​I fredags var jag med om min första större reaktion på allt jag gått igenom från mitt besked om min cancer tumör till operation och nu rehabelitering tillbaka till livet. Det är hela fem månader nu som jag varit under denna press och det har tärt på mig.

Jag har nog på ett sätt varit ganska förberedd på att det lär finnas en upp sjö av olika känslor och reaktioner gömda där inne i min kropp som förr eller senare skulle komma att explodera och att behöva få komma ut.

Men jag var ändå inte helt beredd på det insåg jag nu i efterhand när väl reaktionen kom. Eller kanske mer snopen över att några få ord eller en liten mening kan väcka så mycket känslor i mig.

Maken och jag samtalade om allt som vi varit med om i min resa och han sa en mening som på något sätt guck rakt in i mitt hjärta eller som åtminstonde rispade där på ytan där alla mina gömda känslor som jag bär med mig finns. Och nu väckte det känslor i mig som fullkomligt rasade över mig där med all kraft på nytt.

Det blev ett öppnade av vad jag verkligen varit med om och hur enormt  jobbig min resa verkligen har varit. Ett litet öppnande att det verkligen är jag som drabbats av allting.

Och som jag tidigare har skrivit här så har jag många gånger under denna resa haft en konstig känsla av att det är så himla overkligt allt det som hänt mig. Det är så svårt att få in att det verkligen är jag själv allt handlar om. Det är som om att man står brevid men inte riktigt begriper att det händer på riktigt.

Det är svårt att förklara men situationen är så overklig på något sätt och lite rörig.

Dödsångesten jag kännt så starkt under denna resa den där dödaångesten som tog ett hårt tag om mig och som kramade om mig ordentligt med full kraft och som verkligen värkte ilsket ända in i benmärgen, alla dom avsked som jag varesig jag ville eller ej men som jag ändå omedvetet tog för varje sak jag gjorde eller för varje upplevelse jag fick.

Varje morgon där jag i bästa fall hann känna mig lugn för att någon sekund senare sköljas över av en enorm dos ångest,och min kropp gick in i en slags frossa och ett enormt illamående som var vidrigare än något annat och som fullkompligt sköljde över mig.

Allt ramlade över mig igen denna natt där jag stod på framsidan av vårat hus.

Där stod jag, det var sen fredags natt som var påväg att gå över mot lördag och med en ljummen sen sommarnatts luft  , jag stod där på min egna tomt endast iklädd morgonrock och med min kropp självandes och med tårarna som fullkomligt forsade nerför mina kinder där och då kände jag mig otröstlig och väldigt liten.

Men jag visste också att denna reaktion kommer förmodligen att  följas av många fler liknande reaktionermen och jag ser inte negativt på dessa stunder även om dom är jätte jobbiga när dom kommer.

Jag ser dom snarare som något som är ett måste i min läkande process tillbaka till vardagen så småningom.

Det har hänt så otroligt mycket omkring mig och jag har gått igenom så enormt mycket känslor och händelser inombords under dessa månader men ändå så finns det nog enormt mycket kvar där inne i min kropp och som ibland bara behöver få komma ut.

Man har inte på långa vägar hunnit med att ta alla känslor och berarbetat dom.

Jag kommer att ta mig igenom detta på ett eller annat sätt jag har även erbjuden kurators kontakt när jag är starkare och min värk i bröstbenet lagt sig mer.

Och den hjälpen kommer jag att ta.

För det kommer att finnas mycket att lära sig framöver bla. hur man går vidare, hur lever man vidare med rädslan av att jag kan drabbas av cancer igen när som helst.....

Det blir ett nytt sätt att leva men jag har alltid haft en enorm styrka i mitt tankesätt och det har många gånger tagit mig igenom många svåra saker.

Så jag är ganska säker på att jag kommer att fixa det på ett eller annat sätt denna gång med.

Det får ta den tid det tar, visst det kommer att bli att man tar några steg framåt, det kommer att bli att man tar något steg bakåt ibland men jag tror att om jag bara låter det vara som det är och att jag låter kroppen få ha sina reaktioner så blir sträckan rakare tillslut.

Min underbara frissa som jag har sa till mig sist jag var där att " du kommer aldrig bli dig själv efter det du gått igenom igen "och då menade hon inte det på ett negativt sätt.

Utan mer att om man handskas med allt man varit med om på rätt sätt så kommer nog min uppskattning för små saker bli så mycket större nu men även för livet. Jag kommer att leva mer i nuet och bara njuta av att få vara med om några år till.

