God kväll, morgon eller vad man ska kalla det😜.

De senaste veckorna har varit okej, jag har varit och badat på stranden, solat, varit och handlat och så vidare. Sen har min mormor visat mellanfingret och tungan till min granne för hon sänkte radion och kollade ut i fönstret. Hon visste inte att min mormor skulle vara där. Och det hon såg var hennes tunga och "fuck you". Detta var inte det enda...när min systers 12 åriga kompis kollade genom fönstret när min syster vinkade till mormor så visade hon knytnäven år 12 åringen. Jag tänker bara VA?! Visa knytnäven till en 12 åring som har inte ens gjort någonting. Detta är komiskt men samtidigt tragiskt. Detta börjar att bli någonting vardagligt...💢

Detta med mormor var bara början. Nu ska min mamma börja tramset igen. Igår var det en hemsk dag! Min mamma skrev ett inlägg på Facebook om att jag misshandlar min lillasyster, att pappa stänger in henne på balkongen och att hon är jätte olycklig här hos oss. Hon blockerade mig så jag kan inte se hennes inlägg men jag fick tag i inlägget ändå, men jag kan inte säga hur. Jag kan inte förstå hur långt kan en lögn gå? I inlägget finns det inte ens en droppe av sanning. Allt är lögn. Jag skulle inte ens slå min lillasyster med pekfingret! Eller ens röra henne! Hon är allt för mig!😢❤ Varför vill hon förstöra oss, mig? Hon är ju min mamma! Borde inte hon liksom vara snäll? Älska alla sina barn? Och inte vara elak och ljuga utan säga/skriva sanning? Angående inlägget så smsade jag henne och frågade vad hon håller på med och att hon behöver professionellt hjälp. Hon svarade att det jag skriver är komiskt. Att jag själv är sjuk i huvudet och behöver gå till läkaren för att jag skadar mig. Jag går på BUP, räcker inte det? Jo för mig räcker det! Det som gjorde mig så rädd var att hon avslutade smset med: "Det är inte slut än". Vad ska hon göra? Skriva ett inlägg i tidningen som kommer bestå av lögn? Döda mig för att jag gör det jag ska? Eller? Hur långt kommer detta att gå? Jag är inte bara rädd för det utan det som jag är mest rädd för är att min mamma är psykiskt sjuk och hon kan göra allt. Detta är jag rädd för. Jag är rädd för min egen mamma . Men jag ska använda min hjärna och hitta en utväg. Jag har kommit på vilken och jag tror att jag kommer att lyckas. Det kommer bli tufft, svårt men ingenting är omöjligt. Jag ska göra allt JAG KAN. Även om jag är bara 16 (17 om exakt en vecka) så kan jag göra mycket. Min mamma vet inte hur mycket jag kan! Men jag behöver pappas hjälp för jag är inte myndig än.

Det kan vara tufft, någon kan vända ens liv uppochned men det finns alltid en BRA utväg! Min mamma vill förstöra oss, mig men det kommer hon inte lyckas med. Jag ska inte visa att jag är rädd, jag ska vara 100% självsäker när jag skriver med henne eller pratar med henne. Hon blir förbannad när jag är självsäker för hon vill väcka upp rädslan i mig. Men hon kommer inte lyckas med det. Ingen kommer att göra mig rädd! Ingen får hota mig eller min familj!😡 Ingen!

