MINA TANKAR

Min kärlek gentemot andra är inte alltid hundra procent, många gånger är den mindre än så. Min kärlek mot andra är inte alltid tillräcklig och jag önskar att den vore det.

Jag lever i rädsla. Rädsla av att bli mer sårad än vad jag redan är idag. Jag är rädd hela tiden. När jag vaknar, på väg till bussen, ute på stan, hemma, i skolan. Hela tiden. Jag är rädd att ångesten ska komma krypandes innan jag ens hinner vakna. Jag är rädd över att få en panikattack på bussen och inte kunna ta mig därifrån. Jag är rädd för att ett ungdomsgäng ska hoppa på mig eller råna mig. Jag är rädd för att min familj inte förstår mig. Jag är rädd för att mina vänner inte förstår mig. Jag är rädd för att känna mig ensam. Jag är rädd, hela tiden.

Min rädsla för livet begränsar mig. Det begränsar mig för den kärlek jag kan visa gentemot mina nära och kära. Jag isolerar mig från andra, släpper tag om allt i livet, struntar i hur jag behandlar andra men även mig själv. Och i slutet av dagen vet jag inte ens vart jag ska börja, vad jag ska prioritera, hur jag ska göra för att tillfredställa allt och alla.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

MIN RESA

​Jag har haft "problem" med psykisk ohälsa sedan 7 år tillbaka. Det hela började med att min mormor gick bort, och därav började jag gå till skolkuratorn för att kunna bearbeta sorgen. Det visade sig att jag behövde bearbeta mer än så, saker som jag troligtvis kommer gå in på en dag när tankarna leder tillbaka till det förflutna. Jag gick till denna skolkurator fram tills jag slutade nian. Jag kan ärligt säga att jag var livrädd för att börja på gymnasiet, för att jag inte hade henne vid min sida längre. Jag provade den nya skolans kurator men också att gå till Ungdomsmottagningen, men inget av det hjälpte. 

När det kommer till att gå till kuratorer så har jag haft svårt att känna mig bekväm med många utav dem, men jag ville må bättre och därför fortsatte jag att prova mig fram. Mitt tredje år på gymnasiet (jag har gått om, så jag gick i tvåan), fick jag en remiss från skolsköterskan till vårdcentralens kurator. Jag påbörjade någonting som heter KBT; Kognitiv beteende terapi. KBT funkar bland annat vid panikångest, vilket jag har haft så länge jag kan minnas. Men det är en annan historia. KBT innebär kort och gott att man arbetar med att förändra tankar, känslor och beteendemönster som leder till psykiskt illabefinnande. Det innebär också att man arbetar med mer nuet och framtiden än det förflutna. Det här behandlingen fungerade bra för mig inom panikångest, men jag märkte att det inte var tillräckligt..

Jag blev skickad till en psykoteraput som arbetade mer med det förflutna. Rent kortfattat, så grävde hon upp allt som jag grävt ner under mina nitton år och har förträngt. Jag tror att det är här min ångest fick sin början. Jag har tidigare mått dåligt, varit utmattad och upplevt panikångest i hela mitt liv. Men det här var en helt ny grej. Jag förstod inte riktigt vad som pågick i mitt huvud och med min kropp. Att ha ångest är en helt annan grej än att må dåligt rent generellt. I alla fall. När jag började trean (mitt fjärde och sista år på gymnasiet, hurraay!), så fick jag en väldigt bra kontakt med min mentor. Än idag har jag bra kontakt med honom, och han hjälpte mig att inse att psykoteraputen var inte så bra som jag trodde. Vi fick en ny skolkurator, och jag var rädd för att gå dit men samtidigt så tänkte jag "vad har jag att förlora nu?". Hur som helst, det är här jag är nu. Och förmodligen så kommer jag en dag skriva om hur allt det här går, för mitt mål är att må bra. Och att visa för dig som läser det här, att det kommer bli bättre. Det tar tid, det kanske blir sämre ett tag, men en dag kommer det att bli bättre. 

Likes

Comments

PSYKISK OHÄLSA

Välkommen till Mina hjärnspöken.

Jag är en 19 åring tjej som bor i södra Sverige och lider av psykisk ohälsa. Man kan säga att jag har gått igenom mer än vad någon annan människa bör ha gått igenom under en hel livstid. Den här bloggen är i första hand skapad för att jag ska kunna få ner mina tankar i skrift istället för att gå runt och bära på allt.

Jag har en stor passion för att hjälpa andra, och mitt mål är att en dag få arbeta med ungdomar som jag, som lider av psykisk ohälsa. Man kan se denna bloggen som en början på någonting som kan bli riktigt bra. Och jag hoppas att du som läser detta inser att du aldrig är ensam, och att du är mer än välkommen att dela med dig så att jag kan hjälpa dig.

Likes

Comments