Jag kan redan märka av vissa av dessa saker.

Som om hur vissa människor lägger sin energi på fel saker man gräver ner sig över att man inte har tillräckligt med pengar på banken, man vill ha värre saker än grannen och tävlar, man bråkar och gnatar med varandra.

Jag vet och jag lovar att det är inte värt det! Livet är för kort.

Se det fina i det lilla, var glad åt det du har, var glad för dom som är värda att ha i ditt liv. Var glad över livet för hur det än är så är det bara till låns.

Jag har blivit sviken under den här resan och det kommer jag alltid att bära med mig som ett sår.

Men jag vet också att dessa människor är inte värda att lägga energi på.

Det ger mig insikt i att jag bara ska ha dom allra bästa kvar där brevid mig dom som får mig att må bra och som verkligen finns där för mig på riktigt.

Tack alla vänner för att ni finns 💗

Tack min underbara make för att du finns där  brevid mig dygnet runt 💗

Tack till min underbara brorsdotter som ger mig så mycket styrka att orka kämpa igenom allt det svåra jag är i nu 💗

Tack till min bror Johan och som jag vet att om jag verkligen behöver det så finns du där för mig och oss och det betyder mycket 💗

Jag har mycket att vara tacksam för och det kommer verkligen att ta mig framåt och över alla stormar av jobbiga känslor.... vägen kvar är lång men jag kommer att ta mig igenom den. 

Jag är alldeles för kär i själva livet för att ge upp 💗

Amen 🙏🏽

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har nu haft lite motgångar i mitt mående och som jag skrivit om här på bloggen, orken har sviktat i och med min inflammation i operations området samt lunginflammationen och kolapsade lungor. Luftbubblorna jag har i bröstkorgen och så lite vätska vid operations såret som ger mig viss smärta.

Det var ingen hit att vara tillbaka på sjukhuset igen för det har jag fått lite nog av nu men å andra sidan är det tur att dom finns när det verkligen behövs.

Smärtan är mer under kontroll just nu men stundtals kommer den där hemska smärt genombrotten än som jag får mota med extra akut morfin.

Om jag fick bestämma så skulle hela den här resan bara vara över nu och jag skulle bara vilja få må bra.

Men jag är väl införstådd med att denna resa kan komma och ta upp emot tre månader att komma ur likaså efter den biten så finns ju en utmattning och en känslo mässig bit kvar att ta tag i.

Men det finns också något runt mig just nu som jag tycker är ganska jobbig och som gör mig ledsen. Och det är oförståelsen man möts av från vissa människor som tror att allt är bra nu. Det är som om allt bara är frid och fröjd bara för att operationen gick bra och den är över. Men min resa till att komma tillbaka består av så mycket mera än så och den kan vara otroligt jobbig stundtals och jag har en bra bit kvar.

Men tyvärr så förstår inte vissa det.

Jag försöker att sålla bort denna oförståelse men ibland är det svårt och jag kan känna mig sårad.

Jag har för övrigt idag läst i min journal att man nu i veckan haft konferans möte i Uppsala angående mitt PAD svar och det är rättså jobbigt att veta att det finns ett svar men det dröjer nästan ett par veckor till innan jag får besked.

Den väntan har varit lång och jobbig och gnager lite på mig men det är bara att vänta ett tag till.

Jag har ivarje fall idag gjort något jag är stolt över jag gick en längre promenad med sällskap av maken som uppgick till hela 2,7 km i en väldigt lugn 🐌 snigel takt men ändå ... så är jag så sjukt stolt över mig själv och hur jag kämpar mig tillbaka.

Med en stor operation, kollapsade lungor, inflammation i operations såret och dubbelsidig lunginlammation i bagaget så tyckte jag det var riktigt bra jobbat.

Det är viktigt att i den mån jag orkar att ta dessa promenader det är bra för hela mig men även för lungorna som får arbeta lite,jag är även noga med mina rörelse och blås övingarna. 

Jag gör allt som står i min makt för att ta mig framåt i mitt mående och förhoppningsvis så kommer det att ta mig tillbaka till ett friskt liv igen utan cancer. Jag kommer inte att ge upp även om man kan känna den känslan vid några ynka tillfällen vud svackir när allt är för motigt och allt känns lite för mycket runt mig.

Jag kommer att sikta högt mot toppen igen och med ett mål och det är att komma tillbaka. Det är ett löfte jag har till mig själv och det löftet kommer jag att hålla.

