Stay away from people who make you feel you´re hard to love.

Det som är jobbigt med det här att människor inte förstår.. Och jag kan förstå det, för jag vet inte om jag själv förstår..

Det jobbiga är när människor inte förstår när jag säger att “Idag orkar jag inte”, då tror dom att jag är trött, eller lat. Men jag orkar verkligen inte, jag orkar inte andas, jag orkar inte skolan, jag orkar inte kliva upp ur sängen och jag orkar verkligen inte livet.

Det jobbiga med det här är att folk inte förstår, när jag säger att jag inte klara av att betala i kassan, när jag inte vågar prata inför folk, när jag inte vågar ringa ett samtal,eller när jag inte vågar gå själv. Många fnyser och nästan skrattar, för vadå? Det är ju “bara” att göra sakerna.. För mig är det inte “bara” att göra sakerna.. För mig blir det en kamp om liv och död, eller ja iaf i mitt huvud.

Det jobbiga med det här är att folk inte förstår när jag ber dom sluta prata om smärta, om hur ont saker har gjort.. För mig är det som att uppleva det dom pratar om, dom skrattar och jag vill spy, för mig är det såå påfrestande för jag har upplevt så mycket smärta tidigare att jag idag är såå rädd för den.

Det som är jobbigt är när folk inte förstår varför jag äter så lite, varför jag inte äter något av det man “Brukar gilla”.. För mig är det en kamp mot mig själv, för att jag hatar hur jag ser ut, och skulle göra allt för att ändra på mig, så jag äter inte, jag hatar mat och jag hatar mig själv..

Det som är jobbigt är att folk inte förstår varför jag går genom affären som en zombie, helt död, varför jag går med samma vara fram och tillbaka mellan hyllan och vagnen, varför jag nästan gråter när jag tappar ett baconpaket, och varför A springer efter mig som en dagisfröken.. Det är för att idag är en sån dag där jag inte orkar. Det är en sån dag där jag bara ser mörker, jag kan inte känna något och jag vill bara lägga mig ner, men min hjärna går på högvarv och allt som jag någonsin varit med om spelas upp framför mig, all smärta jag har fått upplevt, upplever jag igen. Inuti.

Det som är jobbigt med folk är att dom inte förstår varför en uppgift i skolan aldrig blev gjord, varför disken sen en vecka tillbaka står orörd på diskbänken, varför håret är otvättat och varför jag inte har hört av mig än, det är för att mitt liv ibland inte funkar, ibland funkar inte jag.

Det jobbiga med folk är att dom inte förstår varför jag pratar så mycket och varför jag knappt kan sitta still, det är för att det pågår en virvelvind av tankar i mitt huvud, varje sekund och jag vet inte något annat sätt att få det att gå ihop om jag inte får prata och röra mig.

Det som är jobbigt med folk är att dom inte förstår mig, dom försöker inte förstå sig på mig. Jag målas upp som ett problem, något jobbigt. Det är så svårt att leva med sig själv när ingen annan orkar leva med en. Det blir en kamp mot att bygga upp en mur runt sig för att fler ska gilla en, för att man inte ska vara själv, det blir en kamp om att vara starkare utanpå men svagare inuti. Det blir en kamp om att komma ihåg att ta sin medicin varje morgon så att man orkar kämpa iaf lite och det blir en kamp att ta sin medicin varje kväll så att man slipper alla mardrömmar så att man kanske kan få sova någon timme den natten.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det har hänt så mycket bara dom senaste timmarna, dagarna, veckan att jag inte riktigt vet vart jag ska börjar.

Jag är gift. WOW den känslan är obeskrivlig. En vecka idag. skit vad tiden gått fort, har såå länge bara varit något man längtat till, planerat och bara pratat om. och nu har det gått en vecka sen det hände. så häftigt. det var helt klart bästa dagen i mitt liv hittills. att få säga Ja till den finaste människan och få kalla han för min. wow.

har även fått ny medicin, så mitt liv är lite knas just nu, men det blir bättre. får sova mer och får känna mig gladare, lugnare. så skönt. hoppas på att jag får börja prata med någon snart också.

vaknade imorse och fick veta att min lilla syster låg på sjukhuset, umh storasyster hjärtat fick lite kramp. åkte till sjukhuset för att kolla läget och det slutade med att hon ville att jag skulle vara kvar, såhär sitter jag och har varit här snart dom senaste 12 timmarna. och just i detta nu opereras hon. umh där krampar storasyster hjärtat ännu mer. Mitt lillhjärta. så modig och så duktig. bästa systeryster.

nä nu ska jag försöka sova, får skriva mer senare

Likes

Comments

Har dom senaste veckorna varit så nervös och spänd över denna dag. Har haft så ont i kroppen pga att det inte gått att slappna av. Ett tag var det så pass påfrestande att jag inte ville att denna dag skulle komma. Men nu är den här. Hela gårdagen var vi upptagen med dekorera bygdegård och ingandla allt det sista. kom i säg vid halv 12. men har nog inte sovit mer än 4,5 timme i natt. För nu ska jag upp igen. Kan inte fatta att jag om 7 timmar står i kyrkan och ska säga Ja till den finaste människa. Hur är det ens möjligt att jag får denna chans?

Just nu är det inte ens en rolig nervositet längre. Det gör så ont och jag mår nästan illa av den, men jag vet att den är bra. Jag vet att snart kommer det bli bra.

får dock ångest av tanken att vara i centrum.. haha vilket är säljvklart på ett bröllop. har sån socialforbi och även fast bänkraderna kommer fyllas av nära och kära så växer klumpen i magen lite mer varje gång klockan tickar.

