Du vill ju inte såra hon?

Hej! Det här inlägget riktar jag till min mamma. Min hjälte. Min krigare. Min stöttepelare.

Mamma du har alltid funnits där. Du har alltid stöttat mig. Förlåt mig för att jag skrikit.

Förlåt för all oro och tårar jag har skapat.

Jag och min mamma har inte alltid kunnat prata. Jag tar på mig all skuld för det. Jag har stött bort min mamma under alla år. Fan mamma, förlåt för det. Jag kan ju inte leva utan dig.

För jag har dragit. Lämnat dig hemma själv med din oro. Ingen att prata med. Jag kan bara föreställa mig alla tankar du har tänkt medans jag varit ute halva nätterna och ränt. Och jag tror du skäms, men mamma gör inte det. Det är jag som skapat all oro. Du vill ju egentligen bara mitt bästa och det vet jag ju. Och det har aldrig varit min mening att såra dig. Att såra en människa som betyder så mycket för mig. Förlåt för allt det där.

Så många gånger som jag ångrat att jag skrikit att jag hatar dig. Du har fått stått ut med mig och mina utbrott. Jag har förbrukat orden "Jag lovar". Men mamma jag lovar nu, jag ska göra mitt bästa för att inte såra dig. Jag förstår om du har svårt att lita på det, det hade jag också haft.

Men när jag ser mig med dina ögon så tycker jag att jag är bra. När jag hör vad jag säger med dina öron så känner jag mig klok. Allting som jag känner är att där du är där är jag. Det finns ingen som kan få mig att skratta så djupt som du får.

Jag har fått alla förutsättningar till att mitt liv skulle bli bra. Men tamefan att jag gjorde allt för att hindra det, jag gjorde allt det dumma som du sa att jag inte fick göra.

Du har alltid sagt att vad jag än gör så kommer du alltid älska mig. Men omedvetet har jag nog testat dig till max, för att se hur långt du kunde gå. Jag gör så med alla människor mamma.

Men jag ville aldrig såra dig. Jag ska bli bättre nu mamma. Du ska inte behöva gråta eller känna oro. Jag ska göra mitt bästa.


Och mamma, jag älskar dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

"Dig ska jag kriga för tills dagen jag dör"
För lite konstigt är det ändå? Att du bara kan släppa allt, sen gå vidare. Vi är mänskliga. Vi människor gör allt för att överleva.

Ni vet hur det funkar. Man blir kär, man blir töntig och förälskad. För att det sen ska krossas och du ska stå där med hjärtat blottat och tomt. Det känns som att ditt hjärta är i tusen miljarder bitar, det är ju egentligen helt? Det vi aldrig förstår är egentligen att vi överlever allt. Och det vi måste lära oss är att sluta tycka så jäkla synd om oss själv. Människor runt om i världen förlorar familjemedlemmar, medans vi sitter och gråter för att ännu en kärlek svek?

Vad har vi kvar om vi tar bort kärleken? Jo hela livet. Du hittar en ny, blir så där töntigt förälskad och kan bara tänka på din nya. Även fast för nån månad sen så satt du och grät över hjärtesorgen.

Vi människor går vidare, vi är uppbyggda att funka så. Vi föds med en överlevnadsinstinkt. Kriga eller fly. Vi funkar så.

För om vi varje gång ska ge upp vid en nergång så skulle vi vara utdöda vid det här laget. Och det håller ju inte? Eller?


Har ni tänkt på en sak? Att när du blir sådär töntigt förälskad, ni får träffa varandras föräldrar? Ni låter hen träffa dina vänner, allt börjar bli seriöst. Ni kommer till hållplatsen där du väljer att säga tre underbart vackra ord "Jag älskar dig", eller något i ton med Jag kommer aldrig sluta älska dig, det ska vara du och jag för evigt" . Hur kan vi lova något sånt? Hur kan vi gifta oss? Hur vet man att man träffat den rätta? Den man ska leva med för evigt? Är människor verkligen gjorda för att stadga oss med en och samma partner för alltid? Är det verkligen så?


Så mycket frågor. Så lite svar. Djupa tankar för en hormonstinn tonåring? "Don't you think?"

Likes

Comments

Du klarar det här! Jag lovar.

HeiHei!

Som vi alla vet så kan det oftast vara en svår fråga att svara på. Jag vill svara ärligt, om jag gör det så kommer det komma följdfrågor. De kommer vilja veta mer. Idag vet jag inte vilka som vill veta för att de är nyfikna eller för att de faktiskt bryr sig. Jag menar, hur ska man veta? När man blivit lurad och lekt med så många gånger, de gånger som det spritt sig över hela Östersund. Och under vägen det sprider sig gått och blivit en ny historia? Hur ska jag veta?

"Men Maja du kan inte dra alla över en och samma kant, du måste börja försöka lita på människor. Ge dom en chans" Fyfan vad enkelt det låter, är det så enkelt egentligen?


Frågan är ju om vi egentligen vill ha den där frågan? Jag menar det sätter ju i gång ganska många frågor.. Du tänker till en extra gång. Kanske är den just den där känslan att man är älskad, behövd. Känlsan att någon faktiskt bry sig man vill åt? 


Nu menar inte jag att jag mår dåligt o att bägaren runnit över. För så är det absolut inte! Jag mår faktiskt väldigt bra som det är nu. Jag går på den skolan jag alltid drömt om och har helt underbara vänner som stöttar mig i de val jag gör. Jag är lyckligt lottad då jag vet hur illa det kan vara.


