Dina ord, dina händer, din blick. Allt kommer tillbaka då och då. Jag slutar andas och kommer på mig själv när händelsen spelas upp i mitt huvud, jag vaknar mitt i natten, andfådd, efter att drömt om allt ännu en gång. Jag känner fortfarande smärtan, jag känner allt som om det var igår trots att det snart gått ett år.

Jag vaknade inatt av en dunk i bröstet. Jag vaknade i ren rädsla, en rädsla som jag i mina drömmar försökte möta, men ack så fel jag hade, denna rädsla kommer aldrig att övervinnas. Jag mötte dig, du la ännu en gång dina händer på mig och hur mycket jag än försökte så fanns de fortfarande kvar, jag hade inte kraft nog.

Det är inte första gången vi möts igen, trots att jag inte träffat dig på snart ett år så kommer jag på mig själv när jag spelar upp händelsen i mina tankar om och om igen. På något sätt så vinner du alltid över mig, jag vet inte hur du lyckas, jag borde ju vara tusen gånger starkare.

Kanske är det frustrationen inom mig som gör mig svag, kanske är det sveket som tog så hårt. Men vet du?
Du har aldrig riktigt funnits för mig innan, aldrig riktigt existerat förut, så vad skulle vara så annorlunda nu? Det är vad du gjorde emot mig som satt sina spår, som gör att jag kollar runtom mig en extra gång, som gör att jag klipper bort vartenda minne av dig som finns kvar, som gör att hatet växer sig större för varje dag som går.

Jag kommer aldrig någonsin att tycka synd om dig, jag kommer aldrig någonsin att gå ner på mina bara knän för dig. Jag kommer aldrig erkänna det blodsband vi har tillsammans, jag kommer aldrig att erkänna eller acceptera att en liten del av mig kommer ifrån dig. Jag är klar här, jag behöver inte en person som du i mitt liv, hur mycket jag än önskat. Att ditt liv inte gått den väg du önskat har du dig själv att skylla, och att jag inte är den enda som förnekat kontakten med dig borde få dig att tänka över dina handlingar. Men jag vet, för en person som du, som manipulerar och "aldrig gör fel" är det svårt, nästintill omöjligt, att erkänna sina brister och felsteg. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Can you hear me?
I've call but you'll never seem to be home.


För det är precis så det känns, så min verklighet speglar sig varje dag. Hör du mig? Hör du att jag ringer? Vad tänker du varje gång du vägrar svara? Varje gång du knäpper av signalen för att medvetet missa mina samtal och aldrig ringa tillbaka.

Vad har jag gjort? Vad har jag gjort som får dig att behandla mig såhär? Vad har jag gjort för att det ska bli såhär?

Det var du som valde att lämna oss, du som valde att ta dina saker och flytta. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat, eller hur många gånger till som behövs för att du ska förstå. Jag vet att ingenting kommer bli som det var förut, det är inget jag heller strävar efter. Det jag strävar efter nu, är att du ska va den du är menad för att vara, för mig, för dig och för oss. Ingen kommer någonsin ta din plats, så varför försöker du ge bort den? Varför stöter du bort din plats från dig själv?

Jag vill att du ska känna, jag vill att du ska höra.
Du är den enda för mig.

Jag vet inte vilka tankar som snurrar i ditt huvud, vet inte grunderna till ditt beteende, vet inte vilka faktorer som påverkar dig. Det enda jag vet är att när jag nu ser dig, så är 75% av det jag ser en främling. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna få dig tillbaka till 100%, om du kommer kunna va samma person för mig nu som du var förut. Men sanningen är den att ditt beteende ger konsekvenser som är för stora för att riktigt kunna förlåta, konsekvenser som aldrig kommer kunna ställa allt till rätta.

Ge mig bara en till dans, en till dans innan allt vi hade sakta suddas ut.

Kanske vill du innerst inne att det inte ska vara såhär, men vet du? Du måste börja tänka, jag kan inte göra det åt dig hur mycket jag än vill. Kanske tror du att du mår bättre nu, nu när du så lyckligtvis kan fly från sanningen, från dina problem som påverkar mig, som påverkar oss. Jag vet vad du sagt, vet hur mycket du saknar oss, tro mig när jag säger dethär; vi saknar dig minst lika mycket, men detta är vad vi är lärda till. Vi är uppväxta med att hålla det inom oss, vi är lärda att inte visa något utåt. Jag har alltid fått lära mig att bita ihop och låtsas som att allt är en dans på rosor. Rosor som nu förmultnat och kvar finns bara de taggiga stjälkarna.

Varför vill du riva ner mitt stängsel?
Jag gråter bara i regnet.

