Vi människor är väldigt olika, vi kommer i en mängd olika upplagor och modeller. Men innerst inne, på djupet, är vi ändå ganska lika. Våra hjärnor till exempel, som hela tiden utsätts för utveckling, utmaning, utbildning, underhållning och mycket mer, har egentligen inte förändrats så mycket de senaste 40 000 åren, har jag läst i ett par riktigt intressanta artiklar! Är du också sugen på att läsa dem så finns länkar sist i inlägget.

Artiklarna jag pratar om handlar om en ledarskapsmetod som kallas SCARF-modellen, och bygger på forskning i neuroledarskap. Det handlar om att leda med hjärnan, att ha koll på vad som kan uppfattas som hot och hur människor reagerar på detta. Här menar forskningen att vi reagerar på precis samma sätt idag, som när vi bodde i grottor. Skillnaden är att hoten ser annorlunda ut. Generellt blir vi rädda, osäkra, ängsliga och tar till flykt-, fight- eller freeze-lösningar, som om vi vore hotade till livet, för det är så vår gamla hjärna fungerar. Ser ni likheterna med motivationssystemet "hot/skydd" från Compassion-teorin beskriven i ett tidigare inlägg?

SCARF är en akronym för Status, Certainty (förutsägbarhet), Autonomy (självbestämmande/kontroll/autonomi), Relatedness (delaktighet/tillhörighet) och Fairness (rättvisa). Enligt modellen är det när ett eller flera av dessa områden brister som vi människor känner oss hotade och följaktligen presterar mycket sämre, må det vara på jobbet eller privat. Känner du att din roll i gruppen (status) är hotad blir du osäker. Upplever du att verksamheten är otydlig och att du inte förstår vart den är på väg (förutsägbarhet) blir du ängslig, frustrerad och oengagerad och så vidare.

Dessa är mänskliga reaktioner på en situation där man inte har tagit hänsyn till hur i människors hjärnor faktiskt fungerar. SCARF-modellen förespråkar därför ett ledarskap som leder mer hjärnan, för helhetens skull!

När jag läser de båda artiklarna om modellen så känns det i hela kroppen att det är rätt! Jag vet att jag ska bära med mig mina nya tankar om ledarskap med hjärnkoll och se vad det kan ge mig framöver!

/Elin

Här finns artiklarna om SCARF om du vill läsa mer:
http://cio.idg.se/2.1782/1.677395/optimera-hjarnan-ledarskap
https://chef.se/led-med-hjarnan/

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I nästan tre månader har jag haft den oerhörda förmånen att få ägna mig helt åt mig själv! Efter genomförd höftledsoperation har jag rehabtränat, vilat, kollat på serier och pluggat. Hela tiden med sällskap av världens finaste katt! Imorgon går det in på sista veckan av min heltidssjukskrivning. Från och med 2 maj ska jag börja jobba halvtid. Från mitten av maj är det full fart igen!

Jag känner mig redo! Det ska bli roligt att få träffa mina kollegor igen och att få anledning att komma ur mjukisbyxorna med regelbundenhet! Och så har jag ju läst en massa spännande böcker under min sjukskrivning! Teorier som jag vill testa med mina arbetskamrater och med våra kunder.

Jag är verkligen glad och tacksam över tiden som gått. Att jag helhjärtat kunnat ägna mig åt läkning av både kropp och själ! För även om det "bara" var höfterna som var trasiga, så måste jag nu börja vänja mig vid min nya situation och mina nya möjligheter. Jag är fri från smärtorna som så länge varit en del av min identitet. Nu har jag börjat om på ny kula och nu hoppas och tror jag att det bara kan bli bättre!

/Elin

Likes

Comments

Nu sitter jag framför TV:n en fredagkväll och väntar på min nyblivna tonåring som är på disco. Tänk vad man får vara med om som mamma! Jag lär mig en massa om henne, mig själv och vår relation varenda dag! Det som slår mig allra tydligast är hur hon pendlar - från att vara stark, självständig och "stor", till att vara min lilla flicka som söker trygghet, bekräftelse och närhet. Lyckliga jag som får vara hennes mamma, oavsett vilka behoven är för stunden!

Jag älskar att jag får sitta uppe och vänta på henne! Och jag längtar efter att få krama henne när hon kommer hem!

Update: Nu är hon hemma - i tryggt förvar bakom sin stängda dörr. Veta något kanske man får en annan gång. Huvudsaken är att hon verkar nöjd - och att hon är hemma!

/Elin

Likes

Comments

För 13 år sedan förändrades mitt liv för alltid. Jag blev då mamma för första gången och livets största resa påbörjades. Det är en fantastisk, underbar, tålamodsprövande och frustrerande resa, vilket jag tror att de flesta föräldrar kan intyga. Jag är oändligt tacksam för att jag får följa mina barn på denna resa!