Jag har läst många citater och en citat som passar in här ser ni nedan😊

Ha en bra natt/morgon❔❤

~ Nikola

Bilden säger allting för sig själv. Människorna som inte vill dig väl kommer bli förbannade när du är lycklig! Ge inte dem tillfredsställelse eftersom de kommer att använda det mot dig. Var glad och lev livet så länge du kan, detta kommer göra dem så förbannade för de misslyckades med att väcka upp rädslan i dig och nu vet de inte vad de ska göra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Rubriken passar in till det jag ska skriva om. Jag saknar så många personer men en av dem som jag saknar mest är min mamma. Jag saknar hennes närvaro, hennes mjuka händer, hennes leende och hennes kramar fulla av kärlek som får bort allt det hemska. Vi har inte varit bästa vänner och vid många tillfällen så har vi bråkat men det betydde inte att vi inte älskade varandra. I mitt hjärta så var hon alltid någon speciell, oavsett allt det dumma som hon gjorde så kommer hon alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är så svårt att beskriva hur mycket jag saknar henne och det är ännu svårare att leva med en sak som får mig att rasa ihop och spräcka mitt hjärta i tusentals bitar...att min egen mamma inte älskar mig. Detta är en sak som jag har svårt att leva med. Min mamma fanns alltid här för mig och mina syskon när vi var små och en del vid vår uppväxt men det var inte av ren kärlek som hon var med oss utan det var rädslan för att vara ensam, för att ingen annan kommer acceptera den hon är för det hon gjorde och fortfarande gör. Därför gör hon människor blinda, inte alla men dem närmaste som tror på varenda ord som hon säger. Hon har lämnat mig för jag började att tänka själv och se saker och ting annorlunda och det trodde hon inte att jag skulle göra😞

Jag kommer vänta på henne. Kanske så kommer hon att förstå livet och komma tillbaka eller inte och kommer aldrig att komma tillbaka igen. Jag vill inte bryta ihop för det, jag ska vara stark. Jag ska visa att jag kan vara stark och leva normalt även om det händer saker och ting. Jag ska göra det för två personer...för min lilla syster och farmor som inte lever idag men jag vet att hon ser mig och håller tummarna. Min farmor hade också ett dåligt liv. Hon var misshandlad av sin alkoholiserade man, sen hade hon också 6 barn. Detta var inte ett enkelt liv, hon kunde ge upp men hon gjord einte det. För några år sedan när alla hennes barn hade det "bra" så ville hon inte leva mer, hon gick aldrig till någon läkare och kollade sin hälsa eller så...hon brydde sig inte och hon var trött på livet...hon brydde sig inte om vad som skulle hända och hon hamnade på sjukhuset. Hon var där i cirka tre veckor och vi kom då när hon var där i två veckor. Jag fick se henne och ge henne en fågel som jag gjorde själv. Den var full av kärlek och glädje och det var det som hon behövde (trodde jag). Det som gjorde mig glad var att hon fick den och såg den. Det var inte någonting för miljoner men någonting som var gjort av kärlek. Sen kramade jag henne och så såg jag aldrig henne mer förutom på begravningen. Vi var och besökte henne många gånger men jag kunde inte vara inne på sjukhuset för jag var på väg att svimma för varje gång. Istället så fick jag sitta utomhus och vänta på någon av familjemedlemmar som skulle komma och hålla ett öga på mig.

Jag ska vara så stark som min farmor, hon är en av mina förebilder. För alla dem som vill mitt sämsta så ska jag visa att jag är stark och leva ett bra liv. Och även ha ett leende på mitt ansikte trots att de försöker förstöra det som jag försöker att göra för att må bra. Det som de vill är att jag ska ge upp. Men jag ska göra tvärtom och kämpa!😊


Kram😘

~Nikola

Likes

Comments

God kväll!

Mina två senaste dagar (idag och igår) har varit bra men även dåliga. Jag har haft det roligt med min syster. Vi har varit ute och hon "tvingade" mig att vara ute med henne och andra barn, vi lekte körrogömma, tagen och andra roliga lekar. Då var jag inte 16 längre utan 12, haha. Men sen har jag även haft en hel del jobbiga tankar som exempelvis tankar kring mat, skärning, döden etc. Jag börjar långsamt att komma tillbaka till det sjuka som jag gjorde för ett år sedan. Har börjat äta mindre och jag tränar eller "förbränner" mycket. Det dummaste som jag har gjort var att skjuta upp BUP samtalet till den 8/8. Det är längre än en månad kvar och hur jag kommer överleva...det vet jag inte. Hoppas att jag kommer klara mig. Förra året var det likadant, jag skött upp BUP samtal och det blev bara värre och värre och jag kom tillbaka till det sjuka tänkandet för ingen visste vad jag gjorde och tänkte att göra. Jag gick inte på BUP så vem kunde veta...? Ändå så ska jag försöka kämpa så bra jag kan. Mitt mål är ju att kämpa och genom det nå friheten🐒. Jag ska inte ge upp! Jag ska kämpa för min syster! Jag vill vara här med henne och se henne växa upp och göra framsteg i livet. Det är kanske jobbigt nu men jag kommer klara mig, ska tänka positivt😉. Eller försöka att tänka positivt.

