View tracker

Jupp. Så känner jag idag. Jag har ju verkligen fått rannsaka mig själv den senaste tiden och inser att det är inte hållbart det liv jag levt och jag v i l l verkligen bli frisk. Önskan att ha ett normalt liv är så stort. Som vanligt försöker jag med allt på en gång.. Kom precis på mig själv. Men det är åtminstone en förändring som jag tycker nog är bra, och det är att lägga om kosten en aningens. Med min maniska bakgrund så bör jag vara försiktig, eller min maniska sida, för att gå all in, men åtminstone försöka äta bättre för min kropps skull. Inte gå ner i vikt, inte bli smalare, inte bli snyggare, utan helt enkelt se om jag kan få bukt med mitt humör, hur jag mår och så vidare. Jag vill veta om det kanske kan hjälpa mig att hitta en ro, att skippa socker, koffein och sånt som får mig att inte ha detta lugn som infinner sig i mig just nu. Det är få, få dagar då jag känner så här. Det här lugnet. Det är en befrielse och jag känner mig så lätt. Och det är så här jag vill må. Och jag har ätit bra senaste dagarna. Heja mig!
Igår hade jag en dag då jag försökte hjälpa mig själv inför vad som komma skall; det nya jobbet. Jag är ju lite rädd inför hur jag ska reagera, om jag ska orka jobba heltid och med det jobb jag kommer att ha, men efter igår så känner jag mig lite lättare till mods inför det. Jag har ju en tendens att sjukskriva mig efter ett tag, för att jag har ingen energi, men jag tror att det är ett sätt att gömma mig istället för att möta den fobi/enorma rädsla jag har inför vissa saker. Jag tror att det handlar om vad andra tycker om mig, och att jag själv känner att jag är värdelös och en fullständig kombination att jag inte kan hantera medgång eller motgång. Så jag vill verkligen försöka bryta detta mönster och med ett papper från psykiatrin sedan tidigare kanske jag kan klara det. Att möta min känslor istället för att gömma mig! Men, jag kan minnas redan från högstadiet hur jag kunde sjukanmäla mig bara för att vara hemma för att jag o r k a d e inte att gå till skolan. Det var som om att jag måste få en dag att bara få hämta kraft. Och det vet jag inte vart det kommer ifrån. Om det kanske var så att det var hemifrån, att det var för mycket för mig hemma att jag inte orkade ta mig till skolan. Eller om jag är en person som tar in väldigt mycket och är väldigt känslig. Jag vill inte vända det till något negativt för HELA mitt liv har jag fått höra att jag är känslig och i en negativ klang. DET ÄR JAG TRÖTT PÅ. Att känna att det jag känner är fel. Blä. Vilket fall som helst känns det skönt att få möjligheten att få hjälp och jag LÄNGTAS tills på måndag då jag ska träffa läkaren. Sjuksköterskan sa att jag skulle träffa en bra läkare så det kändes så himla bra! Äntligen att någon ser mig!