Jag har försökt, försökt se förbi allt dethär och se dig som den person du alltid varit för mig. Men med vilken respons? Tror du att jag så enkelt som på ett ögonblick ska acceptera dina val? Dina val som satt såna spår inom mig som aldrig kommer suddas ut? Jag har försökt, flera gånger om. Jag har sett förbi dina misstag, sett förbi dina ord och ditt beteende. Jag har kämpat för att träffa dig med ett leende på läpparna, men för vad?
Varför ska jag låtsas som att allt är normalt när jag inte längre känner dig? Varför ska jag se bortom dina misstag gång efter gång?

At least I can say that I've tried.

Vilken väg du än tar i livet så kommer du alltid att behöva vara en och samma person för mig, oavsett vad som händer dig eller mig. Förstå att jag älskar dig och att jag saknar dig, den du ska vara för mig. Men nu orkar jag inte länge till, det finns inga krafter kvar att ta ifrån. Jag finns alltid här, oavsett vad du väljer, men tro inte att jag ska acceptera det liksom mina lungor accepterar luften jag andas. Den Linnéa du förut trodde du kände är inte längre densamma, jag orkar inte längre vara den som försöker att tillgodose alla dina behov eller önskemål. Vill du mig något så vet du vart jag finns, alltid.

Just gonna stand there and watch me burn?
Well that's alright because I like the way it hurts.
Just gonna stand there and hear me cry?
Well that's alright because I love the way you lie.

I can't tell you what it really is, I can only tell you how it feels like.
And right now it feels like there's a steel knife in my windpipe.
I can't breathe but I still fight while I can fight.
I love the way you lie.

Likes

Comments

Ett år, ett år sen jag tog valet att vara öppen med vem jag är, utan några som helst hemligheter över vad jag lever med dag in och dag ut.

Det har hänt mycket detta år, jag har kämpat med mig själv och är en helt annan människa idag. För ett år sedan var jag i en livskris, jag flyttade hem till familjen då dåvarande förhållande tog slut, jag lämnade människan jag älskade så högt på jorden, som idag istället är en av mina bästa vänner.

Jag levde bland panikångest och lyckorus, livet var som frittfall, jag klättrade upp och föll snabbare ändå. Jag var vilsen, visste inte vem jag var, sprang runt i ensamheten och letade första bästa trygghet. Jag lämnades flera gånger i de mörkaste av tider samtidigt som jag lämnade många människor vid sidan av.

Jag sveptes in i en värld för bra för att vara sann, levde i falska förhoppningar och falska lyckorus. Jag lärde mig vem som var värd att behålla samtidigt som jag förlorade mycket och många som för mig var betydelsefulla. Jag gjorde både bra och dåliga saker emot mig själv, försökte hitta en vändning i livet.

Jag famlade i mörkret, skadades så otroligt djupt. Saker som inte ska få hända en människa hände mig, saker som idag format mig till den jag är. Jag började studera och fann så många nya vänner, jag fann en gemenskap jag aldrig någonsin haft.

Jag fann människor som hamnade djupt in i mitt hjärta och som fortfarande är kvar. Jag insåg vem min sanna livshjälte är, min mamma, som räddat mig otaliga gånger. Jag gav bort saker av mig själv jag egentligen inte hade, saker som jag långt ifrån egentligen skulle låta någon annan få.

Jag slutade med min medicin och lärde mig att leva ett liv med panikångesten som min vän istället för min fiende. Flyttade själv och lärde mig att ta hand om mig själv och det som är mitt. Har lärt mig att värdera min familj på ett sådant sätt jag aldrig värderat den förut.

Jag famlade in i mörkret och hittade ut till någon form av ljus igen. Jag formades till en människa istället för en tom varelse, för det var just var jag var då. Det har gått ett år sedan jag tog valet till att vara öppen med vem jag är, och idag, är det inte alls samma Linnéa som då.

Likes

Comments

Instängd, orolig, orklös, rastlös... ett humör som går upp och ner liknande frittfall, en hjärna mer förvirrad än någonting annat. Detta är jag, i min alldeles egna lilla förgiftade bubbla.

Jag vet att uppdateringarna är värdelösa nu, att inläggen blir allt färre och att denna blogg lite förlorat sitt syfte.. "bland panikångest och lyckorus" , det blir inte mycket med lyckorus längre, jag ligger mer på en jämn nivå men med en ångest som tycks krypa längre och längre ner i djupet för var gång.

