Jag får ofta frågan,
Möts ofta av oförstående blickar,
Jagas utav rykten,
Men ingen tycks förstå.

Ikväll var inte första gången jag fick frågan "varför umgås du nästan bara med killar?", den frågan har jag fått så många gånger trots att svaret är enkelt; killar är lättare att umgås med än tjejer.

Jag möts av oförstående blickar, människor som tror att jag byter partner lika ofta som jag byter underkläder. Människor som sprider rykten att jag ligger med alla killar, alla de killar som är mina vänner. Jag förstår inte vad som är felet med att umgås med det motsatta könet, jag trivs bättre med killar.

Med tjejer lär jag alltid vara glad, rolig, se bra ut och de finns oändligt många krav, att umgås med tjejer kräver så otroligt mycket mer energi än vad det gör att umgås med killar. Människor kollar snett på mig, men de får de göra, jag har slutat bry mig.

Mina killkompisar kräver absolut noll energi, de är till dem jag åker när jag vill ligga tyst i en soffa utan att behöva va ensam, det är med dem jag är istället för att ligga ensam hemma, de är mina killkompisar som kommer till mig oavsett tid på dygnet om jag inte mår bra, som skrattar åt mig när jag gråter o säger åt mig att rycka upp mig, jag behöver aldrig förklara mig, för de skulle ändå aldrig förstå. De är mina killkompisar, som folk tror att jag ligger med, som bäddar åt sig själv på golvet när jag råkat somna i deras säng istället för att väcka mig. De är mina killkompisar som tar mig för personen jag är istället för en massa skitsnack, de som skiter i vad alla andra säger och presenterar mig som deras vän. De som ringer såfort de ser mig åka förbi och frågar varför jag inte stannar och ger dem en kram, de som finns där och får mig att förstå att vissa saker är det bara att borsta av från axeln.

Så varför umgås jag hellre med killar än tjejer? Jo för mina killkompisar drar med mig ut på krogen så jag slipper sitta hemma, de får mig att skratta hur mycket jag än gråter, de sprider inte falska rykten om mig, de låter mig vara precis den jag är.

Jag får ofta frågan,
Möts ofta av oförstående blickar,
Jagas utav rykten,
Men ingen tycks förstå.
Här har ni svaret.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Stig till toppen av världen,
Res dig efter smäll.

Jag har kämpat, kämpat mig igenom dagar fyllda med hat och gråt, ångest och oro. Jag har kämpat, inte för mig själv, utan för alla de människor jag bryr mig om.

Jag har tagit smäll efter smäll men aldrig gett upp för dem. Jag har kämpat mig igenom svek, snedsteg och skitsnack. Men nu har jag gett upp, helt och hållet.

Jag kom till en punkt i livet där allt tog sin vändning, jag ser mig själv i spegeln men det är inte jag, jag känner inte igen personen jag ser. Det är inte Linnéa som alltid fann det bra i det dåliga, personen jag kollar i ögonen är personen som får fram allt det dåliga i vad som egentligen är bra.

Jag har gett allt jag någonsin kan ge, mig själv, min tid, min styrka, mina pengar. Jag har kämpat så många gånger för något som bara gjort mig sämre. Men nu har det tagit slut, nu finns det inte krafter kvar.

Jag känner mig så jävla otillräcklig att jag inte längre orkar borsta av problemen från axeln, jag möter varje motgång med hat inom mig, med ångest och panik som bästa vänner. När jag tittar tillbaka i tiden inser jag hur mycket av mig själv jag kastat iväg på personer som inte varit tacksamma att ta emot det, som bara erfordrat mer.

Jag har kommit till en punkt i livet där jag varje natt ligger och reflekterar över vem jag är, vem jag har blivit, jag är inte stolt över det, jag är så jävla rädd för mig själv, för vem jag har blivit. Aldrig någonsin har jag varit så långt ner på botten som jag är nu, aldrig någonsin har jag varit så rädd då jag inte ser den väg som ska ta mig upp igen.

Jag har rest mig upp och ramlat djupare så många gånger, men detta tar priset. Jag har gjort så otroligt mycket jag ångrat, fått så otroligt många sår som aldrig någonsin kommer att läka, som alltid kommer finnas kvar för att påminna mig.

Stig till toppen av världen,
Res dig efter varje smäll.
Det är dags att komma tillbaka nu.

Likes

Comments

Dra mig upp,
Borsta av mig varenda korn av skam på min kropp.
Dra mig upp,
Hjälp mig att stå stadigt på båda benen.

Just nu känner jag bara hat, ilska, sorg, allt negativt jag någonsin känt. Jag känner mig så jävla ensam trots att dagen spenderats med världens absolut bästa. Hon som alltid får mig att skratta, hur nere jag än är.

