​jag är så fruktansvärt rädd. Jag kan äta normalt, jag går inte upp i vikt, jag är nöjd med mig själv, jag tycker jag tom ser bra ut. jag ser mig själv som fin, smal, perfekt. Och det gör mig rädd. jag har aldrig känt den känslan på länge, och jag har aldrig sett mig smal. Det som gör mig rädd är att skolan börjar om 1 v och 1 dag. hur ska jag hantera stressen, inte lockas att sluta äta och gå ner i vikt. Jag är rädd för alla hemska saker jag kommer göra mot mig själv som jag nu vet är sjukt. jag är rädd för att säga saker jag ej menar till mina kompisar. Jag är rädd för att förlora kontrollen, att jag ska tro att jag har kontroll tills ana sviker mig, igen. jag är rädd att jag ska tro att det jag kände under sommaren bara var innbildning. jag är rädd. jag är rädd att förstöra mitt liv, rädd för att gå ner i vikt så jag når mitt mål. rädd att sedan tvingas gå upp i vikt igen. rädd att förstöra min framtid. rädd att förstöra mina drömmar och att bli sjuk. rädd att tvingas sluta vara i stallet. jag är rädd för så mkt. 

jag, jag vet inte vad jag ska göra..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

" detta kommer låta väldigt konstigt, och jag vill inte att ni ska ta illa upp. Jag hatar att vara som jag är, att misslyckas. och se nära lyckas. Jag älskar att se när mina kompisar lyckas, men när jag misslyckas blir det som en kamp.

jag är en fucking bulimiker. eller i höstas var jag väl en blivande anorektiker. gick ned 8 kg. vägde 52 kg till mina 179 cm som minst. 16.23 i bmi. var så nära att nå mitt mål på 50 kg! men så var jag så nära på att bli påkommen, folk reagerade, min klass, lärare, mina föräldrar, släktingar, alla! så började äta igen. och gick upp 8 kg. 8 fucking kg. 60 kg. och så började jag hetstäta och spy(bulimiker) och så skadade jag mig själv, ville dö,osv. panikattacker. så jag sökte hjälp. fick hjälp, mådde bättre men saknade att se kilorna ramla av, samtidigt som jag var rädd för det. men jag började ljuga, igen. ljög att jag mådde bättre osv. så jag slapp all kontroll. och nu i sommar, ja jag har börjat motionera lite och då jag kunnat slängt mat. och ibland hetsätit och spytt.

ligger just nu på 60.5 kg och är helt okej med det, med tanke på allt jag ät. samt har jag några kg att gå ner till hösten. men är samtidigt rädd inför skolstarten. Jag måste verkligen tänka på att inte visa folk vad jag gör. måste dölja allt, och specielt visa "gnistan" inom skolan så mina betyg blir högre och lärarna tror jag mår bättre. samt om vi har hälsokontroll, måste jag hitta något som är tungt å litet samt dricka mkt vatten.

men det jag är avundsjuk nu, är att min kompis i klassen(hon var normalviktig med gräns till lite stor.) nu under sommarn gått ned 15 kg! i våras blev hon bättre å bättre i skolan, hon bli bättre än mig! (ej sett henne nu under sommarn men kikat) och jag blir så avundsjuk! i höst ska jag klara att nå under 50 kg! tips får ni gärna lassa på

Likes

Comments

" jag hatar mig själv! hatar att se mig i spegeln VARJE dag då det enda jag ser är fett. Att ställa mig på vågen nu under sommaren och sakta se kilorna rasa på igen. Jag måste gå ner i vikt, jag hatar mina tankar, och att jämt känna mig hotad. Jag hatar att behöva fly från mig själv VARJE dag!"

Ingen kan förstå hur det känns. I höstas lyckades jag gå ner 6 kg, och mådde jävligt dåligt, skar mig själv, frös, skakade hela tiden, blåa fingrar typ, tappade hår, var yr, svimmade ibland, ville ta mitt liv. på det att prestera A på varenda prov, låstsas må bra, skratta samt vara den sociala i klassen. Men sen började jag äta, förlorade allt det där, å måste koncentrera mig på mina känslor,. och jag pallar inte det! när jag har allt det där att tänka på, slipper jag tänka på hur jag mår. För jag vet inte varför jag mår dåligt. Jag önskar så att jag slapp allt, men då går jag upp i vikt å allt börjar om.

Jag vet inte hurjag ska lyckas gå ned i vikt i höst. Jag har mina föräldraa som håller stenkoll, lärare, skolsköterska som har min vikt, klasskamrater som tvingar i mig mat, bokstavligen. klasskamrater som inte tillåter mig att ens nämna att jag ska banta, få smalare lår eller någonting. jag förstår inte, varför tycker alla att JAG är så perfekt? jag är fet, olycklig, urtråkig, dålig vän.

jag kan inte stötta mina vänner som mår dålgit. som skär sig själv, har social fobi, bantar. Jag kan inte, För jag har inget att säga, för jag kan inte hjälpa någon annan innan jag hjälpt mig själv.

