Jag såg en dokumentärserie om Australiens kust, den avslutade i ett avsnitt om Stora Barriärrevet och jag röcks med totalt, levde mig i så jag nästan kände vattnet runt min kropp och känslan av att andas under vatten. Och jag längtar så till att få dyka igen! Det kan vara bland de bästa saker jag gjort, att ta dykcertifikat. Och vi pratade om dykresa på julafton, M's systers man är nyfiken och vill prova. "JA, det måste du göra!" Sa jag uppspelt. Och det är något sådant jag känner att jag behöver i mitt liv just nu. Bryta mönster, hitta nytt och leva nytt! Ja en förändring i min livsstil, men också en resa. Och jag är också så sugen på att åka skidor igen, det va något år sedan nu så jag måste hålla i så jag inte tappar det;)

Här är en bild från Rhodos, så klart och fint vatten så man såg botten när man stod på klippan långt ovanför!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Men hallå, hur snygg är inte den här jackan då?! Det här mina vänner, det va kärlek vid första ögonkastet. Jag som älskar fjädrar, mitt motto, det kan aldrig bli för mycket fjädrar! Men iom "studentlön" som jag har så får jag snällt vänta. Kanske får den av tomten? ;)


Likes

Comments

I fredags när jag och kollegan var ute hos vår kund för att mäta in och problemlösa på plats fick utbrast han plötsligt: "Det är så roligt och jobba med dig! Du kommer alltid med så många bra och annorlunda förslag som ingen annan skulle tänka på." Min kollega är någonstans runt 55-60 år och har alltså otroligt lång arbetslivserfarenhet inom yrket, det gör ju att jag sträcker på mig lite till och suger åt mig ännu mer! Jag ser verkligen upp till honom, både som person och även hans kunnande. Jag är glad att jag får chansen att lära mig av någon som har så mycket kunskap.

Idag startade jag dagen med en riktigt lång promenad med grannen och hennes ett år gamla son. Hela hans liv är just nu ett enda stort äventyr och allting är nytt och spännande. Jag undrar just hur hans tankar går! Nu vill jag bara få hem min nya telefon så jag kan dokumentera mer!


Likes

Comments


Att få en spontan komplimang av en absolut främling på stan kan vara den största bekräftelsen till en person. Jag får ofta komplimanger om mitt hår, många kvinnor framförallt, kommenterar hur snyggt det är, vilken häftig frisyr osv. Och så igår fick jag en kommentar av en tjej när jag stod och hängde av mig jackan på en av stans lunchställen. Hon utbrast högt: "- Men vilken snygg stil du har! Jag skulle aldrig våga gå ut och se ut så, jag är inte modig nog! Men jag önskar verkligen jag en dag kommer att finna modet. Du är från och med nu min stilförebild!" Jag blev så paff av hennes spontanitet, och glad såklart, jag tackade henne för att hon talade om det för mig och inte bara höll det inne. Resten av dagen reflekterade jag inte så mycket över mötet då vi hade utbildning på jobbet så hjärnan va fullproppad av andra tankar. När jag kom hem mindes jag helt plötsligt dagens möte och glädjen spred sig i mig kropp. Jag har aldrig sett på mig själv som någon som en annan person skulle se på som en slags "stilikon". Jag klär mig efter hur jag mår och det kan variera allt från lite softare stil till min rockiga stil, som jag tror de flesta förknippar med mig. Men jag tänker aldrig att jag ska ha en speciell stil utan som sagt, det blir ju att man handlar de kläder jag själv tycker är snygga. Men visst kanske jag vågar ta ut svängarna mer nu på äldre dagar, så bryr jag mig kanske inte lika mycket om andras åsikter heller.

