Vi pratar om #metoo. Hur skall jag kunna låta bli? 

En manifestation för att visa mörkertalet av alla de sexuella trakasserier och övergrepp som många kvinnor bär på. De kvinnor som i hela sina liv blivit tystade. De kvinnor som blivit kvävda till tysthet, likt ett vilset djur under en torka. Ingen lyssnar och ingen tror. 

En kvinna på ett dansgolv. Hon ställer sig nära sina tjejkompisar. Bildar en ring av systerskap, för att ingen man och inget mörker skall kunna göra intrång i ringen. Skyddar oss för att vi skall kunna dansa fritt, fint, fult, vackert, smutsigt och sexigt. En man drar kvinnan från ringen. Drar henne runt höfterna. Utan att egentligen behöva använda minsta kraft. Tryggheten i systerskapsringen försvinner och in svävar kvinnan i ett mörker och en rädsla. Mannen tar henne på underlivet och håller fast henne i armen. Hon slår sig fri, säger förmodligen förmodligen något med en aggressivitet i rösten och springer sedan ner på toaletten och gömmer sig där. Rädd för att han skall springa efter. Rädd för att han återigen skall ta någonting från henne, som inte är hans att ta. 

En kvinna i skolan. En kille skriker "feministfitta". Skrattar. Flinar sitt fulaste flin. Det drar i magen. Likt en magsugare mitt i solarplexus. Nästan så att hon tappar luften. Egentligen hade hon velat gå hem, tyst, gråtandes med en skam i hennes hållning. Men det gör hon inte. Hon har bestämt sig för att slåss. Slåss för ett systerskap. En jämställdhet. Hon börjar höja rösten, ifrågasätter killen, ger honom en hatisk blick. Men den sekunden inser hon, denna fighten är till ingen nytta. Hon söker i blindo, i ett mörker, där ljuset aldrig tränger in. För han kommer aldrig förstå. Aldrig förstå feminism och aldrig förstå den skyldighet som alla, män och kvinnor, har. Då tänker hon, hur har han blivit uppfostrad? Vem har förstört denna pojkes, än gång, rena hjärta och samvete? 

Den kvinnan som jag talar om, hon är jag. Hon är alla kvinnor. Det hon var med om, händer varje dag. Utan att någon agerar. Ingen vakt, ingen lärare, ingen rektor, ingen bartender, ingen medmänniska agerar. Det är dags att agera nu. För det kommer hända igen. Massor av gånger. Men börjar vi agerar nu, så kommer det ske en förändring. Det måste ske en förändring. Så stå upp i manifestationen, skrik högt och fult och vackert. För vi är kvinnor. 

Likes

Comments

Min tanke i detta forum är att publicera mina krönikor. Inte för att jag anser mig vara fantastisk på att skriva krönikor. Endast på grund av att jag uppskattar att skriva, tänker mycket och har "overactive imagination". Det gör att jag kommer vilja lufta, precis som ett gott rödvin, mina tankar. Eftersom detta är mina tankar, så kommer det finnas åsikter. Kanske att dessa kommer bli partiska, ber om ursäkt för detta på förhand. Anledningen till varför jag väljer att skriva anonymt, om någon nu hittat hit, är inte för att jag inte står för mina åsikter. Jag är någon som gärna yttrar dessa verbalt annars. Anledning är endast att jag inte gör detta för någon annan än mig själv egentligen. Detta är ett forum för mig att ventilera med mig själv. Därför anonymiteten. Men alltid kul att om du hittat hit. Jag kommer med detta ha goda tankar och goda intentioner, dock oklart resultat. Men jag kommer göra så gott jag kan.

Detta är enda gången jag kommer tala med dig, läsare, personligen. Hädanefter kommer jag tala utifrån mig själv och oftast med mig själv.

Likes

Comments