Ungefär samtidigt som detta fantastiska startade i mitt liv påbörjades också en annan resa, en med betydligt tristare förtecken. Det började med sällan förekommande låsningar i en höft, men blev successivt till en ohållbar situation, där jag hade svårt att sova och inte kunde klara mig utan medicinering. Jag var inte ens 40 år gammal, och båda höfterna var helt slut.

Det visade sig att det som orsakade mina låsningar var så kallad Impingement, inklämningsskador, i båda höfterna. Lederna var felkonstruerade vilket ledde till att skelett hakade i skelett, vilket gör fruktansvärt ont kam jag intyga! Felkonstruktionen har antagligen funnits där hela mitt liv. Men när jag dessutom drabbades av artros som orsakade att brosket i höftlederna bröts ned orkade inte kroppen ta hand om mina inklämningar själv.

Impingement kan man avhjälpa, genom att fila bort den del av skelettet som så att säga "är i vägen". Men pga artrosen så var detta inget alternativ för mig. Det enda som återstod var att byta ut höftlederna till proteser. Detta fick jag besked om för cirka fyra år sedan. Dock ville läkarna vänta så länge som möjligt med att operera. "Du är för ung", hette det ganska länge.

Till slut stod jag helt enkelt inte ut längre! Eftersom jag fortfarande var "ung" så ville jag ju kunna använda min kropp, precis som man SKA kunna använda den när man "bara" är 40! Det var ju NU jag behövde kroppen! Så nu är båda höfterna utbytta och för det är jag också oerhört tacksam!

Jag är nu mitt i min andra rehabilitering och de flesta dagar känner jag tillförsikt! Det här kommer att bli bra. Jag är på väg att bli en mycket starkare version av mig själv!

/Elin

Likes

Comments

Vi människor har en tendens att krångla till saker i onödan. Håll med om att om man stannar upp och uppmanar sig själv att vara här och nu så kan man göra fantastiska upptäckter!

Men här och nu är många gånger lättare sagt än gjort! Tankarna vill gärna snurra på, som en ständig symfoni. Varför är det si? Varför är det inte så? Hur ska jag göra för att det ena eller det andra? Hela tiden formuleras strategier, frågor och funderingar. Inte konstigt att man kan känna sig lite trött och överhettad ibland!

Igår åkte vi en sväng till Umedalens skulpturpark, Umeås Pokémon-mecka! Sonen jagade monster och slogs i gym med min telefon, medan jag gick omkring i solen och övade på att vara "här och nu". Försökte fokusera på att verkligen titta på omgivningen och lyssna på ljuden omkring mig. Periodvis lyckades jag ganska bra, men rätt vad det var märkte jag att jag börjat fundera och planera igen. 

Att koppla av är verkligen något jag behöver öva mer på. Varför inte lära sig lite av en som verkligen kan konsten?!

/Elin

Likes

Comments

Jag har förmånen att läsa en bok om styrkebaserat ledarskap, eller appreciative leadership, som den engelska termen lyder. Förenklat handlar det om att man som ledare ska identifiera sina medarbetares styrkor och lyfta dessa i organisationen. Detta kan, enligt den beskrivna metoden, ge oanade effekter.

En mycket viktig uppgift i det styrkebaserade ledarskapet är att skapa en positiv stämning och miljö. Av detta gynnas kreativitet, engagemang och teamkänsla. Jämför detta med en miljö präglad av negativitet, kritik och misstänksamhet.

För att återigen återvända till människans motivationssystem (enligt compassion-boken) så finns ett tredje system, hot- & skyddssystemet, som hos många (mig själv inkluderad) triggas av negativa miljöer. Ursprungligen var det detta system som skyddade oss mot omedelbara livsfaror och ledde oss på flykt eller in i fight. Idag gör det oss rädda, ängsliga och osäkra, känslor vi inte mår bra av och som inte gynnar oss vid inlärning eller i samspel med andra.

Slutsatsen av detta, menar jag, är att vi alla (såväl ledare som icke-ledare och helt vanliga medmänniskor) har ett gemensamt ansvar för att skapa en miljö runt omkring oss som är positiv och som gör att vi själva och andra mår bra och trivs. Jag menar att dessa tankar går att applicera på vilken situation som helst, jobbrelaterad eller helt privat.

Enligt teorierna om styrkebaserat ledarskap bör antalet positiva samtalsämnen överstiga de negativa med typ 5 gånger, alltså 5 positiva ämnen för varje negativt. Det är väl värt att tänka på känner jag!

Inspirera mer, inspireras mer - ha roligt och må bra!

/Elin

Likes

Comments

Det är annandag påsk. Men det är också måndag, vilket betyder att resan som student i Kvalitets- & ledarskapsutveckling tuffar vidare i sakta mak. Varje måndag klockan 20.00 har jag ynnesten att få "möta" mina fina grupp-kompisar (vi heter grupp 1 om någon undrar) för att jobba med vårt gemensamma projektarbete.

