Ångestfylld dag där bara en lätt vindpust räcker för att få mig att falla. Well, jag antar att det är så det är ibland....

Likes

Comments

Sitter på bussen från Skövde efter en rolig dag på stan med fina människor. Försöker se ut genom fönstret men mörkret ger all sin styrka för att omsluta hela världen så jag får väl sätta på en film eller nåt istället. Imorgon blir det Göteborg och hotell, fan va skönt att få komma bort från allt lite, bara ta igen tiden och psyket. Ibland får man faktiskt ta tag i sig själv och våga ta ett steg bort, bort där man inte känner någon, bort där man kan få den vila som kroppen och själen faktiskt behöver. Så ja, imorgon bär det av och nu ska jag hem och packaOch jag ska se till att ångesten får stanna hemma.

Likes

Comments

Nyss hemkommen från skolan med en magvärk som jag tror tar kål på mig snart, fy fan. Men tänkte gå ut och ta en powerwalk då det brukar hjälpa.

Tänkte på det här med träning och en bakgrund med Anorexia. I somras tränade jag mycket, spenderade mycket tid på gymmet men jag kunde känna att det handlade om ett bra och hälsosamt sätt. Till skillnad från 4 år sedan när jag var som sjukast i Anorexi och inte åt något och tränade 3/4 av dagarna så kan jag nu, idag se på träning som ett hjälpmedel för kroppen att må bra. Att kunna äta vad man vill, när man vill men ändå träna känns ju som idealet och för de flesta är det självklart. Men har man varit sjuk i en ätstörning så behöver man tänka igenom varje steg man tar. Rädd för att hamna i tvångsträning igen, rädd för att hamna i all hets. Jag kan idag stolt säga att jag klarar av allt det där och jag är inte rädd för att träna längre, jag vet att jag kan klara ett träningspass utan att känna av sjukdomen. Jag vet att jag är tillräckligt frisk för detta och jag tror på mig själv.

Jag tränar inte idag för att bli smalare, jag tränar för att jag känner att hela jag mår bättre. Jag äter hur mycket jag vill utan att känna att jag antingen måste springa en halv mil eller spy upp allt för att slippa ångestens hårdaste grepp. Jag kan idag träna utan att ens tänka mycket på vad resultatet ska bli, jag kan se mig i spegeln utan att känna att min kropp är täckt av fett som måste bort. Jag tycker om min kropp och jag försöker inte ändra på den. Däremot förstår jag varför folk i min närhet blir oroliga och tror att jag ska hamna tillbaka i sjukdomens mönster men jag kan säga till er, att jag har kontroll. Jag gör det jag känner för, för att det känns bra och inte för att jag känner mig tvungen.

Likes

Comments

Ångest, panik, trötthet, rastlöshet, ilska, ledsamhet... allt på en gång, allt samlat i en bunke som vissa dagar bara tippar över fast man gör allt för att hålla den stadig. På väg till tillfrisknandet och med en frisk syn innanför pannbenet kan det vara så svårt att acceptera att sådana här dagar finns, att bunken fortfarande faller lite då och då... Det är svårt att vara sjuk mitt i ett tillfrisknande.

Idag är en dag då jag bara vill lägga mig under sängen, begravd under tunga tankar, begravd utan någon styrka att ens försöka häva mig upp. Att känna en ständig rastlöshet samtidigt som hela min kropp skriker av trötthet är något som inte går att beskriva. Antagligen går det inte att förstå heller. Men idag är en sådan dag. Idag är en dag då huvudet bultar, kroppen viker sig och magen vänder sig ut och in. Idag är en sådan dag som egentligen inte borde finnas. Idag är en sådan dag då ångesten försöker förstöra allt jag byggt upp.

Jag låter mig själv ha sådana här dagar men det är svårt. Jag accepterar det fast det är svårt, jag hanterar det fast det är svårt och jag tror att jag överlever fast det är svårt.

