...”säger Alfons och tar en kaka till”. (Bergström, G. 1977)

Varje gång jag läser ”Listigt Alfons Åberg” för min son träffar den meningen mig. Igenkänningsfaktorn är skyhög och jag får lite ont i magen.
För det är exakt så jag är. Känsloätare ut i fingertopparna.

Natten till igår drabbades jag för andra gången i mitt liv av en panikattack. Jag hade precis gått o lagt mig när jag kände det som att jag inte kunde andas. Ett tryck över bröstet och en klump i halsen som gjorde så att jag mådde illa. Jag svalde och svalde för att bli av med klumpen men den satt där och blev bara större och större. Ut på balkongen for jag, med täcket runt omkring mig och en av makens cigaretter i högsta hugg. Det hjälpte ju förra gången tänkte jag och tände den. Drog ett bloss och släppte den sen i askfatet. Sen grät jag, ni vet sånt där hulkande snorigt fulgråt som man aldrig skulle gråta framför någon annan. Jag grät och grät och grät. Tills jag insåg att det var svinkallt ute och jag lämnade cigaretten som nästan brunnit upp i askfatet och satte mig i soffan.

Då vaknade V för att åka till sitt nattjobb och när han hittade mig gråtandes i soffan blev han helt förstörd. Men också arg. Varför hade jag inte väckt honom? Varför hade jag inte pratat med honom?...Inte vill väl jag störa när han äntligen får sova. Jag mår bra. Det är okej. Jag är bara löjlig. Och trött. Och stressad. Och......Ursäkterna är många.
”Eller så mår du på riktigt inte bra” sa han. Och lät mig gråta i hans famn och struntade i att han e g e n t l i g e n måste äta nått och dricka sitt kaffe innan jobbet. Sen pussade han mig på huvudet och sa ”snälla sov nu, jag måste åka...”

Jag lyfte över sonen från sin säng och la han i våran, kröp så nära jag bara kan när han sover och somnade till hans snarkningar.

Ni kanske undrar varför jag berättar detta? Och vad det har med min ät-resa att göra? Jo för att på dagen efter, igår onsdag, åt jag mitt första bröd sedan 30/10. Och hemkommen från pluggandet på biblioteket åt jag 6 pepparkakor med saffransfluff. Sen kom maken hem från julklapps-apt med en chokladask och då åt jag 4 bitar choklad. Och sedan risgrynsgröt till kvällsmat för nån middag blev det ju inte- jag var ju proppmätt efter pepparkakorna vid middagstid.

Jag tänkte inte köra igång med äggfastan förrän efter denna helgen, men jo. Jag ändrade mig. För att en del av min resa är att förändra mönster. Bryta dom. Och ”jag börjar i morgon/sen” är ett sånt mönster. Som ska brytas. Det och mitt hetsätande.

Stackars stackars kropp vad jag utsätter dig för mycket dumt.
Men det ska bli ändring på det. Från idag.

Jag lovar på morfars grav.
<3


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Utlovade ju ett inlägg om varför ett sockerfritt liv skulle vara så imponerande om man heter Malin Kuskaya.

Så här är det:
jag har inte alltid varit överviktig. Ser jag tillbaka på min barndom ser jag inget ”överviktigt barn” (vad idiot läkare idag skulle kalla ett överviktigt barn). Utan det var först i 4an jag började märka att alla andra var så smala gentemot mig. Dom kunde köpa kläder jag inte fick plats i men jag reflekterade aldrig över det då. Förrän dagen jag började bli kallad tjock. Fortfarande när jag ser den killen blir jag arg. Det var inte det att jag var utanför eller saknade kompisar- men hans ord etsade sig fast där o då på skolgården 11 år gammal. Vi spelade King (kommer ni ihåg?) och jag hostade från min förkylning- fast Niklas var snabb på att direkt pika om att ”kolla hon hostar för att hon är så tjock. Hon orkar inte spela”.

Där gick min vikt uppåt. Och jag brydde mig inte. Hela skolan visste ju ändå. Niklas hade ju berättat för alla på skolgården så varför försöka dölja det? Eller göra nånting åt det. Fy vad godis vi åt. Fotbolls tjejerna spelade ju bort allt godis vi köpte på V A R J E rast- men jag hade inte ens en aktivitet att utföra efter skolan.
Mina föräldrar hade aldrig försökt få iväg mig och jag älskade att jag inte blev tvingad att göra något.

Storebror fick efter en olycka reumatism och hans övervikt blev en börda för honom- ”vilken tur Malin har nu då när R får dietist hjälp, då kan ju Malin ta del av samma kost”, hörde jag min farmor säga till min pappa 12 år gammal. På den tiden visste man knappt bättre- allt hette LIGHT och det var nytt och nyttigt! Dock bor vi i ett litet samhälle och det var inte långt till affären så när veckopengen kom och mamma åkte till jobbet gick jag och brossan till filmbutiken- hyrde film och köpte godis.


