Efter förra veckan som ja, var ett rent ångesthelvete så tänkte jag ge ut några strategier för att kunna överleva de där jävliga stunderna. Tror jag har gjort ett liknande inlägg innan men ett till skadar väl inte.

• Först och främst tänkte jag nämna en ny strategi som jag prövade för första gången för ett tag sen och som jag tyckte fungerade. Och det är att tidsbegränsa ångesten. Under, vi kan säga 1 minut så får du känna ALLT, låt ångesten bara skölja över dig och ta över. Tillåt dig själv att gråta, tänka på allt det negativa och ja, tillåt dig själv att känna ångesten, känna hur förjävligt du mår helt enkelt. MEN endast för 1 minut, när den där minuten är slut så har också ångesten nått sitt slut. Efter den där minuten ska du släppa allt och känna att du har mått dåligt men nu kan gå vidare. Ångesten tillhörde den där korta stunden men nu är det över och antingen så går du vidare helt och släpper allt eller så går du och hanterar det som fått dig att må dåligt från första början.
Den här strategin trodde jag inte på över huvudtaget och jag var rädd för att låta mig känna ångesten, jag var rädd för att den där minuten skulle ta över allt. Men det funkade faktiskt och jag tycker absolut att alla med ångest borde testa det här.

De flesta av de andra strategierna tog jag upp i det förra inlägget men de är värda att ta upp igen.

• Nästa hantering är aktivering! Aktivering av olika slag, allt från ett träningspass, utföra en hobby till att städa. Att hålla dig aktiverad är ett bra sätt att få tankarna på annat och inte ägna dem åt ångesten som trycker på. Mår jag dåligt så tar jag ofta till något av dessa, ibland tränar jag, ibland städar jag. Ofta tar jag till ett intresse så som att sätta mig och teckna eller skriva, allt för att få tankarna på annat håll. Har man inte orken till att städa hela huset eller ens ett rum så städa av ditt skrivbord eller organisera en låda. Du kan också försöka ställa böckerna i din bokhylla i bokstavsordning, eller kanske sortera dina kläder i färger. Håll dig aktiverad och koncentrerad på något annat än ditt mående just i den stunden.
Sedan vet att aktivering kan vara svårt för någon med en störning till mat, aktivering kan lätt gå till överdrift eller misstolkas. Det fick jag själv erfara när jag mådde som sämst i anorexin och jag fick rådet av min psykolog att ta en promenad när jag kände ångest. Då tog jag det som att hon menade att jag behövde röra på mig och jag tog inte en enkel, lugnande promenad, nej, jag tog antingen en löprunda eller en powerwalk på 1 mil och det blev allt annat än lugnande. Det kan lätt bli fel och det är inte dit jag vill nå utan när jag säger aktivering så menar jag att styra dina tankar till något fysiskt. Lätta fysiska saker räcker gott och väl och nästa gång du mår dåligt så sätt dig och organisera något eller gå ut på en lugn promenad.

• Next up, djuren. Jag vet inte vad det är men att känna närvaron av ett djur när man har ångest är något av det mest effektiva sättet jag provat för att må bättre. Att gå ut med hunden eller bara ligga och mysa är något av det bästa som finns, för mig är funkar det bättre än någon medicinering. Har du inte tillgång till något djur i hemmet så åk ut till någon hage där det finns kor eller hästar, bara känn av närvaron, lugnet som djuret ger ifrån sig.

• Sist men inte minst, det fysiska och psykiska i kroppen. Vad händer när du har ångest och hur kan du använda kroppen för att hindra det. När jag får ångest så får jag hjärtklappning, jag mår illa, ont i magen och jag börjar frysa och skaka något fruktansvärt. Då kan det ibland hjälpa med att andas på ett speciellt sätt, hur litet och meningslöst det än låter så kan det faktiskt hjälpa. Att andas rätt i en sådan situation kan lindra oroskänslorna och stoppa illamåendet och skakningar. Jag har provat bland annat enkla, djupa andetag och att "andas i en fyrkant" samt 4 sekunders andning och ibland funkar det för mig, ibland inte. Det som ofta hjälper mig är att hålla kroppen varm, ta fram en filt och bara försöka förhindra det värsta.

Det är en svår situation och det finns inga enkla svar eller strategier som lovar att hjälpa. Vad som hjälper just dig och får bort just din ångest är helt individuellt. Ingen annan kan berätta för dig hur du ska må bra men det finns många som kan ge dig tips och som kan stötta. Men i slutändan är det bara du som känner dig själv, det är bara du som känner din ångest och vet hur du kan hantera den.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Inte varmt men nästan vår.
Ingen lösning men ett spår.
Inga planer men ett steg.
Inte där än men på väg.


-Lars Winnerbäck

Likes

Comments

Ångest, panik och ett allmänt dystert inlägg som egentligen inte borde publiceras. Men ibland, när allt är nere på botten har man rätt att få söka lite uppmärksamhet, hjälp, vad ni nu vill kalla. När man är längst ner i djupet, fastkedjad med kedjor behövs den där uppmärksamheten, hjälpen. Då behövs den där kramen, de där få stöttande orden. Då behövs någon som kan lossa kedjorna och hjälpa mig på benen igen.

