View tracker

Idag är det en "såndär" dag.
En sån dag då man ligger kvar i sängen in i det sista, drar på sig de närmsta plaggen man hittar, kollar inte i spegeln, utan sätter sig i bilen och åker till skolan utan att ens bry sig.

Idag är det en sån dag, då gammalt eller nytt smink inte har någon som helst betydelse, då en hårborste inte ens är värt att tänkas på. En sån dag som man bara är, man skiter absolut inte i hur man ser ut, sanningen är att man inte orkar. Man orkar inte bry sig om håret är trassligt eller om kläderna inte sitter perfekt.. man går utanför dörren ändå.

Idag är en sån dag för mig, de största exemplet på detta är väl att jag kommer till skolan med gårdagens smink, eller ja, allt förutom ögonbryn och mascara på ett öga var bortgnussat på kudden under natten, så jag kan förstå min väns fniss när hon såg mig i skolan idag.

Såna här dagar orkar jag i vanliga fall inte ens gå utanför dörren, men när det är hemmet man behöver fly från så har man inget annat val. Jag klev upp 10 min innan jag behövde åka till skolan, tog kläderna som låg närmast, håret stod åt alla håll och ja, sminket har jag ju redan berättat om.

Men vet ni?
Detta är den nakna sanningen, detta är sanningen och ibland vardagen för en tjej som jag. Sanningen om hur man mår, hur man inte orkar och vad som händer. För om ni trodde att jag endast hade en "trött morgon" så trodde ni fel.

Efter att jag tvättat bort de lilla smink som fanns kvar på mitt högra öga så var de dags att studera på riktigt, trodde jag. Med ett psyke på noll så stängde jag toalettdörren om mig, låste och bröt ihop.. helt utan anledning. Visst det händer en hel del runtom mig som tar på de psykiska krafterna, men hallå, bryta ihop är väl de sista jag behöver. Jag torkade bort tårarna och bet ihop. Med rödsprängda ögon och med blek ansiktsfärg gick jag ut från toaletten och fortsatte att studera.

Om jag lärt mig något i skolan idag? Det vet jag inte. Men jag vet att jag gjorde vad jag kunde, för stunden. För visst har jag en hjärna som fungerar och kan utveckla saker på ett helt annat sätt, i vanliga fall, men inte idag.

Efter skolan tog jag bilen och åkte för att hämta ut ett paket, jag kände redan då suget efter en seriedag med godis i sängen, sagt och gjort så följde såklart lite godis med mig ut från affären, men sen då.. lunchtid, jag måste äta mat... det fanns inte en chans att jag skulle ställa mig framför spisen idag, inte ens att ta fram och micra något, nej, det blev köpmat. Fast jag vet att dessa saker inte gör mig eller min kropp något bra så intalade jag mig själv "dessa dagar får man". En försvarsmekanism för att omedvetet inte klandra mig själv över vad jag äter.

Jag åt min mat och la mig i sängen, detta hade jag ju planerat för! Jag tror jag hann ligga i sängen 15 min innan jag somnade och vaknade upp på kvällen, ca 6,5 h senare.. de va min seriedag med godis de, käpprätt åt skogen!

Men vet ni? Idag är det en "såndär" dag. En sån dag man inte ens orkar bry sig, en sån dag man är glad bara man lever, eller ja, lyckas leva.

Och till den nakna sanningen, detta är jag en "såndär" dag. En sån dag då varken smink eller kläder är rätt och ett humör inte ens finns. Lägger även ut en bild från en bra dag, för att ni, liksom jag, ska kunna se skillnaden!

Likes

Comments

Ett år som skulle bli bättre än alla andra, ett år som började på absolut bästa sätt med så fina människor. Ett år som ju längre det gick förändrades mer och mer. Men allt har inte varit fy skam, för bakom alla nederlag har jag ändå vuxit så otroligt mycket i mig själv.

Jag har varit med om så otroligt mycket både fysiskt och psykiskt. Mitt liv tog sig en rejäl vändning då beslutet om att flytta hem igen har tagits, jag bröt ner mig själv totalt och blev en helt annan människa. Efter det nederlaget växte en annan person inom mig fram. Men det var först efter de fysiska nederlagen som en starkare Linnéa kom fram i ljuset.

Jag började studera, trots noll motivation så älskar jag mig själv och är mig själv så otroligt tacksam som tog det beslutet. Trots att jag är skoltrött så längtar jag till skolan för att träffa de nya underbara vännerna jag hittat!

Trots många nya relationer så finns det även de relationer jag gått miste om, relationer som sagts upp. Även det har gett med sig bra och dåliga saker.

2016 var året som skulle bli bättre än alla andra men som hela tiden gått i de sämre spåren, året som både gjort mig illa och som stärkt mig psykiskt. Ett år som kunnat blivit hundra gånger bättre.

2017, jag är redo för dig om du lovar att göra det bättre!

