View tracker

Dörren öppnas och hon ser in mot det som ska föreställa ett luftigt skjul. Från skräp till gamla matrester och högar med samlade serietidningar ligger staplade på ett sätt som ser förutbestämt ut. I detta rum, i detta skjul ska hon finna, finna sin borttappade själ. Hon ska dansa i regnet som mystiskt kommer från skjulets tak. Kanske kan själen ha gömt sig under några av de trasiga madrasserna som tagit plats i det ena hörnet. Antar att det bara är att röja undan allt för att få chansen, chansen att finna det som sökes. Antar att stjärnfall faller, antar att de inte önskar sig själva.
De svaga förhoppningarna om att hon ska finna själen bleks mer och mer när hon bara finner unkna kolbitar i de stora säckarna. De kallar det sunt förnuft men hon ser inget annat än ett evigt bortkastat klockslag. Inte särskilt entusiastiskt men med en desperat blick tittar hon på sista möjliga gömställe, som råkar vara i en förmultnad korg. Förhoppningarna, förväntningarna. Besvikelsen. Hon finner ingen chans i korgen, ingen själ, inte ens ett stjärnfall.
Bestämt men med flackande blick börjar hon bända loss träplankorna från de stirrande väggarna. Sökandes efter en dold dimension dras planka efter planka bort från den trygga väggen. Bakom den sista plankan finner hon en svag chans, en svag början. Hon finner där en repstege. Hon hissar den ned genom hålet i väggen och ser ändan försvinna allt mer. När hon hissat ned dess fulla längd börjar hon klättra. Ett steg i taget, i samma takt som hennes andfådda andning tar hon sig allt längre ned. Hon lägger märke till att längden fördubblats sen hon hissat ned stegen. Tar det aldrig slut? Är det oändligheten hon är på väg mot? Hon tycker sig höra ett dovt ljud av ett piano spelas. Hon tittar sig ivrigt om men kan inte se något piano, inte heller ser hon någon fast mark att stå på. Pinne efter pinne tar henne längre ned, längre bort. Utmatad försöker hon hitta ett annat sätt, hon måste bort nu, hon måste finna själen, det är bråttom. Hon inser kunskapen om att flygning inte är ett alternativ då det vore en omöjlighet. Hon tänker istället fall, att falla är möjligt. Att falla för den okända höjden, falla för ovissheten om de blivande konsekvenserna. Nåväl, stjärnfall faller för det okända, de faller utan problem, om de klarar det så kan väl hon också. Utan att fundera mer på den saken så släpper hon taget om stegen. Släpper, faller, faller i en oändlig tid. Hon följer drömmen, följer det som måste följas så som stjärnfall följer nattens himmel.
Så tog drömmen slut, så tog allt slut, hon föll. Så låg hon där med personal och skrikande folk omkring henne. Hon föll från takets höjd, ut i oändligheten, in mot det okända, in mot dimensionen. Hon föll som stjärnan. Hon stannade i ovisshet, ovisshet om var det hon sökte fanns. Folk som skriker, alla skriker. Alla utom själen, för själen spelar piano.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tagit avstånd med flit från bloggen och skrivandet, jag menar vad är det för mening att skriva ut ord om hur man mår när man inte vet riktigt själv hur det egentligen ligger till? Aja, iallafall... var i Stockholm på torsdag till söndag och det var så skönt, så skönt att vara i en stor stad med mycket folk, inga blickar på mig, inga folk man känner men inte vill hälsa på.

I söndags var det hundutställning på Älvsjö mässan och åh, jag är så stolt över min lilla fluffboll. Vi fick excellent och kom 5:a. Med lite mer träning på tandvisning och lite mer pondus så kanske vi kan komma på första plats nästa gång.

Likes

Comments

View tracker

Vaknade bredvid Björn idag och det resulterar i att dagen blir såå mycket bättre. Så tack för det.