Vi pratar om depression i skolan och jag känner mig så stark och lättad över att ha lämnat den perioden i mitt liv. Och sen kommer det smygandes, ligger och trycker i några dagar för att sedan slå till och ta mig till ruta 1 igen. Men jag vet att det blir bättre och att de där ljusa och mindre tunga dagarna fordrande går att nå. Just nu känns bara varje steg lite tyngre än nödvändigt.

Likes

Comments

Det här med att väga sig, att stå på den där vågen och se ner på siffrorna. Så mycket ångest, så mycket frågor, tankar och funderingar kring en enkel gest.

Bara för att jag vägrar väga mig så får jag ständigt frågan om jag börjar bli sjuk igen eller om mitt tillfrisknandet gått utför. Nej, det är inte så det är. Jag tror att det här är ett ganska vanligt problem efter att man levt med en ätstörning. Bara för att jag inte går upp på vågen och blottar mig för räknesystemet så betyder det inte att jag omfamnats av ana igen. Nej, svaret är för att jag tycker att det är helt onödigt. Efter en sjukdom där siffrorna vågen visar och hur lågt BMI du har är det enda som betyder något så känns det nu som en helt meningslös sak att utsätta sig för. Varför skulle jag riskera att utsätta mig själv för minnen om svält, ångest och sjukdom bara för att få siffror på min kroppsvikt? Varför skulle jag vilja påminnas om hur dåligt jag mådde, hur jag behövde vägas regelbundet hos skolsköterskan för att se så att jag inte gick ner i vikt, varför?

Visst kan den där uppfinningen, vågen, vara bra i vissa lägen. Om en person är överviktig så kanske vågen behövs i behandlingen men för mig, som nu mår bra, min kropp mår bra och jag kan känna att jag kan äta vad jag vill. För mig fyller den ingen funktion och för att jag känner så gör det mig inte sjuk för det.



Likes

Comments

Nu har det satts i rullning! Laser, du kan kalla det svaghet, en flyktväg men det enda jag känner är en stor lättnad.

Igår gjordes första testet på en klinik i Mariestad och ja, vi får vänta och se hur det blir för att sedan kunna fortsätta. Trots nervositet och en del smärta så känns det bara bra just nu. Det känns som ett stort steg mot ett friskt liv.

Likes

Comments

Skillnaden mellan nu och för 4 år sedan är ett enda stort kliv, ett nytt liv helt enkelt. När jag kollar tillbaka på gamla kort och ser hur sjuk min kropp var så mår jag illa. Hur kunde jag tycka det var snyggt? Att vara skinn och ben, uppäten av ätstörningen är inte snyggt.

Aldrig att jag tänker hamna där igen, aldrig att jag tänker ta hissen ner till helvetet igen. Aldrig.

Likes

Comments

Ångestfylld dag där bara en lätt vindpust räcker för att få mig att falla. Well, jag antar att det är så det är ibland....

Likes

Comments

Sitter på bussen från Skövde efter en rolig dag på stan med fina människor. Försöker se ut genom fönstret men mörkret ger all sin styrka för att omsluta hela världen så jag får väl sätta på en film eller nåt istället. Imorgon blir det Göteborg och hotell, fan va skönt att få komma bort från allt lite, bara ta igen tiden och psyket. Ibland får man faktiskt ta tag i sig själv och våga ta ett steg bort, bort där man inte känner någon, bort där man kan få den vila som kroppen och själen faktiskt behöver. Så ja, imorgon bär det av och nu ska jag hem och packaOch jag ska se till att ångesten får stanna hemma.

Likes

Comments

Nyss hemkommen från skolan med en magvärk som jag tror tar kål på mig snart, fy fan. Men tänkte gå ut och ta en powerwalk då det brukar hjälpa.

Tänkte på det här med träning och en bakgrund med Anorexia. I somras tränade jag mycket, spenderade mycket tid på gymmet men jag kunde känna att det handlade om ett bra och hälsosamt sätt. Till skillnad från 4 år sedan när jag var som sjukast i Anorexi och inte åt något och tränade 3/4 av dagarna så kan jag nu, idag se på träning som ett hjälpmedel för kroppen att må bra. Att kunna äta vad man vill, när man vill men ändå träna känns ju som idealet och för de flesta är det självklart. Men har man varit sjuk i en ätstörning så behöver man tänka igenom varje steg man tar. Rädd för att hamna i tvångsträning igen, rädd för att hamna i all hets. Jag kan idag stolt säga att jag klarar av allt det där och jag är inte rädd för att träna längre, jag vet att jag kan klara ett träningspass utan att känna av sjukdomen. Jag vet att jag är tillräckligt frisk för detta och jag tror på mig själv.

Jag tränar inte idag för att bli smalare, jag tränar för att jag känner att hela jag mår bättre. Jag äter hur mycket jag vill utan att känna att jag antingen måste springa en halv mil eller spy upp allt för att slippa ångestens hårdaste grepp. Jag kan idag träna utan att ens tänka mycket på vad resultatet ska bli, jag kan se mig i spegeln utan att känna att min kropp är täckt av fett som måste bort. Jag tycker om min kropp och jag försöker inte ändra på den. Däremot förstår jag varför folk i min närhet blir oroliga och tror att jag ska hamna tillbaka i sjukdomens mönster men jag kan säga till er, att jag har kontroll. Jag gör det jag känner för, för att det känns bra och inte för att jag känner mig tvungen.

Likes

Comments