Min familj består av mej själv, den yngsta dottern utav tre, mina två äldre systrar (den ena 9 år äldre än jag och den andra 3 år äldre), min mamma och min pappa.

När jag var liten minns jag att vi bodde i ett gult hus med vita knutar. Vi hade en skapligt stor trädgård med ett skjul som vi hade gjort om så att min äldsta syster kunde bo där. Vi bodde granne med barn i ungefär samma ålder som mina systrar och därmed blev jag oftast utputtad och fick nöjja mej med att leka med kompisar i skolan eller med vår mamma.
Senare upptäckte vi att det flyttat in en familj med en dotter som bara var ett år yngre än jag i huset bredvid oss och efter en hel del blyghet blev vi vänner och började umgås nästan dagligen.

Det var ett par underbara år i mitt liv och även om jag inte var så glad i skolan var livet allmänt super.

Efter ett par år flyttade vi ifrån det gula huset till en gård med stall och hagar bara en bit ifrån det gula huset. Det gula huset låg mitt i samhället på den här platsen och gården vi flyttade till låg på gränsen till utanför platsen så även om det var gångväg till dit vi hade bott innan blev det ändå lite för långt bort i min smak då jag ville fortsätta bo precis bredvid min kompis.

Men livet på gården blev bättre än jag hade trott. jag hade mer plats att leka på både inomhus och utomhus och jag trivdes bra. vi skaffade mer djur som katter, hundar, getter,fåglar och gnagare. Jag älskade mitt hem och tyckte även om uppmärksamheten från mina klasskamrater som var avundsjuka över hur mycket djur vi hade.
Det var inte förrän bråken började som jag fattade att någonting höll på att hända och jag gillade det verkligen inte.

tjafsen, skriken och ljuden av porslin eller liknande som gick sönder blev allt mer vanligt på kvällarna.
Jag kände mej rädd och förstod inte vad dom bråka om eller varför.
En specifik kväll jag minns var när min mellersta syster hade fått ta över det lilla sovrummet på övervåningen och jag var kvar i det stora. Min äldsta syster hade flyttat för att studera och bodde långt bort ifrån oss då. Jag låg och hade precis somnat när jag började höra skrik och saker som kastades i golvet på nedervåningen. Jag blev helt stel i hela kroppen och vågade knappt andas. Det var som att jag hade fått för mej att om jag inte hördes eller märktes skulle de inte komma upp för trappan och in i mitt rum.
Jag började snyfta utan någon som helst kontroll över tårarna som sakta gled ner för mina kinder.
Täcket drog jag över huvudet för att jag inte skulle höra ett enda ljud.
Plötsligt hörde jag någon vid min dörr och jag blev så rädd att jag började skaka och försökte allt för att inte låta när jag grät.
Men när dörren öppnades var det min syster och hennes kompis som stod där. Hon sa med vänlig röst till mej att komma in till hennes rum.
Jag kände mej lättad, grabba tag om min då varande "snutte" (en stor filt med gunghästar på som jag aldrig lämnade ifrån mej) och gick med in på min systers rum.
Där satt vi på sängen tillsammans, jag, min syster och hennes kompis och vi kramades medan jag och min syster grät lite tillsammans.
Det kändes på ett sätt jätte konstigt då jag var så liten så jag inte förstod riktigt vad som hände. Jag fatta bara att något var fel. Samtidigt kändes det skönt att jag hade min syster med mej då.

Bråken skedde allt mer tätare och tillslut blev det i princip varje kväll man fick ligga i sängen och försöka somna till ljuden av deras skrik, mammas bölande och kastande av saker..
Sen kändes det som att allting gick så snabbt från de första jobbiga kvällarna tills att min pappa bestämde sig för att pausa deras förhållande och bo tillfälligt hos en av hans bästa vänner medan hans kompis med familj var utomlands.
När det här hände var jag cirka 11-12 år.
Då hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mej allt jag skulle behöva gå igenom de närmsta åren framåt...

Likes

Comments