Det konstiga som hände under dessa två dagar var att när min systers 12 åriga kompis var hos oss och kollade genom fönstret så såg hon vår mormor och då ville min lilla syster vinka och så gjorde hon det. Den 12 åriga flickan visade också sig i fönstret men då började vår mormor visa knytnäven för henne. För en 12 årig flicka som har inte ens gjort någonting...ett stort frågetecken. Detta var inte det enda som hände, det konstigaste var att vår mormor och styvmorfar har "stalkat" oss. De stod ungefär 6 gånger på balkongen och glodde på vad vi gjorde, först mormor sedan bytte hon med styvmorfar och så vidare HEELAA tiden. Men balkongen var inte den enda platsen som de stalkade oss ifrån...min mormor gömde sig bakom en kulle och glodde på oss. Detta gjorde hon 2 gånger. Kan man inte känna sig trygg där man bor...naturligtvis inte😓 Min pappa sa att om de kommer göra så igen så kommer han anmäla det, för vi blir ju rädda och kan inte känna oss trygga där vi bor. Han skulle vilja flytta men vi kan inte för min mama låte rinte min syster flytta... Aaa iallafall idag så har jag och min lilla syster promenerat en hel del, lekt, ritat och tittat på TV. Det som jag älskar mest är att vara med henne, därför lät jag inte pappa att lämna henne på fritids. Jag kommer ihåg att när jag bar liten så hatade jag fritids för jag var SÅ rädd att mina föräldrar skulle lämna mig där för evigt. Jag kände mig inte trygg med andra barn. Istället för att gå på fritids så fick jag vara med min lärare som tog hand om mig. Det kändes mycket bättre än att vara på fritids! Och min bror var också med mig, så det kunde inte ha varit bättre😄


Godnatt alla fina! Hoppas att ni får en bra natt!🌙🌸

~ Nikola


"Njut varje minut"

Hennes leende fyller mitt hjärta med glädje!😍 Olivia älskar att vara ute...speciellt att vara ute med mig😊 

Likes

Comments

Nu har jag berättat lite om det som hade hänt förr, nu vill jag skriva hur det är nu.

Mitt liv nu för tiden ser ut såhär, jag bor med min pappa och min syster i Klippan. Jag ska fylla 17 år den 25 juli, känner mig redan så gammal. Kanske så ser jag ut som 14-15 men egentligen så är jag snart 17 år men jag känner mig som 30. Ärligt sagt 30. Jag har lidit och lider fortfarande av en ätstörning, depression (så står det iallafall i mina papper) och ett självskadebeteende. Detta gör att jag kan inte leva normalt. Kanske så är jag normalviktig men mina tankar är inte så färgglada. Jag tänker på mat 24/7, jag drömmer även om det. Jag kommer aldrig att bli fri från det. Jag försökte att bli det men jag misslyckades. Några personer tror att jag har blivit frisk för att jag är normalviktig och jag verkar vara pigg och glad. Men sanningen är att jag är inte mig själv, jag är någon annan. I mitt huvud så finns det någon som styr över mig. Jag hoppas att jag kommer bli fri en dag och känna att jag är mig själv. Känna den riktiga Nikola.

 Efter sommaren ska jag börja anda året på gymnasiet i Helsingborg på samhällsprogrammet, inriktning beteende, kommunikation och samspel. Min skola heter Olympiaskolan och skolan är som en dröm. Jag valde den och jag är så stolt över att jag gjorde det. Det var min första och bästa beslut som jag gjorde!😜

Min bror har flyttat till mormor och styvmorfar efter att min mamma och mormor har hjärntvättat honom. Vi kan inte göra så mycket åt det, det ena som vi kan göra är att vänta tills han hör av sig, tills han kommer till oss. Mer kan vi inte göra, han är 15 år och det är svårt att bestämma över honom. Men vi ska försöka att vara positiva även om det är svårt. Min pappa börjar också att ge upp, min mamma har gjort dumma saker som exempelvis tagit lån på hans namn eller ljög för andra om det förflutna. Jag kan inte ana hur elak en människa kan vara. När jag var yngre så sa jag alltid att allt är bra, att det finns inga problem i livet men jag hade fel...jag var ung och dum.

