View tracker

En händelse som inträffade idag fick mig att blicka tillbaka till en bilolycka som skedde för drygt 1,5 år sedan. Jag får gåshud av blotta tanken och jag trodde att bilderna från olyckan inte fanns kvar, men det gör dem.

För 1,5 år sedan fick jag ett samtal av F att någonting allvarligt har hänt men han själv är inte skadad, han berättar att det har inträffat en bilolycka när han var ute på arbete.

En lastbil såg inte att det blev köbildning framför och körde rakt in i en personbil som klämdes mellan lastbilen och det framförvarande fordonet. Personbilen, en caddy, var mos och F vittnade denna händelse. Han stannade bilen, avbröt körningen för tillfället och sprang ut till personen som satt fastklämd i bilen. Han slet upp den förstörda bildörren och gjorde allt han kunde för att hålla mannen i bilen vid medvetande.

Dit jag vill komma när jag skriver detta är:

Skräcken som följde mig både på dagar och nätter, Skräcken att aldrig mer få se dig igen. Varje gång du åkte på jobb trodde jag att någon skulle ringa mig och berätta att du är allvarligt skadad eller att du aldrig någonsin kommer att komma hem igen. Det var många bilister som inte respekterade ditt yrke, inte heller att bakom yrket finns faktiskt en person som har en familj.

Det hade kunnat vara du som klämdes fast, det hade kunnat vara du...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Halloj! Det var ett tag sedan jag bloggade men det har tagit tid att komma in i nya rutiner och lära känna sitt lilla mirakel. Allting flyter på som om vi inte gjort annat och jag är världens lyckligaste som får kalla den fina tjejen för min dotter. För ett par veckor sedan slutade jag amma på grund av en medicin jag äter som säger att man inte bör amma under tiden man äter den. Tyvärr så får jag avstå amningen men så länge både mor och dotter mår bra av det är jag glad.

Vid senaste BVC besöket var hon ungefär 6 veckor, 58cm lång och vägde 5135g. Så det är en stor tjej jag har här hemma. 😍

Då jag slutat amma har jag själv även kunna ta tag i mitt liv och även fokusera på min viktminskning. I söndags förra veckan  (23/10) började jag om på nytt med lchf och jag är så motiverad och taggad. Ser fram emot nästa invägning på söndag. Kommer ha invägning en gång i veckan och mäta kroppen en gång i månaden. Jag känner nu exakt samma motivation som under tiden jag lyckades gå ner 37 kilo innan min graviditet, jag vet även att min nya viktminskning kommer att få mig att må bättre, bli lyckligare, bli en bättre sambo och mamma och få en ökad självkänsla. Är supertaggad! Önska mig lycka till 😁

Likes

Comments

View tracker

Lite dålig uppdatering här, men livet är ganska händelselöst då vardagarna ser relativt lika ut. Hemma med en fantastisk prinsessa som inte gör annat än äter lite, sover lite, pratar lite och skiter på sig. Haha, helt fantastiskt i alla fall. Här om dagen skrattade hon på riktigt för första gången, det var magiskt och fick mitt mamma-❤️ att smälta.

Men nu börjar det i alla fall hända grejer. Jag har tre huvudpunkter att förhoppningsvis se fram emot de kommande månaderna.

• Planerar att boka en tid för en tatuering i november, då ska Iduns handavtryck, namn och födelsedatum förevigad på min kropp. Är så jäkla taggad och ser verkligen fram emot att få känna på lite bläck igen!

• Sökte här om dagen en distanskurs i juridik och ska i sådant fall läsa 20 veckor arbetsrätt om jag blir antagen till utbildningen. Fördelen med denna kurs är att jag kan studera hemifrån då den är nätbaserad så jag kan göra den under min föräldraledighet. Just nu håller jag alla tummar och tår för att bli antagen till kursen!

• Jag och sambon har kikat på en liten resa senare, förhoppningsvis i februari/mars 2017. Blir det som vi tänkt så drar vi (alla 3) till hockeyns hemland i nästan två veckor. Det vore magiskt!

Mycket roligt att se fram emot och hoppas på, så nu hoppas jag bara att allt går som jag/vi vill!

Likes

Comments

De senaste två veckorna har vart magiska. Sambon har vart hemma och vi har tillsammans börjat lära känna lilla I. I morgon börjar han jobba igen och jag kommer preliminärt vara mammaledig fram till sista augusti 2017. Detta innebär för mig att jag måste få in rutiner och någon form av ordning i min egen vardag trots att jag är hemma med hund och en liten på idag två veckor.

