Header

Det känns som att allt jag gör bara blir så fel.. Det känns som att allt runt omkring mig faller isär och tinar bort.
Jag vet att jag borde gjort många saker på något annat sätt. På ett bättre sätt en vad jag klarat av just den stunden. Jag borde kanske pressat mig mer, ansträngt mig lite till och gjort det som förväntats av mig. Men Värdelös som jag är så sabbar jag allting istället. Att misslyckas och göra mig själv och andra besvikna är det jag är bäst på känns det som.
Jag kan bara säga förlåt. Förlåt för att jag inte gjort mer... Förlåt för allt jag gjort fel. Förlåt mig, men jag klarar inte alltid det som förväntas av mig. Jag är ledsen att jag gjort dig/er besvikna .

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mitt mående blir inte bättre.. Jag ligger kvar på botten i min mörka grop.
Igår tog destruktiviteten och mörkrets krafter över och jag sitter idag i rullstol.
Dum som jag var igår kväll så slet jag loss stygn från ett av såren på vaden, både ut- och invändiga stygn rök åt helvete..
Men det blev ihop sytt igen.
Och japp.. Idag lever jag i helvetet. Kan inte stödja på benet alls, det gör så fruktansvärt ont. Har aldrig under mina 24 år haft en sån här stark och plågsam smärta! Men jag bär själv skulden till det.

Likes

Comments

Har haft vak i några dagar nu... Allt blir inte alltid som jag tänkt mig. Varken hur det mörka destruktiv inom mig eller det lilla ljus jag har kvar vill att det skall bli.
Men just nu vet jag faktiskt inte alls vad jag vill.. Jag är tom. Hittar ingenting när jag söker inom mig. Allt har blåst bort..


Likes

Comments

Sekunder blir till timmar och timmar blir till veckor.
Veckorna sveper fort förbi... Men dom där sekunderna känns som dom går alldeles för sakta. När jag kollar på klockan känns det som om den aldrig byter siffra. Men helt plötsligt har det gått flera dagar.

Jag har varit utan x-vak länge nu, och det har fungerat rätt så bra. Är väldigt skönt att inte ha den där vita svansen efter mig som jag annars alltid har när jag är inlagd här.

Jag har kommit igång lite med maten nu. Där är det väldigt blandade känslor. Mina tankar är inte jätte positiva till att äta, men mitt förnuft säger att det är dags att göra det nu. Och även min hunger... Läkaren har satt ut den medicin jag tog enbart för att minska min aptit. Och ja... Aptiten är "tyvärr" tillbaka.
Min ätstörningshjärna är inte alls glad för att medicinen är utsatt.. Ingen del av mig är speciellt nöjd med det. Men mitt förnuft förstår mycket väl att läkaren satte ut den. Men när man börjar känna hunger igen sätts även ångesten på högre nivå. Jag är livrädd för att börja gå upp i vikt nu igen när jag äntligen har börjat minska den där jävla siffran på vågen.
Men jag har mina näringsdrycker och önskekost så jag kan ju kontrollera vad jag får i mig.
Men själva grejen att jag känner hunger och har aptit igen... - Fan asså vad det är jobbigt.. Det är känslor jag verkligen inte tycker om att känna. Dom känslorna vill jag leva utan - som innan....




Likes

Comments

Idag har jag varit iväg med två personal till Torpa där biodlingen ligger som jag skall göra honungsetikett till. 🐝 😀
Det var riktigt kul att få se butiken dom har och prata Live med henne som jag gör etiketten åt. Det var även väldigt skönt att komma ut från avdelningen ett tag.
Ska på permission imorgon också. Då skall jag hem till Bryggan ett par timmar.

Jag försöker tänka att jag spelar med i vårdens "spel" och bara gör det jag ska/dom vill att jag skall göra. Istället för att göra som jag gjort - Ingenting utan bara struntat att vara med "i spelet", för det har inte fått mig att må bättre direkt. Så jag tror att om jag tvingar mig själv att följa reglerna i livets spel så kommer jag kanske inte plågas lika mycket varje dag och jag kanske kommer upp till nästa Level dör det inte är lika svart..

Har nyss målat naglarna och lekt med min webbkamera.

Likes

Comments

Har försökt att fördriva tiden i mitt "lidande" med att fokusera på något annat, något jag tycker är kul.. Så jag har gjort ännu en ny header till bloggen..
Vad tycks?