Idag har min syster kommit hem från "mamma" men istället så var hon hos mormor och styvmorfar och där får hon inte att vara. Hur jag vet det...hmmm...jag gick och lyssnade på deras dörr och hörde ett barn och det var min syster. Jag var 110% säker på att det var hon och det var det. När hon kom hem så erkände hon att hon har varit där men min bror ljög som alltid. Vad kommer lögnen leda till? Den kan leda till att styvmorfar kan göra min lilla syster illa. Jag är inte så dum och jag ser när någon ljuger. Efter det har jag varit arg hela dagen och jag har även kastat i sönder ett glas. Det minsta lilla kunde få mig ur kontroll, inte för första gången. Allt som jag håller inom mig exploderar och då är det kaos men efter några timmar, när jag har lugnat mig eller sovit så är det bra igen. Det som gör mig mest ledsen är att min mamma låter min syster sova över och vara hos mormor och styvmorfar, att min mamma inte älskar mig utan hon "spelar" en bra mamma då när hon vill någonting och att min bror har flyttat. Jag kan inte göra så mycket åt det men jag kan förbjuda min syster att gå till mormor och styvmorfar, jag kommer inte släppa iväg henne. Punkt slut. Jag vill inte att det som hände mig ska hända henne och att hon ska vara likadan som jag. Liksom en flicka som har svårt att äta, tänker extremt mycket på mat, skär sig själv, är rädd för människor och kan inte gå ut själv hemmifrån, är rädd när någon rör vid henne och är jätte aggressiv. Det är min värsta dröm. Jag ska ta hand om henne, ge henne så mycket kärlek jag kan och hjälpa henne. Hon är ALLT för mig, det finns ingen annan som jag älskar så mycket som henne. Ingen kan förstöra det som jag och hon har byggt upp, jo det kan hända men ingen kan göra att vi inte är systrar längre för det kommer vi alltid att vara. Jag vill att hon ska ha ett bättre liv än vad jag har och det kommer jag jobba för😊. När jag är 18 år så vill jag bli hennes vårdnadshavare, och det vill jag absolut bli för hennes bästa!❤


Jag var lite tveksam med att lägga upp våra bilder här men ja. Det här är vi😊

Likes

Comments

...Men det var bara början av helvetet...