I promise you 👌🏽


Likes

Comments

Natten till fredagen var det dags för sjukhuset igen maken ringde 1177 när min smärtskala låg på 9 av 10 möjliga.

Jag hade då tagit alla smärtstillande mediciner jag hade plus en extra och det var inte ens så att dessa lindrade lite inget bet på smärtan just då.

Smärtan var så vidrig så det gick knappt att röra sig eller att andas normalt. Smärtan satt mitt i bröstbenet men strålade även ut mot sidorna.

Akutmottagningen är ju inte kända för att vara snabba och trots på skjutningar från oss så fick jag vänta hela två timmar sen jag kom in till dom innan jag fick smärtstillande vilket är under all kritik då dessa smört toppar skall tas bort omgående.

Det blev i varjefall röntgen CT med kontrast efter några timmar och när läkaren kommer in pch ger svaret blir jag alldeles kall.... det känns som om skräcken kommer över mig direkt och att färgen jag hade i ansiktet fullkomligt rinner av mig.

Läkaren berättar att man kan se en förtätning över operations området men han säger också att dom  inte har möjlighet eller erfarenhet att kunna se hur det skall se ut efter en sådan här operation som jag gjort.

Han säger att det kan både vara normalt men också något som behöver åtgärdas och då skickas du till Uppsala igen.

Där i stunden känner jag paniken börja krypa i mig och tankarna flyr i huvudet.... finns det cancer kvar, behöver jag opereras igen osv. En sak vet jag ivarjefall att jag har inte tillräcklig ork för allt detta igen.

Läkaren kontaktar en av dom proffs jag hade i Uppsala men han är inte i tjänst så han får prata med en annan thorax kirurg som kollar röntgen bilderna.

Denna läkare konstaterar att bilderna ser helt normala ut över operations såret. Men däremot kan läkaren se att mina båda lungor i nedersta delen har fallit ihop. Och därmed inte har full funktion.

Det kan bero på en komplikation efter operationen men det kan också bero på att jag har en tyst lunginflammation så läkaren i Uppsala  rekommenderar därför dom i stan att sätta mig på en pencellin kur.

Han rekommenderar även en blod odling där man kan se om jag har fått en blodförgiftning eller har bakterier i blodet mm.

Nu på måndag skall jag tillbaka till akuten för nya provtagningar och ställningstagande.

Thorax kirurgen i Uppsala ser även på röntgen bilderna att jag har små luftbubblor i bröst hålan och även dom kan ge smärta men han hoppas kroppen själv skall ta hand om dom.

Skulle dock inte kroppen göra det så finns det en risk för att man får gå in med en lång nål mellan revbenen och suga ut luften och det hoppas jag verkligen att jag skall slippa göra.

Man konstaterar även att jag har en kraftig inflammation över hela operations såret så jag blir ordinerad inflammations dämpande medicin och höjning av mitt morfin samt pencellin.

Så jag har nu så mycket tabletter dagligen så det är helt sjukt. Men det är bara att svälja och se glad ut då all denna medicin är den som skall få mig helt bra tillslut.

Jag har varit hemma hela helgen nu men har fortfarande svåra smärt genombrott som kommer och går men jag har lyckats mota dem med medicinen jag har någelunda ivarjefall.

Men det här är jobbigt för mig och det är som det är nu energin sållas och man känner sig enormt trött.


Men det är bara att gilla läget jag har inget val.

Hoppas att proverna imorgon har gått lite åt rätt håll igen. Så man slipper en stor utredning på allt igen.

Men jag kämpar på med lite promenader i varjefalll, gör andnings övningar och rörelse övningar.

Hoppas verkligen det vänder om några dagar/veckor så man kan få lite styrka inför mitt samtal med läkaren och patalogens svar på tumören.

Nu tänker jag ta mig en lugn söndag med mycket återhömtnings tid. Det behöver jag.

Sen får vi se hur morgondagen blir.

Jag är enormt tacksam för alla er som finns där för mig på olika sätt.

Är också jätte glad för den fina blomman som stod på trappen när jag kom hem i fredags från mina söta grannar. Jag blev jätte glad och rörd.

Tack 💞

Likes

Comments

Jag har sedan jag skrev här sist haft enormt jobbiga stunder till och från.

Har mycket smärta och min egna teori är nog att svullnaderna i operations såret mm börjar gå ner och på så sätt är inte allt lika inbäddat som förut.