Från och med i morgon den 19 september kommer jag ta tag i kosten och äta mat jag mår bra av och som kanske även kan hjälpa mig att börja tappa några av de 16 gravidkilon jag gick upp under graviditeten.

Ser fram emot långa barnvagnspromenader med bra musik och min lilla vovve. Har även börjat veckoplanera vad vi ska äta till middag, laddat ner lifesumappen och är bara allmänt motiverad att avsluta det jag påbörjade i augusti 2014!

Likes

Comments

Den senaste veckan har vart den mest händelserika veckan i hela mitt liv. Min familj blev komplett. Allting vändes på ett ögonblick upp och ner och ingenting kommer någonsin att bli som det var. Denna vecka har fått mig att tänka annorlunda och reflektera över de saker som finns i mitt liv. En sak jag tänkt på är mina känslor och mitt förhållande till min sambo.

Jag var kär, förälskad och säker på att jag träffat rätt person redan innan jag (vi) fick reda på att vi väntade lilla I. Vi hade stunder som inte var så bra, vi hade stunder som var helt magiska och vi hade stunder där det kändes som att den vanliga tråkiga vardagen var vårt liv. Vi hade fantastiskt mycket närhet, vi visade varandra känslor, vi skrattade, bråkade, grät, delade sorg, fantastiska minnen, semesterresor, nya erfarenheter och allt där till tillsammans. Jag visste att han var lojal, ärlig, stark, snäll, omtänksam, fantastisk - och alldeles underbar. Många gånger ifrågasatte jag om jag verkligen var värd någon som honom. Någon som har allt, ger allt och visar allt. Jag visste att jag älskade honom, men jag visste inte att jag älskade honom så mycket.

Det har gått 6 dagar sedan förlossningen och idag ser jag en helt annan man, jag känner helt annorlunda och jag tänker på ett helt annat sätt än tidigare. Nu är jag mer säker än någonsin på att jag är kär, förälskad och alldeles galen i denna fantastiska människa. Han har verkligen allt, han är mitt största stöd i livet, han är verkligen så snäll, omtänksam.. Han har fått mig att se saker och ting från ett helt annat perspektiv. Jag kan inte tänka mig att leva utan denna människa, min bästa vän, min andra halva, min högra hand och framförallt pappa till min dotter. Ord kan inte beskriva hur han är som person, för jag trodde det var omöjligt att finna alla egenskaper man söker i en och samma människa, men jag lyckades. Han visar att han älskar oss, han är en fantastisk pappa och jag ser fram emot att gå igenom både med och motgångar även om det inte alltid kommer vara enkelt. Ord kan inte beskriva mina känslor, försöka går alltid men i sådant fall skulle jag behöva skriva en hel bok och ändå inte få fram det jag känner.

Nu vet jag i alla fall, jag kan inte vara mer säker än vad jag är just nu. Han är verkligen mannen i mitt liv, han med stort H, personen jag vill dela allt med, se vår dotter växa upp tillsammans med och älska tills mitt hjärta inte längre slår.

Likes

Comments

Idag är hon, lilla Idun 5 dagar gammal. Jag börjar nu smälta och inse att hon är MIN. Känslan efter förlossningen och dem tre dagarna på BB var märkliga, det var svårt att förstå och smälta att hon är vår prinsessa, jag hade otroligt svårt att faktiskt förstå att jag har blivit mamma. Nu har vi vart hemma sedan i onsdags och jag är uppöver öronen så fantastiskt lycklig. Jag börjar äntligen inse att hon är min dotter.

Jag ser på henne och tänker "det här skulle inte vara möjligt" jag ser på henne och tänker "det här är ett mirakel och den största gåva livet någonsin kunnat ge mig". Jag (vi) har känt henne i 5 dagar och det är otroligt att man kan älska någon så fantastiskt mycket. Hon gav livet sin mening.

Jag kan logga in på fb och Instagram och känna att jag bara vill bomba med bebisbilder, inte för att jag vill framstå som någon speciellt för allmänheten utan för att jag är så jävla stolt, så jävla lycklig över att den där lilla varelsen finns i mitt liv.

Trots halvvakna nätter, läckande tuttar, oregelbundna måltider "grab what u can when u can" och en stor process i huvudet för att bearbeta vad som faktiskt har skett den senaste veckan så är det så jävla värt det. Jag har aldrig vart lyckligare eller mått bättre. Äntligen är min familj komplett 🌺

Likes

Comments

Igår, 2016-09-04 kom Idun till världen. 9 månader av väntan. Fick reda på att vi väntade I den 26 januari i år. Det har vart en bergochdalbana av känslor, bra som dåliga, oro, lättnad, tårar och skratt. Men igår, fick vi för första gången träffa vårt mirakel.