Jag var inte mobbad längre, jag trodde att allt skulle bli bättre men det blev tvärtom. En person som jag kände sedan jag var 2-3 år har gjort mig illa. Jag börjar med att skriva att min mormor bor också här i Sverige och hon är skild med min morfar men hon gifte om sig ungefär år 2000, då jag föddes. Styvmorfar verkade vara jättesnäll, han gav oss presenter och han ersatt våran riktiga morfar som vi saknade för han var borta hela tiden. Jag och mina syskon älskade att sova över hos mormor och styvmorfar, vi hade det bra hos dem. De tog hand om oss och köpte massor med presenter till oss. Jag tyckte bra om vår styvmorfar tills han gjorde en sak och ville jag inte ens gå till min mormor längre. Jag har varit med om övergrepp, men jag vill inte nämna vad för sorts övergrepp det var. Det som jag kan nämna är att jag har blivit EXTREM känslig när någon rörde vid mig, jag slutade att gå till min mormor och styvmorfar, jag började att klä mig fult, jag ville inte vara fin längre, jag brydde inte mig längre hur jag såg ut. Jag har inte berättat om det som hände. Och åren gick och 2 år efter händelsen började jag högstadiet. Hela 7:an gick bra, min bästa vän, min bonussyster gick i min klass. Och det var det som jag önskade mig. Jag var glad och allt kändes så enkelt. Men när jag började 8:an så blev allting annorlunda. Min bästa vän som gick i samma klass som jag började att skära sig och jag undrade varför hon gjorde det. Jag ville också prova att skära mig men jag var för feg för att göra det. Mina andra kompisar i andra klasser började också göra det och jag undrade fortfarande varför de gjorde det. Sedan började modet på att banta och vara smal men om det skriver jag lite senare. Iallafall första gången som jag skar mig var i oktober år 2014, då var jag 14 år gammal. Jag ville prova och jag lyckades med det men jag kände inget speciellt när jag gjorde det för första gången. När det blev kaos i min familj, vi bråkade, jag skrek, min mamma och pappa bråkade och ville skilja sig. Jag blandade in socialtjänsten och ibland ljög jag för dem för jag var rädd för mina föräldrar. Då började jag skära mig, inte så ofta men ändå så gjorde jag det. Min tankesätt ändrades och jag började att se mig annorlunda. Jag började se mig själv som tjock, värdelös och dum. Sen började jag tänka på det som barnen sa då när de mobbade mig, jag blev bara deppigare och deppigare. Jag började att äta mindre och fasta. Men det som gjorde mig rasande var det som min mamma berättade och det var att när jag föddes så slog min pappa henne så att hon hade blåmärken över hela kroppen. Och att anledningen till varför hon lämnade oss när jag och min bror var små var för att pappa slog henne. Jag litade på henne, jag trodde i varje ord hon sa men jag var dum. I slutet av 8:an ville socialtjänsten att jag skulle börja gå till BUP men jag vägrade. År 2014 tog jag några överdoser men det hände ingenting, jag blev bara yr och spydde jätte ofta. Jag ville dö, jag ville inte vara här längre. Jag brydde mig inte vem jag skulle lämna här, det enda jag ville var att dö och jag tog flera överdoser men jag lyckades aldrig.

Tiden gick och jag skulle börja 9:an. På skolan fick vi en ny skolkurator och hon var polsk. Jag ville inte lära känna andra människor men jag började ändå att prata med skolkuratorn. Jag tyckte om henne, det var så bra att prata med henne eftersom jag var polsk. Runtomkring december år 2015 försökte jag berätta för denna skolkuratorn om det som min styvmorfar gjorde. Jag lyckades och då när hon skulle följa mig till BUP så berättade hon om det där och jag blev så deppig så att ville inte leva längre. Jag fick inte gå från skolan denna dagen för att skolan var rädd att jag skulle ta livet av mig eller göra mig illa. Från denna dagen har mitt liv förändrats så mycket. Jag gick på polisförhör men inget hände inget för det var 5 år efter händelsen. Jag kunde berätta det tidigare men jag gjorde inte det. Min mormor fick veta om det den 21 juni 2016 och då skrev hon massor med vulgära saker till mig bland annat att jag är falsk och att jag ljuger. Det var inte jätte roligt att se vad min mormor skrev men vad kunde jag göra. När jag träffade min mormor så fick jag alltid den blicken "försvinn härifrån, ingen vill ha dig". Denna blicken såg jag jätte ofta. Jag slutade bry mig om det som min mormor gjorde men jag var rädd om min syster. Min mamma lämnade henne hos mormor och styvmorfar och hon sov även över där. Min mamma övertygade mig att inget skulle hända henne och jag litade på det hon sa. Sommaren 2016 träffade min mamma en ny kille, det vill säga min låtsats pappa. Jag tyckte bra om honom och han tog även oss till Norge men där tyckte jag inte om att vara. Inte på detta viset att det var tråkigt, det var tvärtom. Norge är ett vackert land, med fina berg, hav och skogar. En kväll så började min mammas kille bråka med mig, han skrek ut att allt är mitt fel, att jag stökar till allt och att jag är ett stort problem. Jag skrek tillbaka att jag kommer rymma och hänga mig och han svarade "gå och gör det, du kommer inte ens göra det". Min mamma agerade och sa att jag kommer att göra det och att han ska sluta uppmuntra mig. De söp också mig och killen tvingade mig att dricka vin även om jag bara ville smaka. Från denna dagen slutade jag att gilla min mammas kille. Mina minnen från Norge är att jag svälte ihjäl mig själv, jag blev vegan och slutade äta...totalt. Jag tappade 12 kg på två månader. Jag var glad för att jag straffade mig själv och det förtjänade jag. Samma år men i augusti flyttade min mamma från hemorten och från dess slutade hon att vara min mamma. Hon kysste mina syskon, hon kramade dem och sa att hon älskar dem men hon älskade inte mig längre och hon började hata mig men varför? Det vi inte än. Det är fortfarande en stor fråga som vi undrar över...


