Motgångar på motgångar men ändå så står jag här, hårt fastklamrad kring marken. En inre styrka, en osynlig superkraft som bara jag förstår.

Idag fyller min Björn 18 och det ska firas ikväll efter att han kört upp inför körkortet (håll tummarna!). Annars är helgen nu över och jag sitter på bussen på väg till skolan, känns väl lite sådär.
Helgen har varit till och från bra. Jag har tillbringat den med bästa Amanda och vi har bara tagit det lugnt, ätit semlor och jag har känt mig fet. Annars har helgen bringat med sig stora svek av omogna människor. Tänker inte ta er skit för vet ni vad? Jag har en osynlig superkraft som bara jag förstår.

Likes

Comments

Jag önskar mig en koja. Ett skrymsle avskilt från all insyn. Någonstans där inga lågor kan komma in för att sedan slockna, någonstans där de inte ens får en chans. I ett mörker, i en tystnad, i en skugga av liv. Där vill jag leva, där vill jag finnas, för att sedan vilja bli begraven. Just där, just så. Min önskan är också viktig, den har en egen vilja, den har en betydelse. Och jag önskar så mycket, Jag önskar hela mitt liv. Mitt liv utanför rädslan att det skyddandet glaset ska gå i tusen bitar. Gå på önskans väg och se på kristallerna i asfalten. Gå på viljans strand och skriva namn i sanden. Att måla dit de färger som fattas i en regnbåge. Allt ska ta dels av, allt ska uppskattas av dess värde. Ett svart skelett, ett vitt löv, vad är skillnaden? Allt ska förtäras i en värld, en värld full av sprickor i glaset och rostade burkar.

Jag önskar mig ett monster. Ett monster sittandes på mina axlar. Något som skyddar, något som kan skyddas. Det är så mycket jag vill, så mycket jag vill att kronan nere i brunnen ska bringa. Jag blundar hårt och kastar flera tusen kronor men än så länge är bara en kommen. Hur kan man bli nöjd med det man har när det är så mycket man strävar efter? Hur kan man vilja när man inte vågar?

Tänk om trädets alla grenar vissnar och går av. Tänk att få leva helt naken, helt ensam med något ständigt saknandes. Tänk att bli lämnad bakom, bli glömd medan man står ensam kvar och ser de andra vandra bortåt.

Brukar du dela med dig av din önskan efter att ljusen slocknat? Brukar du ta tag i myter och hålla tyst? Helst väljer jag att låta bli och istället resa mig och gå.

Som i en vattenpöl efter att regnet fallit. Som i slutet på vindens ilande, blandas känslorna, tankarna. De görs, försvinner, för att sedan återvinnas och bli till nya tankar. Allt försvinner men få bli till något nytt. Jag skrattar, jag gråter. Skrattet försvinner, tårarna återvins.

Jag vill andas och förenas med dimman, jag vill vandra på vägen tillsammans med stormen, I natt vill jag finnas, finnas så mycket som det bara går, just i natt. Imorgon vill jag glömma. Inte säga någonting, låta mig själv gå vilse. Imorgon vill jag leva i landet Ingenstans.

Jag vill tillbringa mitt liv tillsammans med den sakta döende blomman i frostens timma. Jag vill hinna så mycket, jag vill finna mera tid. Gatorna känns så avlägsna, bergen känns så främmande, var ska jag befinnas, var vill jag vidröra mitt liv. Jag vill hålla det i handen, ha ett ansvar, jag vill kunna tappa det om så viljan finns. Jag vill kunna ta ansvar över hala min livstid.

Hon, som är så främmande, hon vaknar mitt i natten och ber. Ber till vem som helst som lyssnar, desperat, sökandes ber hon om att få sin önskan beviljad. Hon vill kunna känna sig trygg, hon vill finna sitt hem.

Han, som känns så skrämmande, han vandrar på gatorna i sin ensamhet, skriker ut sin önskan och hoppas att någon ska höra. Han vill finna sin familj, han vill krossa ensamheten, bli en del av något.
Om du vill kan du få smaka, smaka på mina tankar, kanske kan du tycka om dem. Om du vill kan du få resa med mig, om du så vill kan du få följa med.

Likes

Comments

Gott nytt år!

