Header

Japp! Idag kom min terapeut hit. Och såklart hade vi ett litet samtal men det jag vill säga är att hon berättade att det mötet med alla chefer och chefernas chefer osv. skall vara den 3 mars! Alltså finns det ett datum planerat, och det är inte ens 2 hela veckor dit! Men sen vet man ju inte hur lång tid det tar innan jag får komma hem efter det mötet. Men det är en god bit på vägen!
Och som jag då "råkade" lova att jag skulle göra när jag fick ett datum, så ska jag börja dricka mina 3 näringsdrycker varje dag nu! Och när jag säger "Råka" så är det min ätstörningshjärna som sätter alla taggar utåt och stressar sönder över detta. Fast jag vet ju med mitt förnuft och min friska sida att det är bra för mig och att jag faktiskt MÅSTE göra det för att få komma hem! Så... Det är bara att köra på! Inga undantag, inga bortförklaringar, inte skjuta fram, inte nått mer vägra.. För nu ska jag jobba mig hem! Hur svårt det än blir och vilka j---la puckon som än ställer sig i min väg!


Likes

Comments

Jag har varit här i 3 veckor nu, och ännu inte fått ett läkarsamtal! Jag har bett om det flertal gånger och flera sjuksköterskor har framfört mina önskemål om att på prata med läkarna som varit här.. - Men nej! Alla ignorerar mig. Och när jag själv förra veckan bad läkaren om samtal blev jag total dissad. Men det var ju bara en inhyrd tanig pensionerad 75åring med Quasimodo rygg som knappt kunde prata. Så efter att jag skällt ut honom för att han vägrade ha samtal med mig, kände jag att det var ganska meningslöst eftersom ett samtal med honom inte hade gett mig någonting vettigt ändå..

Men idag så var det en kvinnlig läkare som såg lite mer kompetent ut. Så jag tänkte, ”nu har jag nog en chans att få ett samtal!” Och efter att två sjuksköterskor hade framfört det och jag ännu inte hört nått så tog jag det i egna händer och frågade henne om jag kunde få prata med henne. Men det var visst en riktigt kaxig jävel och hon kom med ett svar som inte var accepterat av mig.. Men jag spelade mina kort väl och argumenterade för min sak. Men då gick hon iväg och stängde dörren i ansiktet på mig..
Eftersom jag redan var väldigt förbannad på att dom andra läkarna inte gett mig något samtal och även arg och ledsen på personalen som har nått jävla makt behov och även att många ska påpeka att jag gör något fel fast jag gör rätt! Och när dom inser att jag faktiskt gör rätt så är det väldigt svårt för vissa att be om ursäkt.,
så bröt jag ihop totalt.. Paniken tog över och alla mina tankar kretsade kring att slita loss dom otroligt dåligt sydda stygnen som den jävla CP fördomsfulla fittkirurgen på akuten sydde, som även han behandlade mig illa. Eller, han behandlade mig som ren skit för att han inte kunde acceptera självskadepatienter! (Piva skall skriva avvikelse på det) Paniken som bröt ut var en av dom jobbigaste jag haft på väldigt länge. Larmet gick, Men som tur var så var rätt personal på plats så det gick att stoppa utan massa folk som höll fast mig i konstiga ställningar som dom annars har en tendens att göra. Men att jag fortfarande är arg och ledsen går inte att förneka!
För när man lever med personal som följer en överallt och vissa av dom är bara.. Bläääh! Och man får ångest av att vara i deras närhet för dom trycker på ens sårbara knappar. Och sen har läkare som ignorerar en för att dom tänker att, ”Hon ska vara här länge och hon har extra vak, så vi låter henne vara”... För dom vet ändå inte vad dom skall göra med mig eftersom dom läst mina journaler och dömer mig efter det, där rubriken lyder,
”Svårvårdad självskadepatient med en gravt allvarlig psykisk störning, Välkänd på kliniken.” Efter det följer bara det negativa incidenter som hänt under åren. Tro fan att dom inhyrda pensionärerna inte vill ha samtal med mig, för dom vet inte vad dom skall göra ändå. Så dom överlåter det till den som kommer nästa vecka. För här är det ju så, att dom desperat letar läkare varje vecka efter den förra ordinarie slutade. Och då hyr dom in såna, pensionerade inkompetenta läkare i desperation för att det måste finnas en läkare på plats. Och det är sjukt att det är sån läkarbrist att dom får plocka in dom som gått i pension för 10 år sen! - Men nog om Läkarbristerna!

Jag är trött på att bli behandlad som skit av 100% av läkarna och 50% av personalen. Och jag är så jävla trött på att bli tvingad att vara här bara för att några jävla Chefer på kommunen skall ha ett möte innan jag får komma hem, Och dom han inte ens BOKAT IN ETT DATUM FÖR MÖTET!!! - Det ger ju en hopp! - Not!