I åk9 åkte vi på skidresa. Där ljög jag om vikten för inställningen av skidorna (pjäxorna? Inte vet jag!) Vi skulle skriva vår vikt och namn på ett papper och ge till den ansvarige föräldern. Jag skrev 80. Jag vägde 95. Den ansvarige föräldern var min pappa. Och jag ville inte att han skulle se hur tjock hans dotter faktiskt var. Sen genomled jag 1 dag på skidor- jag hade SÅ ont i benen (fel inställningar) under tiden jag åkte men som tur var tyckte min bästa L inte heller om skidorna så vi hade kul på annat håll. Jag minns hur jag packade ner godis inför bussresan och mamma sa ”nej det räcker med 1 KexChoklad”- bara det att på morgonen när vi skulle åka och mamma var på toaletten la jag ner de 2 andra med.

Så sent som i söndags gjorde jag det jag alltid gjort. Jag gömde mitt ätande. Jag åt när ingen såg. Jag tog artigt och norm-riktigt 1 kaka till kaffet på kalaset. Men sen på vägen hem tryckte jag i mig en Marabou. Jag kom med ursäkter till att behöva gå ner till Ica (allt från att mjölken till kaffet var slut eller 1 gång till och med att sonens blöjor var slut) för att kunna köpa 1 Snickers att trycka i mig på vägen hem, men även kvälls gött som jag mölade i mig när mannen somnat. När han frågade dagen efter sa jag ”näe vet du, jag är så stolt över mig själv. Jag köpte det, öppnade- tog en tugga men nej det är inte värt det så jag slängde det”.//Malin 28år gammal.

Det är dags en gång för alla att samma Malin börjar leva så folk tror att jag lever. Det är jobbigt att skriva detta inlägg.
Men det behövs.

Äggfastan fick mig ur min hets-helg och jag lärde mig att nej- J A G kan inte äta proteinbars. Det triggar igång varenda hjärnspöke i varenda cell och bjuder upp till dans -rave snarare! .Haha.

På köpet visade vågen -4kg.
Nu är det 5 dagar strikt LCHF och sedan 5 dagar äggfasta igen.

Jag som skulle sova tidigt idag- nu blev klockan ändå nästan 22:00...Sent för en studerande småbarnsmamma!

God natt mina vänner <3

Likes

Comments

Följande text är hämtad från;

http://www.lifezone.se/viktminskning/det-har-ar-aggfasta/

Så här fungerar ÄGGFASTA:

* Ät 6-12 ägg om dagen plus en msk fett till varje ägg. Fett bestående av smör, majonnäs, kokosolja.
.
* Kör äggfasta i 5 dagar, sedan går du över till strikt LCHF, börja sedan om i några omgångar.

* Drick vatten, 6-8 glas per dag.

* Te och kaffe är tillåtet.

* Fettte, fettkafffe och ägglatte är också tillåtet.

* Max 200g ost kan du lägga till om du vill det

* Kryddor och örter är tillåtet.

Äggfasta är för att kicka igång en önskad viktminskning, kan vara bra om du stått stilla ett tag eller vill boosta igång kroppen.
••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Det är alltså det här jag går efter just nu. Jag har kört måndag och tisdag och än så länge är jag nöjd. Jag åt till och med lunch på café med klasskompisen igår -dom hade varken smör eller majonnäs men någon form av Oatly Philadelphia som ändå kändes helt okej till mina 3 ägg. Billigt blev det också -21kr👌🏼

Jag tycker det är så häftigt att sötsuget beter sig som det gör. Som att när jag äter fet frukost och fortsätter äta fett till alla mål har jag inget SUG på hela dagen (tanken finns om jag skulle smaka mannens fika men inte suget- och tanken kan man ändå styra över så den slår jag bort). Jag har dock beställt L-glutamin för att jag vet att suget kommer ge sig till känna. L-glutamin har jag hört om SÅ mycket under mina år på (vikt-)resande fot men aldrig trott på...Tills jag läste fantastiska LCHFingenjören’s inlägg om att planera inför sötsug.
Direktlänk;
(http://lchfingenjoren.se/2015/may/planering.html)

Tänk om jag kommer att lyckas? Tänk om jag kommer lyckas att leva ett liv helt utan socker! JAG. Malin Kuskaya!

....mer om varför det skulle betyda så mycket för mig i morgon ⭐️

Likes

Comments

Jag har levt enligt LCHF sedan 30/10 och det har varit som att hitta hem,tills i fredags. Då skulle jag unna mig en proteinbar till fikat och det väckte mitt slumrande sockermonster (som jag alltid skriver som ”hjärnspöket”) som legat på lur och faktiskt inte gjort sig påmind alls på dessa 24 dagar. 1 bar blev 2, 2 bars blev tacochips, tacochips blev tacochips med majs som tillslut resulterade att jag igår efter jobbet tryckte i mig chips och julmust efter att ha köpt en ny sorts chokladchips på jobbet...