Man märker mer knäppande och rörelser i bröstkorgen, bröstbenet värker ibland så jag håller på och blir galen.

Ikväll var jag med om en svår smärta där varken min ordinarie medicin och akut medicin tog bort den värsta smärtan. Av en tio gradig VAS skala där man mäter smärta låg jag på en åtta och det är inget bra alls och det är då smärtan behöver brytas snabbt.

Imorgon ska jag ta kontakt med min läkare och prata om medicineringen får se om den behöver ändras och eventuellt göra en höjning av grund dosen av morfin.

Oftast håller jag modet uppe i allt jag går igenom men när dessa smärt genombrott kommer så tappar jag mig för en stund och könner mig väldigt lite man känner tyvärr att man ger upp lite. Det är jätte tufft.

Men ändå sen när smärtan minskar lite så kommer kämpar glöden tillbaka och det är tur det. Jag har mina fasta rutiner på dagarna dom består av viss vila och återhämtning men även övningar för att inte bröst ryggen skall stelna till helt samt andnings övningar. Och sen försöker man få in något roligt där emellan.

Jag måste säga att eftersom jag redan vara ute och tog promenader bara fem dagar efter min stora operation berömmer jag mig själv för.

Idag består mina promenader tillsammans  under dagen av som minst två kilometer men oftast kommer jag upp emot tre-fyra kilometer och detta ca två veckor efter operationen.

Det är jag tacksam för att jag klarar av och det gör mig starkare.

För övrigt så har vi  idag varit bort bjudna på god mat det var jätte skönt att bara få bli serverad efter allt vi varit med om.

Det uppskattade vi verkligen.

Dock är det väldigt svårt nu att veta vart gränsen går för hur mycket man orkar men jag försöker lyssna till kroppen. För när den säger ifrån så gör den och då är det bara att backa och vila.

Man får ta en timma och en dag i taget.....

Målet är ju ändå att en dag komma fram till mitt slutmål. Välmående, cancer fri, smärtfri och bara njuta av livet igen 🌺


Likes

Comments

Bilden är tagen här om dagen när maken och jag fick andas in lite lant luft och se ut över åkrarna. Denna vy hade vi på vår promenad när jag gå tränade det var skönt med lite miljö ombyte.

Då mådde jag lite bättre men nu har värken gått lite upp och ner vissa stunder står jag knappt ut har både svårt att andas och för att inte tala om att hosta till lite. Den smärtan vill ingen kännas vid jag lovar!

Smärtan sitter i bröstbenet som är sågat och det knäpper och rör sig där i vissa rörelser. En lite obehaglig känsla.

Jag vet att jag gått igenom en stor operation och jag vet att man sågat upp mitt bröstben för att komma åt min cancertumör som skulle avlägsnas ur min kropp.

Jag är som jag skrivit tidigare otroligt tacksam att operationen gått bra och att dom fick ut precis all cancer.

Men det är ändå inte över än inte för mig i varjefall. Jag har mycket smärta att ta mig igenom och rehabelitering sen är väntan på patalogens svar tuff.

Det är otroligt tufft vissa stunder men jag håller huvudet högt och försöker klara allt som skall klaras av  samt jag kämpar mig tillbaka genom att fortsätta övningarna för lungor och bröstkorg, samt ta mina dagliga promenader.

Jag ser till att peppa mig själv och att tänka positivt.

Smärtan kommer ju att en dag ha sitt slut och den dagen längtar jag verkligen efter. För smärtan är tuff när den är som värst men jag behandlas just nu med långtids verkande morfin för cancer sjuka och kortids verkande som tar dom värsta topparna.

Just nu är det inte läge att vara " duktig " och att försöka klara sig igenom smärtan utan hjälp från medicin för det går inte och det skall jag inte göra heller pga mitt andra problem jag har med mitt smärtsystem. Ingen vill få kvar denna smärta som kronisk.

Min maken är helt otrolig han finns där och hjälper till med allt som jag behöver hjälp med. Älskar honom så otroligt mycket ❤️ Han finns verkligen där för mig och brevid min sida dygnet runt.. Han är en underbar man.

Man får försöka att göra det bästa av allt och det är viktigt att vi har varandra och att vi tar tillvara på våra stunder.

För livet kan vara skört.


Likes

Comments

Det är nu två dagar sedan jag var till disktrikssköterskan och kollade mina ärr efter operationen.

Sedan dess har jag försökt att ta en dag i taget känna efter vad som fungerar och vad jag klarar och behöver.