Likes

Comments

Sitter bredvid den vitklädda damen som är utsedd denna timma för att följa mina steg.
Jag blir arg och frustrerad när dom sätter vak utan mening, bara för att läkaren är så feg..
Tar ett bloss och tittar upp mot himlen, men tak å skit i vägen, så ser ingenting..
Är totalt inburad, inte ens utomhus kommer man ifrån väggarna från detta landsting..
Jag försöker fokusera på något annat, försöker teckna som brukar få mig på andra tankar.
Men att inte få stänga dörren gör mig galen för dessa ljud utanför konstant i mitt huvud bankar..
Låt mig få komma hem! Snälla, ser ni inte att jag blir sämre varje dag här?
Ser ni inte att jag lider, ser ni inte all ångest, ilska, sorg och paniken jag ständigt bär?
Jag är rädd, jag är rädd för jag börjar hamna tillbaka i gamla mönster, jag börjar känna mig hemma.
Jag vill inte att detta skall bli min vardag igen, att detta liv är normalt, är inget jag igen vill känna.
Frustrationen över hur verkligheten ser ut, hur lite man faktiskt har att säga till om sitt eget liv..
Det gör mig väldigt rädd, alla år jag levt där jag inte själv kunnat bestämma över mina egna kliv.
Jag trodde det var slut på livet som en "svår vårdad Psykpatient" - för det är den stämpeln i pannan jag har.
Även om jag har förändrats, så är jag alltid samma "kaos-tjej" i deras ögon, för journalerna finns alltid kvar..
"Lev livet medans du kan", "Du är ung, du har hela livet framför dig", - Ja jätte lätt när man blir inburad.
Någon sa till mig när jag var 17 år och sökte hjälp första gången att jag Skulle få hjälp! -Jag blev så jävla lurad!


Likes

Comments

När självskadebeteendet inte har fått ta makten över mig på några dagar så blir tankarna på att skada mig väldigt starka även om det inte finns någon direkt orsakande faktor till det. Det liksom bara kommer en väldigt stark känsla i hela kroppen på att jag måste skada mig och alla tankar kretsar kring det.
När jag kämpar för att inte tänka på allt runt omkring som jag kan skada mig på. Eller gör allt för att stå emot att springa in i alla dörrar jag ser som är öppna, som min destruktiva hjärna tänker "Där inne finns saker jag Måste ha!" och hysteriskt pressar mig till att göra det! - Men, jag står emot, för jag vill inte! Men när jag kämpar emot detta så börjar jag istället att fokusera på allting runt omkring som är fel. Alltså fel i inredningen och på prylar som ligger överallt som jag måste rätta till.. Och det gör mig panikslagen när jag inte får fixa det som är fel (i min värld) för personalen. Min tvångstanke-hjärna blir knäpp och jag får ångest av det istället, eller i rättare sagt så blir jag super stressad och får panik. Så nu satte jag mig här vid datorn för att koppla bort tvången ett litet tag. Och även tankarna på att skada mig. Fast det går sådär..
Har iaf fixat i ordning allting i mitt rum så det är precis som det skall vara.

På tal om något helt annat så saknar jag Mira något så otroligt så det gör ont i hjärtat.. Men hon kommer väl snart.. 💓

Likes

Comments

Livet just nu känns inte speciellt mycket som ett liv över huvud taget.. För jag känner inte att jag lever, jag bara kämpar hela tiden för att överleva.. Min kropp går omkring, mina tankar snurrar, mina ögon ser och mina lungor andas. .. Men jag lever fan inte! Jag bara existerar..

När jag blev inlagd här på PIVA sa dom att jag skulle vara här för att komma igång med mina näringsdrycker och sen få komma hem. Jag fick en bra motivation av en läkare för att börja dricka mina näringsdrycker, så jag började direkt att dricka 3 st om dagen som det var bestämt. Jag gjorde detta tills mötet som vi skulle ha inför att jag skulle få komma hem. Efter mötet så sa dom att jag skulle stanna över helgen för på måndagen skulle dom prata ihop sig lite mer. Jag fortsatte med dryckerna och på måndagen fick jag inte höra någonting.. Sen fick jag höra att Cheferna på alla möjliga ställen skulle prata om hur det skulle se ut när jag kommer hem och dom har 30 dagar på dig..
Jag var på förvaltningsrätten och fick såklart förlängt LPT.
Bryggan hör inte av sig till mig som dom sagt att dom skall göra.. Svarar typ aldrig heller när jag ringer. Känner att dom inte vill ha hem mig..

