1. Att jag har två friska barn som jag kan vara stolt över varenda sekund
2. Att min man har en stabilt jobb med bra arbetstider och stor flexibilitet
3. Att jag har styrkan att försvara mig och ta ton för min familjs bästa
4. Att vi tar vara på det lilla och kunna hitta glädje i stunden
5. Att jag själv känner mig frisk och full av potential som bara väntar att blomma ut

Likes

Comments

Var jag less men samtidigt nervös. Jag hade gått en dag över tiden och det kändes som jag skulle vara gravid för alltid.
Jag kunde inte få min lilla hjärna att förstå att det var ett litet liv där inne, utan jag såg mig själv mer som om jag hade fått en kronisk sjukdom. En sjukdom som gjort mig trött och grinig och känslosam.  Jag kände mig handikappad och inte alls som mig själv. Inget av det som definierar mig,  självständig, flitig och hurtig var jag längre..
Just då, var det nog själva lessheten som överskuggade allt. Men nu i efterhand så förstår jag att jag egentligen mådde ganska dåligt - psykiskt.

Sedan föddes denna fantastiska lilla tjej och det blev fullkomlig härdsmälta av den enorma kärlek som uppstod för henne. Från att inte känna någonting för den där (förlåt för det hemska ordvalet men förstå metaforen) tumören jag hade i magen - till något explosivt!
Resultatet av detta blev (lite med hänröran till inlägget igår) att alla kärlekskänslor som liksom inte fick plats i hjärtat förvandlades till rädsla. Allt var hotfullt, hennes pappa, en vindpust, tvn, höga ljud, you name it.. Jag kände mig någotsånär trygg när hon låg klistrad emot mig och ammade.

Alla människor som fått mig att känna mig obekväm eller de där som egentligen inte är så särskilt trevliga men som man måste vara artiga mot hade jag noll tolerans emot helt plötsligt.  Jag gick runt som en tigerhona på jakt och minsta lilla förolämpning var jag beredd att försvara henne emot.  Mycket olämpligt jag vet!

Likes

Comments

när jag satte mig och skulle skriva det här inlägget var det tänkt att det skulle bli en kärlekshyllning till min äldsta dotter som fyller två år nästa vecka. Men då jag nyligen snubblade över den fruktansvärda nyheten från Nepal så vandrar mina tankar mer i den här riktningen ikväll.

När jag fick mitt första barn förändrades allt, då plötsligt gjorde jag mig själv hundra gånger mer sårbar för världen!

Innan har jag inte värderat mitt eget liv så högt. Jag har alltid vetat vilket liv jag velat ha, men skulle det ta Slut innan, av något märklig eller omärkvärdig anledning, så har jag tänkt att det kanske skulle vara menat på något sätt.

Men nu, nu lever jag med större rädsla i kroppen i kroppen än vad jag tidigare känt sammanlagt under mitt liv. Dessutom verkar det som att den hela tiden växer. Har nyligen upptäckt att jag börjar få svårt att bläddra igenom flödet på instagram utan fruktansvärda bilder dyker upp i huvudet. . Nyhetsklipp blandat med fiktionella bilder och filmer förvandlas snabbt till hemska verklighetstrogna sekvenser som drabbar mina barn, fruktansvärda tankar som biter sig fast så attans det kan ta dagar innan jag kan skaka av mig dem.

Har till och med funderat på att göra slut med omvärlden och krypa in i min egen bubbla . Bubblan som har lika hög otäckhetsfaktor som en Astrid Lindgren saga ungefär - det kan jag helt och hållet tolerera.


Likes

Comments