Just denna uppskattning sitter så fint i mig. Jag har under en längre period mått dåligt och har faktiskt precis hittat tillbaka till mig själv, glädjen, energin och spontaniteten börjar liksom flöda igen :) Jag känner mig inte så fin, min kropp har förändras iom avsaknaden av träning och hälsosam mat. När jag mår dåligt tar jag ofta till maten som en slags "belöning" (som det ju inte är, tvärtom) och slutar bry mig helt enkelt. Vissa dagar har jag inte ätit alls för att någon dag senare bara hetsäta allt som finns omkring eftersom kroppen då gått in på svält och är konstant "hungrig".  Nu har jag även tagit tag i maten, börjat med 5:2 för att få snabba resultat. Det vore ju bra om jag kan stänga vinterjackan över röven när kölden slår till haha!

Bjuder på en bild från imorse (kanske kan inspirera fler), dagens outfit: Svart skjorta, svarta byxor med dragkedjor på höfterna, bruna skor i skinnimmitation och päls på, läderjacka och en pälsväst över den. 


Måste även dela med mig av en av världens sötaste kattungar (iaf enligt mig) Diesel är en av våra nyaste familjemedlemmar, han kom till oss förra veckan för att Turbo framförallt ska få en lekkamrat som kan trötta ut honom på ett sätt som vi människor inte alltid kan.





Likes

Comments

I torsdags hände något som fick mig att ändra mitt sätt att tänka. Jag kommer aldrig mer lägga mitt mående i händerna på någon annan människa, även om de har en utbildning och det är meningen att devska finnas där som stöd och ge hjälp.

Att de senaste åren av mitt liv varit som en berg och dal- bana är minst sagt en underdrift. Från det ena till det andra, ofta innan jag ens hunnit blinka, ibland t o m i samma period av mitt liv. Många frågar mig ofta hur jag orkar, och de tycker att det händer lite väl mycket negativt väldigt ofta. Och ja, det håller jag med om. Men vad ska jag göra då? Alternativet är ju att ge upp, det finns inte med i mitt vokabulär!

Jag tog hösten som en tid för återställning, försökte rehabilitera mig psykiskt och låta kroppen återhämta sig i den takt den behövde. Jag har fått hjälp av läkare och psykiatrisjuksköterska, men kände ändå att det inte gav mig det jag behövde. I torsdags däremot insåg jag att jag själv måste ta kontrollen. De som lovat mig hjälp har svikit och jag tänker inte börja om. Så jag bestämde mig, där och då, att nu är jag frisk! Och vet ni, jag mår redan såå mycket bättre!

  • 153 readers

Likes

Comments

Att försöka ta kontrollen över situationen har minst sagt varit en kamp. Vissa dagar går det bra och jag är glad, andra dagar är jag hur trött och orkeslös som helst och det enda jag vill är att fortsätta sova och vakna i en annan tid fylld med energi. Vara mitt gamla jag. En lördagkväll med mina flickor förra helgen gjorde verkligen gott för själen, bara att klä upp sig och komma ut gör mycket. Dagarna efter gled jag runt utan problem, fylld med posotov energi och kärlek efter en lyckad kväll. Men så kommer de här nedgångarna, när det känns svårt att hitta glädjen i något. Ibland kommer rädslan över mig, då är jag inte ens trygg i min egen lägenhet. Den känslan är jobbig och den blir så ångestladdad och det är oftast på kvällen när jag är ensam som den bara dyker upp från ingenstans. Men det negativa måste jag bli bättre på att ta mig ur, att rycka upp mig i tid, innan jag sjunkit för djupt. Och som sagt ibland är det lättare och ibland tar det lite tid. Men jag är iallafall medveten och det hör tydligen till att känna så när man går runt med smärta så länge. Jag återhämtade mig inte helt efter förra diskbråcket heller, det kan jag se såhär i efterhand. Det känns skönt att ha en professionell att luta mig mot, som kan ge mig verktygen och förståelsen till allt som hänt den senaste tiden.  


Men nog om det psykiska,jag väntar nu på att min envisa förkylning ska släppa så att jag kan börja simma. Jag hoppas att det funkar för ryggen för då innebär det att jag kan träna mina muskler utan att få ont i ryggen. Jag har även köpt en ny cykel som jag kan cykla lååångt med! Älskar att cykla, fort och långt, det finns inget som rensar mina tankar så bra som musik i öronen och mjölksyra i mina lår. Men det ä rlite segt men min kärringsnurra som saknar växlar ;) Så snälla släpp, jag vill träna!