Mår sämre å sämre för varje dag här. Delvis för att jag inte får ha stängd dörr för jag klarar inte av alla ljud utanför, blir knäpp i huvudet.. Och det var den förra chefen som var här som bestämde den regeln och ingen här vet varför, men ändå så gäller den fortfarande för det står i något jävla papper att jag måste ha öppen dörr när jag har vak!
Sen har jag blivit så felaktigt behandlad så många gånger nu under dessa veckor så jag vet inte vad jag ska göra av min ilska på vården!
Fick bl.a höra denna kommentar från en kirurg på akuten "Varför har du gjort såhär? Hade du inget bättre sätt att söka uppmärksamhet på?"(med väldigt otrevligt tonläge och ögonbrynen) Och när jag la ut mitt långa svar om varför jag skadar mig, svarade han "Jag tror ändå att alla som skadar sig gör det bara för att få uppmärksamhet, ser ingen annan anledning till att skära sig själv...!"(med otroligt stöddig och nedvärderande ton) - Det tycker jag var mycket professionellt! 💢

Jag är trött på vården, trött på att ha vak, trött på att vänta på att några som inte ens har träffat mig ska bestämma om hur det ska vara och när jag får komma hem, Trött på min ätstörning som jag inte kan bemästra, Jävligt trött på att inte få en enda tyst minut om dagen, trött på att det alltid är någon/några andra som skall bestämma och styra över varje steg jag skall ta, trött som fan på att inte få gå på toa i fred, trött på att ingenting går som jag vill, trött på att jag alltid måste ställa in saker som jag verkligen vill göra pg.a mitt jävla mående, trött på att gå i blåa kläder, trött på att vara jag över huvud taget, trött på att inte känna trygghet någonstans, trött på att tappa viljan och motivationen så fort jag har byggt upp den, trött på att hela tiden få börja om från början, trött på att vara inlåst, Trött på att heta Bella Forss och inte vilja göra det för att jag hatar den personen!
Men! - Kaffe tröttnar jag nog aldrig på!

Tack å hej för mig för denna gången!



Likes

Comments

Har kämpat på riktigt ordentligt det senaste med att få i mig näringsdryckerna. Och det går bättre och bättre för min hjärna har fattat nu att jag inte har något annat val än att dricka dom. Så jag har lagt ner kampen med att försöka slippa undan. Men det är fortfarande lika ångestladdat i kroppen när jag vet att det är si och så många minuter kvar tills jag måste ta den där jävla näringsdrycken. Och det kommer fortfarande lika många hatiska tankar när jag håller i den och skall skruva bort korken. Men att dricka den går fortare och känns inte lika äcklande som innan. Jag får inte panik attacker varje gång som i början och tårarna forsar inte.. Så Framsteg gör jag verkligen! 👏 🌟

Imorgon ska jag till förvaltningsrätten..
På torsdag ska jag Ä*N*T*L*I*G*E*N* få operera bort den där sjuka saken jag har i halsen! Ska bi såå skönt!
Sen på fredag så ska jag ha vårdplanering. Sen får vi se vad som händer efter det.. Jag hoppas på att jag får komma hem!

Likes

Comments

Dagarna går på PIVA. Men tiden står ganska still.. Jag ligger här i min säng 21 h om dygnet resterande är jag ute och röker å dricker kaffe, eller på toa..
Extra vaket är såklart kvar..
Jag sitter vid datorn, fråga mig inte vad jag gör på den, för det vet jag inte.. Ibland ritar jag.. Händer några enstaka gånger att jag spelar kort. Livet är allmänt piss.. Men jag har börjat dricka mina näringsdrycker igen...

Jag har fått väldigt många extra resurser genom åren. Mycket "särbehandling" som folk vill kalla det. Läkare, personal, sjuksköterskor, landsting, kommun osv. har gjort saker som dom aldrig gjort innan för att hjälpa mig.
Och nu fick jag ett förslag av en läkare, som många tycker låter helknäppt! Men det är för min säkerhet, och för att jag skall må bra! Så jag hoppas det går igenom.. Men det kommer ta tid.
Så jag säger inte vad det är fören jag har fått något direkt besked om det blir av eller inte..
För jag vill vara säker på att det kommer hända innan jag bygger upp förväntningar och sen blir det inte av..
Hatar folk som skriver saker och sen inte berättar vad det är! Men jag var tvungen att skriva om det ändå för jag är så exalterad. Så kunde inte låta bli!


Likes

Comments

Orken tog slut helt, å nu är jag tillbaks på igen på ruta ett.
Det verkar som att misslyckas är det enda jag kan göra rätt.
Som en nerbrunnen tändsticka ligger jag här på rum fem,
I denna sjukhusmiljön som olyckligt vis kallas mitt andra hem.
Jag slutar nu kämpa för ett tag, jag varken vilja, eller krafter kvar till det.
Min sista styrka jag har inom mig får gå till att bara andas in och andas ut.
Jag ligger bra här under min filt.. Jag ligger här och väntar på att lidandet ska ta slut..

Likes

Comments

Det känns... typ som om allt.. Ja vad fan känner jag egentligen? Tomhet, hopplöshet.. Allt känns allmänt meningslöst, känner mig misslyckad och värdelös. Känns som bara börjar om från början hela tiden och jag når aldrig något riktigt mål.
Jag är rädd för att familj och vänner och andra som betyder mycket för mig ska tappa hoppet om mig och bara se mig som en psykpatient som inte går att förändra. Det är min största rädsla.

Min psykiska ohälsa, där det ingår väldigt många olika problematiker, ställer till det så mycket för mig.
Jag förlorar mig själv i perioder.. Men snart förlorar jag väl mycket mer än så, för alltid..


Likes

Comments