Fortsättning på nästa inlägg...

Likes

Comments

God kväll!

Jag har bestämt mig för att avslöja vem jag är. Jag ville inte skriva det eftersom jag är rädd för att bli dömd, rädd att mina närmaste ska se min blogg och säga att jag är en "attention seeker" eller så. Här vill jag känna mig fri, jag vill skriva det jag känner men samtidigt hjälpa andra. Jag vill inte att andra ska dämma mig och säga att jag är dum för att jag skär mig, för att jag hör röster i mitt huvud som säger vad jag ska göra (demoner), med mera. En gång har jag litat på en person som jag kände inte så länge och jag berättade att det finns någon i mitt huvud som pratar för mig och han skrattade åt det. Detta gjorde mig rasande och då jag tyckte att jag var en idiot, men som tur så fanns det människor som förstod mig och dömde mig inte. Jag är lite rädd att skriva vem jag är men någon gång måste jag göra det.

Jag vet inte vad jag ska börja med men jag börjar med mitt namn. Jag heter Nikola men kallas för Nikki. Jag är 16 år gammal men snart 17. Jag fyller år den 25 juli. Rätt skönt för det är i mitten på sommaren. Jag har både mamma och pappa och två syskon, en bror och en syster. Brodern heter Krystian (15 år) och systern Olivia (7 år). Jag går på gymnasiet på samhällsvetenskapligaprogrammet, inriktning beteendevetenskap, kommunikation och samspel. Efter sommaren ska jag börja andra året på gymnasiet. Tagga studenten om 2 år😂

Jag kommer inte från Sverige men jag har bott här nästan hela mitt liv därför tror de flesta att jag är svensk och blir chockade när jag berättar att jag inte är det. Min familj kommer från Polen och vi flyttade till Sverige när jag var 7 år gammal, för 10 år sedan. Mina föräldrar bestämde sig för att flytta hit för att jag och min bror inte skulle behöva se det som min pappa såg det vill säga en alkoholiserad farfar som var full 24/7. Min farfar har haft problem med alkohol sedan länge och jag kommer ihåg det, även om jag var liten så gör jag det. Lite creepy 😝. Jag var jätte glad för att flytta hit men det enda som gjorde mig rasande var att jag skulle lämna min ÄLSKADE farmor, min farmor som tog hand om mig och min bror när våra föräldrar jobbade, som var vid oss när vi behövde hjälp och när vi var sjuka, hon tog hand om oss mer än vad våra föräldrar gjorde, hon var med oss då när vår mamma lämnade oss och min farmor är min hjälte. Hon lever inte kvar idag. Idag skulle hon vara 75 år gammal. Hon dog för 7 år sedan, 08.18.2010. Hennes begravning minns jag, jag grät mest av alla liksom jag skrek inne i kyrkan. Min farmor var och är allt för mig och utan henne känner jag tomhet. Hon kommer ALLTID att finnas i mitt hjärta! Jag var också tvungen att lämna mina vänner som jag träffade på dagis och i F-klassen. Jag har fortfarande bra kontakt med dem. Det kan låta lite konstigt men jag kommer ihåg saker från tiden då när jag bodde i Polen och det kommer jag ihåg med varje minsta detalj.