Likes

Comments

Jag andas in den torra luften, det är svårt att acceptera den i mina lungor. Jag antar att man måste, även om man ibland anar smaken av gift. Alla konsekvenser, alla ytliga kärl, en mening, flera mysterier. Jag kommer till vägskälet och ser mot alla stigar som sträcker sig åt olika håll. Hur ska man veta, hur ska man någonsin kunna välja rätt? Jag ska ge det ett sista försök, ett försök som inte ska brytas, inte förstöras. På något sätt, på någon stig, där hörs musiken högt och tydligt, där kan man vila och se upp mot trädkronorna. Där trygghet växer, där drömmar existerar, där jag känner musik i lungorna istället för gift. Kära du släpp inte taget, lilla barn, drömmar finns, i en annan värld, i vår värld.
Jag lyssnar utan att se, jag andas fast det är svårt. Det är vackert att gå vidare, varje steg, varje sträcka. Jag har möjligheten att känna värdet, värdet i det hemska, värdet i giftet, i blodet. En egenskap som också den har en stig, en väg att gå, ett val att ta. Rätt eller fel, vad väljer man? Bakom allt kan en hemsk sanning gömmas, en sjukdom som kommer smitta ner de ståtligt växande blommorna. Ett vissnande, bakom allt kan det finnas, man tar det för givet fast man innerst inne vet, man vet att man egentligen inte vet. Visdom, känns det viktigt? Känns det som om du och dina val har det i sig, tänk, tänk nu på vad som ska hållas hårt och vad som ska låtas gå. Lyssna utan att se, våga vara blind, våga vara rädd. Jag tror, jag tror… Jag vågar, jag vågar… Jag tror att jag vågar, jag vågar välja, fast jag är blind, fast jag känner hur giftet trycker mig ned.

Jag slänger kappan över axeln, nu eller aldrig, nu och förevigt. Som en brinnande flamma i ett evigt mörker. Jag flyger som fjärilen strax under mig, jag flyger som ängeln rakt ovanför mig. Känn styrkan, känn hur skuggan backar. Jag lämnar vägskälet och gå mot min stigs början. Andas in, andas ut, gift, befrielse. Vad är det som gör mig svag, vad är det som får mig att ens tveka? Hur svårt ska det egentligen vara, bara kör, kör så fort du kan. Kör över hålen i vägen, kör över hindren, de är bara hinder, inget slut. Lär dig se skillnad på svårighet och omöjlighet, skillnaden mellan förändring och slutet. Jag tror på dig och jag tror på mig själv, jag tror på rymdskeppet som landar vid trottoaren. Inte nu, inte då, just nu, tillbaka då. Vacker, vackrare, vackrast, vem bestämmer, vem dömer. Du, jag, hon, vi bestämmer över våra egna val, vi bestämmer själva vilken stig vi ska rikta våra steg mot. Våga andas, våga trotsa giftet.

Den falska känslan av händer med vassa klor
greppandes om mina handleder, jag känner den men jag tar den inte längre till mig. Jag fortsätter att gå, framåt, uppåt. Jag ser rivmärken på min väg, men jag läker, jag sprider glittret och kämpar mig fram. Gränsen är nådd för hur mycket jag kan ta, gränsen där det bara tar stopp och man inte längre har ett val. Där då man känner sjukdomen fräta sönder dig totalt men vägrar att lägga sig ned. Inte för en kort stund, inte ens för en pust ut, vågar inte, tänker inte ta risken. Just därför står jag här nu, med läkande sår, med rengöring i mina lungor. Jag hälsar på rymdskeppet men bara för en sekund, sedan fortsätter jag framåt.

Jag ramlar och slår huvudet i en sten. Jag ligger där på marken och ser upp, jag sjönk men än är det lång väg ner. Lång väg ner, lång väg kvar, jag ser värdet, jag ser skillnaden. Du sträcker ut din hand men jag vägrar ta tag i den, vägrar förstöra din möjlighet att klara det själv. Jag kan inte undgå att märka min förtvivlan, den finns där och jag hatar, hatar men lär mig att acceptera. Jag gråter salta tårar och jag torkar snabbt bort dem, jag torkar och hoppas på att de ska försvinna, de syns inte längre men de finns där. De finns och de får tillåtelse till det. Du kommer att bli rik på din val möjligheter, lär dig att inte slänga rikedomen i vattnet. Lär dig att kasta den upp mot molnen. Jag lär mig och jag lär vidare. Ta det till dig, ta mängden och tryck den mot dig. Tryck så hårt du kan, jag står och ser på, jag ser utan att förstå min blindhet.

Det är så jag säger det, trotsa giftet, det är så jag lär känna det. Se inte bara motivet utan se också tavlans ram. Den finns där hur mycket du än blundar. Jag andas grift men tar ändå mitt första steg.

Likes

Comments

Fett meningslöst inlägg som egentligen inte borde publiceras..