Förvärkarna kom igång redan i natten mellan torsdag till fredag, vaknade var 20 minut och visst dem kändes men efter en alvedon och ett bad gick det över. Under fredagen var värkarna som bortblåsta, men slemproppen lossnade och värkarna kom sedan tillbaka natten mellan fredag till lördag. Dock var det ganska många timmar mellan värkarna så jag fick i alla fall sova några timmar. Under lördagen började värkarna komma, med jämna mellanrum och dem gjorde ondare och ondare. Framåt eftermiddagen hjälpte varken bad eller alvedon och det enda jag kunde göra var att härda ut. På lördag kväll kom dem var 30e minut, sedan var 20e och sedan vart det bara tätare och tätare. Runt ett-tiden på natten ringde jag in till förlossningen på KS, då var det ungefär 5 minuter mellan värkarna och dem ansåg att det var lite för lång tid mellan värkarna och att jag inte verkade ha tillräckliga "smärtsamma" sammandragningar så jag skulle avvakta en stund och sedan ringa tillbaka när jag kände att det inte funkade längre.

Vid 03.30 kom värkarna fortfarande med ungefär 4-5 minuters mellanrum men det gjorde fantastiskt ont. Att tänka på att stå upp fanns inte på världskartan. Ringde återigen till förlossningen på KS och dem sa att jag skulle åka in för en kontroll då jag ändå stått ut en stund till, enligt rekommendation från tidigare samtal.

Vi åkte in till KS och var där runt 04.15 där dem gjorde en undersökning, visade sig visst att jag hade gjort ett otroligt bra jobb hemma då jag var öppen 7cm. Vid 04.30 fick vi beskedet att det är dags och vi lades in på förlossningen. Det var oväntat då vi förväntat oss att vi överreagerat och att vi skulle få vända och åka hem igen.

Värkarna blev allt mer intensiva och trots att dem kom tätt och gjorde relativt ont så var jag vid gott mod, skrattade och skämtade med barnmorskorna och fick höra "jaha, hit kommer du och ska föda barn men ändå så är du glad och skrattar". Härligt att höra, haha.

Fick till en början varma vetekuddar som smärtlindring och det funkade utmärkt. Sedan gick jag över till lustgas då mina älskade värmekuddar inte längre gav någon effekt. När lustgasen slutade ge effekt och jag i stort sett fick panik över hur ont mina värkar gjorde beslutade jag mig för att köra på epidural, (vilket antagligen är det bästa beslut jag någonsin tagit) varvat med lustgas. Tänka sig, helt plötsligt var det dags att krysta.

Lättnaden var enorm när jag fick veta att det var dags att krysta, hade knappt sovit på två dagar och nu var det så jävla nära. Under min förlossning så förlöstes I med hjälp av sugklocka, då dem lagt märke till att hennes puls sänktes något. Men även på grund av min PKU då man gärna såg att man "skyndande på" förlossningen lite grann. Dem klippte mig även för att minska risken för att spricka. 7 krystvärkar tog det, sedan var hon ute, med navelsträngen lindad två varv runt halsen. Direkt lossade dem navelsträngen och lade henne på mitt bröst, hon torkades av och då hörde vi henne skrika för första gången. Klockan 11.12 föddes hon, 6 timmar och 45 minuter efter det att vi kom in till förlossningen. Det var den absolut häftigaste upplevelsen jag vart med om i hela mitt liv!

Men helt ärligt, jag kunde inte släppa tanken på "tänk om jag skiter på mig" under förlossningen. Nu gjorde jag inte det, men ändå, att en så oviktig sak ens kommer på tanken i ett av de största ögonblick som antagligen kommer ske i ens liv. Fick även sy några stygn efter att dem klippt mig men inget märkvärdigt.

Jag tyckte synd om min mus innan förlossningen för jag kunde bara tänka mig hur fantastiskt ont det skulle göra att föda barn, men helt ärligt, jag vet inte om jag är ensam att känna såhär men jag anser att värkarna innan man får börja krysta är 1000 gånger värre än att krysta ut ett barn genom musen. Det var nog faktiskt det minst smärtsamma av allt det som hände under förlossningen.