Likes

Comments

Jag finner inga ord för hur dåligt jag mår just nu.. När jag har varit på botten innan, ja.. Då har jag inte förstått att det faktiskt går att må ännu sämre. Men det gör jag nu. Jag har insätt att det kommer nog alltid att gå att må sämre än vad man gör. Men i vilket fall som helst, så har jag ärligt talat aldrig mått som jag gör nu.
Jag kanske har mått lika dåligt, eller till och med sämre. Men jag har aldrig mått på det här viset. Jag har aldrig känt mig såhär uppgiven och tom. Jag har aldrig känt mig så här bestämd på att jag inte vill mer. Jag har aldrig känt att nu får det vara nog, - På riktigt.
Jag har hört från folk i 7 år nu att det kommer att vända, det kommer att bli bättre med tiden. Men jag undrar, Hur lång är den tiden? För nu orkar jag faktiskt inte vänta mer. Jag har gjort allt i min makt för att livet skall vända, som alla sagt att det kommer göra. Jag har provat alla metoder dom gett mig, jag har provat mina egna metoder, jag har slitit så blod, svett å tårar forsat från mig. Nu ger jag fan i det. Jag vill inte. Om livet skall vara en evig kamp så vill jag inte vara med i den striden. För det ger mig ingenting. Det gör mig bara arg, ledsen, besviken och allmänt frustrerad över hur världen ser ut. Jag vill inte vara med i denna hemska värld. Jag tycker inte om att leva. Det är bara att acceptera att alla inte tycker om att leva. Och jag är en av dom.

Likes

Comments

Att vara ensam kvar, när allting bränts upp som man har.
Att ligga på marken och inte kunna stå, och folk bara fortsätter att slå.
Att vilja slita sin kropp itu, känna att man måste ur den nu.
Att se sitt liv passera framför en gång på gång, som att lyssna på en begravnings sång..
Att hoppas på att dom skall vända blicken åt ett annat håll, att dom skall glömma bort för ett tag att hålla koll,,
Att med varje morgoncigarett kommer det en tår, för man skall försöka stå ut ännu än dag utan att göra nya sår.
Att allt jag vill behålla och rör, bara försvinner ifrån mig och dör..
Att hela mitt liv är något som plågar mig dag ut och dag in, att önska att man bara kunde knäppa med fingrarna och säga till sig själv, "Försvinn"

Likes

Comments

Den senaste tiden har det varit som en film som spelats framför mig om och om igen. En film från början av mitt liv fram tills nu. Denna film snabbspolas i mitt huvud från början till slutet, och sen börjar om igen.. Och sen finns det liksom vissa scener som filmen spelar i slow motion på istället och det finns ingen snabbspolar knapp där utan jag måste se dessa scener långsamt, och plågsamt... Och ibland blir det som på repeat, samma scen upprepas gång på gång.
Jag får inte glömma att säga att även fina minnen spelas faktiskt också upp i denna film..
Men för mig känns det som att "mitt-livs-film" spelas för mig nu för att jag är så inställd på att inte leva mer. Så min hjärna liksom återupplever hela mitt liv för mig, typ för att se om det verkligen inte fanns/finns något jag vill leva för.
Men nej.. Det gör det inte..

Nu sitter jag på mörkrets botten. Verkligen på den totala botten. Det går inte att sjunka längre ner.
Jag försöker greppa tag om någonting, men mina händer vill inte hålla kvar.
Jag försöker att inte tänka destruktivt utan istället tänka på det bra jag har.
Jag försöker att resa mig upp, men mina ben orkar inte stå.
Jag försöker se glad ut å skratta, å hoppas dom går på.
Jag försöker tänka positivt, men bakom den tanken säger en röst "det där är inte sant".
Jag försöker att se bortom mörkret, men det är en alldeles för hög kant.
Jag försöker att inte agera på känslan, men dom gnager i mig så fruktansvärt hårt.
Jag försöker att inte bli arg och ta åt mig, men att inte få utbrott är jävligt svårt.
Jag försöker, jag försöker verkligen... Men vet ni va, nu slutar jag försöka.
För var är meningen med allt slitande, att alltid leta att alltid söka,
Men aldrig hitta svaret, att aldrig komma fram. Att aldrig få ro i kroppen?
Vad är meningen när man aldrig når toppen utan alltid ligger på botten?




