Postad i: Tankar & funderingar

Alla har vi drömmar, vissa drömmar är för att vi ser hur människor lever ut sina liv och även går mot rätt riktning i livet. Därför känner man kanske en press att komma dit där någon annan är.

Innan jag skaffa mitt första förhållande (som jag förövrigt fick när jag va 24 år) så va mina största mål att vara självständig, ha ett bra jobb, en egen lägenhet (hyresrätt va mer prioriterat då) och må bra med mig själv. De är för att jag har haft ett väldigt ostabilt liv, med familj, vänner och aldrig haft ett stabilt hem under min uppväxt. Jag har bott lite här och var aldrig haft något som varit mitt eget.

När jag väl fick ett jobb till sjöss, och insåg hur mycket jag älska friheten med att komma iväg en månad fokusera bara på jobb, sen va hemma en månad och både kunna vara spontan med att resa göra saker med vänner men även ha mina dagar där man låste in sig själv och mata igenom serier och filmer. Så börja jag fundera på om jag kanske va redo att dela mitt liv med någon. Men de är när man slutar leta som de oväntade dyker upp. Jag va ingen perfekt förhållandetyp, jag va ett ägg som behövde kläckas. Och många gånger neka jag mig själv att stanna upp och tänka att jag borde kanske göra något med mig själv för att kunna nå dit i livet som man ser sitt umgänge göra. Jag hade aldrig någon som helst plan på att bli sambo, eller gifta mig eller skaffa barn för 2 år sen. Jag var alldeles för omogen relationsmässigt men man förändras när man börjar tänka två istället för en.

Men många hinder i mitt liv, motgångar och tuffa känslor satte is för min utveckling som partner. För mig blir de att jag blir egoistisk när jag sörjer, eller får motgångar emot mig, jag väljer att stöta bort människor som försöker bry sig och kräver en speciell sorts stöd som jag har insett att alla inte kan ge. För jag kan bli fruktansvärt svår att hantera när jag inte kan hantera mig själv och mina känslor. Jag blir känslig och väldigt stött av små saker. Små saker blev stora för mig, och ännu större när man blev frustrerad över att ingen kunde förstå mig.

Mina drömmar nu om en relation är som alla andras drömmar. Men jag har insett att mina drömmar är längre ifrån nu än vad dom va för 1 år sen innan mitt 2015 blev ett helvete.

Nu är jag tillbaka på ruta 0 igen, och vill bara ha ett jobb, en lägenhet jag har råd att bo kvar i, ha ett stabilt liv och må bra med mig själv.

Jag kommer säkert mot mina drömmar någon dag igen.

Mina drömmar är att va med en partner som älskar mig lika mycket som jag älskar den, även om jag insett att älska är inte samma för alla människor men att man aldrig tvivlar på någons kärlek. Jag vill nå de livet jag ser många av mina vänner börjar få nu. Sambo, barn, giftemål.

De chockerar mig att skriva då jag för 2 år sen inte tänkte alls på de.

Jag kanske inte mognar i samma takt som många andra, men de är av en simpel anledning. Jag har haft ett ostabilt liv, så de viktigaste för mig är att finna de stabila den känslan jag kände för 3 år sen. När jag hade ett bra jobb, en lägenhet jag trivdes i, bra med de sociala och mådde helt enkelt bra med den personen jag va.

Ha en trevlig dag :)

Likes

Comments

Postad i: Tankar & funderingar

Då va de äntligen dags tycker jag, att börja blogga igen. Fast jag känner att en blogg är ganska offentlig, så kanske något i mitt liv inspirerar andra. Mitt liv består av många motgångar, men även medgångar. Mitt liv består av en berg och dalbana. Livet består väl oftast inte bara av lycka. Och därför tror jag att jag kan inspirera andra, trots hinder så finns de ändå ett ljus i tunneln tillslut.

Jag heter då Mimi, är 26 år gammal. Jag har diagnosen sen jag var 11 år gammal adhd, och har kämpat mig igenom många fördomar i livet pga mitt funktionshinder. De har funnits människor som sett ner på mig, inte trott att jag kunde göra likadana saker som dom för att jag var lite mer speciell än andra. Men jag anser min adhd vara både en fördel och nackdel. De beror på arbetsmässigt, relationsmässigt och massa andra situationer i livet. Jag kan inte säga att trots jag levt med mitt funktionshinder hela livet att jag fullt ut accepterar de men insett att de är en del av mig och att jag behövt kämpa lite mer än andra men står ändå här idag.

Jag anser mig även som ett maskrosbarn då jag inte har någon kontakt med mina biologiska föräldrar. Men jag har fortfarande min mormor och min bonusmorfar som alltid funnits i mitt liv, och även en bonusmoster som kämpat för mig och med mig genom livet. Jag har förstått oftast att blod är inte tjockare än vatten. Förutom min mormor vårt band är oslagbart 💗

Jag blev nyligen uppsagd från mitt dröm jobb på sjön, men ska försöka göra allt för att komma tillbaka till de blå igen för de är ett yrke jag trivs med. Men känner ändå en dragning att testa på att vara landskrabba om möjligheten dyker upp.

Här i denna bloggen kommer jag skriva om motgångar och medgångar och hur jag som individ hanterar känslor och situationer inför kommande svårigheter!

Ska försöka iallafall ;)

Ha en trevlig dag!

Likes

Comments