Medicineringen fungerar skapligt men jag får ibland ta till " akut " morfin som verkar lite snabbare än det långtidsverkande morfinet som jag för tillfället har.

Utan dessa mediciner vore smärtan mer outhärdlig.

Jag får varje morgon ett smakprov på det då jag förmodligen börjar bli lite låg i dosen innan jag vaknar av dom långtidsverkande morfinet så vaknar alltid med svår smärta och en svårighet att röra mig.

Så börjar dagen med alla dessa smärtstillande tabletterna och sen sätter jag på lite skön musik och väntar på att dom skall börja verka. För innan är varje rörelse olidlig och jag har också svårare att andas.

Men som sagt så var det inget litet ingrepp jag gjort samt det uppsågade bröstkorgen ger sig tillkänna iform av smärta, knäppningar som känns eftersom det tar ett antal veckor innan bröstbenet börjar vöxa ihop igen.

Ganska tidigt efter operationen kände jag att jag ville ha ett smycka halsband fungerar inte nu så tänkte mig mer ett armband där jag får bestämma texten själv.

Jag ville ha en text som just nu betyder mycket för mig och det blev följande på armbandet

​" ​Fight to survive cancer "

​Jag skall bära det med stolthet men också med en eftertanke.

Jag tar inget förgivet längre utan varje dag är en gåva. Ibland dyker tankarna upp på vad som kommer att hända framöver när patalogens svar kommer.

Blir det strålning, cellgift behandling eller både och eller har jag turen att operationen räcker.

Jag försöker att fokusera mer på läkningen nu och det andra får jag ta sedan längre fram.

Varje dag är en gåva.


Likes

Comments

💞 När jag var som mest rädd och skräckslagen inför min operationen var det då du farfar som lade din ängels hand på min axel och lugnade mig.

Min farfar som har betytt så mycket för mig genom livet men som tyvärr somnade in År 1999 efter två års kamp mot cancer.

Kanske var det ändå du som gav mig modet, energin och styrkan i det jag går igenom.

Det kändes som om du fanns där för mig när jag så väl behövde det.. Jag kände din närvaro.

Du svepte dina ängels vingar runt mig ..... visst var det du farfar..... jag är ganska säker på att det var du som beskyddade mig.

Du såg till att allt skulle gå bra för mig.

Tack farfar 💞

Likes

Comments

Har idag varit för första gången efter operationen på återbesök till distrikssköterskan på vårdcentralen

Jag hade inte sett mitt ärr innan men jag blev positivt överraskad av att det faktiskt inte är större än vad det är.

Thorax kirurgen gjorde ett suveränt jobb och jag hade visst ett bra läkkött för det ser väldigt fint ut för att bara vara tio dagar sedan operationen var.

Läkaren skar lite mindre i huden för att det skall bli så litet ärr som möjligt utseende mässigt.

Det är ändp svårt att fatta att där under har läkaren sågat upp mitt bröstben och skurit bort min cancer tumör. Dom fick ta lite mer än planerat då det även fanns lite misstänkta knölar i viss annan vävnad också.

Men allt är borta och det dom tog ut är skickad för analys till patalogen.

Dom fick även ta lite vid min lunga så dom har rört runt en hel del där inne i min bröstkorg.

Men jag är ändå så otroligt tacksam för att allt har gått som det har. Och jag har bra smärtlindring hemma 🙏🏽


Efter besöket på vårdcentralen tog vi och unna oss en mysig fika på hemvägen vid Fridhem

Det känns så skönt att ändå kunna orka göra det.

Men visst jag har en viss trötthet som kommer och går men det vore väll konstigt om jag inte skulle känna av allt jag varit med om alls.

Så det är bara att lyssna på kroppen och låta den vila när den säger till om det och vara vaksam på signalerna.

Nu i skrivandets stund är det nog ett sådant tillfälle känner jag...... så blir att vila en stund nu 🌸

Likes

Comments

Idag har gjort ännu ett framsteg jag kunde följa med min man till affären då vi behövde köpa hem lite mat då kylen gapade ganska tom sen våra dagar i Uppsala

Jag var osäker på hur det skulle gå men det gick rktigt bra och det var även skönt att få ett miljö ombyte.

Man får ta det lugnt och jag har just nu ögon både fram, på sidorna, och bak så ingen kommer och stångar sig fram och jag får en knuff man måste vara försiktig.