Vad heter du? – Lisa
Smeknamn? – Lo (?)
Födelsedag? – 25 september
Stjärntecken? – Vågen
Yrke? – jobbar varannan helg i en butik
Längd? -165..?
Hårfärg? – blond
Ögonfärg? – blå/grå/grön
Piercing? – hål i öronen och navelpiercing
Tatueringar? – 3 st
Höger/vänster hänt? – höger hänt
Bästavän? – Amanda<3
Favoritfilm? – Sweeney Todd
Favoritserie? - Paradise hotel
Favoritlåt? – Elegi med Lasse
Favoritfärg? – svart och blå
Favoritrestaurang? – jensens
Favoritaffär? – Zara och gant
Favoritbok? Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
favorit tidning? – Aftonbladet..?
Favorit skor? – Dr Martens och Nike
Favorit plats? – I min säng <3
Vart befinner du dig om 10 år? – Förhoppnings som socionom i Göteborg
Stationär eller bärbar dator? – bärbar...
Känsla just nu? – Sjukt trött
Idol? – Johnny Depp, mamma och Berny Pålsson
Genre? – skiftar från dag till dag
Vad tänker du på just nu? – Vad jag har för lektioner imorgon
Vad kollar du på? – Min mobil
Vad har du på dig? – Svarta jeans, svart linne och en grå hoodie
Vad vill du jobba som när du blir stor? – Socionom eller psykolog
Hund eller Katt? -Hund!
Coca Cola eller Pepsi? – Cola Zero
Vad köpte du senast? – Brun utan sol
Språk? – svenska, engelska oh lite spanska
Smsa eller ringa? – Smsa!

Likes

Comments

Motgångar på motgångar men ändå så står jag här, hårt fastklamrad kring marken. En inre styrka, en osynlig superkraft som bara jag förstår.

Idag fyller min Björn 18 och det ska firas ikväll efter att han kört upp inför körkortet (håll tummarna!). Annars är helgen nu över och jag sitter på bussen på väg till skolan, känns väl lite sådär.
Helgen har varit till och från bra. Jag har tillbringat den med bästa Amanda och vi har bara tagit det lugnt, ätit semlor och jag har känt mig fet. Annars har helgen bringat med sig stora svek av omogna människor. Tänker inte ta er skit för vet ni vad? Jag har en osynlig superkraft som bara jag förstår.

Likes

Comments

Jag önskar mig en koja. Ett skrymsle avskilt från all insyn. Någonstans där inga lågor kan komma in för att sedan slockna, någonstans där de inte ens får en chans. I ett mörker, i en tystnad, i en skugga av liv. Där vill jag leva, där vill jag finnas, för att sedan vilja bli begraven. Just där, just så. Min önskan är också viktig, den har en egen vilja, den har en betydelse. Och jag önskar så mycket, Jag önskar hela mitt liv. Mitt liv utanför rädslan att det skyddandet glaset ska gå i tusen bitar. Gå på önskans väg och se på kristallerna i asfalten. Gå på viljans strand och skriva namn i sanden. Att måla dit de färger som fattas i en regnbåge. Allt ska ta dels av, allt ska uppskattas av dess värde. Ett svart skelett, ett vitt löv, vad är skillnaden? Allt ska förtäras i en värld, en värld full av sprickor i glaset och rostade burkar.

Jag önskar mig ett monster. Ett monster sittandes på mina axlar. Något som skyddar, något som kan skyddas. Det är så mycket jag vill, så mycket jag vill att kronan nere i brunnen ska bringa. Jag blundar hårt och kastar flera tusen kronor men än så länge är bara en kommen. Hur kan man bli nöjd med det man har när det är så mycket man strävar efter? Hur kan man vilja när man inte vågar?

Tänk om trädets alla grenar vissnar och går av. Tänk att få leva helt naken, helt ensam med något ständigt saknandes. Tänk att bli lämnad bakom, bli glömd medan man står ensam kvar och ser de andra vandra bortåt.

Brukar du dela med dig av din önskan efter att ljusen slocknat? Brukar du ta tag i myter och hålla tyst? Helst väljer jag att låta bli och istället resa mig och gå.

Som i en vattenpöl efter att regnet fallit. Som i slutet på vindens ilande, blandas känslorna, tankarna. De görs, försvinner, för att sedan återvinnas och bli till nya tankar. Allt försvinner men få bli till något nytt. Jag skrattar, jag gråter. Skrattet försvinner, tårarna återvins.