Tänkte skriva några rader om Anorexia då tankar kring min hemska före detta vän Ana fortfarande finns där. Jag är i nuläget friskförklarad från Anorexi men det gör det inte till ett avslutat kapitel. Jag må ses som frisk och ''fri'' från diagnosen och sjukdomen men tankar och känslor finns fortfarande där, om än inte alls så starka. Jag har gått upp i vikt, jag äter vad normen säger, normalt och jag kan se mig i spegeln utan att vilja gråta. Men sjukdomen har satt sina ärr, ärr som lever kvar och som sänder ut tankar, känslor som jag egentligen inte vill ha. Situationerna är färre än när sjukdomen fanns där men de finns. Jag sitter och äter i skolan och någon frågar om jag är hungrig idag och kollar på min massiva tallrik... Men oj, orkar du äta upp allt det där? God mat idag eller? Meningslösa kommentarer, oviktiga ord från någon annans mun men som svider, gör ont och går rakt in i mig. Ord som gör Ana nöjd och som får mig att vilja krypa ner på golvet. Även de snälla kommentarerna så som Åh, va duktig du är som äter Lisa! Du är så stark som övervinner sjukdomen och äter allt det där! Snälla kommentarer från en peppande mun men som får mig att slänga maten och gå därifrån. Det är svårt att förstå som anhörig eller som någon som aldrig känt Anas närvaro men det är också svårt att beskriva, hur kan ett peppande ord göra en sjukdom, en dålig tanke värre? Tyvärr så är det sant och även om jag och många andra ser mig som frisk så är jag tärd och på något sätt sitter Anas tankar i ryggmärgen. Även om det låter hopplöst och fel så tror jag på orden, En gång sjuk, alltid sjuk. Ett ständigt sjukdomstillstånd bara att det framhävs i olika grader. Det finns där, Ana håller mig fortfarande hårt om halsen och jag får helt enkelt lära mig leva med det.

Likes

Comments

Känner bara att jag vill säga till er alla att verkligen ta vara på de som betyder något. Vad skulle jag göra utan er? Björn, du står ut med ett förhållande där Mr Ågren ständigt försöker tränga sig emellan oss, tack för att du kämpar, tack för att du föddes som den starka människan du är.

När man mår dåligt så är det lätt att man förlorar många vid sin sida då man inte kan vara på topp hela tiden.. Jag själv blir väldigt sur av mig och jag kan lova att det inte är roligt att umgås med mig när jag mår som sämst. Men ni som fortfarande står ut med mig, ni ska veta att ni betyder otroligt mycket.

Jag vill tacka dig Björn för att du kommit in i mitt liv, min familj som får stå ut med såå mycket skit men som fortfarande står på benen och mina hundar för att ni alltid får mina tankar på annat.

Även fast ni mår skit så se till de som står vid din sida, ta vara på människorna i ditt liv för man vet aldrig när de kan försvinna. Det låter klyschigt men faktiskt så är det sanningen.

Likes

Comments

Sitter på bussen med musik i hörlurarna, musik som kastar ut alla andra tankar, musik som bedövar allt. En fasad, en räddning. Haha, låter som världens attention hore, ett fiasko...

Det är en patetisk situation och jag känner mig så omkullvält. Jag låter dig vinna, jag låter mig själv vara en attention hore och jag låter det vara som det är för jag kan inte göra något åt det.

Försöker förflyttas till en annan värld, en värld där jag får bestämma hur obetydelsefull jag är, en värld där allt jag rör vid glittrar. Där ska finnas murar som skyddar, som värmer och alltid finns där. En hjälpande mur, staplande stenar som ingen kan tränga igenom, nu ska ni få, nu ska jag få. Min värld, en annan värld.

Likes

Comments

Känslan när man ser de man älskar känna den ångesten man så väl känner till, den man hatar så innerligt. Känslan när de sträcker ut handen och du inte kan ta den för att din egen sjukdom drar dig tillbaka, din egna ångest drar i dina trådar.