Likes

Comments

Jag är så stolt, jag är så lycklig!
Från att inte klara mig utan detdär lilla pillret till att nu varit utan det i ca 2,5 månader!

Förut var det min enda räddning, det enda som gav mig en liten chans till lugn. Det enda som spelade någon roll om dagarna, det första jag gjorde på morgonen. Varje dag tog jag det lilla pillret, då visste jag ingen annan utväg. Jag tror att jag medvetet satte igång panikattackerna om jag inte tagit min medicin, för just då var de det enda jag visste räddade mig, det enda jag behövde för att klara av dagarna.

Sen tog det sig sin vändning. En vän sa åt mig att lägga ifrån mig dem, att inte ta dem, att de inte gjorde mig eller min kropp väl. Och vet ni? Det är så fruktansvärt skönt! På dessa 2,5 månader har panikångestattackerna blivit färre, jag har blivit lugnare, starkare och lärt känna mig själv.

När allt känns jobbigt så bryter ändå inte livet ihop, utan jag klarar mig. Förut gömde jag mig och min sjukdom bakom en liten tablett, nu vågar jag vara jag, och jag är 1000 gånger starkare.

Likes

Comments

Så var den över, dagen med stort D. Dagen som ska handla om glädje och värme men som istället handlade om tårar och saknad.

För det är så. Detta var det 14e året utan dig på jul, utan din närvaro, din värme, din glädje. Denna dagen har varit jobbigare än alla andra, varför vet jag inte, men denna dag fanns ingen glädje i min kropp.

Jag vaknade upp med ångest och nedstämdhet. Jag har försökt att skynda på allt för att få denna dag att nå sitt slut. Jag har gråtit ett flertal gånger, för saknad, för tomhet. Jag har känt mig så tom idag trots alla människor omkring mig. Jag åt, jag sov, jag duschade länge, jag slängde i mig maten, jag skyndade på julklappsutdelningen, jag fikade en kaka, jag åkte hem. Allt för att denna dag skulle nå sitt slut, jag stressade stillsamt. När ett moment var klart, gjorde jag allt för att påbörja nästa.

Sen gjorde jag det jag aldrig gjort, för att glömma, tänka på annat. Efter en timme hemma så åkte jag med mina vänner och tog en cider på klubben. Inte för att dränka sorgerna i alkohol, utan för att träffa folk, umgås och för en liten sekund glömma tomheten inom mig.

Så var den dagen över, dagen med stort D. Dagen som ska handla om glädje och värme, men som istället handlade om tomhet och saknad. En jul utan Dig är ingen jul alls. Nu lägger vi oss, väntar på att morgondagen ska gå vidare så vi sedan kan vakna upp på annandagen och heja fram Bollnäs på bandyn tillsammans. Där kommer vi stå, där vet jag att du är med mig, farfar.

Likes

Comments

Ikväll är tankarna så som alltid denna tid på jorden,
Ikväll är tankarna fokuserad på helt fel saker.
Eller kanske är det rätt?
Det enda jag vet är att jag inte vill finnas i denna tid på året.

Julen handlade alltid om glädje. Det var aldrig maten eller paketen som var de viktiga, de var och är fortfarande att träffa släkt och familj. Att vara nära, att vara tillsammans. Trots det kommer detta år aldrig att vara något annat likt.

Ännu ett år utan dig,
Ännu en jul utan dig.
14 år utan dig,
14 år utan en jul med dig.
Två tredjedelar av mitt liv utan dig,
Och ännu mer kommer det tyvärr att bli.

Trots många år med jul utan honom kommer denna bli annorlunda, då två andra personer tagit steget ur mitt liv. Två personer jag valt att stänga dörren till.

Det sägs att julen handlar om glädje.
Men jag vet att utan Dig finns ingen glädje, ingen äkta glädje.
Jag kommer le, jag kommer att skratta.
Men den riktiga glädjen och lyckan finns inte,
De äkta känslorna lever hos dig.

Jag viskar en bön inatt,
En tyst bön om att du kommer finnas där.
Jag viskar en bön inatt,
En tyst bön om att du firar denna jul med oss.

Likes

Comments

View tracker

Allt ser så fridfullt och vackert ut. Bara av några få sekunders tittande så får jag känslan av lugn, glädje och tacksamhet. Allt ser ut som en lycklig saga, men bakom denna bild gömmer sig en mycket större historia.

Jag minns den dagen så väl, detta var en av de första dagarna med en riktigt grav panikångest. Denna dag var planerad sedan ett tag tillbaka, det var den 9e september och mammas födelsedag. Jag hade tidigare den dagen kommit hem efter en välbehövd vinkväll med min bästavän, jag var utvilad och kände mig lycklig! Vi åt frukost på altanen och mamma öppnade sin present, även lite smått bus förekom, just i de ögonblicket fanns känslan om att ingenting kunde gå fel den dagen, men ack så fel vi hade.