Jag vet inte längre riktigt vem jag är eller vad jag är. Just nu är jag något levande, inte mycket mer. Ilska, oro och ängslan samlar sig och slår till och ingenting tycks kunna ta mig upp till toppen igen. Mycket händer i bakgrunden, kanske är detta min försvarsmekanism, att helt stänga av, att inte orka mer. Kanske är det min försvarsmekanism för att ens orka kliva upp på morgonen, kanske är det min försvarsmekanism mot allt som händer omkring mig nu. Svaret har jag inte, bara massa "kanske".

Det enda jag känner nu är känslan av att behöva komma bort, bort ifrån vardagen fast det är lov, bort från vad som händer mig i livet, bort från livet, bort från Linnéa. Kanske behöver jag sänka mig så pass mycket, kanske kommer jag klara av att ta mig upp igen, någon gång längre fram. Kanske är dessa stunder ett rop på hjälp från insidan, ett rop på att något måste ändras, att något måste ta en rejäl vändning. Kanske är det ett rop på att jag inte längre klarar av att leva som jag gör nu, kanske är det ett rop på att något inte riktigt står rätt till inom mig. För det enda jag vet nu, är att inom mig är det något som inte står rätt till.

Inom mig skriker jag, jag får mina aggressionsutbrott, lättar mitt hjärta, min hjärna.. men utanpå sitter jag bara här, helt tyst och blickar ut i det tomma intet. Jag lärde mig att handskas med mina utbrott, men just nu känns det som om ett utbrott är det enda som kan ta mig tillbaka till vad som kallas livet.

Likes

Comments

Ibland ligger man där och stirrar ut i det tomma intet, ut i mörkret, ut från verkligheten. Att somna är omöjligt medan alla tusentals tankar snurrar omkring mig. Vad hände idag? Hur kommer jag må imorgon? Hur ska jag klara de motgångar jag har att möta? Kommer jag någonsin att somna?

Jag tror inte jag är ensam om detta, alla har vi någon gång legat vaken hela nätter och det tycks varit omöjligt att somna. Jag har prova med diverse saker, promenader, nattcigg, pyjamas, sova utan pyjamas, varm mjölk, en bok, film, musik osv. Inget av detta har någonsin visat någon vinnande effekt, ibland har det fungerat, ibland inte. Jag kan nog räkna på ena handen när det gäller nätter jag kunnat bädda ner mig själv och somna ovetandes på stört det senaste året. För nästintill varje kväll/natt är det något som stör min sömn. Är det inte måendet så är det någon snilleidé som aldrig tycks vilja lugna ner sig, är det inte grannarna som spelar musik så är det någon bil som åker fram och tillbaka utanför mitt fönster.

Bortsätt från de saker jag redan provat som jag tog upp tidigare i inlägget sån finns det en sak som fungerar 9 av 10 gånger. Ibland tar det knappt 5 minuter och ibland tar det 45 minuter att somna. Jag använder mig av en app som heter "Sleep lite" och består av tre delar; introduktion, "guided imagery" och avslappnande musik. En kvinna pratar med lugn röst och får mig att föreställa mig saker som får mig lugn, man kan nog även säga att jag lärt mig precis allt hon säger och ibland läser jag upp det för mig själv i huvudet medan hon pratar. Ett litet plus i kanten med denna app är att den har en timer där jag själv kan bestämma när jag vill att allt knäpps av. Känner jag att det kommer va väldigt svårt att somna en kväll så kanske jag låter musiken spelas i 45 minuter och ibland räcker det med 15 minuter, oftast funkar denna app så bra på mig så jag aldrig tar mig fram till självaste musikdelen. Det är väl ett gott tecken?

Passande nog efter ett inlägg om denna app så tänker jag nu knäppa igång den och bara sjunka in i en annan värld, en fantasivärld som alltid tar mig till drömmarna, godnatt fina människor!

Likes

Comments

Ni vet all den stress med preventivmedel? Nej, de visste inte jag förut heller, men på senaste tid var det verkligen så jag kände.

För mig blev det ett stressmoment att behöva komma ihåg en enda liten tablett varje dag, ett ännu större stressmoment som ibland slutade i ångest var om jag märkte dagen efter att jag glömt att ta mitt piller.

Igår tog jag valet att sluta med mina p-piller och sätta in en p-stav istället. Jag hade intalat mig själv att jag kanske måste vänta ett tag, de är ju inte bara o skjuta in den i armen? Fast vet ni? Idag sitter den där! Så alla mina förväntningar om att behöva räkna ner dagarna bara försvann, nu är jag pillerfri och en stav rikare!

Jag är inte den som är rädd för diverse nålar osv, men idag hade jag fått för mig att jag nästintill skulle dö, antingen förblöda eller av smärta. Jag tänkte mig att det skulle va som att sticka in en kniv i armen och gröpa runt lite, men inte alls! Ett stick o sen va det klart, så lämpligt!