Mitt liv har aldrig varit perfekt eller ens bra eller okej. När jag var 4 år så har min mamma lämnat mig och min bror på ett och ett halvt år, låter lite men under tiden som min mamma var borta visste jag inte att jag ens har en mamma. I början så sa min farmor att vår mamma kommer aldrig tillbaka och att hon inte älskar oss men när tiden gick så glömde jag bort henne. Min farmor var helt ärlig, vår mamma har aldrig älskat oss. Hon blev gravid med mig när hon var 18 år gammal och jag var helt oplanerad. Hon erkände själv att hon hatade min när jag föddes men blev sedan van vid att vara ung och ha ett barn. Sen blev hon gravid igen och hon födde min bror ett år efter mig. Och som jag skrev så lämnade hon oss när vi var små. Jag har aldrig saknat henne för jag glömde bort att jag har en mamma. Jag fick träffa henne när jag var 6 år och då kallade jag inte min mamma för "mamma" utan "ej, du". Ja, det låter lite konstigt men för mig så var hon en främling. Jag kommer ihåg det som om det var igår, en kvinna med brunt hår, sminkad och klädd i fina kläder kom och sa att hon är vår mamma. Först trodde jag att hon var min pappas vän men sedan förklarade pappa att kvinnan var vår mamma. Men jag trodde inte honom för en mamma bor med sina barn och älskar dem med hela sitt hjärta. Men det gjorde inte min mamma. Hon kom tillbaka eftersom hon hade ingen vid sig, hon ville ha någon vid sig, hon var rädd för att vara ensam men hon tänkte aldrig att då när hon lämnar oss igen så kommer det vända våra liv uppochned. Efter att min mamma kom tillbaka till oss så frågade jag ofta henne om jag var adopterad. Ja, jag var 7 år och jag frågade det. Jag mindes att hon var inte vid oss när vi var små. Sen flyttade vi hit och här blev jag lycklig. Sverige för mig var ett fint land, jag lärde känna många människor som blev mina vänner men även mina ovänner. Under tiden när jag växte upp här så var jag mobbad och det började i klass 3. Alla polska barn var mot mig för jag var annorlunda. Mmm...det låter konstigt alla barn som var från samma land som jag mobbade mig. Jag var alltid en tyst flicka, jag älskade skolan, jag kunde läsa sedan jag var 4,5 år, jag gillade läxor och jag var snabbast på att göra saker exempelvis uppgifter i böcker eller något liknande. Alla dessa barn, kallade mig för saker som "idiot", "tjockis" (även om jag var inte det för jag var extrem underviktig), dumskalle och med mera. Dem slog mig också men jag berättade inte det för någon för jag var rädd. Min mamma fick reda på det i klass 5, då när jag kom hem med en blödande fot och stående vid dörren med ögonen fulla med tårar. Jag har blivit kastad rakt ner på marken med ryggen ner. När min mamma hörde det så blev så arg så att hon gick nästa dag till min lärare och diskuterade det. Och det hjälpte faktiskt! Ingen mobbade mig längre! Detta kändes så skönt! Men det var bara början av helvetet...


Fortsättningen kommer imorgon på nästa inlägg...


Likes

Comments

God eftermiddag!

Idag skulle jag åka till BUP men demonerna i mitt huvud lät mig inte göra det. Jag avbokade tiden och fick en tid på onsdag istället. 1-0 till demonerna😞. Men jag ska inte ge upp! 1-0 är inte så mycket, jag har fortfarande chans att vinna. Det är bara att kämpa på och göra saker som distraherar mig från det som demonerna vill att jag ska göra😉.

Idag är det inte en bra dag för mig men allting kan förändras imorgon. Varje dag är och ser annorlunda ut, det finns ingen dag som är exakt lik en annan. Därför tappar jag inte hoppet för att bli fri. Min lärare tror på mig och jag kommer att bli fri, kanske inte idag och inte imorgon men kanske om ett eller två år. Det kommer att dröja men det är bara bra för jag kommer få kunna lära känna mig själv lite bättre. Genom min kamp kan jag bara bli starkare och lära mig nya saker om livet. Att jag lät demonerna vinna en gång betyder inte att jag gav upp utan att idag så är det en sämre dag och jag är lite svagare än vanligt. När jag förlorar med demonerna så har jag denna citaten som baktanke "Fall seven times, stand up eight". Även de dystraste dagarna som jag har gått igenom i mitt liv så har jag fått hjälp av andra så att det kom solstrålar igenom dystret. Lite hjälp är aldrig fel att be om. Då när det har hänt något så kunde jag gå till min lärare och be henne om hjälp eller få bra råd eller så kunde jag mejla BUP. Hjälpen som jag fick gjorde att jag lever idag, jag är här och jag vill kämpa för att bli fri. Alla kan göra det, inte bara jag men ibland så behöver man lite extra hjälp för att klara av det som man går igenom. Jag tror på alla!❤ Om ni börjar att ge upp så snälla be någon om hjälp, en förälder, en lärare, en kurator eller någon mottagning. Man förlorar ingenting på att få hjälp, det kan bara göra en jätte stor ändring i livet!🌺 Och det kan bara bli bättre!!!!!!!

