Jag vet inte vart jag ska börja. Men jag börjar här, där allting startade..

Jag och min nuvarande pojkvän (pappa till Novali) har varit tillsammans i snart 4 år, när vi träffades så var jag väldigt lycklig, hade allting i världen framför mig. Jag var 18år och hade ett år kvar på gymnasiet, vid detta tillfälle så drack jag mycket och hängde med vänner. Som en atronåring ska göra. Jag och Adam hade en bra relation, vi hade kul ihop och allting verkade bra! När vi träffades jobbade han i Stockholm mellan måndag och torsdag så vi kunde bara umgås på helgerna. Man fick liksom längta ihjäl sig måndag till torsdag men ändå så var det skönt med egentid och när han kom hem på torsdagskvällen var man som hel igen! ❤

På helgerna blev det ju såklart mycket planerat eftersom det var den enda tiden vi hade ihop. Det kunde vara allt från shopping till lägenheten till att festa med kompisar och bara ha en helt sjukt bra tid tillsammans. Men den ljusa bild som jag nu målar upp är inte så glasklar som den kanske verkar. Jag hade väldigt mycket plugg då, eftersom det var sista året på gymnasiet och man hade inte kommit i underfund med vad man ville/ om man ville läsa vidare eller vad man skulle göra med livet över lag. Hans närmsta vän som han alltid umgicks med hade en flickvän som var Adams mamma. Han var 26år och hon 45år tror jag (ja det kanske låter konstigt men dom var kära). I alla fall så tyckte jag som nykär i min kille att jag ville ju få ganska mycket tid med honom själv, eftersom vi ändå bara kunde ses några dagar i veckan. Man vill ju lära känna honom och må bra tillsammans. Lära känna hans kompisar bättre och leva ett bra liv tillsammans med den jag verkligen ville vara med. Adams kompis och Adams mamma ville ju alltid alltid vara med. Vilket jag tyckte var lite konstigt till en början. Jag menar min mamma var ju aldrig med oss på fester och vi hängde liksom inte som kompisar så som dom verkade göra. Eller ja... Johannes som Adams kompis då hette umgicks, och Mamman bara var med och servade alla med allt. Allt från öl till bullar osv. jag tyckte att det var konstigt! Det kanske är fel av mig att tycka så men jag verkade inte vara ensam om det. Mina vänner frågade ofta mig i skolan eller på fritiden när inte dom var med varför hon ALLTID var med. Jag fick liksom alltid säga ¨jag vet inte, jag tror att Johannes och hon är tillsammans¨ Det var väldigt från och till. Johannes och Mamman bråkade också väldigt ofta (mest hela tiden) Johannes var inte den mest rumsrena personen, så han kunde slänga ur sig lite konstiga saker då och då. Vilket kunde göra henne vansinnig. Det var verkligen som en relation man kunde ge som praktexempel från högstadietiderna. Alltså ihop, inte ihop, ihop, inte ihop. Jag kände att jag inte riktigt fick någon riktig egentid med Adam då eftersom dom alltid var med oss. Och Adam tyckte det var okej eftersom det var hans bästa vän. Han såg liksom inte det där att hans mamma var med. Han verkade inte bry sig.

Men efter en tid så började jag må väldigt dåligt, jag hade ofta feber, var väldigt väldigt trött, min farfar dog, Johannes dog, han och en kompis till Johannes skulle hem från krogen och körde berusade, voltade med bilen och dog, hela våran värld vändes upp och ned. Egentligen så skulle vi ta hand om Adam eftersom det var hans bästa vän som dog, men istället blev det hans mamma vi fick ta hand om, jag fick mera att tänka på och det blev bara tyngre och tyngre. Och där var jag väldigt nere i en depression. Samtidigt som jag skulle gå i skolan. Jag var ju ofta sjuk och hemma från skolan så min lärare såg att jag inte mådde bra. Hon bokade en tid till en Psykolog på ungdomsmottagningen som jag kunde gå till. Jag förstod inte då vad problemet var eller varför jag skulle gå just dit och inte till en läkare, utan det visade sig när jag satt där och pratade. Det var Adams mamma.

Den energin hon tog av mig gjorde så jag inte orkade gå i skolan. Hon var liksom alltid alltid alltid med, vad vi än skulle göra så var hon alltid med. Hade jag och Adam planerat att gå på bio, hon skulle med, skulle vi shoppa så var hon med. var vi bara hemma, då kunde hon komma hem och sätta sig i soffan och vara där från 13.00 till 22.30 på kvällen. MAN FICK INGEN EGENTID. DET VAR INTE EN SUND RELATION TILL SIN MAMMA ELLER SVÄRMOR.