Detta kunde inte ha gjorts smidigare, det har jag mycket min barnmorska här på ungdomsmottagningen att tacka för! Det känns som om jag känt henne i flera år fast jag träffat henne de senaste 1-2 åren! Det beror nog på att hon var med mig mina första dagar i livet sol barnmorska på bb, så familjen o mig har hon koll på.

Men tillbaka till topic! Nu slipper jag stressen och ångesten över att ta ett piller varje dag, istället har jag en stav som ska sitta i 3 år om allt fungerar bra och som det ska :) ett bra beslut känner jag!

Likes

Comments

Här kommer lite ren fakta om varför min kropp har ändrats så mycket på enbart något år!

Jag har fått höra kommentarer som "hon är för lat för att träna" (kan iofs va sant), "stackars henne som är så tjock", "varför börjar du bara inte o träna lika igen?" samt "du va jättesnygg förut, men du är lite för stor nu", alla dessa kommentarer kommer från okunskap, bristande av respekt osv. Just därför skriver jag ut detta, för man ska aldrig döma en person om man inte vet sanningen.


Bild 1️⃣;
20 januari 2014
Här hade jag tagit tag i livet, trodde jag, men allt gick egentligen åt fel håll. Om jag haft denna kropp idag hade jag varit överlycklig! Här promenerade jag 1-3 timmar varje dag och hade ett kaloriintag på hälften än vad det borde ha varit, på så sätt fick ja detta utseende, som jag då tyckte va "alldeles för tjock"

Bild 2️⃣;
29 maj 2014
Här hade jag snarlikt börjat förstått att det jag höll på med inte var riktigt sunt. Jag började inse att jag måste äta för att överleva, just därför gick min kropp upp något enstaka kilo, vilket var positiv, träningen blev mer för att "Slå personliga mål" än för att gå ner i vikt. Jag var alltså ett steg i rätt riktning.

Bild 3️⃣;
15 april 2015
Här hade mina kilon lagts på, en efter en. Varför visste jag inte riktigt, men det är rätt så uppenbart för mig nu...
Mellan bild 2 och 3 hände något drastiskt. Det var oktober månad som förändrade allt. Ifrån att träna för att bli bättre så handlade dagarna om att överleva. Dagarna handlade om att hitta något att leva för, att fortsätta kämpa för. Allt tog sin vändning där. Istället för en daglig dos av träning, så blev jag sängliggandes med medicinsk behandling.

Bild 4️⃣;
Detta är idag. Idag är jag sedan november 2016 medicinfri, det har alltså gått ca 4 månader utan att knapra en tablett för varje dag. Titt som tätt kommer personer fram till mig, jag får höra saker som "Linnéa, har du gått ner i vikt?" och "hur mycket mer tänker du försvinna?".
Jag tar det positivt, för även om jag endast ser att några siffror på vågen förändrats så ser jag fortfarande inget utanpå, de har jag aldrig gjort vilka förändringar de än handlar om. Här står jag nu med några enstaka kilon borta, tack vare att jag nu är medicinfri, något jag ska sträva för att fortsätta vara!

Jag gick upp nästintill 30 kg på 2 år pga en medicin jag troligen skulle klarat mig utan, en medicin som jag nu klarat mig utan i 4 månader. Jag är så fruktansvärt glad för denna lilla förändring, samtidigt som jag tycker det är viktigt att skriva ut sanningen, att studera sanningen med mina egna ögon.


Likes

Comments

Jag behövde komma iväg, behövde få ett miljöombyte. Sagt och gjort satte jag mig i bilen på fredagseftermiddag och styrde ca 30 mil åt nordväst med destination Funäsdalen

Väl framme så var alla krafter i kroppen slut, vi åt grillad fläskfilé och potatisgratäng innan jag bäddade ner mig i sängen och somnade på två röda. Dagen efter vaknade jag, som alltid är den morgontrötta personen, kl 8.20 och var pigg!

Vi klädde på oss och gick ut, det var dags för skoteråkning! Då funäsfjällen bjöd på sol, -10grader och endast småpustar till vind så var allt perfekt! Efter timmar bland skogsnår och fjälltoppar landade vi hemma efter 15 mil på skoter, jag tror vi var ute från 10.00-15.30, helt underbart! Vi stannade och åt vid en våffelstuga innan vi tog fjälleden hem igen!

Väl tillbaka i stugan somnade jag även denna gång på två röda, det är något med luften här! Jag somnar så gott och vaknar pigg, tänk om det kunde vara så hemma i Bollnäs, så hade man sluppit komma till skolan liknande en zombie varje dag. På kvällskvisten åkte vi ner till byn och åt mat, underbart gott!