Annars har jag också slutat att gå på gymmet och pressa mig med sådan träning. Det är nog också ett steg i rätt riktning! Jag brukar alltid pressa mig för att träna, bli smal, bli snyggare och sånt trams men nu försöker jag verkligen att bara ut och gå, ta korta promenader med min älskade hund och njuta av den tiden med honom. Det är otroligt skönt! Och jag har lite kraft kvar till annat. Och det är också en annan sak, det är att jag är rätt säker på att jag blivit utmattad, både psykiskt och fysiskt. Jag har under hela mitt liv levt i stress och en massa elände. Och tagit hand om mig själv rätt tidigt och under gymnasietiden tror jag att det bara blev för mycket. Bodde inte hemma, hade ingenstans att ta vägen, hade ingen kontakt med pappa och en hel del ensamhet med eget ansvar och på det gjorde en massa tok. Klart som tusan att det mesta blev fel. Så jag tror att jag blivit utbränd också längs med vägen.
Jag blir jätte lätt trött av vissa saker och en liten grej kan göra mig slutkörd direkt. Så jag försöker att vara snäll med mig själv och ta det lugnt.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är verkligen en del av min historia. Den eviga skammen som följer med mig. 
Jag var till min gamla hembygd i helgen och det är alltid en skräck blandad förtjusning. Eller näe, det är en återkommande påminnelse om vem jag var och vad jag gjorde. Och varför jag är så ensam och oomtyckt som jag är idag. Självklart blir jag ledsen när jag tänker på det, men samtidigt så är det sanningen som tar mig till en förändring och den ständiga längtan efter förbättring. Jag ska inte vara för hård på mig själv, för den sista tiden har jag verkligen kämpat med mig själv och försökt bli en bättre människa. Men det är svårt att bryta gamla mönster. Och att återvända hem innebär alltid en rannsakan för mig. Att träffa på människor som man verkligen behandlat som skit och hur jävlig jag varit är tufft. Att stå till svars är jävligt tungt. Men jag hann åtminstone be om ursäkt till en gammal tränare jag haft. "Jag ber verkligen om ursäkt för att jag betedde mig så dåligt, det finns ingen ursäkt för att bete sig som skit, men jag mådde verkligen riktigt, riktigt dåligt. Förlåt." Förnedrande men så befriande. 
Egentligen skulle jag bara vilja ställa mig upp på scenen, grabba tag i mikrofonen och från botten av mitt hjärta hålla ett tal till alla på plats och försöka förklara mig, be om ursäkt på riktigt och kanske få åtminstone någon person där inne att ändra uppfattning om mig. Så känner jag. Jag vill bara säga till hela ortens befolkning FÖRLÅT. Varje dag tänker jag på det. Tänker på hur jag har skämt ut mig själv, och min familj. Sagt saker som är förjävligt och även gjort saker. När jag tänker på det får jag en känsla av att jag inte borde få finnas till. Så stark är ångesten och skammen. Min dröm är att någon dag få stå upp för mig själv och mitt dåliga mående, sitta i Malous tv-soffa och berätta min historia, och be om ursäkt till alla där hemma för att jag inte tänkt klart, eller inte haft kunskapen att tänka och göra rätt för mig. Utnyttjat snälla fina människor som faktiskt velat mig väl för att sedan bara skita i dom. Vad är det för stil? Nej jag önskar att jag leva om mitt liv. Men jag får försöka att leva här och nu, en dag i taget och göra om och göra rätt. Bara för idag. 

Det här med att skriva försöker jag mig på för att göra just det, göra om och göra rätt. Få ner mina tusen tanker och skamkänslor i ord och bli befriad från mitt psykiska fängelse. Jag vill verkligen inte varken må så här eller ha det så här i mitt liv. Jag ska ju påbörja mitt nya jobb snart och fasen så orolig jag är. Ska det bli ytterligare en bajsmacka eller kommer det gå denna gång? Jag är så jäkla känslig mot stress, press och att ta kritik. Jag är så skör i mig själv att det minsta lilla snedsteg eller att jag känner att jag har gjort bort mig så vill jag bara säga upp mig. Och det kan vara för att jag sa något fel bara. Sådana onödiga saker att ens lägga energi på. Men så fungerar jag och det är också något jag måste kämpa med. Eller om det är en person som skriker på mig, säger nedvärderande saker och trycker ner mig, det går inte, för att jag är ju redan så stygg mot mig själv i huvudet så om man inte är varsam med mig och inte är pedagogisk, då mår jag så jävla dåligt att jag bara vill gömma mig. Då är jag inte ens värd ett öre.
Det var det som hände. När jag gav upp. Eller gick in i väggen. IGEN. Lite återhämtning, lite mat, minimalt med stöd och någon som sätter den där enorma pressen och stressen, ja, då är jag dömd för uträknad. Jag har ingen mur, inget skydd och kan inte bärga mig mot för egentligen för någon annan en liten vindpust, men för mig är det en jävla orkan. Allt som alla andra klarar, det är en kamp för mig. Jag har inte den där styrkan. Den fanns där en gång i tiden, men med mitt hållipå med allt vad det inneburit så har det sakta men säkert brutit ner mig och det enda som finns kvar är rädslan och gråten. Mörkret som ingen annan ser förutom jag. Den ständiga kampen att duga, vara omtyckt och allt annat. Helvetet skulle jag vilja påstå.