Det här beteendet är väldigt vanligt för mig. Att köra järnet i några veckor, sen- bara av en tanke inte sug, så äter jag en liten grej och hela min mur rasar och jag trycker i mig allt jag kommer över.

Att jag ens började trycka i mig berodde också på ”nästa anledning” till att jag äter som att jag gör- jag är en känslo-ätare. Och på lördagen hade jag lovat att hjälpa till på mitt extraarbete, något som alltid ger mig lite ångest. Inte det att mitt jobb är hemskt! Kollegorna är inte heller anledningen.

Utan att mannen äntligen är ledig, sonen är hemma från förskolan- men jag går till jobbet. Att jag missar tid med dom. Det är SÅ sällan att det inte borde påverka mig, men det gör det. Sen att mitt jobb gör att jag får ont i axlar och nacke samt inte är det jag faktiskt VILL arbeta med ökar på dosen av ”jag vill inte”- så hjärnspöket började trycka på sina knappar och jag tryckte inte tillbaka.

Det fortsatte hela lördagen, hemkommen 22:30 tryckte jag i mig en påse chips och igår, söndag, kom storebror hit med barnen och vi bakade Lussekatter och käkade pizza ihop. Jag mådde SÅ illa på kvällen sedan. Inte värt det för 5 öre!

Idag startade jag upp en äggfasta- mer om det i morgon. Nu blir det mys med sonen innan nattningen.
<3


Likes

Comments

God morgon söndag och välkomna till min nya blogg!

Min tanke med denna sidan är dela med mig av tankar kring min påbörjade resa med LCHF. Dela recept jag kommer över och tankar kring mitt ätbeteende. Först tänkte jag presentera mig och mitt ”vikt-liv” så ni vet vad ni har att göra med.

Jag heter Malin, är 29 år (30 nästa!), gift och har en son på 2 år. Jag läser till förskollärare på heltid och är inne på 3e terminen. Mannen jobbar med 2 heltidsjobb, han kör ena arbetet 07:00-15:30 och andra 00:00- 06:00. Där i mellan ska vi försöka leva ett familjeliv och han måste försöka hinna få ihop några timmars sömn.

Mannen och jag träffades när jag arbetade som aktivitetsguide i Turkiet 2007. 19 år gammal vägde jag 121kg och jag hade aldrig haft en riktig pojkvän. Då tänkte jag inte att det var ”konstigt” att jag aldrig haft en pojkvän, min bästa kompis hade heller ingen pojkvän så vi hade fruktansvärt kul ihop min L och jag! Till Turkiet flyttade jag sommaren -07, föll pladask för livet vi levde i vår guidebubbla och senare pladask för min fantastiska V. Att han dessutom ”ville ha mig” när jag var som störst gjorde att jag ”ville ha honom” ännu mer.

-08,-09,-10, -11 fortsatte jag att säsongsarbeta i älskade Turkiet. -11 mådde jag extremt dåligt och slutade i princip att äta. Jag levde på 1 Snickers och en Cola om dagen. Som ni förstår rasade jag i vikt. Kroppen tackade mig, lederna som burit på alldeles för mycket vikt i princip hela livet fick avlastning och min självkänsla fick en boost mitt i mitt sämsta psykiska mående i livet. På helt fel sätt och på extremt kort tid gick jag ner i vikt och där och då började min bergochdalbane-resa i viktens land.

2013 friade V till mig och målet var enkelt, 75kg skulle nås till den stora dagen och till min hjälp tog jag Viktväktarna. Och det fungerade. Älskade Viktväktarna vad jag har mycket att tacka er för. Tre dagar innan bröllopet vägde jag in mig på 75,6- och jag hade aldrig känt mig så vacker!

3 månader senare blev jag gravid och då släppte alla mina spärrar. Jag skrev in mig på MVC på 81kg och ut kom jag 24kg tyngre, men 4090gram lyckligare (sonens födelsevikt). Jag hade tankarna på att börja viktväkta direkt efter prinsens ankomst meeeen vad visste jag om att jonglera skrikande bebis, 0timmars sömn, mammafikor och viktkoll?

Inte förrän 1 år senare började jag hos Viktväktarna igen men nu utan den lyckan jag kände över det första omgången. Det innebar ständig ångest över att jag inte skötte mig, att om jag skötte mig tog jag tid från familjen genom att ständigt tänka på vad jag skulle äta, hur jag skulle få poängen att gå ihop eller hur jag skulle äta för att klara middagsbjudningen hos vännerna...Ner i vikt gick jag, men ångesten var hemsk.

Jag sa upp mitt medlemskap en sista gång 29/10 2017 och startade som LCHFare 30/10 2017 och vägde mig samma morgon här hemma in mig på 79,9kg.

Välkomna <3

Likes

Comments