Läste fina Clara Stjärnborgs blogg och lät mig inspireras av hennes senaste inlägg där hon presenterar sig själv, så cred till dig Clara!

Som säkert 90 procent av världens befolkning säkert tänker nu så tänkte även jag följa strömmen och tänka nytt år, nytt liv, nya möjligheter. Även om jag vet att det är en skröna och att det är tekniskt omöjligt så tänker jag nu lämna 2016 och dess ångest bakom mig och se fram emot 2017. Och om jag nu ska lämna allt bakom mig så kanske ett nytt inlägg med en ny bild av mig, en ny presentation om mig själv och mitt liv passar bra. För er som bryr er så blir det intressanta ord men jag tror jag gör det här mest för mig själv. Jag känner att jag tappat bort mig själv på sistone och vad är inte bättre då om inte ett enkelt inlägg om mig själv, ett inlägg som en enkel och vääldigt kortfattad handbok som påminner mig själv om vem jag är för tillfället.

Så hej till er som fortfarande läser och hej till mitt förvirrade mig själv. Jag är en en tjej på 17 år som går första året på Hjo folkhögskola, allmän linje. Jag går där som ett alternativ till gymnasiet då jag och min mentala hälsa inte pallar med en vanlig skola just nu. Men jag trivs bra, det är ett bra alternativ och jag är evigt tacksam över att jag började där, att den hjälpen fanns och att jag tog möjligheten.

Jag är en tjej med en ganska tydlig karaktär och med tydliga intressen som visar vem jag är. Jag älskar att skriva och måla och har gjort det så länge jag kan minnas. Skrivandet och målandet fungerar som en hjälp mot ångesten och jag är så glad över att ha fastnat för de intressena.

Jag är också en tjej som älskar djur och bor tillsammans med 8 hundar, tre katter och två gerbiler. En enda röra med fyrbenta varelser och ett älskvärt kaos så fort man kommer hem.

En tjej med ett hett temperament, ett uselt lokalsinne, en allt för känslig kropp för alkohol, en dragningskraft till fel umgänge och med ett blonderat lockigt hår är bilden som jag tror många har. Det är inte fel, faktiskt så stämmer det rätt bra.

Efter motgångar i livet, problem i familjen och skolan, och efter allt för många år med psykisk ohälsa och allt va det bär med sig så står jag här nu idag. Pendlar från att känna mig helt frisk och redo för att hjälpa andra med en ohälsosam mental hälsa. Redo för föreläsningar, engagemang i olika hjälpföreningar, pendlande till att vissa perioder känna mig som ett stampande fiasko på ruta ett. Jag har sett och fått lära mig hur lång vägen till ett något sånärt (heter det ens så?) friskt liv är. Jag har upplevt hur krokig den är och att använda sig av tekniken att försöka köra rakt igenom motgångarna med en bulldozer inte funkar så bra. Jag tänker inte försöka krossa den vägen, jag tänker lydigt försöka följa den tills det att jag når målet och ordet frisk kan kännas rätt i mitt huvud.

Så ja, hej, jag är en tjej på 17 år som står bakom alla dessa ord på era skärmar. Och jag vill också stå bakom orden som önskar er ett underbart 2017.

Likes

Comments

Ångestfylld dag, ångestfylld själ.

Första dagen på jullovet och jag sitter på jobbet, wohoo, not... men aja jag är iallafall ledig imorgon vilket känns välbehövligt, vilket jag förvisso säger varje gång jag är ledig men så kan det vara.

I eftermiddag ska jag och la familia bege oss till vår hunduppfödare och hälsa på, sjukt kul ska det bli. Vi kommer ta in på hotell för att slippa åka den långa vägen hem mitt i natten, tack för det. Vi ska också få hjälp med att skrapa Queenies tänder, åh, jag är såå nervös för det och jag har skjutit upp det allt för länge så nu måste det göras...

Hoppas ni alla får en fin helg och vet ni vad? Det är bara en vecka kvar till julafton! Shit, jag kan ju inte säga att jag hänger med nu för tiden....