Tror jag har lyckats skriva av mig allt nu (väldigt mycket osammanhängade kanske) så nu väntar ett avsnitt av True Blood sen sängen. Skolan har dragit igång med full fart och nu är det matte som gäller, den är svår och tar mycket tid från de andra kurserna men jag ska fan klara det här med. Så sömnen är ännu viktigare just nu. 

Likes

Comments

Ojojoj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Tappade totalt skrivlusten, jag kände att den här bloggen är en träningsblogg, inte en sjuklings blogg. Jag kunde väl inte haft mer fel, det ärju fortfarande mina tankar och min resa som räknas. Jag startade visserligen denna sida för att dela med mig av min träningsresa som började med CviLipo-behandlingar och en massa träning, mat och hälsa. Mitt diskbråck gjorde mig mer och mer orörlig och tillslut kunde jag inte längre gå på mitt vänstra ben på grund av den smärta som uppstod då disken hela tiden tröck på nerverna i min rygg. Så iochmed att träningen sakta avtog så dog även lusten till bloggandet om hälsa och träning eftersom det enda jag ville va att kunna gå normalt igen. Men här kommer en kort resumé om tiden som gått efter operationen.


Jag återhämtade mig otroligt fort efter operationen och veckan efter började jag jobba. Jag kände såklart efter noga, fick jag ont så åkte jag hem. Jag hade ju tre veckors sjukskrivning egentligen. Under sommaren rehabiliterade jag med hjälp av träning som jag fått av sjukgymnasten, och på hösten i slutet på oktober närmarebestämt, kände jag att jag ville prova träna msuklerna igen. Så jag började med lätta vikter lyfta. Det gick bra och till min stora lycka hade jag kvar styrkan. Dock märkbart svagare i vänstra delen av bålen och benet så jag fokuserade på att bli jämstark. Jag fick snabbt resultat och jag va snart inne i träningen igen. Denna lycka! Åh vilken glädje något så enkelt kan ge, den självkänsla och energi som jag får ut av träningen kan inte jämföras med någonting annat. 


I Januari 2014 satte jag upp nya viktmål och började på allvar att misnka fettprocenten igen samtidigt som jag byggde muskler. Och satan va fort det gick, på bara några veckor hade jag rasat flera centimeter kring midjan. Jag cyklade 1 mil enkel resa vajre morgon, tränade styrka på kvällen, hade fokus på kosten. Det lilla gjorde så mycket. Äntligen, tänkte jag, jag är snart tillbaka där jag slutade!


Så kom våren, jag kände att ryggen började mola...Nej, inte igen!!! Jag inbillade mig att det bara va jag som överanstängt mig, sså jag slutade cykla och promenera varje dag och jag gymmade bara någon gång i veckan. Ryggen blev bara värre och värre och när Juni kom förstod jag att jag måste ta tag i detta innan jag bli lika dålig som sist. Jag kontaktade min läkare på hälsocentralen, som tog mig på stort allvar och genast skrev en remiss till Stockholm Spine Center. Jag kontaktade dem och de bad mig göra en MRT innan besöket, som vanligt vill de ha fullständiga bilder innan de tar emot patienter. Så jag fick vänta på en tid på Samariterhemmet i Uppsala, vilket gick relativt fort eftersom nu hade ju semestertiderna börjat. 


Sköterskan på Samariterhemmet kände igen mig (trots att det gått över ett år sedan jag varit där sist), hon såg medlidande på mig och sa att hon verkligen kände med mig och hon önslade mig lycka till när jag lämnade rummet efter undersökningen. Det hade nu hunnit bli Juli och sommarvärmen hade slagit till med full kraft. Jag hade fortfarande inte sådär jätteont hela tiden men fortfarande väldigt begränsad i att gå långt och bära tungt.


