kvar. Det är inte besökstider. Kram och hejdå. Gå inte. Ta mig med.

En sköterska visar mig mitt rum och säng. Jag blir 3:2. I samma rum ligger mumin. Jag får dela rum med en tjej från Finland. Jag som verkligen älskar finlandssvenska.

Jag tar mig till en av toaletterna. Inser att det finns inga duschslangar eller några duschdraperi. Hur ska jag kunna duscha? Skruvar på vattnet, det sprutar ut vatten där slangen i duschen ska sitta. Är det så man duschar här? Sitta under den? Nej. Du får be om en slang varje gång du ska duscha. Du kan hänga dig eller strypa dig med den annars.

"Har du ätit?" inser att klockan hunnit bli efter 13. Ätit? Minns inte när jag åt sist. Får ett par uppvärmda pannkakor. Det var tydligen lunchen. Det smakar gummi med hårda kanter. Tar en tugga men ger snabbt upp. Vatten dricks ur pappmuggar. Likaså kaffet som gud glömde. Drack det ändå varje dag. Bara det kan få en att bli galen. Men så är jag ju inlåst på psyk. Så det var lixom okej att avsky.

Utforskar avdelningen. Finns ett dagrum. Med tv. Där inne sitter folk. Det känns som inlåsta djur. Som ett zoo. Några reser sig. Dags att röka. Varje halv, varje timma Mellan 6.30-21.00 får man gå ut. Annars är det avdelningen som gäller. Jag går med skaran som ska röka. Där hittar man alltid någon att prata med. Där fanns någon som för alltid kommer att vara den människa som vet vad man pratar om. Vad man känner. Hur man mår. Älskade H.

Allt går i slowmotion på avdelningen. Det är meningen att jag nu ska vara där för att landa i allt. Första natten var hemsk. Rädd. Ensam. Inlåst och ingen aning om vad som komma skall. Tårarna rinner men jag somnar.

Fredag. Andra dagen in i september. Min chef kommer efter jobbet. Hon säger att jag ska ta en vecka nu och bara vara. Jag tänker "en vecka? Jävla kärring är du inte klok. Glöm" En vecka blev fyra veckor.

Skosnören kan du oxå ta livet av dig med. Därför står skorna i slussen. Man får ta på sig skorna med snören när man ska ut. Jag tittar på träden. Kan man hänga sig med skosnören i ett träd i skogen? Just ja. Jag har inga skor med snören. Tar en cigg ist och en klunk av rävgiftet och andas lite frihet.



Likes

Comments

Varför frågar de mig om jag har några barn? Ja. Två. I ambulansen. I akutrummet. Vad har mina barn med detta att göra? De behöver inte en mamma som mig. Som inte kan ge dem något. Tak över huvudet. Kärlek. Förutsättningar. Inget. Snälla låt mig dö. Ångesten äter upp mig i detta läge. Jag ligger på en brits på övervak. De har ringt psykjouren. Till vilken nytta?

Jag behöver gå på toaletten. Inte ens det får jag göra själv. Utanför dörren står en sköterska. Jag får inte låsa dörren. Tittar mig omkring. Ännu en toalett på ett nytt sjukhus.

Trots att jag är omgiven av människor som jobbar på sjukhuset som tittar tlll mig då och då känner jag mig så ensam. Telefonen. Jag kommer. Orden från Lina får mitt hjärta att sprängas i bitar. Tårarna rinner. Jag är inte ensam. Hon finns där.

Jag vågar egentligen inte möta hennes blick. Jag skäms. Men från dagen vi träffades första gången har vi varit ärliga mot varandra. Jag tror att hon ska vara arg på mig. Jag är arg på mig själv. Jag misslyckades och är kvar i livet. Men hon är inte arg. Hon är bara Lina. Min bästa Lina. Hon tar min hand och lugnet infinner sig inom mig.

Jag är röksugen. Vill röka. Psyk är på väg ner. Lina frågar om det är ok att vi går och röker. Jag hör henne fråga om det satt något LPT på mig. Senare kommer jag att lära mig vad det innebär. Lagen om psykisk tvångsvård.

Mannen från psyk kommer. Varför vi hade det samtalet har jag ingen aning om. Eller, jag minns inte.

Flyttas tlll MAVA. Övervakas under natten till torsdagen. Där frågar de igen. Om jag har några barn och vart barnen är. Hon talar om för mig att en orosanmälan till Soc har gjorts. Mitt hjärta som redan är trasigt stannar upp. Kommer soc ta mina barn nu?