Likes

Comments

Det zappande mönstret för med sig ett oljud som överröstar hennes inre skrikande. Inte på något behagligt vis utan på ett mer, rent ut sagt, outhärdligt sätt. Ett skränande som hon inte kan få någon som helst kontroll över. Ett panikslaget ljus tänds i hennes vy och hur snabbt hon än springer så hinner det ifatt henne. Det förstummar, det lamslår även det tunnaste hårstrå. Det vittnar, vittnar om sanningen, sanningen som nu inte går att undgå att höra.
Ett dåraskrik, en ängels förtvivlan. Allt hör hon, allt känner hon, även minsta spår av en jättes fötter i den djupa skogen kommer hon åt. Revor, spillror, någonstans, någon gång. Allt händer någon gång, men var och när? Nu vet hon, vet att inte ens den med starkast makt kan styra över tidens vägar. Nu förstår hon att inte ens hon kan tystna sina egna tankar. Även om hon blundar så ser hon allt på nytt, allt spelar upp sig som en gammal film framför hennes ögon, även framför hennes hårt stängda ögon. Vore det inte tillräckligt med att säga det som kommer ut, måste man lägga till det som innerst inne passar bäst inlåst med kedjor och säkert låsta hänglås? Vore det inte mer passande om det rätta fick fortsätta att vara rätt, inte tillåtas att blandas med det som känns fel? Hon tror att hon vill men inte kan, verkligheten tror tvärtom.
Även de vackraste stunder innehåller det outhärdliga skränandet, det som skär, det som torterar. Med bindel, med ett nät försöker hon, utan att se, fånga in det osynliga. Tillfånga ta det, känna makten och använda sig av den. Få bort det, det som låter så fruktansvärt, få bort tystnaden.
Hon tror på lögner, hon tillitar sig till dem, hon tror att lögnerna är det finaste hon har. Även fast de är lögner som vill henne illa så klänger hon sig fast vid dem som om det gäller liver livet, vilket det också gör. Utan att hon märker det så börjar gräset på ängarna vissna, hon märker inte att det är henne livslina. Hon når inte ut till det som sträcker sig så långt, hon känner sig så ynklig där hon befinner sig på livets högsta punkt. Inte ens när hon blir stor kommer hon att nå, inte ens om hon blåser ut ljuset och önskar så starkt hon kan. Det enda hon kan göra är att acceptera att det är en omöjlighet.
Ljudet förstärks till ännu en grad på den dagliga morgonpromenaden. Hon håller för öronen och stapplar mot den gamla eken, rätt som det är så faller hon ner i Alices hål i marken och kommer till underlandet. Där hon möter samma verklighet som förut men helt förvrängd, något hon gillar. Alice syns inte till, kanske hon finns i landet snett emot underlandet, kanske hon hittat sin väg trots allt.
Monstren kommer närmare, hon känner hur de går i hennes fotspår i den djupa snön. Det känns overkligt, sjukligt overkligt, som om det vore så väl. Mitt i träsket sjunker hon bara djupare och djupare, det verkar inte finnas någon botten. Hon missade att läsa journalen, de stora feta bokstäverna som varnade för bottenlösheten, för det obotliga. En bottenlöshet på livstid.
Tystnadens oväsen, ett annat namn för en sjuklig overklighet. Ett annat namn för ett liv med sjukdom, ett bottenlöst drunknande i livet. För mycket av det hela, för mycket tystnad leder till galenskap. Förmycket oväsen leder till tystnad. Mittemellan kommer sjukdomen, då man inser att allt är förlorat, då man inser att man aldrig kommer sluta falla ner i hålet mot underlandet som aldrig kommer. Tystnadens oväsen, ett liv, en sjuklig verklighet.

Likes

Comments

Onsdag och ett kaotiskt virrvarr...

Jag räknar dagar, månader då jag varit skadefri men faktiskt så får det mig bara till att må ännu sämre. Vad spelar det för roll hur lång tid som går, varför inte bara ta det dag för dag? Jag ser det inte som en hjälp eller har något mål, jag har fullt upp med att klara av dagen i sig. Det känns väldigt riskabelt att ha ett mål, ett visst datum då jag blivit skadefri då det mycket väl kan brytas och en stor besvikelse infinner sig. Jag förstår att det kan vara till hjälp för andra men för mig så känns det bara som ett hinder och en risk för att återfallen (som är helt naturliga) blir svårare att hantera än vad de egentligen behöver vara. Därför har inte jag ett visst datum, därför har jag inte en viss tid. Därför har jag inget svar när ni frågar hur länge jag klarat mig utan att ta till självskador för att kunna hantera ångesten. Jag hade ett återfall i Oktober och jag hade mina ''anledningar'' men jag tänker inte haka upp mig på det, jag tänker vara nöjd med att återfallet inte skedde i går och förhoppningsvis inte idag.