Likes

Comments

Att ha en stark rädsla för någonting eller ett trauman för något som hänt i ens liv, som gör att man blir rädd eller återupplever jobbiga saker, pga det som hänt, är extremt svårt att jobba bort. Och det är inte många som förstår hur jobbigt det verkligen är att utsättas för liknande saker. Man får fullständig panik eftersom hjärnan kopplar det till gamla händelser.

När man säger att man har ett Trauma, förknippar folk ofta det med lite större hemska saker som hänt i ens liv,. Som folk som upplevt krig, varit utsatt för sexuella övergrepp, misshandel osv.
Men man kan ha starka rädslor eller trauman för t.ex att ha blivit lämnad ensam mycket som barn (som jag) eller ett trauma efter att ha sett något hemskt (som inte handlade om en själv.) som jag också har.
Jag har ett starkt trauma efter att en person satt på min mage/bröst så jag fick svårt att andas, och höll fast mina armar med sina knän, och matade mig med gräs.. Jag låg där under denna person i, ja det kändes som timmar, och hade total panik innan någon annan kom och tog bort hen. Det har gjort att När någon t.ex kramar mig och jag vill släppa men personen inte släpper samtidigt så får jag panik känslor för det trycker på bröstet och jag kommer inte loss..
Och därför får jag värdigt stark panik när någon personal hänger sig över min mage eller trycker på mitt bröst vi en fasthållning.. För som sagt, det är något som min hjärna har gjort till ett stort Trauma och då skapar det panik vid liknande händelser.

Jag har många saker som hänt i mitt liv som skapat ett gemensamt Trauma.
T.ex när jag blir i fråntagen saker får jag panik och blir hysterisk.
Jag har blivit i fråntagen så mycket i mitt liv. När jag var liten var det Min mamma jag blev i fråntagen när ambulansen bara tog henne om och om igen. Och när jag bodde hos en störd familj fick jag inte tillbaka en enda sak av mina grejer., Mina vänner har jag blivit "i fråntagen" på olika sätt flertal gånger., Mitt första riktiga hem förlorade jag med ett krossat hjärta., Min frihet och alla mina egna rättigheter har jag blivit av med, Alla saker som har bettyt något för mig har folk tagit. Personer som jag byggt upp starka relationer med har jag förlorat. osv osv,
Och då när någon tar min Lady Shave (som jag får ha) och säger "den får du inte ha på rummet," och tar den.. Då väcks det så mycket känslor i mig. för det känns som att alla bara tar allting jag har...
Eller när dom igår, Tog mina pennor och sa att jag hade skadat mig med dom så jag fick inte ha dom, Men jag hade absolut inte gjort det. OCh så sa han "Det har du visst"! och tog pennorna och gick..
Då brast jag ner i gråt.. Mina pennor är mitt allt.. Mitt tecknande är mitt sätt att fördriva tiden och även göra någon nytta... Allt krossades, för det var inte ens sant... + Att jag får sån stark panik när folk tar mina saker ifrån min som betyder något för mig..

Jag är även rädd för att vara ensam. Och det är både en rädsla och ett trauma.
Jag har blivit lämnad ensam och blivit övergiven så mycket i min uppväxt att ensamhet är något mycket negativt för mig. Ensamhet är lika med något dåligt. För det är så jag lärt in det från barndomen. Och jag kan inte hjälpa att jag får ångest när jag är ensam, när jag satt som 8 åring själv på natten när Ambulansen tagit mamma och mormor jobbade natt, å jag visste inte vd jag skulle ta mig till... Eller när jag satt som 16/17 åring dag å natt in å ut i sträck, ensam med ångesten och rädslan och ingen fanns till hands. Att sitta ensam på köksgolvet och se sina katten äta kokta ärtor, för det inte finns något annat, det skär än idag i hjärtat... Att be någon vara hos mig, att be någon inte åka/gå.. Men se dom/hon vända ryggen ändå när man är så hjälplös.. Det krossar mig fortfarande varje gång någon gör det.. Varje gång..
Ensamhet är ett Trauma som framkallar min största rädsla... För i min ensamhet som barn /tonåring så var jag livrädd....

Mina trauman efter övergrepp är inte alls lika illa som dessa.. För dessa har upprepats så många gånger att det sitter i benmärgen och ploppar upp till ytan hela tiden....
Att bli lämnad.. Det är min största rädsla mitt största trauma...












Likes

Comments