Men för mig var det bara att acceptera, månaderna gick jag jag blev inge piggare, jag mådde inge bättre och vi fick ingen tid för oss själva. 8 månader in i vårat förhållande så sa jag åt Adam. NU LÅSER VI IN OSS och säger till alla att vi vill vara för oss själva en helg och bara ta hand om OSS. För redan då övervägde jag att göra slut med Adam för att kunna må bra. Men jag bet ihop, jag tänkte men det blir bättre, när vi flyttar till större, då kanske vi inte behöver sitta på varandra (vi bodde i en etta). SÅ vi köpte hus, 1,6mil från staden. Vilket gjorde att hon och hennes kille var här ännu längre eftersom dom inte kom dit bara för en snabbfika för det var ju en bit att åka. Eller när vi kände att vi behövde lite tid för oss själva så åkte vi upp till min stuga i Idre 32mil här ifrån. MEN NOG FAN FÖLJDE HON MED! (det skulle ju bli kul med en weekend i fjällen) sa vi då åt henne att ¨nej nu vill vi vara själva¨så spelade det ingen roll för hon skulle med till vilket pris som helst, sedan när hon fick sin vilja igenom så var allting som bortblåst och hon kunde ha en rolig tid, fast man själv satt där och skämdes genom marken och ut i KIna.

Hon var liksom inte den lättaste personen att prata med, eller rättare sagt äta med, hon åt inte kött, mjölk, mjöl, vissa fiskar, eller vissa frukter, eller någonting som innehöll mycket fett. sen ibland kunde hon äta en vaniljmunk eller semla utan problem. Man visste ALDRIG vad man kunde bjuda på. Man fick hela tiden passa tungan för att man inte skulle få en elak blick eller ett mothugg. Hon kunde lättare än hon kanske tror själv, bli arg. Ibland kändes det som hon inte lyssnade utan bara satt tom och tänkte annat. Man kunde liksom aldrig veta vart man hade henne.

Men det kanske skulle bli bättre när vi fick barn.. JO VISST! det blev bara VÄRRE. Då kom tjatet om att få umgås med Novali. dag ut och dag in, även fast hon var här hela tiden. Och då fick man höra (inte ordagrant) men med peekar att man var en dålig mamma, för man kunde inte ge sin dotter som var 7 månader potatis, för det var ju stärkelse i det, man kunde inte mata en bäbis med blåbär, för det var inte bra i förstora mängder, man fick absolut inte äta för mycket banan för det är för stora mängder Kalium i det. ALLTING man gav Novali var verkligen farligt.

Som NYBLIVEN mamma vill man absolut inte höra att man är dålig. och helst inte när man har en depression sen innan. Självkänslan och självförtroendet är redan i botten. JAG GRÄT inombords varje gång hon var här och efter dom åkt hem. Jag tog ut all min ilska och irritation på Adam. STACKARS ADAM! Jag försökte prata med min mamma och pappa om problemen jag hade men dom verkade inte förstå.

Jag fann ingen annan utväg än att prata med Adam och säga precis vad jag tyckte och kände och upplevde kring detta. Och skulle inte han förstå så kunde jag inte se oss två tillsammans.

Jag gick och tänkte på detta dag ut och dag in. Jag och Adam kom genemsamt fram till detta beslut för Novalis skull. Vi ville att hon skulle få en familj med mamma och pappa i samma hus. Så vi tog avstånd från mamman. Hon kunde inte vara delaktig i Novalis liv för vårat bästa.

Sen har vi sagt att ska Novalis Farmor vara en förebild i hennes liv så kommer hon börja rata mat. Eftersom hon är rädd för mat så kommer hon visa det för novali, eller så kommer Novali fundera ¨varför äter inte farmor kött, varför äter hon alltid annan mat än oss¨jag vill inte att MITT barn ska börja med att ¨jag vill inte äta kött för det ruttnar i magen¨eller ¨jag vill inte äta mjöl för det är farligt¨ eller ¨jag kan inte äta mjölkprodukter för det dör man i förtid av¨ eller ¨jag mår dåligt av att äta ditt eller datt¨ jag såg inte att det funkade i min värld.

NU när vi inte haft kontakt med henne på någon månad så ser vi att jag och Adam har fått tillbaka glädjen, vi har kunnat känna oss mera fria och känna att detta är det bästa vi kunnat gjort för vår familj.

SEN kommer det bakslag då man träffar henne på affärer, eller att mina föräldrar bjuder hem henne att träffa Novali, Adams mormor ringer titt som tätt, skickar meddelanden eller att adams Moster skickar meddelanden. HAN MÅR INTE BRA AV DET, han svarar aldrig på dom. Han har visat smsen till en nära vän, och han säger att det är ett slag under bältet av dom hur dom beter sig mot Adam nu. Det är hans val och jag stöttar honom i det.

Sen får man höra från folk att hennes nya kille går runt och säger att jag är ett psykfall, dum i huvudet och att jag kan dra åt helvete.

Vilket i sin tur gör att jag mår piss. och hade inte jag träffat Adam så hade varken han eller jag mått såhär idag.


JAG MÅR JÄTTEDÅLIGT över detta... Gråter i denna stund.


JAG MÅSTE FÅ MÅ BRA FÖR AT NOVALI OCH MIN FAMILJ SKA MÅ BRA; SNÄLLA FÖRSTÅ MIG!


Ett väldigt obegripligt för en utestående att förstå det jag skrivit, men detta är för mig. att lätta på hjärtat.

Likes

Comments