Jag sover knappt den natten. Tårarna rinner mellan varven. Tillslut somnar jag. Vaknar. Vilsen. Ångesten slår till. Jag får ingen luft. Ångest att jag lever. Varför hör ingen mig? Jag orkar inte leva mer. Jag gråter i kudden och upprepar "snälla låt mig försvinna" 

På morgonen kommer ytterligare psyk ner. De vill lägga in mig. Jag är så trött och det känns som om hjärnan har kollapsat. Jag tar emot hjälpen de erbjuder och får veta att jag kommer flyttas till Huddinge sjukhus. Det har blivit 1:a september. Jag väljer att själv promenera över tlll psykakuten där transport till Huddinge kommer ske. Jag överväger att vända om. Många gånger. Men regnet piskar och jag är trött. Känner mig som en urvriden gammal disktrasa.

Transport till Huddinge. Ännu ett nytt sjukhus. Chauffören har i uppgift att lämna över mig på rätt avdelning. Han trycker på 7:an. Jag har ingen aning om vart jag ska. Vem jag är. Jag har tappat mig själv.

En stor dörr med frostat glas och en ringklocka för att släppas in. Det finns inga dörrhandtag. På skylten läser jag "Specialistmottagningen psykiatri" Han ringer på klockan och och en kvinna öppnar. Hon har en skylt på sig där det står Skötare på.

"Hej Susanna, välkommen till M78"


Likes

Comments

Onsdag 31/8

Några timmar tidigare hade jag varit i den lägenheten jag trodde var mitt och barnens hem med mannen jag trodde jag visste vem han var. Jag visste inte ett smack. Saker hade uppdagats tidigare i veckan, som att han var en alkoholist. Jag ställde honom mot väggen med det. Han valde alkoholen ist för oss och bad mig flytta ut. Omedelbart!

Lämnade lägenheten efter ett bråk. Förvirrad och längtade efter barnen satt jag i två timmar på tvärbanans hållplats där vi bodde. Smsade och frågade om jag fick komma över och träffa barnen. Det gick inte. De var upptagna med annat. I min hjärna var det som att jag inte behövdes mer. Han behövde mig inte. Barnen behövde mig inte. Meningen med livet rann ur mig.

Min bästa vän ringde. Jag svarade inte. Jag vet att hon hade övertalat mig. Jag ville inte. Jag var klar. Jag hade gjort slut med mig själv. Med livet. Barnen hade det bra hos A och J. Jag kände att det var dags att låta J ta över. Hon är fantistisk på många sätt och jag vet att barnen älskar henne, hon älskar dem. Det har jag sett.

Den känslan. Den inre frid jag fick går inte att beskriva. Jag var helt likgiltig. Men samtidigt släppte allt inom mig.

Tog mig hem tlll mamma. När jag kliver in genom dörren och stänger den frågar hon direkt vad det är? "Susanna jag känner av dina energier" jag nekade. Det är inget. Jag hade inga känslor kvar. Klädde av mig och gick direkt till lådan med Tramadol jag fått utskrivet av läkaren på SÖS för smärtan i ryggen. 1/2 tablett är ordinerat. Blir så illamående och snurrig av dem annars.

I paketet låg det 20 st. Totalt 1g. Jag svalde alla med ett glas vatten. Äntligen. Smärtan och kämpandet skulle få ett slut. Jag fick äntligen den ro jag längtat efter.

Tänkte att jag skulle gå och lägga mig för att aldrig vakna mer. Somna in. För alltid. Det var inget rop på hjälp. Jag hade bestämt mig. Där och då. Tack livet för allt.

Tack mamma.

Jag gick förbi mamma som satt i soffan. Gick in tlll sängen. Min hjärna sa åt mig att tala om för mamma vad jag hade gjort. För skulle hon hitta mig död i sängen så borde hon få veta varför. Ville bespara henne den frågan alla som förlorat någon i ett självmord ställer sig "Varför?"

Det tog ambulansen nånstans mellan 10-15 min att komma. Jag var så arg inombords. Vi gick tydligen ner för att möta dem. Jag sitter på marken. Yr. Illamående. Arg. Jag vill inte leva. Fattar ingen det? Jag känner mamma dra sina fingrar genom mitt hår. Hon gråter. Jag gråter inombords. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Ta mig härifrån.

Inne i ambulansen börjar de fiffla med mig. Sladdar hit och dit. Frågor. Orkar inte svara. Ett samtal till giftinformationscentralen rings. Flytande kol blandas. Jag förstår att de kommer göra allt för att se tlll att jag överlever. Går med på att dricka det. En flaska. Smakar som filmjölk med krossad skolkrita i. Blåljus och sirener sätts på. Jag ska inte vara orolig förklarar de. Jag orkar inte bry mig.

S:t Görans akutmottagning. Står ett helt team redo och tar emot mig. Jag gråter. Jag upprepar att jag vill inte leva. Blodprover. Pvk. Dropp. Skadade organ? Blodtryck. Puls. Ekg. Vill rycka ut allt. De förklarar saker jag inte förstår. Lika bra. Jag lyssnar inte. Jag vill bara att mitt hjärta ska sluta slå. Tittar på ekgmaskinen. Inget streck. Kurvor. Jag lever.

Fan!




Likes

Comments