Jag vill andas och förenas med dimman, jag vill vandra på vägen tillsammans med stormen, I natt vill jag finnas, finnas så mycket som det bara går, just i natt. Imorgon vill jag glömma. Inte säga någonting, låta mig själv gå vilse. Imorgon vill jag leva i landet Ingenstans.

Jag vill tillbringa mitt liv tillsammans med den sakta döende blomman i frostens timma. Jag vill hinna så mycket, jag vill finna mera tid. Gatorna känns så avlägsna, bergen känns så främmande, var ska jag befinnas, var vill jag vidröra mitt liv. Jag vill hålla det i handen, ha ett ansvar, jag vill kunna tappa det om så viljan finns. Jag vill kunna ta ansvar över hala min livstid.

Hon, som är så främmande, hon vaknar mitt i natten och ber. Ber till vem som helst som lyssnar, desperat, sökandes ber hon om att få sin önskan beviljad. Hon vill kunna känna sig trygg, hon vill finna sitt hem.

Han, som känns så skrämmande, han vandrar på gatorna i sin ensamhet, skriker ut sin önskan och hoppas att någon ska höra. Han vill finna sin familj, han vill krossa ensamheten, bli en del av något.
Om du vill kan du få smaka, smaka på mina tankar, kanske kan du tycka om dem. Om du vill kan du få resa med mig, om du så vill kan du få följa med.

Likes

Comments

Gott nytt år!

Läste fina Clara Stjärnborgs blogg och lät mig inspireras av hennes senaste inlägg där hon presenterar sig själv, så cred till dig Clara!

Som säkert 90 procent av världens befolkning säkert tänker nu så tänkte även jag följa strömmen och tänka nytt år, nytt liv, nya möjligheter. Även om jag vet att det är en skröna och att det är tekniskt omöjligt så tänker jag nu lämna 2016 och dess ångest bakom mig och se fram emot 2017. Och om jag nu ska lämna allt bakom mig så kanske ett nytt inlägg med en ny bild av mig, en ny presentation om mig själv och mitt liv passar bra. För er som bryr er så blir det intressanta ord men jag tror jag gör det här mest för mig själv. Jag känner att jag tappat bort mig själv på sistone och vad är inte bättre då om inte ett enkelt inlägg om mig själv, ett inlägg som en enkel och vääldigt kortfattad handbok som påminner mig själv om vem jag är för tillfället.

Så hej till er som fortfarande läser och hej till mitt förvirrade mig själv. Jag är en en tjej på 17 år som går första året på Hjo folkhögskola, allmän linje. Jag går där som ett alternativ till gymnasiet då jag och min mentala hälsa inte pallar med en vanlig skola just nu. Men jag trivs bra, det är ett bra alternativ och jag är evigt tacksam över att jag började där, att den hjälpen fanns och att jag tog möjligheten.

Jag är en tjej med en ganska tydlig karaktär och med tydliga intressen som visar vem jag är. Jag älskar att skriva och måla och har gjort det så länge jag kan minnas. Skrivandet och målandet fungerar som en hjälp mot ångesten och jag är så glad över att ha fastnat för de intressena.

Jag är också en tjej som älskar djur och bor tillsammans med 8 hundar, tre katter och två gerbiler. En enda röra med fyrbenta varelser och ett älskvärt kaos så fort man kommer hem.

En tjej med ett hett temperament, ett uselt lokalsinne, en allt för känslig kropp för alkohol, en dragningskraft till fel umgänge och med ett blonderat lockigt hår är bilden som jag tror många har. Det är inte fel, faktiskt så stämmer det rätt bra.

Efter motgångar i livet, problem i familjen och skolan, och efter allt för många år med psykisk ohälsa och allt va det bär med sig så står jag här nu idag. Pendlar från att känna mig helt frisk och redo för att hjälpa andra med en ohälsosam mental hälsa. Redo för föreläsningar, engagemang i olika hjälpföreningar, pendlande till att vissa perioder känna mig som ett stampande fiasko på ruta ett. Jag har sett och fått lära mig hur lång vägen till ett något sånärt (heter det ens så?) friskt liv är. Jag har upplevt hur krokig den är och att använda sig av tekniken att försöka köra rakt igenom motgångarna med en bulldozer inte funkar så bra. Jag tänker inte försöka krossa den vägen, jag tänker lydigt försöka följa den tills det att jag når målet och ordet frisk kan kännas rätt i mitt huvud.

Så ja, hej, jag är en tjej på 17 år som står bakom alla dessa ord på era skärmar. Och jag vill också stå bakom orden som önskar er ett underbart 2017.

Likes

Comments