Men kanske är det för att denna natt är det helt jävla annorlunda. Denna natt kommer jag att lägga mig i sängen, ensam i hela lägenheten, utan någon att krama, utan någon att ens prata med.

Kanske är det ensamheten som skrämmer mig? Kanske är det ensamheten som trycker mig ner så hårt i marken? Eller kanske? Vad är det? Det är så och jag vet det.

Alla tankar bara snurrar. Jag orkar inte mer, jag måste orka. Jag känner hur jag sitter där helt jävla tyst, hur alla omkring mig skrattar medan jag inte kan känna en enda droppe av lycka.

Jag gråter inte längre, det går liksom inte. Jag minns inte sist jag grät, det känns som om det aldrig har hänt, hur mycket jag än vill, hur mycket jag än behöver gråta och låta alla känslor komma ut. Istället är jag bara här, lyssnar på musiken som säger varje ord jag någonsin tänkt, texterna som beskriver mitt mående till punkt och pricka, texterna som skriker ut det jag någonsin viljat få sagt.

Det har gått för långt, allt har gått för långt. Jag, mitt mående, mitt beteende, allt. Det måste få ett slut men jag vet inte hur.

Dra mig upp,
Borsta av mig varenda korn av skam på min kropp.
Dra mig upp,
Hjälp mig att stå stadigt på båda benen.
Dra mig upp,
Jag kan inte leva nedtryckt i marken längre.
Dra mig upp,
Det är dags för en förändring.


Likes

Comments

Ibland är en förlåtelse det finaste du kan ge någon annan och dig själv. Förlåt människor som gjort dig illa men glöm aldrig hur de gjorde det.

Likes

Comments

Då ruset sätter igång,
Då alla tankar i huvudet snurrar miljoner varv,
Det är då jag vågar säga vad jag känner,
Då jag vågar säga vad jag tycker.

Jag vet att det inte ska vara så, att ruset ska vara det enda som får mig att vara riktigt ärlig mot dig. Men sanningen är den att det är så det är. Det är när drycken förgyller mig med ett rus som de rätta orden kommer ut, som du får se mitt riktiga jag.

Jag vet att det är lätt att skylla på alkoholen, att använda den som en täckmantel mot allt det onda. Men det är inte vad jag gör just nu, just nu blottar jag mig helt.

Jag vet inte riktigt vem du är för mig, och jag kommer nog aldrig på riktigt få veta vem jag är för dig. Det är just det som skrämmer mig, att aldrig få veta. Det är just det som får mig att mitt i ruset ta upp telefonen och skriva alla de orden till dig.

Jag vet att jag är jobbig och att jag troligen bara får dig att gå längre och längre ifrån mig. Men vet du? Jag är så desperat i att få veta att jag inte kan behärska mig, jag kan inte hålla mig ifrån att skriva, att ringa, att fråga, att påstå.

Allt jag ber om är ett svar, ett svar för att verkligen få veta vem jag är för just dig. Just nu är jag så otroligt vilsen i mig själv att jag inte längre vet vem jag är längre. Du är min trygghet, du gör mig glad. Men vad har jag som gör att du stannar hos mig? Vad är det med mig som gör att jag är bra nog för dig?

Då ruset sätter igång,
Då alla tankar i huvudet snurrar miljoner varv,
Det är då jag vågar säga vad jag känner,
Då jag vågar säga vad jag tycker.
Jag vet att jag inte kan gömma mig bakom alkoholen,
Just därför blottar jag mig nu mer än jag någonsin gjort.


Likes

Comments

Jag såg dig,
Jag stod en halvmeter ifrån,
Jag kunde inte missa dig.

Ändå gjorde du allt detta framför mig. Du betedde dig som ett as framför mig, du "skojade" med någon annan och allt jag kunde känna var hat och skam. Jag skämdes så otroligt mycket samtidigt som jag berättade precis vem du var för min kompis som stod bredvid mig, som såg precis samma sak som jag såg.

Mitt i allt, när du inte alls såg mig så gjorde han det.
Han såg min blick, såg mitt hat, såg hur jag skämdes.
Han försökte få din uppmärksamhet,
Jag såg allvaret i hans ögon.
Han drog dig innanför dörren, hängde på din rygg.
Dörren hann knappt stängas innan du kom ut och låtsades som ingenting.
Du såg mig inte när allt hände, du såg inte att jag såg, ändå gick du ut med ryggen rak och låtsades som ingenting, låtsades som om jag inte sett någonting.

Hur hade du själv reagerat?
Om jag såg alla andra förutom dig?
Om jag "skämtade" på det sätt du gjorde framför dig?
Hade du skrattat?
Hade du gått därifrån?
Hade du känt samma hat och skam som jag?