Jag skriver "möta", med citat-tecken, eftersom vi är utspridda över hela landet och därför konfererar över telefon och internet. Vi träffas IRL ett par gånger per termin på Mittuniversitetet i Östersund. Trots detta distansförhållande är det lite av en kärleksrelation (i alla fall från min sida). Jag känner mig trygg, uppskattad och kompetent tillsammans med mina vänner i grupp 1.

För att återvända till motivationssystemen i compassion-boken, så finns ett system som kallas Driv- & ambitionssystemet. Det driver oss att utmana oss själva, att utvecklas och att prestera, vilket i förhistorien var viktigt för vår överlevnad. När systemet triggas utsöndras dopamin i vår kropp, vilket ger oss en känsla av framgång, välbehag och belöning.

Mitt driv- & ambitionssystem triggas av mina studier och jag är oerhört tacksam över att möjligheten ges mig att visa medkänsla med mig själv, genom att plugga i vuxen ålder!

Som vanligt har jag min trygghets- & omsorgssystems-trigger (se tidigare inlägg), katten Simba, vid min sida. Det är viktigt med helheten!

/Elin

Likes

Comments

Till barnens stora "förtjusning" bjöd dagen på en klassisk bilpromenad med några fina stopp längs vägen. Vi har nog avverkat omkring 10 mil längs olika typer av landsvägar idag. En resa som gav oss mycket mer än någon av oss på förhand kunde tro.

Barnen (10 och 13 år gamla) vill helst av allt sitta hemma med varsin skärm, eller spendera tiden med sina kompisar. Att tvingas iväg på en utflykt med mamma och pappa är nästan det värsta de kan tänka sig. Men även de har haft en fin resa idag, tänk så det kan bli ändå!

För den som rör sig i krokarna runt Bjurholm kan jag varmt rekommendera ett besök vid Tallbergsbroarna just utanför Nyåker. Väldigt vacker och dramatisk natur. Har du riktigt små barn får du dock vara beredd att passa dem, för det stupar brant ner mot älven!

Broarna är byggda under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och har tjänat järnvägen väl genom historien. Nu är den ena avstängd, medan den andra byggts om till landsvägsbro. Historiens vingslag känns dock tydligt i området.

Vi hittade också en jättefin grillplats där vi gjorde upp en eld (bara för att få värme och för att det är roligt och fridfullt att elda) och fikade vår medhavda matsäck. Detta tillsammans med naturens dramatik ramade verkligen in vår lilla resa på ett jättefint sätt.

/Elin

Likes

Comments

Det är annandag påsk och morgonsolen lyser över Umeå. Det är en bra dag för en krabbelur-frukost. Jag som är språkfantast blir så sugen på denna nya bekantskap, bara för att det låter så gott - krabbelurer - kan ju inte vara annat än roligt att äta, eller? Vi får se.

Vid min sida har jag en annan favorit-figur. Min ständiga följeslagare och vapendragare, min lurvigaste kompis. Simba, vår fina Ragdoll-kille. Förutom att han snart fyller 1 år, så fyller han även mina dagar med sällskap, samtal och skoj. Han är oerhört social och finns alltid vid min sida, som en trogen vän.

I boken om compassion (medkänsla) som jag läser nu berättas det om ett av de motivationssystem som vi människor drivs av. Det kallas trygghets- & omsorgssystemet och hjälper oss till återhämtning, vilket är viktigt i vår intensiva livsstil. Detta motivationssystem gör bl a att lugn-och-ro-hormonet oxytocin utsöndras i kroppen och det mår vi bra av. Mitt trygghets- & omsorgssystem triggas av Simba och hans underbart mjuka päls och vackra ögon.

Så nu ska jag klappa katt och steka krabbelurer - en morgon fylld av fina figurer.

/Elin

Likes

Comments

Alla resor har en början.

Det här är mitt allra första blogginlägg i mitt 42-åriga liv, och känslan är blandad. Det känns lyxigt att ge mig själv en helt egen arena, där jag kan uttrycka precis vad jag vill. Men det känns också lite nervöst måste jag erkänna. Jag har aldrig varit någon regelbunden dagboksskrivare, så jag vet inte alls hur mycket jag kommer ha att skriva.

De senare dagarna har jag läst en bok om Compassion, om vikten av medkänsla med andra, men minst lika mycket med sig själv. Därför vill jag ge mig själv den här möjligheten att visa medkänsla med mig själv. Det är ok att det känns pirrigt. Känslan finns där, men är inte farlig. Det kan rent av vara förlösande att skriva om sina tankar, att få reflektera med sig själv.

Bloggen är till att börja med en möjlighet för mig att komma lite närmare mig själv. Den som vill är varmt välkommen att följa med på min resa!

/Elin

Likes

Comments