Nu har jag precis knäppt igång värmaren i bilen, tanken är att packa ihop mina saker och styra hemåt, men ack så svårt det är att lämna denna plats när man väl är här efter 2 år!

Här har jag varit sedan jag låg i mammas mage och dethär kommer alltid att vara hemma!

Likes

Comments

Ibland tar vägen slut och övergår till två vägar och plötsligt står man där i ett vägskäl. Jag känner nu att jag mer och mer börjar vandra på de rätta vägarna.

Igår hämtade jag nycklarna till min lägenhet, jag började genast att plocka in massor av saker som jag sparat på mig och köpt nytt, hämtade den nya soffan osv. Trots massor av strul som fick mitt humör att tryta så la jag mig i soffan och sov den första natten i lägenheten mitt i allt kaos, trots att det enbart gått 24h sen jag hämtade nycklarna så känner jag redan att detta är ett hem, att detta kommer bli ett bra hem för mig.

Likes

Comments

Idag är det en "såndär" dag.
En sån dag då man ligger kvar i sängen in i det sista, drar på sig de närmsta plaggen man hittar, kollar inte i spegeln, utan sätter sig i bilen och åker till skolan utan att ens bry sig.

Idag är det en sån dag, då gammalt eller nytt smink inte har någon som helst betydelse, då en hårborste inte ens är värt att tänkas på. En sån dag som man bara är, man skiter absolut inte i hur man ser ut, sanningen är att man inte orkar. Man orkar inte bry sig om håret är trassligt eller om kläderna inte sitter perfekt.. man går utanför dörren ändå.

Idag är en sån dag för mig, de största exemplet på detta är väl att jag kommer till skolan med gårdagens smink, eller ja, allt förutom ögonbryn och mascara på ett öga var bortgnussat på kudden under natten, så jag kan förstå min väns fniss när hon såg mig i skolan idag.

Såna här dagar orkar jag i vanliga fall inte ens gå utanför dörren, men när det är hemmet man behöver fly från så har man inget annat val. Jag klev upp 10 min innan jag behövde åka till skolan, tog kläderna som låg närmast, håret stod åt alla håll och ja, sminket har jag ju redan berättat om.

Men vet ni?
Detta är den nakna sanningen, detta är sanningen och ibland vardagen för en tjej som jag. Sanningen om hur man mår, hur man inte orkar och vad som händer. För om ni trodde att jag endast hade en "trött morgon" så trodde ni fel.

Efter att jag tvättat bort de lilla smink som fanns kvar på mitt högra öga så var de dags att studera på riktigt, trodde jag. Med ett psyke på noll så stängde jag toalettdörren om mig, låste och bröt ihop.. helt utan anledning. Visst det händer en hel del runtom mig som tar på de psykiska krafterna, men hallå, bryta ihop är väl de sista jag behöver. Jag torkade bort tårarna och bet ihop. Med rödsprängda ögon och med blek ansiktsfärg gick jag ut från toaletten och fortsatte att studera.

Om jag lärt mig något i skolan idag? Det vet jag inte. Men jag vet att jag gjorde vad jag kunde, för stunden. För visst har jag en hjärna som fungerar och kan utveckla saker på ett helt annat sätt, i vanliga fall, men inte idag.

Efter skolan tog jag bilen och åkte för att hämta ut ett paket, jag kände redan då suget efter en seriedag med godis i sängen, sagt och gjort så följde såklart lite godis med mig ut från affären, men sen då.. lunchtid, jag måste äta mat... det fanns inte en chans att jag skulle ställa mig framför spisen idag, inte ens att ta fram och micra något, nej, det blev köpmat. Fast jag vet att dessa saker inte gör mig eller min kropp något bra så intalade jag mig själv "dessa dagar får man". En försvarsmekanism för att omedvetet inte klandra mig själv över vad jag äter.

Jag åt min mat och la mig i sängen, detta hade jag ju planerat för! Jag tror jag hann ligga i sängen 15 min innan jag somnade och vaknade upp på kvällen, ca 6,5 h senare.. de va min seriedag med godis de, käpprätt åt skogen!

Men vet ni? Idag är det en "såndär" dag. En sån dag man inte ens orkar bry sig, en sån dag man är glad bara man lever, eller ja, lyckas leva.

Och till den nakna sanningen, detta är jag en "såndär" dag. En sån dag då varken smink eller kläder är rätt och ett humör inte ens finns. Lägger även ut en bild från en bra dag, för att ni, liksom jag, ska kunna se skillnaden!

Likes

Comments