Ha det så bra!😁

Kram

~N



Som citaten säger "Ge inte upp, bra saker i livet tar sin tid", det är så sant. Jag har hört en gång att bra saker i livet är inte "for free" utan man måste jobba lite för de bra sakerna. Men under tiden som man jobbar för de bra sakerna lär man sig andra, nya och bra saker. Vad kan man förlora på det?😜 INGET! Tänk på det👌

Likes

Comments

God kväll!

Idag har det varit en ganska bra dag. I några dagar jag har tänkt att inte skada mig själv och det har jag inte gjort. Från och med idag är jag 17 dagar skadefri, vilket är min rekord. Mina tankar är så högljudda och svåra att stå emot och demonerna som sitter i mitt huvud vill ta död på mig men...men... det går att ignorera dem och istället göra något annat som att titta på en serie. Den kan få en att tänka bort en stund och fokusera på att titta istället för att göra sig själv illa. Det är ett tips som jag fick av min psykoterapeut från BUP och min lärare.

Imorgon ska jag till BUP kl 15:00 och jag tänker att det ska vara min sista gång som jag ska åka dit på sommarlovet. Jag tycker att nästa BUP samtal borde vara efter sommarlovet. Även om det är svårt att stå ut med att inte ha någon som man kan prata med så måste jag klara av det. Annars om det skulle hända något så kan jag mejla dem :) Det finns alltid en lösning!

Mitt tips är att om någon vill skada sig så är det bra med att sysselsätta sig eller vid värsta fall ringa 1177. Va inte rädda för att be om hjälp, första steget är alltid svårast men sen blir det bara lättare och lättare ❤ Ni är starkare än vad ni själva tror!❤

Godnatt🌙

~N

Likes

Comments

Hej!😉

Jag skulle vilja vara anonym här och jag hoppas att någon förstår det. Jag kan berätta att jag är en 16 årig tjej som har gått igenom rätt mycket i livet men ändå försöker att leva och inte dö. Genom det som jag gått igenom så fann jag mig själv, innan visste jag inte vem jag var men nu vet jag. Idag är jag starkare än någonsin och jag har viljan att kämpa för friheten. Nu har det gått ungefär 3 år men jag kämpar fortfarande. Jag ska kämpa hela vägen och bli fri från det som håller mig på botten.

Jag bestämde mig för att börja blogga eftersom jag vill vill och försöka hjälpa de människor som vill ge upp och visa dem att det finns alltid en lycklig utväg i det hela. Visa dem att även om man är långt nere i det svarta hålet så kommer man ut någon gång och då kommer man se ljuset igen. Att komma ut tar sin tid och det kan dröja men genom tiden som går lär man sig om sina styrkor och svagheter, vem man kan lita på och vem man ska undvika och att kämpa för sitt liv. Alla borde få chansen för att få njuta av livet och ha det bra. Och chansen finns. Men innan dess så vill livet lära oss många saker. Livet lär oss olika saker för att vi alla är olika. Ibland åker man ner från backen och ibland måste man gå upp för den. Livet kommer aldrig att vara perfekt. Även dem gladaste människorna på jorden har bekymmer och mår dåligt.

Om ni behöver att prata med någon eller om ni behöver hjälp så kan ni ALLTID skriva till mig. Jag finns här för att försöka hjälpa❤

Kram😘

~N

Likes

Comments