Svaret kom och jag hade förväntat mig att det skulle stå att mitt gamla diskbråck gått upp. Nej, jag har fått ett nytt!! I disken under det förra...Vem som helst hade nog rasat ihop vid det här laget och jag kände hur jag bara började falla isär inombrds. Ville bara försvinna och inte behöva ta något mer nu, jag tycker att det jag varit med om de senaste 1 1/2 året har varit nog för tre människor! Men vad kan man göra, annat än att bara fortsätta kämpa. 

 Nu väntar jag på tid hos ortopeden i Stockholm, jag valde att träffa samma som opererade mig, så slipper jag dra allt igen plus att han är ändå expert inom området. 


Under min sista semestervecka hände något som jag aldrig trodde skulle ske och den händelsen har satt djupa spår i mig som tar mycket tid och energi just nu. Från och med nästa vecka ska jag även få träffa en kurator, så det känns också tyggt. Även om jag kan prata med mina vänner så känns det bättre att träffa någon proffesionell, det är så svårt att beskriva alla känslor just nu så att få hjälp att sätta ord på dem först är nog en god idé. 


 


Är det något jag lärt mig om mig själv under de senaste två åren så är det att jag är otroligt naiv i vissa situationer, men jag är j-vligt glad att jag varit det, för annars hade jag nog inte orkat. Om jag hade förstått hur lång tid allting egentligen skulle ta innan jag blev helt återställd så hade jag gett upp för länge sedan. Istället tänkte jag (och gör fortfarande) att jag snart är tillbaka i gamla mösnter med träning och hälsa igen. Snart så, snart...

http://data.bloggplatsen.se/bild/filnamn-167a62a5d559cabe2ed88fa24e12ccdd53f5ebfe687a0.png/version-2f684394db445894c75abf236fcf0e80/

Likes

Comments

Nu har det gått fem dagar sedan operationen och rehabiliteringen är i full gång. Jag har fått ett schema med övningar som jag gör morgon och kväll, förutom dessa övningar ska jag gå ut på promenader 2-3 gånger per dag för att öka blodcirkulationen, få upp konditionen och träna på att gå normalt igen. Jag har de senaste tre månaderna gått med kryckor och på grund av smärta i benet har jag slängt fram vänstra benet med hjälp av höften, istället för att föra benet fram och tillbaka som man gör normalt. Detta toppat med att jag gått framåtlutad som en gammal gumma gör att jag har liten bit kvar att gå innan jag kan gå "normalt" eftersom jag delvis tappat en del muskler och delvis haft en vana inom mig som jag nu måste jobba bort. Domningarna i foten och vaden kommer jag troligtvis få leva med resten av mitt liv, vilket känns lite tråkigt men just nu är jag så glad att jag är smärtfri så det känns som ett litet pris att betala för att få bli frisk igen! 

Jag började med promenader i söndags, då tog jag bara korta turer på ca 5 minuter vardera. Igår gick jag 2 kilometer delat på två promenader och idag har jag ökat till hela 4 kilometer på två promenader! Jag känner mig starkare för varje dag och jag känner mer och mer kontakt med musklerna i övningarna jag gör. Nu siktar jag på att kunna delta Vårruset 25/5, ingen löpning såklart men bara att kunna gå 5 kilometer är idag en utmaning men det känns ändå som ett rimligt mål just nu och enligt sjukgymnasten ska jag sätta mina egna mål efter hur kroppen mår. Får jag ont måste jag backa lite, men det är ingenting i mig som kan förstöras med träningen, utan det kommer snarare göra mig gott. Om ca 2 veckor ska jag träffa min sjukgymnast här i Gävle då jag ska börja med lite tyngre övningar, som till exempel utfall, olika övningar med balansboll och liknande. Det är tungt i jämförelse med dem jag gör idag ;) 

Det tar ca 2 veckor för det yttre såret att läka, medan det inre tar ca 4 veckor, det är därför jag inte får börja med tunga övningar och lyft nu på en gång. Vilket jag är glad för, att lyfta saker känns inte riktigt ok ännu även om jag inte känner en direkt smärta i såret så känns det obehagligt och jag vet ju att jag är skuren i ryggen för inte ens en vecka sedan, den tanken gör mig lite lätt illamående ;) Däremot råder såkallad "fri mobilisering" vilket innebär att jag får gå, cykla, åka bil och liknande och sätta mina egna gränser, för börjar jag få ont måste jag som sagt backa lite.

