Jag minns min barndom ganska väl faktiskt. Vilket kanske inte är konstigt eftersom jag bara är strax över 20. Min barndom var kantad av utomhuslek, barfota sommardagar, badet,stranden och grilla med familjen. Jag hade inte många kompisar, men i kvarteret där jag bor hade jag alltid någon att leka med. Men allt var inte solsken i barndomen. Mina dagar kantades lika mycket med tårar, skrik och gap mellan mina föräldrar. Instängd på mitt rum sittandes med händerna för öronen tyckte jag att dagarna var sämst oavsett allt roligt som hände.

Att växa upp med föräldrar som alltid skriker på varandra och säger den fula saken efter den andra till varandra så är det ibland svårt att inte skrika nu, som vuxen. Jag höjer ofta min röst mot andra och det är något som jag jobbar mycket med. Jag vill inte vara som dem, och jag hoppas att jag aldrig blir sån mot min sambo någon dag , om jag någonsin får en sambo alltså!

Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 år gammal och dö tror man att bråken ska sluta och vardagen ska bli lugn. Men så var det inte. Skriken fortsatte över telefon eller när dem sågs. Jag har händelser som fortfarande skär i mitt bröst. Fula ord på parkeringar och fula ord i lägenheten, där jag håller hemtelefonen i handen och har slagit in polisens nummer. Jag skulle aldrig ringt för jag hade inte velat bli tagen hemifrån, från min familj, min familj med alla sprickor. Men fortfarande min familj.

När mina föräldrar väl skilt sig så började vi med varannan veckas boende. Vilket gör att jag idag lever ständigt med ett dåligt samvete. Det började med dåligt samvete mot mina föräldrar, men nu har jag det mot allt, och det är ert helvete. Föräldrar tror alltid att varannan veckas boende är så bra, men så är det inte. Det är egoistiskt och fel. Jag förmodar att man inte kan göra på ett annat sätt. Men barnen blir förstörda. Jag är förstörd. Inombords är det fult, svart och helt kaotiskt. Jag känner mig rotlös, när jag väl vande mig vid ett ställe, ja då var det dags att åka till den andra föräldern. Inget bra sätt, alls.

Detta var allt jag hade att skriva för nu, jag tänker ta det i små steg. Allt som någonsin hänt spelar så stor roll i mitt liv, och i vem jag är nu!

Likes

Comments

Jag föddes 1994! Så jag blir 22 år detta året. 22 år som har varit väldigt upp och ner. Sista åren mer ner än upp. Vilket är skit. Jag går i terapi och har gjort det sen oktober 2014. Hade hoppats att jag skulle mått bättre nu, men panikattacker och ångestattacker kantar nu min vardag och jag är ensam i det. En kompis finns vid sidan om,ibland, för hon kan ju inte finnas där alltid. Och helt ärligt jag tror aldrig att hon kommer förstå, hur mycket jag än förklarar något. Paniken, ångesten, självskadan, inget. Men det är okej, tror jag, för ibland tror jag inte att jag förstår heller! Psykisk ohälsa är skit och människor är väldigt oförstående! Året är 2016 och psykisk ohälsa är inte okej!

Konstigt inlägg kanske, men jag är så rädd att skriva något som jag inte kan klara av. Inte hantera.

Likes

Comments

Detta är mitt allra första inlägg i min blogg! Jag kommer inte lägga ut information om vem jag är eller var jag bor. Denna finns bara för att jag ska kunna skriva av mig och få ut mina känslor. Ett steg i riktning för att må bättre! Förhoppningsvis!

Likes

Comments