Hur som, så var min sambo ett fantastiskt stöd under förlossningen och vi möttes av fantastisk personal, både barnmorskor, undersköterskor och läkare. Nu ligger vi på BB med vår prinsessa, blir fantastiskt omhändertagna av jättefin personal, jag känner knappt av att jag fött barn förutom att det stramar lite där stygnen för närvarande sitter. Jag upplever inga smärtor, ungen äter och skiter som hon ska och jag är så fantastiskt lycklig över det mirakel som just nu ligger på min sambos bröst och sover.

Vi börjar längta hem, efter vårt nya liv och vår lilla hund som vi snart vart ifrån i 3 veckor. Ser fram emot att lära känna vår nya, lilla familj ❤️

Likes

Comments

Precis som alla människor har jag drömmar och mål jag gärna vill uppnå det kommande året.

Fast kroppen kommer vara som en punkterad hoppborg, jag (vi) kommer antagligen vara helt slut med tanke på den omställning som väntar med detta är mina huvudsakliga mål 2016/2017.

• Återuppta och slutföra den viktresa jag påbörjade augusti 2014, som resulterade i en viktnedgång på 37kg.

• Börja plugga eller skaffa ett arbete där jag kan utvecklas i en stor utsträckning

Självklart står även att vara en bra mamma och sambo högst upp på listan, men när det kommer till "personliga mål" är detta nog det jag strävar mest efter!

Likes

Comments

Tankarna har vart många de senaste dagarna, egentligen inte kring själva förlossningen eller den sista väntan jag nu står inför. Detta kommer antagligen vara ett av de mest personliga inlägg jag någonsin skrivit, men ibland är även sådant nödvändigt att dela med sig av.

För 7 år sedan åkte jag till VC på grund av att jag tyckte att jag fick hår på märkliga ställen, ställen som störde mig. Exempel på hakan eller i ryggslutet, inte såna ljusa fina hårstrån som knappt syns utan såna som är lite grövre och typ svarta. VC skickade remiss till gynekologen i Nyköping då de misstänkte en hormonsjukdom som orsakade bland annat oönskad hårväxt och okontrollerad viktuppgång samt oregelbunden mens. Gjorde vaginalt UL hos gyn och där konstaterades det att jag är en av dem kvinnor som lider av PCOS. Detta innebär att äggstockarna är vätskefyllda och att det blir cystor inuti äggstockarna vilket ger en form av hormonrubbning, oregelbunden mens, oönskad hårväxt samt viktuppgång och svårigheter att gå ner i vikt.

Jag var 14 år när gynekologen sa till mig att det inte fanns några garantier överhuvudtaget att någonsin kunna få barn på naturlig väg och att hormonbehandling och liknande åtgärder skulle behöva sättas in om jag skulle önska att någon gång i framtiden bli gravid. Gynekologen sa att det inte heller fanns några garantier för att en eventuell hormonbehandling skulle fungera och att man i sådant fall fick överväga alternativa metoder då min PCOS var/är av det värre slagen.

I 6 år har jag till och från vart mer eller mindre deprimerad över vetskapen att sannolikheten för att jag skulle kunna få barn är otroligt liten om det ens skulle fungera överhuvudtaget. I ungefär 6 års tid ifrågasatte jag min roll som kvinna och när jag träffade min nuvarande sambo blev jag ännu mer deprimerad för att jag ville inget hellre än att bilda en familj med honom. Depressionen blev värre i och med att jag visste att jag inte kunde. Det hade jag ju fått förklarat för mig redan när jag var 14 år. Jag var väldigt rak och ärlig mot min sambo och berättade att chansen för mig att få barn är nästintill obefintlig och att jag hoppas att han skulle kunna stå ut med ett liv med mig, men utan barn. Han accepterade det. Det var många sömnlösa nätter, många gånger man grät i smyg, när han sov, när han jobbade.. Jag ville ge honom något som jag aldrig skulle kunna ge.

I januari i år, 26 januari 2016 för att vara exakt var jag hemma från jobbet på grund av sjukdom. Låg och halvsov och kollade på teen mom. Insåg att jag inte haft mens på ett tag, vilket inte är ovanligt då det kunde gå 1-2 månader utan att jag hade mens överhuvudtaget på grund av min PCOS. Dock hade jag ätit strikt LCHF i några månader och hade faktiskt under ca tre månaders tid mellan september till november regelbunden mens som kom mellan den 22-25 varje månad. Jag bestämde mig för att göra ett graviditetstest, bara för att, för precis som alla gånger tidigare skulle det ju vara negativt - trodde jag ja.