Ni som istället ser det här med en tiden som en hjälp och som en peppning, grattis till er, ni är suveräna. Många kompisar till mig med ett självdestruktivt beteende ser väldigt hårt på det här med att ''åh, idag är jag en vecka skadefri, det behöver firas.'' Men jag ser på er och jag märker att det också för er kan bli en tyngd, tiden gör så att rädslan för att misslyckas blir större. Jag vill bara säga till er att skita i tiden, se nuet och ta det som det kommer. Kommer ett återfall så fine, du har inte misslyckats för det.

En kontakt till mig, jag tror du vet vem du är, sa just det här till mig för länge sedan och de få orden har varit till hjälp många gånger. Förr så räknade jag varje minut då jag var skadefri och det blev som ett tvångsbeteende och varje vecka behövde firas. Jag gjorde mitt beteende till en stor grej och för varje vecka växte det sig allt större. Jag har gjort allt det där men jag måste säga rakt ut att jag mått så mycket bättre av att bara strunta i allt. Ta det som det kommer och även om det låter klyschigt, så ta dagen som den kommer.

Shit vilket svammel...

Likes

Comments

Dörren öppnas och hon ser in mot det som ska föreställa ett luftigt skjul. Från skräp till gamla matrester och högar med samlade serietidningar ligger staplade på ett sätt som ser förutbestämt ut. I detta rum, i detta skjul ska hon finna, finna sin borttappade själ. Hon ska dansa i regnet som mystiskt kommer från skjulets tak. Kanske kan själen ha gömt sig under några av de trasiga madrasserna som tagit plats i det ena hörnet. Antar att det bara är att röja undan allt för att få chansen, chansen att finna det som sökes. Antar att stjärnfall faller, antar att de inte önskar sig själva.
De svaga förhoppningarna om att hon ska finna själen bleks mer och mer när hon bara finner unkna kolbitar i de stora säckarna. De kallar det sunt förnuft men hon ser inget annat än ett evigt bortkastat klockslag. Inte särskilt entusiastiskt men med en desperat blick tittar hon på sista möjliga gömställe, som råkar vara i en förmultnad korg. Förhoppningarna, förväntningarna. Besvikelsen. Hon finner ingen chans i korgen, ingen själ, inte ens ett stjärnfall.
Bestämt men med flackande blick börjar hon bända loss träplankorna från de stirrande väggarna. Sökandes efter en dold dimension dras planka efter planka bort från den trygga väggen. Bakom den sista plankan finner hon en svag chans, en svag början. Hon finner där en repstege. Hon hissar den ned genom hålet i väggen och ser ändan försvinna allt mer. När hon hissat ned dess fulla längd börjar hon klättra. Ett steg i taget, i samma takt som hennes andfådda andning tar hon sig allt längre ned. Hon lägger märke till att längden fördubblats sen hon hissat ned stegen. Tar det aldrig slut? Är det oändligheten hon är på väg mot? Hon tycker sig höra ett dovt ljud av ett piano spelas. Hon tittar sig ivrigt om men kan inte se något piano, inte heller ser hon någon fast mark att stå på. Pinne efter pinne tar henne längre ned, längre bort. Utmatad försöker hon hitta ett annat sätt, hon måste bort nu, hon måste finna själen, det är bråttom. Hon inser kunskapen om att flygning inte är ett alternativ då det vore en omöjlighet. Hon tänker istället fall, att falla är möjligt. Att falla för den okända höjden, falla för ovissheten om de blivande konsekvenserna. Nåväl, stjärnfall faller för det okända, de faller utan problem, om de klarar det så kan väl hon också. Utan att fundera mer på den saken så släpper hon taget om stegen. Släpper, faller, faller i en oändlig tid. Hon följer drömmen, följer det som måste följas så som stjärnfall följer nattens himmel.
Så tog drömmen slut, så tog allt slut, hon föll. Så låg hon där med personal och skrikande folk omkring henne. Hon föll från takets höjd, ut i oändligheten, in mot det okända, in mot dimensionen. Hon föll som stjärnan. Hon stannade i ovisshet, ovisshet om var det hon sökte fanns. Folk som skriker, alla skriker. Alla utom själen, för själen spelar piano.