Imorgon åker jag äntligen hem till min egen lägenhet vilket också känns som ett litet steg mot ett normalt liv. Jag är så lycklig nu och så hungrig på att få tillbaka min vardag igen, livet är uderbart! ;)


 

Fotade lite under min kvällspromenad.


Likes

Comments


Nu är jag opererad, det drog ut lite på tiden pga påskhelgen osv men tillslut fick jag äntligen operationen som jag länge behövt! Enligt läkaren var mitt diskbråck för stort för att min kropp skulle klara av att läka det själv. Vilket motsäger allmänläkarnas teori om att alla diskbråck läker ut av sig själva. Det står tom på FASS! Idiotiskt tycker jag då jag vet att det finns många där ute som behöver operation men som inte får det och som lider i onödan. 

Dagarna innan operation blev jag sämre, de sista nätterna sov jag knappt 2 timmar och jag somnade av utmattning så sömnen blev spänd och smärtfull! Jag blev inlagd på SpineCenter i Upplands Väsby i torsdags, där undersöktes jag av narkosläkaren som gav ett otroligt lugnande intryck, all nervositet försvann. Sedan blev jag visad till min säng på avdelningen och så fick jag lite "fritid" så jag och mamma tog en kaffe i solen utanför sjukhuset. Jag försökte hålla tankarna borta från den kommande operationen och höll mig sysselsatt med tidingar osv. Till kvällen kom smärtan tillbaka med full kraft och det blev änu en lång natt kämpandes mot smärtan, nu fick jag lite starkare smärtstillande men de hjälpte knappt. Efter 3 timmars sömn väckte sjuksköterskan mig kl 6 på fredagsmorgonen, jag måste duscha för jag va först i kön till operationsbordet. Äntligen! 

Inne på operationsavdelningen möttes jag av narkosläkaren och två sjuksköterskor som glatt hälsade mig välkommen och fick mig att känna mig trygg igen. Innan jag somnade in skämtade de om att jag skulle få "fredagsmys" osv iom narkosen. Jag somnade skrattande in i djup narkos.

När jag vaknade förstod jag först inte var jag hade hamnat, jag låg i min egen säng men på uppvak. Det tog några minuter, jag va fortfarande riktigt borta i hjärnan, sen fattade jag att jag blivit opererad och allt gått bra. Sköterskorna kom in med lite mackor och the men det gick knappt att tugga för jag va så torr i munnen efter alla läkemedel som de pumpat i mig. Hungern rev i magen eftersom jag fastat sen kvällen innan så jag blötte ned mackorna i the och då gick det bättre (inget jag kan rekomendera dock haha).

Fredagen blev ett enda stort töcken, jag sov mest hela tiden och jag fattade inte så mycket av vad läkaren sa när han kom in till mig på eftermiddagen för att se hur jag mådde och berätta om operationen. Har fått allting berättat för mig igen av sjuksköterskan när jag piggat på mig lite. Han sa att han förstod att jag haft mycket ont dåbråcket va stort och det hela tiden kom ny vätska ut ur disken så kunde inte bråcket läka av sig själv, samtidigt som det var konstant inflamerat. Han sa även att det kunde ta upp till två veckor för smärtan att lägga sig i benet men att jag inte skulle vara orolig. Anledningen till smärtan är att nerverna är skadade och irriterade av inflamationen men så snart den försvinner ska smärtan avta.I normala fall brukar smärtan i benet/benen vara helt borta efter op, men det beror också på hur pass inflamerat området varit osv. Senare under dagen fick jag en genomgång av sjukgymnasten, fortfarande hög, satt jag i sängen och försökte hålla ögonen öppna men jag tror jag fick med allt hon ville ha sagt haha ;) 

Värken i benet var fortfarande enorm men jag kämpade mig runt i gåstolen så mycket jag bara orkade eftersom jag hade fått order om att röra på mig och det blev lite bättre en stund efter. Men den smärtan va ännu värre än den jag tidigare upplevt och nu fick jag morfin intravenöst via en nål i handen, det hjälpte inte och natten mot lördagen va en riktig mardröm. Jag somnade av utmattning runt 6 på lördagmorgonen. Sjuksköterskorna försökt med allt och jag såg medlinande och frustration i deras ögon, ingenting de gjorde verkade ha effekt. 