Jag gjorde ett graviditetstest - som var POSITIVT! Jag gjorde ett andra då jag inte trodde mina ögon, som också var POSITIVT! Och även ett tredje som även det var POSITIVT! Jag satt på toaletten, skakade, grät, var helt chockad och visste inte hur jag skulle reagera. Jag kollade på förpackningen och såg att samtliga hade passerat bäst före datum. Då gick luften ur mig och jag trodde att det var tre falska positiva då bäst före datumet passerat på graviditetstesten. Smsade till min sambo, ett nervöst sms, jag vågade inte ringa.. "Öhm du, asså, jag tror att jag är gravid...". Chocken som befann sig i min kropp går inte att beskriva.

Jag smet ner till centrum och köpte nya test. Även dessa visade på ett positivt resultat. Det var den längsta dagen i mitt liv... Jag trodde inte att det var möjligt. JAG VAR GRAVID! Senare den kvällen hade vi ett ganska långt samtal om hur vi skulle gå tillväga, skulle vi behålla eller göra abort? Vi kom väldigt snabbt överens om att detta är ett mirakel, att på naturlig väg bli gravid så vi bestämde oss för att ta steget mot ett nytt liv - som föräldrar.

Ett par veckor senare, fredagen den 13 februari var jag på jobbet och fick en stor blödning. Jag var tvärsäker på att jag fått missfall då jag endast var 11 veckor gravid ungefär. Ringde runt till bland annat Danderyds sjukhus och liknande för att få bekräftat om det var ett missfall eller inte. Dem tog mig inte seriöst så bokade in en tid på UL hos ultraljudsbarnmorskorna på Liljeholmen. Där bekräftade dem att det inte rörde sig om ett missfall och att allting såg helt normalt ut.

Vilken lättnad! Fram till vecka 18 var jag livrädd, livrädd att någonting skulle hända det lilla mirakel jag hade i magen. Var på ett 45 minuter långt UL i vecka 18 där dem kollade hjärna, hjärta, kissblåsa, njurar och tillväxt, allt såg helt normalt och perfekt ut! Och vi fick veta att vi väntade en liten flicka!

Idag är jag gravid i vecka 38+1 (39) och väntar otåligt på att få träffa mitt (vårt) mirakel för första gången.

Detta har vart den häftigaste resan i mitt liv, att kunna göra någonting som egentligen inte skulle vara möjligt. Detta är det största gåva jag någonsin kunnat få. Och jag är så lycklig som får dela denna upplevelse med min bästa vän, stora kärlek och mannen i mitt liv. Jag trodde inte att detta skulle vara möjligt, men vad säger man? "LIFE FINDS A WAY..."

Likes

Comments

Som rubriken lyder så börjar det närma sig. Att vara gravid har vart en helt fantastisk upplevelse och det har fått mig att lära känna mig själv och se mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Det har vart en bergochdalbana av känslor. Ena dagen har man vart så glad och orkar så mycket och en annan dag har kanske inte vart lika lätt. Däremot har jag upplevt min graviditet som väldigt enkel trots en mängd läkarkontroller, ultraljud, prover och liknande. Jag har mått otroligt bra i stort sett hela tiden, förutom extrema ryggsmärtor vissa kvällar och nu när jag haft semester och påbörjat föräldraledigheten mår jag ännu bättre och har inte haft ont någonstans en enda gång.

Däremot ligger många tankar just nu på den kommande förlossningen. Jag är inte särskilt nervös eller orolig för hur det kommer gå, i detta fall tror jag att en bidragande orsak är att tanken finns att "jag skulle ju ändå aldrig kunna få barn, men kan jag det så kan jag även klara förlossningen." Jag är mer nervös för saker och ting runt omkring, små fjantiga saker som kommer jag glömma packa något till förlossningsväskan? Kommer jag behöva ringa och säga till min sambo att det är dags när han jobbar? Kommer jag gå över tiden eller kommer hon komma innan 31 augusti? Egentligen små, relativt oviktiga saker. Dem säger att den som inte är orolig över förlossningen ljuger, men jag måste faktiskt säga att jag är helt ärlig när jag säger att jag inte är orolig. Jag kommer ha det bästa stödet man kan få vid min sida, jag kommer få uppleva detta tillsammans med min bästa vän, andra halva och livs kärlek. Man kan inte begära så mycket mer. Oavsett om det kommer gå snabbt och enkelt eller om det kommer ta lång tid och dra ut på tiden är jag väldigt säker på att allting kommer att gå bra. Just nu ser jag bara fram emot att få se och hålla mitt hjärta för första gången...

Bjussar även på en video från när lilla I hade världens hicka i förra veckan! Enjoy 😄🌺

Likes

Comments