Hört det någon gång? VI som blivit sårade av kärleken har ALLA hört det någon gång!
Vet ni varför? För det betyder aldrig någonting för den andre tills den blir sårad av samma sak själv. Brudar säger att killar är as. Brudar är lika mycket as som killar. Vi råkar bara älska att dela in oss själva i den perfekta kategorin för ofta. Vi är inte änglar någon utav oss, skulle vi varit skulle vi haft vingar och en fet ring ovanför huvudet! Men vi är människor.

Vi har brister, fel, godhet och en hel dos med annat som vi bara måste leva med. Utveckling är en stor del av det! Sluta tänka "en gång as alltid as" folk kan förändras och folk förändras. Det gäller allt vi gör och inte bara det som är positivt. En person kan såra en något fruktansvärt men en person kan även göra otroligt bra för sig själv och samtidigt dig. Som det kallas, lev och lär! Utgå ifrån det och se framåt.

Jag ger inte andra chanser och jag låter absolut inte någon köra över mig. Istället lär jag mig av andras misstag och gör mina bättre, i de flesta fall gör jag dom inte alls! Att fortsätta med någon som sårat dig är inte svaghet som många av oss kan tycka. Det är styrka, styrka som bara vissa av oss kan behärska. Det kallas att leva på riktigt. Verkligheten är sådan, man måste kunna förlåta och försöka gå vidare. I slutändan finns det gott även om man inte ser det i nuet då man är sårad.

Ett typiskt exempel från mina egna erfarenheter är i från ett förhållande jag hade. Killen gjorde misstag helatiden, gång på gång under två år. Jag stannade kvar. Varför? Jag trodde på att han kunde ändra sig tills jag insåg att det bara inte var menat att vi skulle vara tillsammans. Meningen var en helt annan för mig. Jag skulle vara med någon som passade mig. "My perfect match" Jag hatar inte honom längre för det tjänar ingenting till. Istället gav jag min kärlek till någon som verkligen ville ha den och ville ge mig detsamma tillbaks. De kallar jag Utveckling!

Hej på di.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

 Tänk på hur ofta det händer i verkliga livet. Hur ofta människor gråter i sin ensamhet. Utan publik eller någon som känner medlidande för dem. Bara helt ensamma med sina tårar. Jag gråter väldigt ofta. Oftast i ensamhet. Det kan gå flera dagar då jag umgås med andra och jag bara längtar tills jag får vara själv. Så när några dagar gått kommer jag hem Och så sjunker man ihop vid sängkanten och kramar om den där nallebjörnen man haft i femton år och bara gråter. Som att man glömmer bort allt gott livet har att erbjuda och det bara värker i hjärtat och dom här tårarna bara måste komma ut och det är så jävla skönt när de väl får göra det. För trots all lycka så har man sina egna jävla problem och de är ingen annans förutom mina och alltså inget jag kan dela med mig av även om jag delar med mig av mycket

. Men så hände något fruktansvärt när jag gjorde det sist, Det slog mig hur många fler det är som också gråter i sin ensamhet. Utan att någon någonsin kommer att få veta om de där tårarna. Alla människor gråter väl i sin ensamhet? Hur sorgligt det är. Hur alla har sina jobbiga stunder i livet och när de tårarna kommer är man helt ensam. Att alla människor har problem de inte delar med någon utan gråter över i ensamhet. Oavsett hur små eller stora saker det är. Och när jag tänker på alla människor som gråter i sin ensamhet på en inlåst toalett eller i köket på natten då dör jag fan, När jag ser alla de här scenerna man aldrig får se framför mig. Alla med sina egna problem.


Han som älskar sin flickvän mer än livet själv som blundar för det faktum att hon ligger med någon annan men gråter på toaletten på morgonen innan hon har vaknat. Ensamstående mamman som inte har fått sova på flera år som tar en kopp te och gråter tyst i tekoppen på kvällen för att hon är så satans trött. Den livfulla pojken som gråter in i sin nalle på natten för att han inte vill gå till skolan och bli retad nästa dag igen.

Hur vi alla är ensamma med våra tårar.
Tänker på alla i min omgivning. Hur jag kan sitta på en middag med bästa kompisar och skratta och känna lycka i varenda centimeter av luften men veta att alla går hem och gråter över sånt man inte ens kan dela med sig av till sina bästa vänner.

