Som ni redan vet vi det här laget så heter jag Maja Johansson. Jag bor i en liten by vid namn Fanbyn, här uppe i vårat vackra vinterland Jämtland. Jag har aldrig trivts jätte bra här. Jag får dock anpassa mig då min familj trivs här. Jag har inte alltid bott här. Jag har bott på olika ställen. Det är oväsentligt egentligen vart jag bor och vart jag har bott. Så vi går vidare till annat. Det viktiga i det här inlägget.

Mina föräldrar har försökt ge mig den bästa uppväxten dom kunnat. Min mamma jobbade för det mesta hemifrån när jag och mina syskon var små, medan pappa satt i lastbilen på vägarna någonstans. Idag är jag jätte glad att min pappa hade det yrket som han har än idag men då var det svårare. Jag vet också att det var svårt för honom att missa så pass mycket som han faktiskt gjorde under min uppväxt. Som sagt är jag glad över det yrket han har valt.

Det är på grund av att idag vet jag precis vad jag vill bli. Många frågar mig varför jag vill ”utsätta” mina barn för det. Varför jag vill ligga borta veckor ut och veckor in. Jag kan inte riktigt förklara.

Jag har suttit i en lastbilshytt sen jag var 9 månader gammal. Rätt liten, eller hur? Och jag tror säkert att många ifrågasätter hur min pappa kunde ta med mig som var så liten, dock ser jag inte vad som skulle vara fel på det.

Idag sitter jag här 17 år gammal och har snart gått ett helt läsår på fordon. Och om ni får gissa, vad tror ni att jag har valt för inriktning i 2:an? Absolut så har jag valt ”Fordon och transport”. Jag visste sen jag började i skolan på lågstadiet att det var det jag skulle bli. Det var så skönt när man fick pappret i handen och skulle logga in för att göra sitt slut val inför gymnasium, när man visste hur andra satt och velade.

Jag kan inte förklara känslan när man fick veta att man hade kommit in på det valet man hade gjort. Det valet som skulle ändra hela mitt liv. När jag började gymnasium vart jag en mycket gladare människa och positiv. Jag såg hela livet framför mig. Dock så fort jag gjorde valet in till tvån vilket jag heller inte tvekade på så vart jag osäker. Vi är 40 personer som sökt till transport och det är bara 28 som kommer in. Jag menar jag är inte en A elev, det står jag för. Jag har problem i matte och i idrott, det har jag verkligen. Det får mig inte att sluta kämpa för att nå mitt mål vilket är att sitta i en lastbilshytt och sjunga.

Jag vet att det vart ett väldigt långt inlägg idag, men det var det värt. Jag ska bli bättre på att uppdatera, ni får gärna ge tips om till. Ex. vad ni vill läsa :)

Likes

Comments

Jag minns det som det var nyss.

Hej, mitt namn är Maja Johansson, jag är 16 år gammal och går på fordon transport på fyrvalla Östersund. Jag är utåt sätt en väldigt glad och sprallig tjej. Jag ler och skrattar mest jämt, det är så alla känner igen mig. Dem flesta tror nog att jag mår väldigt bra i mig själv, men det är inte alls så. Jag säger absolut inte att jag är självmordsbenägen. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

För att förstå mig bättre så ska jag förklara en liten del av det hela. Jag skriver inte detta för att jag söker tröst eller något liknande. Absolut inte, det får ni inte tro.


Allt började när jag var väldigt liten.

Jag bodde med min far och mor, och mina två systrar. Jag fick alltid höra att jag var mycket mindre än alla, jag var väldigt kort och väldigt smal. Till slut började det där sätta sig i huvudet på mig. Jag ville inte gå upp i vikt, för vad skulle alla tro om mig då?

Men om ni frågar min mamma så minns hon mig som en söt och jätte glad o sprallig tjej. Jag gick inte när jag skulle någonstans, jag sprang eller hoppade fram. Redan där kunde man se mycket tydliga tecken på att det var något speciellt med mig. På dagis så satt jag helst själv och la pussel, dagis pussel passade inte mig längre. Jag behövde en utmaning. Vissa säger än idag att jag söker utmaningar. Ja så kanske det är, jag måste ha nånting att göra. Ständiga uppgifter och aktiviteter. Det går inte att göra mig "tam". Det är omöjligt, jag är så här. Och så får det vara.

Ni kommer inte ens känna hela mig. Ingen känner hela mig. Inte min mamma, pappa eller syskon. Ingen. Absolut vissa vet mer om mig än andra. Men det kommer ta tid för att jag ska släppa in dig till hela mig.

Vissa säger att jag är lätt att förstå sig på, vissa säger att dom aldrig kommer förstå. Och så får det vara, jag kommer göra mitt bästa och förklara. Men ibland räcker inte orden till.


Jag är Maja Johansson. Ingen annan. Och det är ingen mening att försöka ändra på mig, jag står fast vid den jag är. Låt mig utveckla mig själv, ni kommer se förändring.


Har skrivit på det här ett tag, men det var tungt. Ni kommer kanske inte förstå varför jag tycker att det var så tungt och jag accepterar det.

~Eran Majsan~

Likes

Comments

Nu finns jag här också! Om ni vill läsa om något speciellt så är det bara att hojta! Mitt inlägg ligger just nu i utkastet men det kommer så fort jag har orken att skriva klart.. Det blir ett tungt inlägg..

Hoppas ni kommer trivas här lika mycket som jag redan gör.

Likes

Comments