Vi satte oss i bilen och styrde mot Dalarna för att äta middag, men efter många småvägar genom vackra samhällen så ändrades allt. Jag minns varken vart, när, varför eller hur.. men något inom mig slog runt och kvar fanns bara ett litet, osäkert och rädd monster, nej ursäkta, tjej menade jag. Något tog över min kropp och efter skrik, slag, tårar och konstanta skakningar svängde vi in på en parkering för att vända om och åka hem. Jag vägrade, trots att jag visste att jag redan då förstört en del av denna dag ville jag inte göra det värre, så istället för att vända bilen klev min familj ur och kvar satt jag och min mamma, hon gjorde allt för att få mig lugn medan de enda jag kunde göra var att dra mitt hår, skaka, slå och bita i mig själv för att smärtan inombords skulle försvinna. Där satt vi tills min andning blev någorlunda normal igen, innan jag visste ordet av det var min familj tillbaka och vi fortsatte vår lilla dagsutflykt medan mamma torkade bort allt mitt utsmetade smink.

Väl framme i Rättvik tog vi en promenad ut på den lilla ön som sammankopplats med en 628 meters brygga belägen i skön Siljan. Väl där var jag helt annorlunda, det monster som tidigare fått utbrott efter utbrott sittandes i en bil var helt borta. Alla krafter var slut och kvar fanns bara ett tomt skal med ett påklistrat leende. Dock hände något där ute på ön som förändrade mitt sätt att se på mig själv efter en panikångestattack. För när jag väl står där, ser allt runtomkring mig, kände hur solen värmde min kropp och hur lugnet spred sig, precis då jag visste att min bror skulle ta denna bild på mig så viskade något inom mig till mig själv "du klarade det, du lever, du är oslagbar"

Likes

Comments

Det finns en låt med just mitt namn, Linnéa, en låt som första gången jag hörde den träffade mig rakt i hjärtat och själen, en låt som beskriver vad jag känner en dag som denna, en nedstämd dag. Genom denna låt ser jag mitt lilla jag som fortfarande finns inom mig.

Thåström-Linnéa

vem är det som har gjort dig så illa linnéa
vem är det som har gjort dig så ont
vem vare som fick dig att bli så rädd linnéa
vad är det som har skrämt dig så

vem är det som har lagt något svart i dina ögon
det där som aldrig vill gå bort
hur kunde nån vara så elak linnéa
hur kunde nån va så dum?

vem tog karamellerna du gömt linnéa
vem var inne på ditt rum
ah det var precis som att du redan visste linnéa
det går inte å lita på nån

å vem, vem, vem gick på din blomsteräng, gick på din blomsteräng linnéa

åh linnéa längesen
linnéa längesen
linnéa

åh linnéa längesen
linnéa längesen
linnéa

vilken tur du hitta den där dörren linnéa
den dom andra inte visste nånting om
åh du kunde gå en stund på ängen och
visa dom att du bestämmer

åh hämden e ljuv eller hur, eller hur, eller hur linnéa
åh vem som helst duger eller hur, eller hur , eller hur

åh linnéa längesen
åh linnéa längesen
linnéa

åh linnéa
åh linnéa
åh linnéa
åh linnéa

Likes

Comments

Jag har en vän, en vän som känner liksom jag. Ibland klarar jag inte av att uttrycka mig i ord, men hon, min starka vän, hon förklarade och det träffade mig rakt i hjärtat! Med hennes godkännande lägger jag ut hennes Facebook-inlägg här, för detta måste nå ut till fler, så snälla ta er tid att läsa!

Likes

Comments

Dörren var låst och det var bara jag hemma, trodde jag.

Mitt i allt hör jag hur den låsta dörren slås igen, jag hör hur någon rör sig i hallen, jag hörde steg och visste exakt vem det var.

Det som skulle bli en ensamkväll var inte längre det. Hans fotsteg hörs tydligt och väl. Jag hör hur han hänger upp sin jacka och tar av sig skorna. Men nästa dörr öppnas inte, jag gör mig inte heller besväret att kolla. För jag hör, jag känner och jag vet vem det är.

Älskade farfar. Jag har aldrig någonsin varit så lugn över att veta att du hälsat på mig, aldrig varit så tillfredsställd. Att du kom och hälsade på mig just denna kväll gjorde mig så otroligt gott.

Tack farfar för att du aldrig lämnar min sida.

Likes

Comments

Ibland snurrar tankarna om och om igen. Trots timmar av funderingar, lösningar och hjälp så håller de mig fortfarande vaken om natten.

De sömnlösa nätterna blir allt fler, jag vet inte riktigt varför, det gör jag aldrig, men något inom mig får mig att bli kompis med mörkret, något får mig att hålla mig vaken. Kroppen är trött men huvudet går på högvarv.

Likes

Comments