Dos ändringen läkaren gjorde igår var helt rätt för idag har smärtan varit på en mycket mer acceptabel nivå. Och det går att ta djupa andetag igen.

I Uppsala använde man sig av en smärt skala för att mäta smärtans intensitet som heter VAS och dom sa att en okay nivå är att jag max ligger på 4.

Där uppe var jag dock uppe stundtals på nivåerna 7-8 vilket är ganska högt men då fick jag omedelbart hjälp med medicin och då dalade smärtan.

För övrigt så försöker jag njuta av dagarna och en så länge levererar ju vädret värme och sol. Något som jag aldrig trodde att jag skulle hinna njuta av mer den här sommaren.

Jag kämpar på med andnings övningarna och rörelse övningar för att inte stelna till totalt i bröstryggen. Det är viktigt.

Jag har haft riktig nerv smärta tidigare över hela bröstkorgen en brännande, stickande smärta , som om någon sticker med en nål i ett köttsår men den är bättre nu man kan få den för under operationen skadas vissa nerver som sen ger sig tillkänna på detta sätt.

Promenad träningen håller jag stenhårt i och den går bra och jag kan redan gå streckor ( utifrån min situation ) som jag bara kunde drömma om att göra efter denna stora operation så tidigt.

Jag måste bara få skriva och hylla min underbara make han är helt otrolig han finns där för mig dygnet runt han hjälper mig också med det jag inte klarar bla. dusch för det klarar jag inte helt på egen hand än. Vi är ett bra team.

Det är mycket att ta in och mycket att bearbeta av allt jag varit och är med om och maken och jag samtalar oftast kring våra upplevelser och känslor kring allt. Man behöver ventilera en del för att orka.

Och nu när oros och ångesten lagt sig så är kämpar andan och krigaren tillbaka i mig med full kraft.

Jag ger mig inte och jag låter aldrig cancern vinna. Det har ni mitt ord på.


#fuckcancer


Likes

Comments

​Idag är det en hel vecka sedan min operation gjordes. Där hela min cancer tumör och omkring liggande vävnader togs bort helt.Det känns nästan lite konstigt att det redan har passerat en vecka.

Minnena och funderingarna kommer tillbaka man går igenom allt som hände den där dagen igen i hjärnkontoret.

Av någon anledning så fick jag ändå en skaplig väg tillbaka och jag var installd på så mycket värre smärta vilket även sjukvårds personalen sa till mig och visst smärta har jag men den är hanterbar oftast ivarjefall men det hela beror nog också på läkarnas grymma planering och förberedelser för att göra mig så smärt fri som dom bara kunde ifrån början.

Men igår kväll kom ett bakslag i smärtan då jag började få mer ont över vänster lunga där dom har skurit. Jag fick ta till en kortids verkande morfin kapsel.

Sen gick jag och la mig för natten och sov hela sex timmar.

Jag kände inget direkt när jag vaknade men sen efter att jag gått upp. Den smärtan jag hade var rent utsagt över jävlig. Djupa andetag kunde jag inte alls ta då den svåra smärtan bromsade det totalt.

Jag gjorde tillägg till min långtids verkande morfin tabletter men der släppte inte av ändå. Och man blir verkligen allmän påverkad av denna smärta.

Det är svårt att sätta ord på hur smärtan känns men den är som djupa knivhugg och som om hela lungan är sönder trasad och vrider sig.

Jag beslutade mig för att kontakta min läkare som nu håller i denna medicinering för det är viktigt att kunna bryta dessa smärt toppar omgående för ju längre dom stannar kvar desto svårare är dom att  få bort den sen.

Läkaren bestämde att vi skulle höja upp min grund dos med den långtids värkande morfinet till dubbel dos morgon och kväll.

Det tog ett tag sedan klingade smärtan av till en acceptabelt nivå ivarjefall.

Jag går mina små promenader dagligen både för att få motionera och få upp konditionen igen men också så behöver lungorna sitt.

Jag har inte än funderar så mycket på det utan jag tar en dag i taget men en viss oros känsla sitter på axeln och pickar och den handlar om nästa steg i processen när det är dags att få den slutgiltiga beskedet efter patalogen om  hur farlig min cancer tumör är.

Vilket stadie och bokstavs kombination. Jag ser inte fram emot det beskedet och det kommer att bli en orolig dag med mycket tankar.

Men jag försöker att göra så att jag lägger det åt sidan nu och bara fokusera på att träna mig tillbaka till ett bra liv igen.

Det andra får jag ta när det väl kommer........




Likes

Comments