View tracker

Den här texten skrev jag i februari 2015, på en strand i Spanien.

Det har varit kallt i någon vecka nu, 2-3 veckor kanske. Och kalla perioder emellanåt innan dess. Det blir dock aldrig minusgrader och det regnar väldigt sällan. Ändå har jag känt mig trött på vintern de senaste dagarna, längtat efter vår, sol och värme. Det har stormat och blåst i några dagar, regnat emellanåt och varit mulet och grått.

Men sen kommer en sån där dag, en dag då man glömmer att man ens varit kall och att solen ens varit borta. Idag är en sån dag. Idag är solen tillbaka! Idag kan jag gå med lätta steg. Idag är det lätt att andas. Är ute med Alma på stranden. Hon springer runt och luktar på saker, och jag sitter här mitt på stranden och skriver. Jag sitter i sanden och bara andas djupa andetag och njuter av värmen. Idag behövde jag inte ens någon jacka! Stranden är full av skräp som vågorna dragit upp och sanden är hård efter att regnet plattat till. Men allt känns så himla skönt ändå. Jag älskad stranden på vintern! Just nu är det bara jag och Alma på hela stranden, det är underbart!

Jag föddes verkligen i fel land och jag har spenderat för många långa vintrar i Sverige. Jag tror faktiskt att jag, för första gången, har hittat hem.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har mått rätt okej senaste tiden, förutom en kris för en månad sen när jag fick veta att Alma är sjuk. Men ett tag innan dess och även nu senaste veckorna så har jag mått okej. Jag nämnde det lite i ett inlägg för ganska längesedan redan, hur jag vant mig och blivit bekväm. Jag har helt enkelt blivit bekväm i hur livet är just nu och orkar inte kämpa emot det längre.

Jag vet att orsaken till att jag inte mått dåligt är att jag inte utsatt mig för något dåligt. Det har inte funnits mycket som kan starta ångest. Bara vardagliga "små" saker, som såklart känns stora för mig. Men det har varit opersonliga saker som varit lättare att stänga av mig från.

Jag umgås knappt med någon. Har skrivit och suddat flera gånger nu, det är så svårt att förklara och sätta ord på. Det är inte så att jag inte vill umgås med folk, jag har bara insett att jag inte har förmågan att vara en vän eller umgås på ett sätt som får andra att vilja vara med mig. Jag orkar alltså inte tjata och vara jobbig, utan försöker låta folk vara. Jag vet att det är en borderlinegrej, och därför orkar jag inte dra igång hela problemet. Jag har ingen förmåga att avgöra om någon faktiskt borde ha hört av sig, eller om det bara är jag som ser ett problem när det inte finns. Kanske förväntar sig vänner att jag är den som borde höra av mig, och kanske borde jag det. Jag vet ju inte vad som pågår i deras liv, som gör att de inte orkat/hunnit höra av sig.

Jag tycker att jag har blivit lite bättre på att höra av mig ibland, fråga hur andra mår och sådär, men jag är fortfarande inte bra på det. Det beror inte på att jag inte vill veta, utan det är flera andra saker som påverkar min (o)förmåga att kommunicera.

Det är ju jag som påverkat hur mina relationer ser ut, så jag känner inte att jag kan kräva att folk ska höra av sig, bry sig, ställa upp och så vidare. Men jag blir ju samtidigt ledsen och irriterad och tänker att vänskapen inte är på riktigt om sådana situationer uppstår, typiskt svart- eller vitt-tänk.

Eftersom jag känner såhär, så håller jag mig helt enkelt hemma och kollar på Gilmore Girls, jobbar mina få timmar och sysselsätter mig med helt andra grejer och projekt.

Jag tror egentligen att mitt mående döljs av att jag inte utsätter mig för något som kan starta starka känslor. Det är så utmattande att känna allt så starkt, och jag orkar inte känna massa negativa känslor så starkt. Då är den enkla vägen att bara fly, vilket såklart inte är en hållbar lösning. Men just nu har jag ingen kunskap om hur jag ska hantera något i mitt liv. Jag vet liksom om att allt är fel, men har ännu inte fått verktygen för att göra det rätt.


Likes

Comments

View tracker

Torsdagen den 6 oktober 2016 var Alma hos veterinären för att kolla upp sin smärta i rygg och bakben, och allergin som inte blev bättre av att byta mat och duscha varje vecka. Veterinären misstänkte direkt sjukdomen Leishmania eftersom Alma kommer från Spanien (där sjukdomen smittas av sandflugor) och hennes symtom stämmer överens med sjukdomen, förstorade lymfkörtlar, hudproblem och smärta. Blodprov togs och Alma fick lugnande för röntgen. Röntgen visade att Alma har inflammation i lederna i ryggraden och fick utskrivet antiinflammatoriskt och smärtstillande medicin.

Dagen efter kom domen. Veterinären ringde och förklarade att Alma testat positivt för Leishmania, och har dessutom väldigt låga värden som inte alls ser bra ut. Blodbrist, inflammation, smärta, dessutom päls som blir tunnare för varje dag och såriga tassar.