Visst stämmer det när man säger att de som gått igenom samma sak, som också lidit av psykisk ohälsa, som också känt den där olidliga smärtan. Visst stämmer det men vad ska man göra när man är för sjuk själv för att ens kunna göra något litet. Den känslan av maktlöshet, otillräcklighet, den svider mer än något annat. Förlåt för att min hjälp som jag borde ge, som en vän, som en flickvän, som en familjemedlem,inte är tillräcklig, för att jag låter min egna ångest vinna. Hjälpen finns där men just nu är jag för sjuk för att kunna ge den till er. Jag skäms över sanningen, sanningen att jag blir "triggad" av ert mående och Mr Ågren är nöjdare än någonsin. Sanningen svider, sanningen slår mig i ansiktet så att stora sår träder fram. Men jag inser det, jag låter mig övertalas att just nu kan jag inte hjälpa, just nu är jag själv för svag men när jag blir frisk kan jag komma tillbaka, tuffare än vad jag någonsin varit. När jag blir frisk ska jag ta varenda utsträckt hand, när jag blir frisk ska jag hjälpa alla som ångesten fått tag på. Jag lovar, nu räcker jag inte till men jag ska vinna, och när jag har vunnit ska jag se till att alla i min närhet också vinner.

Likes

Comments

Sitter just nu och kollar runt på olika laserbehandling som ska ta bort ärrvävnader men ja, det är ju inte de billigaste priserna man sett... Men jag orkar inte skämmas mer, jag orkar inte se ut så här längre, orkar inte vara annorlunda. Jag tror att priset är värt det och nu gäller det bara att hitta den bästa kliniken.. Någon annan som gjort en behandling och som har lite tips på kliniker?

Tänk va skönt att kunna gå i kortärmat på sommaren och känna sig snygg, även fast jag vill kunna säga att jag struntar i vad andra tycker eller om folk tittar så orkar jag inte behöva leva med de blickarna resten av mitt liv. Jag säger som det är nu och jag struntar i att det låter patetiskt och svagt men så är det, ni som kan leva med era ärr, jag ser upp till er, ni är bäst och jag önskar att jag kunde va som er.

Likes

Comments

Hemma ifrån resan, kom hem i tisdags, och imorgon är sista dagen på lovet, ändå så är bara hälften av mig läkt och redo för vardagen...

I torsdags var det fest och det var jättemysigt, tyvärr så mådde jag inte så bra så vi stannade inte så länge. Men det var kul ändå. Idag är vi hos mormor och äter middag med släkten då det är alla Helgona idag, det betyder också att jag är ledig från jobbet idag, såå skönt.

Ligger efter i skolan väldigt mycket just nu men jag hoppas att ångesten kan hålla sig borta lite nu så att jag kan ta igen lite i veckan. Förresten så har vi läsvecka nu och ska då bara läsa, så sjukt skönt och välbehövligt.

Likes

Comments

Sitter just nu på tåget till Stockholm för nu börjar faktiskt resan till Finland. Det ska bli skönt att komma bort lite från allt, resa långt bort där ingen känner mig, där vardagen är något helt annat.

Sista veckan i skolan var rent ut sagt kaotisk och usch, jag tror det var Mr Ågren som höll i trådarna. Därför ska det nu bli skönt att få komma bort från skolan lite och ha ett välbehövligt lov, utan drama. Jag ska inte klaga för det känns som om jag är grundaren till veckans drama som varit men det var inte meningen att det skulle sluta så här... Iallafall tänker jag nu luta mig tillbaka och lyssna på musik hela vägen till Stockholm.

Likes

Comments

Även om fasaden har rasat och även om faktiskt allt verkar ha rasat så tänker inte detta bli ännu ett "åh, jag mår sämst"- inlägg. Jag tänker inte skriva vad som hänt, hur det är för ärligt talat så vet jag inte själv. Det enda jag vet är att världen faktiskt fortsätter leva medan jag faller fram och tillbaka, upp och ned.

Sitter på bussen med högsta volym i hörlurarna för att slippa prata med någon. Tänkte vara hemma idag men vad hjälper det egentligen? Det blir inte bättre av att jag gömmer mig under sängen. Jag tänker fortsätta framåt även fast motvinden aldrig har varit så här stark.

Ett klingande ljud hörs i mina öron hela tiden, ett ekande, ihåligt ljud. Kanske är det en stridssignal?

Likes

Comments