Det är så märkligt. För jag vet egentligen vilken kapacitet jag har. Jag hade varit långt fram i min tänkta karriär om det inte vore för det psykiska hinder jag har. En barriär som hittills har krossat mig men jag har en längtan att få klättra upp och vara uppe på toppen för att skrika ut " JAG KLARADE DET". En del av mig tror på mig, och tror att jag ska fixa det här, medan den andra delen försöker säga att det kanske är så här det är för dig. Men jag vill ju, jag vill bli något större, tjäna bra med pengar och njuta av livet, känna att jag klarade det, jag tog mig igenom det och blicka tillbaka någon gång då och då, att jag faktiskt klarade av den långa, jobbiga processen, för att till slut hamna där jag vill vara; glad, lycklig, harmonisk, semestrar, familj, pengar, uppnådda drömmar och allt positivt som egentligen finns.
 
Kan i alla fall säga att hittills av, av gynekolog, psykiatri och arbetsförmedlingen, så ÄNTLIGEN känns det som om att man tar mig på allvar, hjälper mig och att jag kanske ÄNTLIGEN kan få rätt hjälp. Tack gode gud.







Likes

Comments

View tracker

Ja, jag tror att det är en ganska stor del av varför jag mår som jag mår. Fyfan säger jag bara.
Jag ska försöka reda ut detta. För det är så enormt energikrävande att leva så här, eller, jag får inte ens fram rätt ord, för jag har inte ens en gnutta energi när jag mår så här. ALLT är jobbigt. Till och med att gå upp ur sängen är ett projekt i sig. Dessa dagar är dom värsta. Jag vill bara ligga inne och gömma mig under täcket. Vill absolut inte vara social, vill absolut inte göra något överhuvudtaget!
Och så kommer mensen, så börjar jag sakta men säkert få tillbaka en liten, liten gnutta energi och efter att mensen är borta så mår jag relativt bra, känner mig otroligt social, tror på mig själv, känner mig snygg och smal och innan ägglossningen blir jag kåt som ett djur. (Haha!) Tror inte att det är något min sambo har något emot. ;)
Men, så kommer perioden precis innan mens, men har inte riktigt kommit underfund med vad som gäller och vilket är starten för min destruktiva period. Tror också att det kan variera, beroende på andra omständigheter, så som livet ser ut i övrigt; mycket stress, dåliga matvanor och så vidare. En sak är säker, DETTA ÄR SKIT.

Igår var jag i alla fall ÄNTLIGEN till en gynekolog. Om jag ska vara ärlig har jag NOLL förtroende för vården i Sverige. Så många gånger den har svikit mig. Men, igår var det ett otroligt fint möte jag fick. Hon var så otroligt bra! TIdigare när jag kontaktat vården för detta problem har jag i princip fått ett svar att det inte går att göra något åt. Men igår fick jag hjälp direkt. Medicin och hela faderullan! Så nu hoppas jag, INNERLIGT, att detta ska vara min efterlängtade hjälp, att det är PMSen som har ställt till det för mig. Tänk om det är så? Under alla dessa år, så är det "bara" PMSen som har satt mig i obalans som heter duga? Låter för bra för att vara sant. Tänk om detta har lett mig till att ofta under högstadietiden att bara ha velat vara hemma? Tänk om detta har lett mig till att inte kunna jobba? 
Vad sjukt i sådana fall. Ett sådant "litet" problem som kanske skapat enormt mycket skada. Vilket fall som helst, som sagt, är jag stolt över mig själv att jag begav mig dit igår och åtminstone försöker ta reda på vad det är för fel på mig, för något är det ju uppenbarligen.