Jag blev väckt av en ny sköterska på lördagsmorgonen, han hade tydligen ingen aning om min hemska natt, men jag va ändå hungrig så jag blev bara glad över lite frukost. Nattens kamp hade verkligen tömt alla enrgidepåer så lite ny energi gjorde gott. Smärtan hade nu avtagit lite och jag tog mig upp ur sängen med hjälp av sköterskan och vi tog en promenad på avdelningen. Det gick bra och efter några timmar och ett par promenader till så hade smärtan avtagit såpass att jag kunde få åka hem. Det trodde jag aldrig när jag låg där på natten, men vilken underbar känsla att vara smärtfri!

Nu har det gått tre fyra dagar sedan op och jag är nu ute och går ca 10 minuter, 2-3 ggr om dagen. Promenaderna varvas med sjukgymnastik som jag gör morgon och kväll de närmaste två veckorna innan jag ska träffa distriktssköterskan som ska kolla så att mitt sår läker som det ska. Under tiden har jag ett tätslutande förband över såret på ryggen, det enda som skvallrar om att jag ens haft något problem. Jag är inte självgående ännu så jag bor för tillfället hos mina föräldrar men jag siktar på att få komma hem i slutet på veckan. Smärtan i benet är nu helt borta och såret i ryggen märker jag bara av när jag lutar mig mot ett ryggstöd eller när jag ligger på rygg i sängen, det gör inte ens ont utan det känns bara spänt. 

Jag har fått kämpa för att få den vård jag behövde, tjatat på läkare, på telefonister och på sjukgymnaster men jag är glad att jag inte gav upp, och att jag hade energin att bråka. Jag lider med alla dem som inte får den hälp jag fått, det är helt sjukt att läkare låter människor lida helt i onödan över något som faktiskt inte tar mer än några timmar att slippa. Jag skriver detta för jag hoppas att det iaf kan hjälpa någon som sitter i samma sits som mig, jag Googlade själv en massa och försökte läsa mig till vad som var bäst: operera eller inte. Allt är ju olika från individ till individ men jag tror som sagt att det är många som borde få mer hjälp än de får idag!


Ooooj vilket långt inlägg ;) Jag vill försöka få med så mycket info som möjligt så jag hoppas jag har kunnat svara pånågra frågor angående operation och hur det blir efter.


 

Enda beviset på ingreppet i min rygg :)


Likes

Comments

Nu har jag varit på sista undersökningen innan operationen. Det har dragit ut på tiden pga min läkare i Gävle vägrade skriva remiss till MRT. Läkaren på SpineCenter skrev en direkt och därefter dröjde det ytterligare nästan två veckor innan det blev dags för magnetkamera-undersökning idag.
Det positiva i allt är att smärtan dragit sig tillbaka något och jag har kunnat sluta äta de tunga smärtstillande som jag tryckt i mig allt för länge nu! Innan mars månad är slut ska jag vara opererad och klar enligt dr.Försth men det tvivlar jag på.
Blir det ingen op nästa vecka drar jag nog till Soanien på ev veckas välbehövlig semester!;)
Sjukgymnastiken gick inte alls tillslut och tranktionerna gjorde mig sämre så nu är enda motionen det lilla jag orkar gå på kryckorna. Jag kmr ha en hel del att ta igen träningsväg när denna resa äntligen är slut! Men vad gör det, gör om gör rätt!!
Bilder från höstens ryggmaraton, formbild för eppa veckor sen och inspiration till framtiden

Likes

Comments