Ha en fortsatt bra kväll!

Likes

Comments

Som ni redan vet vi det här laget så heter jag Maja Johansson. Jag bor i en liten by vid namn Fanbyn, här uppe i vårat vackra vinterland Jämtland. Jag har aldrig trivts jätte bra här. Jag får dock anpassa mig då min familj trivs här. Jag har inte alltid bott här. Jag har bott på olika ställen. Det är oväsentligt egentligen vart jag bor och vart jag har bott. Så vi går vidare till annat. Det viktiga i det här inlägget.

Mina föräldrar har försökt ge mig den bästa uppväxten dom kunnat. Min mamma jobbade för det mesta hemifrån när jag och mina syskon var små, medan pappa satt i lastbilen på vägarna någonstans. Idag är jag jätte glad att min pappa hade det yrket som han har än idag men då var det svårare. Jag vet också att det var svårt för honom att missa så pass mycket som han faktiskt gjorde under min uppväxt. Som sagt är jag glad över det yrket han har valt.

Det är på grund av att idag vet jag precis vad jag vill bli. Många frågar mig varför jag vill ”utsätta” mina barn för det. Varför jag vill ligga borta veckor ut och veckor in. Jag kan inte riktigt förklara.

Jag har suttit i en lastbilshytt sen jag var 9 månader gammal. Rätt liten, eller hur? Och jag tror säkert att många ifrågasätter hur min pappa kunde ta med mig som var så liten, dock ser jag inte vad som skulle vara fel på det.

Idag sitter jag här 17 år gammal och har snart gått ett helt läsår på fordon. Och om ni får gissa, vad tror ni att jag har valt för inriktning i 2:an? Absolut så har jag valt ”Fordon och transport”. Jag visste sen jag började i skolan på lågstadiet att det var det jag skulle bli. Det var så skönt när man fick pappret i handen och skulle logga in för att göra sitt slut val inför gymnasium, när man visste hur andra satt och velade.

Jag kan inte förklara känslan när man fick veta att man hade kommit in på det valet man hade gjort. Det valet som skulle ändra hela mitt liv. När jag började gymnasium vart jag en mycket gladare människa och positiv. Jag såg hela livet framför mig. Dock så fort jag gjorde valet in till tvån vilket jag heller inte tvekade på så vart jag osäker. Vi är 40 personer som sökt till transport och det är bara 28 som kommer in. Jag menar jag är inte en A elev, det står jag för. Jag har problem i matte och i idrott, det har jag verkligen. Det får mig inte att sluta kämpa för att nå mitt mål vilket är att sitta i en lastbilshytt och sjunga.

Jag vet att det vart ett väldigt långt inlägg idag, men det var det värt. Jag ska bli bättre på att uppdatera, ni får gärna ge tips om till. Ex. vad ni vill läsa :)

Likes

Comments

Jag minns det som det var nyss.

Hej, mitt namn är Maja Johansson, jag är 16 år gammal och går på fordon transport på fyrvalla Östersund. Jag är utåt sätt en väldigt glad och sprallig tjej. Jag ler och skrattar mest jämt, det är så alla känner igen mig. Dem flesta tror nog att jag mår väldigt bra i mig själv, men det är inte alls så. Jag säger absolut inte att jag är självmordsbenägen. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

För att förstå mig bättre så ska jag förklara en liten del av det hela. Jag skriver inte detta för att jag söker tröst eller något liknande. Absolut inte, det får ni inte tro.


Allt började när jag var väldigt liten.

Jag bodde med min far och mor, och mina två systrar. Jag fick alltid höra att jag var mycket mindre än alla, jag var väldigt kort och väldigt smal. Till slut började det där sätta sig i huvudet på mig. Jag ville inte gå upp i vikt, för vad skulle alla tro om mig då?

Men om ni frågar min mamma så minns hon mig som en söt och jätte glad o sprallig tjej. Jag gick inte när jag skulle någonstans, jag sprang eller hoppade fram. Redan där kunde man se mycket tydliga tecken på att det var något speciellt med mig. På dagis så satt jag helst själv och la pussel, dagis pussel passade inte mig längre. Jag behövde en utmaning. Vissa säger än idag att jag söker utmaningar. Ja så kanske det är, jag måste ha nånting att göra. Ständiga uppgifter och aktiviteter. Det går inte att göra mig "tam". Det är omöjligt, jag är så här. Och så får det vara.

Ni kommer inte ens känna hela mig. Ingen känner hela mig. Inte min mamma, pappa eller syskon. Ingen. Absolut vissa vet mer om mig än andra. Men det kommer ta tid för att jag ska släppa in dig till hela mig.

Vissa säger att jag är lätt att förstå sig på, vissa säger att dom aldrig kommer förstå. Och så får det vara, jag kommer göra mitt bästa och förklara. Men ibland räcker inte orden till.


Jag är Maja Johansson. Ingen annan. Och det är ingen mening att försöka ändra på mig, jag står fast vid den jag är. Låt mig utveckla mig själv, ni kommer se förändring.


Har skrivit på det här ett tag, men det var tungt. Ni kommer kanske inte förstå varför jag tycker att det var så tungt och jag accepterar det.

~Eran Majsan~

Likes

Comments