Blir förskräckt vid tanken på att min lillebror kanske någon gång har suttit tyst i bilen med tårar som rinner som han aldrig delat med sig av till någon. Undrar hur många gånger min mamma fällt några tårar i tvättstugan och i sådana fall för vad.  Förstår ni vad jag menar?


Tänk på den scenen i filmen love Actually På julafton när mamman tror att hon ska få det där halsbandet av sin man, men istället får en cd-skiva och inser att halsbandet är till en annan kvinna. Usch.

Likes

Comments



Vi är alla förebilder på ett eller annat sätt. När vi föds blir vi porträtt för det som kommer efter. Det kan vara syskon, vänner eller helt enkelt andra som ser upp till oss. Efter alla dessa år timmar och minuter som jag spenderat på att läka mig själv efter allting som hänt har jag förstått att allting man gör spelar roll. Oavsett om det inte spelar någon roll just nu så gör det garanterat det senare. Så vem vill du vara? Svaret är så enkelt egentligen. Man behöver inte ens tänka två gånger. Alla vill vi vara det bästa. Det som är bättre och värt att se upp till.

En del mognar aldrig, en del förstår inte vad det innebär för någon annan att du är komplett, hur viktigt det är att du är en bra förebild, för dom som ser upp till just dig. Vuxna personer som gör fel och vet att det dom gör är fel. Dom har inte förstått hur cirkeln fungerar. Självklart gör man misstag men man blir äldre av anledning?
I detta nu vet jag precis vem jag vill vara, vem jag vill att just dom som kommer se upp till mig, ska se på mig.

Det finns en punkt i ens liv då man inte orkar mer. För en del tar det så fruktansvärd lång tid att förstå att dom inte ens förstår vad som händer. Plötsligt blir man lämnad själv. Frågan är då "hur blev det så här?" Saken är som så, vill man ha personer som bryr sig om en så måste man ge lika mycket tillbaka.

Du är inte bara du längre när du bestämmer dig för att tillhöra mer "Håll hårt i det du har" Du är mer än så, en del kan ta det medan andra som jag själv, redan tagit den delen för många gånger innan och inte har orken att stå ut ännu en gång hur ont det än skulle göra att ge upp ännu en gång.

Ingen är perfekt men när man kommer till punkten som kallas mognad och förståelse för andra då borde man veta bättre. Jag vill att min framtid ska vara en hel bild, inte en halvmålad som den varit tidigare. även om den kanske aldrig blir klar. Så vill jag att man ska se den och förstå helheten. Jag ska inte vara perfekt men jag ska vara så nära man kan komma.

Likes

Comments

Misslyckad...?

Den där nagelbitande känslan hinner ifatt mig ibland. Jag är normal men ändå är jag inte det, jag är frisk men ändå inte. Jag är okej men ändå inte. Alltid lite mindre i mig själv, alltid saknad av någonting. Aldrig riktigt hel. Kämpar alltid för andra, sätter andra i fokus före mig själv. Alltid mer åt andra. Jag undrar, är jag verkligen sådan eller är vi alla bara pjäser i ett spel vi aldrig kan vinna Kampen fortsätter och jag blir bättre varje dag. ändå känns andningen snäppet lättare. Det fyller igen en del bitar. Mer än jag kan göra på egen hand. ingen annan än jag kan förstå mig på det sättet som jag själv. Även om det sårar mig ibland vet jag att lyckligare blir jag inte utan det! Konstigt liv det här egentligen. Vi hoppas och bygger framåt men vi vet inte hur det ser ut i slutet. Vissa dagar önskar jag att jag varit vanlig, haft en vanlig och normal uppväxt där jag haft folk som kunde få chansen att lära känna mig. På ett sätt som var enkelt och slapp förklaringar till varför jag är så här, varför jag reagerar som jag gör i olika situationer, varför jag är som jag är. Ibland hade det bara varit skönt att vara sådär enkel som vissa är. Jag antar att det måste finnas defekter för att det där enkla och lätta också ska få plats. Men jag blir aldrig tillräcklig, aldrig tillräcklig nog för mig själv. Kanske en dag, på en annan plats när jag hittat just mitt kapitel där rubriken är " kan jag bara andas luft utan hjälpmedel "