Jag betyder ingenting. och allt skulle bli bättre om jag slutade andas. Alla tycker jag är en plåga att dras med.

Jag hatar att aldrig vara nöjd. Hatar att jag inte mått bra sen jag var 5-6 år. Alltid har det varit någonting, sorg, mobbning, bråk, panikattacker, prestationsångest, självskadebeteende, ätstörningar, ångest,


Likes

Comments

självskadebeteende

"Hur kan man göra något som skadar en själv. hur kan man ta ett vasst föremål å skära sig själv, Hur kan man göra det om man mår dåligt av det, inte vill, är rädd. Hur kan man ens inbilla sig att det blir bättre av att skära sig själv. Hur kan man må bra av det som gör att man mår dåligt..."

Första gången jag skadade mig själv, var hösten i 7 an. Jag hade ätit för mycket, gått upp i vikt, alla hatade mig kändes det som. jag ville ta en sax och skära mig, men var rädd för att få infektion. Om den rädslan ändå suttit kvar.... Jag brände mig på kokhett vatten på armen tills jag nästan föll ihop av smärta. ALDRIG mer igen lovade jag mig. 3 dagar senare, satt jag där med en nål å rispade mig. Ångesten går inte att beskriva, återigen lovade jag mig att ALDRIG mer göra något sådant mot mig själv. Men det var bara början.. Med tiden flyttas skärsåren. Jag slutar skära mig med en nål på handleden under klockan, och tar till saxen. Rispar lätt på låret. det blir hårdare och djupare för varje gång. I samma veva får jag veta att en av mina kompisar i skolan skär sig själv, att ytterligare en gjort det, och jag står där och skriver att det kommer bli bättre, att de inte ska skada sig själv. och bakom skärmen gör jag det själv, jag och en kompis går till vår mentor och berättar att min kompis skär sig. samtidigt som det gnager en oro att någon ska göra dessamma mot mig.

Det går fram tills början på vårterminen i 7 an innan någon märker något. Vi hade haft gympa på dagen och jag tänkte mig inte för när vi skulle duscha. (hade nya skärsår, större och tydligare) på kvällen, får jag sms på kik av min kompis som skärde sig själv(som vi sagt till vår mentor att hon gjorde)

- skär du dig själv? "nej?, varför tror du det?" - jag såg dina skärsår på benet idag på gympan.. "aha det, erhm, det är gammalt.

Jag ljög och hon beslutade sig för att inte säga någonting. Men jag trodde egentligen långt innan att någon sett det, och ja jag tror det en idag.

jag höll nämligen på att bli påkommen med mina ätstörningar, självskadebeteendet, osv. (ångest, depression, presentationskrav blablabla, inget man tror av ett A barn)

det var bara någon vecka efter jag skärt mig på benet första gången, efter ett lov. Efter engelskalektionen en måndag, då vi har lång rast ber min mentor att få prata med mig. (hade lite aning vad det kunde handla om, innan lovet hade man fått skriva i ens loggbok om man trodde någon mådde dåligt, vart livrädd hela lovet att någon skrivit mig, och redan tänkt ut diskussioner som kunde komma å frågor å vad jag skulle svara å konsekvenser osv)(lever jämt i framtiden)

Min mentor satte sig vid katerden och jag satte mig i skräddarsits på en bänk. jag skakade inombords, Jag var så jävla nära att bryta ihop då jag trodde hon visste.

- Hur mår du? (kan nämna att hon är den enda jag har respekt för på skolan, samt att hon är vänlig och snäll samt "förstående" och tittade på mig med en blick som sa typ dukanberätta, jaghjälperdig.

"bra"- är det verkligen så?(ville bryta ihop) "ja" - många i klassen är oroliga för dig, likaså jag och många andra lärare att du har för höga krav på dig själv, innan lovet var det flera stycken som skrev att de var oroliga för dig, att du hade för höga krav på dig själv, vad tänker du när jag säger det? "vet inte"(rycker på axlarna) -stämmer det? eller stämmer det inte alls? "lite"

sen babbla hon på. var skitnära på att bryta ihop och berätta allt, vilket jag önskar nu att jag gjort... hon avslutade med att säga att jag alltid kan komma till henne och prata, blablabla att hon inte ville att jag skulle försvinna, bli någon annan, bli ett "spöke"


efteråt var jag jävligt arg på min klass. även fast jag älskar dem grymt mycket för allt stöd och pepp de ger. Önskar bara jag fått börja med dem tidigare än i 6 an...


kan nämna att jag skar mig för sista gången på låret i april, då jag inte ville att det skulle synas mkt nu i sommar. Skärt mig på dolda stället istället... såfort badsäsongen slutar, (först måste den börja dock) så är jag rädd..

Likes

Comments