Igår var jag i Karlskrona och gjorde mina två första tatueringar. En på baksidan av överarmen med konturer av ett ansikte och en på ankeln med två vinglas som skålar.

Tatueringen på armen gjorde jag endast för att jag tycker att motivet är så fantastiskt vackert, så den har ingen direkt betydelse.

Men när idéen om vinglas kom upp var tanken att jag bara skulle ha ett; och Emilia det andra. Det skulle bli vår vänskapstatuering och vi skulle gjort den under sommaren som nyss varit. Tyvärr hann vi aldrig göra den tillsammans, men jag beslutade mig för att fullfölja det ändå. Men hon behöver inte oroa sig, för nu håller jag hennes också tills vi ses igen

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • Filed under: Om mig

Likes

Comments

Idag fick jag mina sista kursbetyg för året, och vet ni? Idag är nog allra första gången som jag gråter på grund av stolthet. För trots en helvetesvår när jag förlorat det bästa jag någonsin haft så har jag klarat det. Tro mig när jag säger att det har varit ett helvete att hitta någon som helst motivation till att fortsätta, men ändå står jag här idag med godkända betyg i varje ämne, med jobb, med vänner och familj som jag älskar till varje pris och framförallt med en riktig vardag. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla vänner, familj, släkt, lärare och även utomstående som har funnits här för mig, men ni är verkligen guld värda.

Jag har förlorat så mycket, men idag känner jag mig som en vinnare.

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att morgondagen skulle komma, men nu ligger jag här och se minuterna springa närmre och närmre midnatt. Jag är inte redo. Det blir den 11 Maj. Det innebär ett sista farväl till fysiska dig. Ett avsked ingen borde behöva ta, men ändå drabbar det alla någon gång. För oss blev det för tidigt, men jag är så oerhört tacksam för den tiden vi fick tillsammans. Dessvärre börjar allt gå in nu. Jag börjar sakta förstå vad det är som har hänt och tänker mer och mer på alla dagar vi inte kommer få uppleva tillsammans. Det är jobbigt, det är jobbigt som FAN. Enkla saker, som att välja kläder, brukade vara givet att göra tillsammans med dig. Men nu här står jag framför garderoben, ensam, och letar efter något att bära på min bästa väns begravning, din begravning. Helvete också. Jag är inte hel utan dig. Och trots alla andra underbara vänner som fortfarande finns vid min sida är det dig jag tänker på dag ut och dag in. Förlåt, ni andra, jag älskar er fantastiskt mycket och är så glad att ni finns även om jag är dålig på att visa det för tillfället. Jag ska gottgöra er någon dag, ni är underbara. Och TACK all ni som delade, gillade och kommenterade förra inlägget. Alla era fina ord tog rakt in i hjärtat. Så tack.

Idag är jag irriterad, för JAG VET INTE hur jag ska förbereda mig inför imorgon. Jag vill ringa och fråga dig vad jag ska ha på mig, hur jag ska reagera, vart jag ska sitta. Jag vill veta hur du mår. Känner du något? Ser du oss? Emilia snälla, berätta för mig, för jag vet inte. Jag vet ingenting utan dig.

"I keep you safe. You keep me wild."

Likes

Comments

Den sjunde januari år 1999 föddes Emilia Jönsson. En person som flera år senare skulle förändra mitt liv.

Vi var inte gamla när vi satt på golvet i mitt uterum med socker på läpparna, kajal runt hela ögonen och ritade morrhår på våra kinder medan vi lyssnade på Sofijah. Du var ett år äldre än mig och jag såg upp till dig på alla möjliga sätt. Jag ville vara lika framåt som du var, kunna prata om lika mycket, se ut som dig, ha lika många vänner och framförallt kunna sprida lycka på samma sätt som dig. Vi var barn men jag visste redan då att en sån som du hittar man inte vart som helst.

Men det var mycket småbråk på den tiden. Vi var alla osäkra på oss själva och det kom både killar och andra vänner emellan oss. Tillslut gled vi ifrån varandra och jag minns att det gjorde mig ledsen. Men vi hittade tillbaka, flera gånger om. Vi umgicks varje dag i perioder och andra inget alls. Men varje gång vi sågs var du exakt samma underbara människa, oavsett om vi inte träffats på flera månader.

Vi blev äldre. Våra perioder med att umgås blev längre och längre och tillslut försvann alla pauser. Vi blev varandras vardag. När jag tänker tillbaka på alla våra år tillsammans inser jag vilken stark människa du blev. Du intresserade dig mer och mer för andra och du ville verkligen göra något för världen. Det är så orättvist. Du hade precis fyllt 18 år och hade hela livet framför dig. Efter flera år av pendlande mående började du äntligen bli lyckligare. Du blev kär i en fantastisk person som gjorde dig gladare än jag någonsin sett dig, du skulle ta körkort, planerade din skolgång och visste vad du ville göra med ditt liv. Du skulle engagera dig för djurens rätt och jag vet att du hade gjort ett fantastiskt jobb där. Jag är så ledsen att du inte fick uppleva dina drömmar och vara mer än bara en människa för världen, men för mig var du hela världen.

Jag vill spela vår favoritlåt för att hedra dig. Men vi hade ingen; vi hade alla. Varje låt blev vår. Vi sjöng och hittade på dansade till allt som spelades oavsett tillfälle, och det kan vem som helst intyga. Det var inte en gång vi fick höra att “ni har fan danser till allt”. Men det var vårt sätt att uttrycka vår lycka i. För lyckliga tillsammans, det var vi. Du var med mig i allt och vi delade alla känslor med varandra, även om dina oftast var starkare. Jag ångrar att jag inte uppskattade det mer än vad jag gjorde och du ska bara veta hur starka skuldkänslor jag har för alla gånger jag bett dig sluta överreagera. Förlåt Emilia, det var aldrig meningen att såra dig.