Likes

Comments

' Lek inte fin i början om du ändå hade tänkt att vara en douchebag. Ta inte dom första stegen om du ändå hade tänkt att backa senare. Lägg ner ballheten, och var dig själv istället. Ta inte hennes hand om du ändå hade tänkt att släppa den. Säg inte ett ord för mycket om du ändå hade tänk att ångra dig. Titta inte på henne om du ändå hade tänkt att titta likadant på andra tjejer. Ljug inte om du ändå hade tänk att berätta sanningen. Och säg inte att du älskar henne om du ändå hade tänkt att lämna henne. '

Svagheten med oss tjejer är att vi tror på allt för mycket. Killar är bra på att ljuga och vi är bra på att lyssna. Låt ingen kille göra dig svagare än honom, låt honom inte få makten över dig. Låt ingen kille sparka på dig bara för att han ser att du redan ligger på marken. Res dig upp och visa att du är starkare än så. ”If someone’s trying to bring you down, it only means that you are above them.” Ställ dig på tå om det så behövs för att visa att du är högre än honom. Tappa aldrig balansen och fall lägre än honom. Stå stadigt på dina egna ben.

Likes

Comments

Förr eller senare stänger man av. Och jag är väl där nu. Då jag stänger av. För jag klarar inte av att höra all skit som snackas, det får mig att må illa och jag är inte ansvarig för andras beteende. Det enda jag kan bry mig om, är hur jag själv beter mig och jag jobbar hela tiden på att vara en bättre människa, en sån människa jag själv skulle vilja umgås med. Så ni får snacka, svina ner mitt namn, ni får riva mig i ryggen och säga vad fan ni vill. Men jag kommer aldrig lyfta ett finger för er igen, någonsin. Jag tänker inte bry mig om folk som är på en lägre nivå än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Orkar inte gå omkring och låtsas vara si eller så längre, för jag kan inte hålla masken för människor som är äckliga. Det funkar inte så, jag kommer aldrig funka så. Inte då, nu eller sen.

Over and out

Likes

Comments

Det ända jag är rädd för, när jag skriver långa texter om vad som försegår i mitt huvud, är att det ska bli för "privat"

Oftast, väldigt ofta, så skriver jag saker bara rätt av från mitt hjärta och min hjärna. Jag tänker inte ibland på vad det är jag egentligen skriver, för det går trögare att försöka sitta och fundera, komma på något att skriva. Så då blir det bara att det kommer rakt av. Och jag vill vara personlig, inte privat. För det finns ju vissa saker man bara ska hålla för sig själv och inte låta andra ta del av, för det kan bli så mycket missförstånd och folk snackar för mycket. Och sanningen är alltid den som saknas i slut ändan. Även om jag vet själv vad som är rätt och fel, så gör inte alla andra det och det kan bli jävligt jobbigt när fel människor vet för mycket om en. De enda jag kan dela med mig av mitt privatliv till, är mina närmsta. Min familj och mina bästa vänner. 

Och nu är allt bra. Nästan för bra och det skrämmer mig alltid lika mycket, när saker är för bra. Även om jag vet att jag bara ska låta det vara och fortsätta leva på. Men det kan inte hjälpas och jag försöker verkligen, för jag vill att den här känslan ska hålla i sig. Men det svåra, är att veta vad man ska skriva ut här och vad man ska hålla för sig själv. Försöker hitta en balans och ibland är det svårt.

Likes

Comments

Ibland tänker jag på om det är värt att kämpa för något som man inte vet om man ska kämpa för. Kanske är det ett tecken på att man inte borde eller ett tecken på att man ska kämpa för att inga ångra sig. Förstår ni? För hur vet man egentligen när det är rätt och när det är fel om man inte har någon magkänsla som säger något av det. Då vet jag att de flesta hade sagt ''men kör på vad har du att förlora''. Hmm ja, kanske egentligen allt? Jag tycker det låter bra när någon säger så, men sen kommer jag på mig själv att man inte kan kämpa för allt och för alla. Det finns vissa saker som inte är menade att bli eller vara och varför då lägga sin energi och kraft att kämpa över det?

Jag tycker det är starkt om man har ett mål som man kämpar för, en dröm. För jag tror aldrig ens drömmar kan svika en. Men människor då? Människor kan svika. Och då gör det så förbaskat ont att veta att man kämpat men det inte funka. Att man inte var tillräcklig.

Likes

Comments