Imorgon ska jag äntligen till psykiatrin. Jag vet att det kanske låter märkligt att skriva äntligen, men för mig är det verkligen så för att jag håller på att gå under på grund av mitt mående. Mitt liv raserar. Om jag inte får hjälp snart kommer jag att antingen ta livet av mig eller så kommer min sambo att lämna mig. Fyfan vad jag tycker synd om honom. Att han står ut förstår jag inte. Från det perspektivet måste han älska mig otroligt mycket och ha en stor portion hopp eftersom han är kvar. Usch vad jag blir ledsen när jag tänker på det. Stackars.
Ja, men jag mår ju så pass dåligt att jag vill till psykiatrin och få bukt med det här. Jag vill kunna jobba, njuta och leva av livet. Spara pengar, resa, bjuda folk på presenter och allt sådant som jag saknar. Ha nära vänner, ha fritidsintressen och allt där omkring. För just nu påverkar mitt mående mig på alla plan så att ingenting riktigt fungerar för mig. Jag vill bara ha lugn och ro.


Apropå fritidsintressen så funderar jag faktiskt på att byta fotbollslag. Jag trivs ganska bra men det andra laget jag tänker på är betydligt närmre hemifrån och det är ett nytt lag, så det kanske är större chans att komma in i det laget och få vänner, dessutom tror jag att det är lite äldre tjejer där. För jag saknar det där med att ha kompisar. Saknar det verkligen! 





Likes

Comments

Alla pratar om det. Det är så mycket artiklar, intervjuer och diverse ting som pågår överallt just nu. "Du är inte ensam". Men oavsett vart jag än vänder mig, vad jag än läser eller lyssnar på finns det verkligen ingen som jag kan knyta mig an till. I n g e n. Och jag tycker det är så jobbigt. Jag skulle så gärna vilja träffa någon som verkligen förstår mig, förstår vad jag har gått igenom och framför allt någon som kan vägleda mig. För jag är så vilsen. Jag vet inte ens vart jag ska börja här. Men det enda jag riktigt vet är att det här är min historia, en historia som jag i nu läget SKÄMS så fruktansvärt mycket över och önskar varje dag att jag kunde få ogjord. Att jag skulle kunna få vakna upp imorgon och börja ett helt nytt liv, med en helt ny familj och en helt ny värld - för den världen jag lever i just nu är inte en värld jag vill vara i och aldrig någonsin velat varit i så länge jag kan minnas. Denna ständiga önskan om att få vara någon annan, tillhöra någon annan och något annat. Jag vet också att jag påbörjar mitt skrivande i hopp om att få lite lugn och ro i mig själv, att en gång för alla läka, att få skriva ut alla tankar som far runt i huvudet på mig och få må bra.

Det här är min sanning. Sanningen om mig. Som ingen, absolut ingen vet. Jag är psykiskt sjuk. Och varit det under många år. Eftersom jag skäms så otroligt mycket över mig själv, och för att på något vis må bra lever jag i allt större utsträckning i en lögn. Lögner som bildar den fantasivärld jag lever i av och till. Lögner som kommer ut i min mun för att det ska låta bra, för att andra ska avundas eller se att jag är "lyckad". För jag är så jäkla mån om att vara "lyckad". Men i själva verket, så är jag en av dom mest misslyckande personerna jag vet om. Inga vänner, inga pengar, ingen familj, skuldsatt, ingen tillhörighet, inget jobb, kan inte jobba, lever med GAD och social ångest och ett bagage så tungt att inte ens världens starkaste skulle orka bära på det, inte för att någon någonsin skulle ens vilja göra det. Jag har skämt ut mig själv så otroligt mycket, gjort bort mig i oändlighet och jag har betett mig som ett svin, minst sagt. Försummat folk som faktiskt velat mig väl. Oförmågan att knyta an till andra människor. Rädslan att vara ensam lustigt nog gör mig ensam. Oförmågan att veta hur man beter sig. Oförmågan att tro på mig själv varvat med att vara den bästa i världen. Ja, man blir ju bara trött på att läsa det jag skriver.
Ja, men det var otroligt skönt att göra det i alla fall och en del av mig bara hoppas, önskas och tror att det här kan vara en av många lösningar till ett bättre liv för mig själv. Jag tror också att för att kunna bli frisk någon gång är att vara brutalt jävla ärlig. Svidande, jävla ont ärlig. Ärlig som jag aldrig någonsin varit. För att gå till botten av detta sketna liv jag satt mig i.

Likes

Comments