Idag är det torsdag och jag borde varit i skolan. Det har jag inte varit. Det var ett tag sedan jag var det faktiskt. För den fjortonde april skedde en olycka. En olycka som aldrig borde ha hänt dig och som satt spår i oberäkneligt många människors liv. Vi skulle precis börja en av våra fantastiska danser som vi själva korrigerat i mitt vardagsrum när du plötsligt faller ner på golvet. Ditt hjärta stannade och du fördes till Karlskrona i ambulans. du blev nedsövd och läkarna gjorde allt i sin makt för att rädda dig. Jag trodde att den kvällen skulle bli den värsta i mitt liv, men så blev det inte. Du låg nedsövd i över en vecka och trots att hoppet aldrig lämnade så blev det jobbigare och jobbigare för mig att inte ha min bästa vän bredvid mig. Väntan var förjävlig men smärtan jag kände måndagen den 24:e april skulle slå alla fruktansvärda dagar av väntan. Du hade somnat in, denna gången för alltid.

Att visa känslor var garanterat din starkaste sida, dessvärre inte min. Att visa mig svag har aldrig varit något jag varit bekväm med. Jag klarar det bara inte. Det är därför jag hellre ligger hemma än att gå till skolan. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag som alltid annars är så organiserad av mig är nu mer instabil än du någonsin skulle kunna tänka dig. Jag gråter och skrattar ibland men mesta delen av tiden ligger jag mest här på rygg och stirrar upp i taket. Det är så tomt utan dig. Men jag är snart på fötter igen Emilia, och då ska jag leva för dig också. Jag lovar. Jag vill inte säga att du är borta. För det är du inte. Du är här, med mig. Du sa alltid att vi var “två men ändå alltid en” och jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att leva upp till den meningen.

Tillsammans med resten av mina vänner, dina vänner, min familj och din familj kommer jag klara detta. Det kommer vi alla. Vi har kontakt med varandra flera gånger om dagen och alla är så fantastiskt underbara och omtänksamma mot varandra trots att det är hemskt för oss alla. Du hade olika relationer till oss alla, men det vi har gemensamt är kärleken till dig. Och den försvinner aldrig.

Likes

Comments

Sverige är fint. Men efter att ha läst facebookkonversation efter facebookkonversation där svenska kvinnor och män kastar ur sig rasistiska och sexistiska påståenden som om de inte har något annat för sig, får det mig att tveka på om Sverige verkligen är så fint ändå. Du som besvarar varje kommentar med “Sverige är faktiskt ett av världens mest jämställda länder”, du har helt rätt. Men din poäng är så fel. Att vara bättre betyder inte att vara tillräckligt. Sverige är jämställt först när kvinnor kan gå fritt på gatan utan att förföljas av män som visslar och ropar, när min arbetsansökan som kvinna med utländskt efternamn är lika mycket värd som “Herr Svenssons”, när brott skylls på individer istället för religioner eller ursprung, när våldtäkter skylls på våldtäktsmän istället för offrets tillstånd och när HBTQ-personer slutar bli misshandlade på grund av vem de älskar eller vill vara. Ja, Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men det är långt ifrån jämställt.

Varje dag läser jag om män och deras gäng som sexuellt trakasserar kvinnor på alla möjliga sätt. Det är såklart fruktansvärt på alla nivåer och jag vill inte förminska kvinnovåld men förutom själva händelsen så är det en annan sak som gör mig så fruktansvärt irriterad. Förövarens ursprung verkar nämligen ha en väldigt stor roll i det hela, men BARA om personen inte är svenskfödd. Så fort personen är svensk är personen bara en man, men när förövaren är osvensk tycks det vara väldigt relevant att informera om ursprunget. Det sorgliga i detta är att det är såhär rasismen och trångsyntheten ökar i landet. Det är på det här sättet alla utan kunskap om hur källkritik fungerar fortsätter bygga upp sin egna lilla värld om att Sverige var bättre förr, utan invandring. Och det är med hjälp av de här personerna som Sverigedemokraterna lyckats växa till landets tredje största parti och sedan lyckats trycka in en falsk verklighet och främlingsfientlighet i huvudet på så många fler.

“Men vadå? Det är ju på grund av deras bakgrund? Du kan ju inte förneka att de har sämre kvinnosyn i deras hemländer?” Nej, jag förnekar ingenting. Icke svenskfödda som kommer till Sverige har i regel en sämre kvinnosyn än svenska män. Men tänk efter. Är det så konstigt? Efter att ha levt halva sitt liv med en viss kultur så är det inte lätt att komma till ett land där kontrasterna är enorma jämfört med hemlandet. Detta är inte nysvenskarnas fel. Det är Sveriges fel. Det är inte rätt att förvänta sig att en person ska kunna svenska så fort hen kommer över gränsen, att hen ska bli kristen, börja fira jul, dricka starkt svart kaffe fem gånger om dagen, köra volvo, köpa hund, skaffa två barn och gärna bli vit. DET GÅR INTE. Sverige måste ta tag i invandringen på rätt sätt och sluta gömma undan den för att sedan skylla på den. En bra början kan vara att utbilda män i svensk kvinnosyn och sluta placera nysvenskar i ett lägenhetsområde med bara andra utländska, för på det sättet kommer den svenska “kulturen” aldrig ta över hemlandets.

Sverige, Sverige älskade vän; kom igen nu.

Likes

Comments

Klockan är nu strax efter 02 och jag har precis kommit hem och ätit lite tacosrester. Mums.
Jag har inte så mycket speciellt att säga om ikväll mer än att det har varit superkul.

Såhär såg jag och Emilia ut i våra linser & latex-sår

Likes

Comments