Jag såg dig,
Jag stod en halvmeter ifrån,
Jag kunde inte missa dig.
Ändå missade du mig.
Du missade att jag såg vad du gjorde.
Du missade mitt hat, missade hur mycket jag skämdes.
Du sträckte på ryggen som om inget hade hänt och gick därifrån.

Likes

Comments

Jag brukade skratta bort det,
Jag brukade kolla åt andra hållet.
Jag ljög om en solskenssaga mitt i ett fallande regn.

Men det var då, det är inte nu.
Nu visar jag rakt ut vad jag känner, hur jag känner.
Jag orkar inte längre ljuga, orkar inte längre låtsas som om allt är en dans på rosor under den varma solen.

Jag är kluven på mitten, förvirrad till tusen.
Långt borta från verkligheten och det som kallas nuet.
Jag orkar inte längre bry mig, ändå är det precis vad jag gör.

Långt inom mig visste jag att det skulle bli såhär,
Jag är inte den som klarar av att leka, ändå är det precis det jag är bäst på att göra.
När jag föll tog du ett steg tillbaka utan mig, lämnade mig kvar för att gå i tusen bitar.
Så nu ligger jag här, med ett psyke som vill gråta men med en kropp som inte släpper ut några tårar alls.

Jag kommer aldrig få dig att riktigt att förstå,
Bruset tar över konversationen och här står vi nu.
Du helt ovetandes om vad som händer inom mig, jag som i ren desperation försöker ta mig in i dina tankar.

Jag vill bara försvinna just nu.
Sätta mig i en bil, köra hundratals mil och aldrig komma tillbaka.
Jag vill fly, fly det som kallas vardagen och aldrig någonsin blicka tillbaka.
Men det går inte, det fungerar inte så.
Jag kommer alltid att dras tillbaka hit,
Det kommer alltid vara här jag innerst inne hör hemma.

Jag brukade skratta bort det,
Jag brukade kolla åt andra hållet.
Jag ljög om en solskenssaga mitt i ett fallande regn.
Sanningen är bara den, du kommer aldrig att förstå.
Vill du ha en idiot, lägg din hand i min.


Likes

Comments

Där stod jag, helt tyst utan något att säga.
Där stod jag, med en bukett vita rosor i min hand.
Där stod jag, kollade på din viloplats.
Där stod jag, för den 10 juli kommer alltid vara din dag.

Grattis på födelsedagen världens finaste ängel, alltid med mig, aldrig glömd.
Farfar, du är och kommer alltid att vara min hjälte ❤️

Likes

Comments

Jag står där, framför dig.
Jag kollar dig inte i ögonen, jag skäms.
För vad kanske du undrar?
Det kan jag inte svara på.

Jag står där framför dig, gångerna vi ses blir allt mer sällan. Är det mitt fel? Är det ditt fel?
De gånger vi ses står vi på en parkering, äter lunch på en resturang eller är utanför huset där vi båda en gång bodde, tillsammans.

Jag har försökt att förklara för dig hur jag känner, hundra gånger om, men jag har insett nu att du nog aldrig kommer att kunna förstå, att du inte vill förstå. Så vad ska jag göra? Vad vill du att jag ska göra för att få dig tillbaka? För att du ska vara samma person du varit för mig i hela mitt liv?
Jag kan inte prata med dig när du tittar bort, snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.

Jag har gjort mina val, jag står för dem.
Du kommer inte innanför min dörr, för en främling har inget här att göra.
Jag kommer aldrig förlåta dig för det som hänt, men jag kan se bortom det om du finns här för mig igen.
För jag kommer alltid att vara av ditt kött och blod.

Jag har hört dina ord, så otroligt många gånger.
"Jag finns alltid här", "jag kan träffa dig varje dag", "du kan ringa mig när som helst"
Men för vad? Vadå finns alltid här? Varför ska jag ringa när du medvetet missar mina samtal?
Vad har dina ord för betydelse när du ändå inte menar det du säger?

Jag grubblar över dig fram och tillbaka varje dag, det känns som om jag skulle komma i ett lyckorus bara av att få träffa dig samtidigt som jag vet att jag skulle känna en smärta ondare än hundra knivar i min rygg.

Tänk om, jag bara för en dag skulle få ha dig som förut.
Tänk om jag bara kunde få en dag av skrik och bråk igen, få känna någon form av känsla ifrån dig.
Bara för en dag, kan vi tro på varandra igen?
Bara för en dag, du och jag, som förut.

Men nu har jag sett vem du verkligen är.
Jag har sett din själs färger.
Du är inte densamma som förut, frågan är om du någonsin kommer att bli.


Jag står där, framför dig.
Jag kollar dig inte i ögonen, jag skäms.
För vad kanske du undrar?
Det kan jag inte svara på.
Eller jo, nu kan jag det.
Jag saknar dig, jag hatar dig, jag saknar dig, jag hatar dig.

Likes

Comments