Likes

Comments

Tagit avstånd med flit från bloggen och skrivandet, jag menar vad är det för mening att skriva ut ord om hur man mår när man inte vet riktigt själv hur det egentligen ligger till? Aja, iallafall... var i Stockholm på torsdag till söndag och det var så skönt, så skönt att vara i en stor stad med mycket folk, inga blickar på mig, inga folk man känner men inte vill hälsa på.

I söndags var det hundutställning på Älvsjö mässan och åh, jag är så stolt över min lilla fluffboll. Vi fick excellent och kom 5:a. Med lite mer träning på tandvisning och lite mer pondus så kanske vi kan komma på första plats nästa gång.

Likes

Comments

Vaknade bredvid Björn idag och det resulterar i att dagen blir såå mycket bättre. Så tack för det.

Tänkte skriva några rader om Anorexia då tankar kring min hemska före detta vän Ana fortfarande finns där. Jag är i nuläget friskförklarad från Anorexi men det gör det inte till ett avslutat kapitel. Jag må ses som frisk och ''fri'' från diagnosen och sjukdomen men tankar och känslor finns fortfarande där, om än inte alls så starka. Jag har gått upp i vikt, jag äter vad normen säger, normalt och jag kan se mig i spegeln utan att vilja gråta. Men sjukdomen har satt sina ärr, ärr som lever kvar och som sänder ut tankar, känslor som jag egentligen inte vill ha. Situationerna är färre än när sjukdomen fanns där men de finns. Jag sitter och äter i skolan och någon frågar om jag är hungrig idag och kollar på min massiva tallrik... Men oj, orkar du äta upp allt det där? God mat idag eller? Meningslösa kommentarer, oviktiga ord från någon annans mun men som svider, gör ont och går rakt in i mig. Ord som gör Ana nöjd och som får mig att vilja krypa ner på golvet. Även de snälla kommentarerna så som Åh, va duktig du är som äter Lisa! Du är så stark som övervinner sjukdomen och äter allt det där! Snälla kommentarer från en peppande mun men som får mig att slänga maten och gå därifrån. Det är svårt att förstå som anhörig eller som någon som aldrig känt Anas närvaro men det är också svårt att beskriva, hur kan ett peppande ord göra en sjukdom, en dålig tanke värre? Tyvärr så är det sant och även om jag och många andra ser mig som frisk så är jag tärd och på något sätt sitter Anas tankar i ryggmärgen. Även om det låter hopplöst och fel så tror jag på orden, En gång sjuk, alltid sjuk. Ett ständigt sjukdomstillstånd bara att det framhävs i olika grader. Det finns där, Ana håller mig fortfarande hårt om halsen och jag får helt enkelt lära mig leva med det.

Likes

Comments

Känner bara att jag vill säga till er alla att verkligen ta vara på de som betyder något. Vad skulle jag göra utan er? Björn, du står ut med ett förhållande där Mr Ågren ständigt försöker tränga sig emellan oss, tack för att du kämpar, tack för att du föddes som den starka människan du är.

När man mår dåligt så är det lätt att man förlorar många vid sin sida då man inte kan vara på topp hela tiden.. Jag själv blir väldigt sur av mig och jag kan lova att det inte är roligt att umgås med mig när jag mår som sämst. Men ni som fortfarande står ut med mig, ni ska veta att ni betyder otroligt mycket.

Jag vill tacka dig Björn för att du kommit in i mitt liv, min familj som får stå ut med såå mycket skit men som fortfarande står på benen och mina hundar för att ni alltid får mina tankar på annat.

Även fast ni mår skit så se till de som står vid din sida, ta vara på människorna i ditt liv för man vet aldrig när de kan försvinna. Det låter klyschigt men faktiskt så är det sanningen.

Likes

Comments