Likes

Comments

Är i ett sånt läge i livet där jag känner så himla mycket. Försöker bearbeta det som hänt tidigare i sommar men kommer inte så långt, personerna och platserna betyder så mycket för mig, att jag är inte riktigt redo att släppa taget om minnena än, även om det gör ont att tänka på.

Idag är det dessutom 8 dagar kvar tills jag gifter mig. 8 dagar sen får jag leva hela mitt liv med en av dom personer som betyder mest för mig, hur sjukt? Jag ska gifta mig. Hur snabbt har det inte gått? Nyss var det dagarna efter julafton och vi gjorde det officiellt att vi skulle gifta oss, och nu är det 8 dagar kvar.

När jag var yngre sa “folk” alltid till mig att det aldrig skulle finnas någon som skulle vilja gifta sig med mig, jag var ju inte tillräckligt bra för någon. Skulle aldrig hitta en annan människa som skulle vilja dela sitt liv med mig. Men det gjorde jag, eller han hittade mig. Och nu om 8 dagar gifter jag mig, 18 år gammal.

Hade någon berättat för mig för 3 år sedan att mitt liv skulle se ut såhär, skulle jag aldrig tro dom. Jag hade precis gått igenom den svåraste tiden i mitt liv, varit med om dom jobbigaste saker jag någonsin gått igenom, och helt ärligt? Hade han inte skrivit den dag han gjorde hade jag nog inte suttit här idag. Det gör ont att tänka på, det känns verkligen. Hur skulle jag tro i det läget att någon skulle orka med mig så pass mycket att den skulle vara villig att gifta sig med mig, alla andra hade ju redan lämnat, precis som dom alltid gjort. Jag gav det en vecka, en månad, ett år, sen insåg jag att även om jag är en väldigt komplicerad människa att ha att göra med, även fast mina villkor kan ändras från dag till dag så var han villig att stanna, han var villig att se och acceptera, kämpa och förstå.

än idag har jag svårt att förstå hur han orkar, för tro mig även om många av er kanske tänker “varför är du så nedvärderande mot dig själv” så är det inte för att jag vill eller är nedvärderande mot mig själv utan för att jag känner mig själv så pass mycket och så pass bra att jag vet att jag även om jag är värd precis lika mycket som alla andra så är jag även lite mer komplicerad att förstå. Och han valde att kämpa ändå, många gånger i motvind, för det måste alltid vara 100% kärlek, även om jag en dag bara kan ge 10% och han måste ge 90% måste det alltid vara 100%.

Likes

Comments

Jag vaknar varje morgon och hoppas att det kommer bli en bra dag, att jag inte ska känna mig alldeles tom inombords, att jag inte ska gråta halva dagen och att jag ska kunna le. Att jag ska vakna och känna att jag trivs med mig själv med vem jag är och vad jag blir. De flesta morgnar vaknar jag upp och känner mig tom inombords, jag gråter halva dagen och jag ler knappt. det flesta morgnar vaknar jag upp och hatar mig själv för vem jag är och för vem jag blir.

Jag känner oftast att jag är på kanten av ett stup, jag ramlar, ner i vattnet. När jag försöker simma drar vågorna mig bara längre ner i vattnet och tillslut drunknar jag. det enda problemet är att jag står på land, är helt torr och det enda jag drunknar i är mina egna känslor och tankar.

Det blev så överväldigande denna gång. Jag satt på en brygga, kände hur den gungade när människor gick förbi. ingen sa något, för dom visste redan vad som hände, hälften av dom hade nog redan känt samma känsla. Dom som stannade och satt där bad mig andas, men jag kunde inte. det kändes som att mina lungor aldrig mer skulle få känna smaken av luft. Dom höll i mig, strök mig sakta över ryggen i en lugnande rörelse. och även fast dom satt där, även fast deras närvaro i sig gjorde mig så lugn, var mitt huvud och min kropp allt annat än lugn. jag visste att jag var tvungen att ta mig därifrån, eller det var i alla fall det mitt huvud intalade min kropp. för jag själv visste att jag var på rätt plats med rätt människor.

Jag orkade inte gå, fick i efterhand höra att jag svimmade. vart inburen i en bil, med så många fina människor runt mig. kunde för en sekund där i bilen känna ett lugn i hela kroppen. Kände trygghet i armarna jag låg i, kände kärlek från dom som satt runt om. men när bilen väl stannade behövde jag springa. Jag behövde fly. Nu i efterhand tror jag att det enda jag ville och behövde fly från var mig själv. mina egna tankar och mina egna känslor.

Men dom tog hand om mig. kramade om mig, gav mig den ro i själen jag behövde, även om det utåt inte syndes det minsta. Dagen efter åkte jag hem. grät hela resan hem. Jag tror att jag försökte intala mig själv att jag grät för att jag skulle missa några saker, men jag tror att jag grät för att jag visste att när jag kom hem skulle inte den tryggheten man kan känna där finnas kvar, missförstå inte. Jag trivs hemma, jag mår bra där. men det är en speciell känsla att vara runt människor som själva har gått igenom det jag själv gick igenom, det är en speciell känsla att få känna sig älskad och behövd även när man är sitt sämsta jag. för i deras ögon var jag aldrig mindre värd, jag var aldrig mindre älskad. Utan dom visste av egna erfarenheter att jag inte var mer än människa, att jag har gått igenom saker ingen ska behöva gå igenom och dom visste att detta bara var en lite del av mig.


Likes

Comments