Efter beskedet var det helg och jag spenderade helgen med att läsa allt jag kunde hitta, och växlade mellan positiva historier om hundar som mått jättebra i många år efter sin behandling, och sorgliga texter som förklarar att Leishmania är en dödsdom. Till saken hör att Leishmania inte går att bota. Om man har tur så kan man få ner sjukdomen till vilande läge igen,och så kan den stanna vilande under långa perioder, ibland många år. Sjukdomen finns dock alltid kvar och kan bryta ut igen när som helst. Det betyder regelbundna tester och kontroller resten av livet.

Tisdagen den 11 oktober 2016 var vi tillbaka hos veterinären för nya prover för att kolla hur organen mår. Samtidigt fick Alma utskrivet Allopurinol, en medicin som Leish-hundar tar i många månader, ibland hela livet. Medicinen gör det svårare för sjukdomen att sprida sig, och kan därför fungera lite som en bromsmedicin. Eftersom Alma redan är så sjuk, så räcker inte denna medicin långt i nuläget.

Under veckan har jag fortsatt googla varje dag, gick med ien grupp för andra med sjuka hundar, mailat med stället Alma kommer ifrån och meden veterinär vi besökte i Spanien. Har frågat tusen frågor och fått många bra svar och flera rekommendationer att påbörja Almas behandling så fort som möjligt. Därför beslutade jag att gå på rekommendationen från den Spanska veterinären och lät dem skriva ut medicinen som skickades till mig via vänner i Spanien. Nu känns varje dag som ett år i väntan på att medicinen ska komma fram,varje gång Alma är trött så kollar jag att hon fortfarande andas, jag kollar hennes puls och känner om hon känns för varm. När jag inser hur sjuk hon är såser jag nya symtom hela tiden och tyngs ner ännu mer av dåligt samvete för att jag inte insett tidigare.

Alma, min fina Alma som inte vill visa hur ont hon har, som är glad för det lilla trots att kroppen värker, som älskar människor och blir glad varje gång hon ser någon hon känner igen, som vill sova tätt intill varje natt och som aldrig tackar nej till godis. Alma håller mig sällskap varje dag när jag kämpar mig igenom mina problem, Alma ger mig en orsak att komma upp ur sängen och ut ur lägenheten varje dag. Det är jag och Alma.

Likes

Comments

Det här citatet är så klockrent för mig. Jag letar ständigt efter ett citat, en text eller en artikel som kan förklara och sätta ord på det jag inte kan. Jag har insett att jag hellre läser deppiga artiklar som förklarar det jag känner, än positiva artiklar som kan lära mig handskas med det. Jag sparar dock ofta de hjälpande artiklarna för att läsa "senare". 

Jag hittade just denna artikel som verkligen sätter ord på den utmattande känslan att ha Borderline, känslan att man ibland helt struntar i att höra av sig till folk för att det blir lättare.

Läs gärna om det är av intresse för någon: https://themighty.com/2016/09/borderline-personality-disorder-is-exhausting/

Likes

Comments

Har så länge tänkt ta tag i att skriva något inlägg för att uppdatera lite, men, precis som det mesta i mitt liv, så har det inte blivit av. Min to do-list som (som heller inte blir av att skriva ner) blir bara längre och längre, och jag blir mer stressad.

I takt med att stressen ökat så har allt mindre blivit gjort - hej onda cirkel!

Har heller inte haft lust att skriva deppiga inlägg om hur dåligt allt är, men inte kunnat skriva några motiverande inlägg heller. Har mest känt mig förvirrad, och det gör jag fortfarande.

Jag vet knappt om jag mår bra eller dåligt längre, utan har nog mest blivit bekväm i mina dåliga vanor. Har tröttnat på att hålla kontakten med folk, eftersom jag ändå inte känner att jag kan ha normala relationer (även vänskapsrelationer). Ibland får jag dock infall och saknar folk eller vill hitta på grejer, men det känns skönt att ha vant mig att inte hitta på så mycket, då slipper jag känna mig så uttråkad när det aldrig blir av.

Ah, det har helt enkelt varit ganska tomt senaste tiden. Har i alla fall hunnit njuta lite av det fina vädret, tränat en del med Alma och tagit några små steg mot bättre rutiner.

Det viktigaste är dock att jag kommer få mer hjälp framöver. Känns som ett nederlag att behöva hjälpen, men jag vet att jag måste gå igenom den här tiden, göra om och göra rätt. Jag behöver hållbara rutiner och strategier för mitt liv, och nu kommer jag äntligen få hjälp att komma vidare.

Mycket nya saker är på gång, så det känns bra att det äntligen går framåt, men det var tungt att inse att jag kommer behöva vara kvar i Sverige 2 vintrar till (minst). Vinter är verkligen inte min grej och jag drömmer mig bort till värme, och framför allt, ljus! Det är svårt att inte vara bitter när jag tänker på alla år jag ändå frusit mig igenom vintrarna här, kunde jag inte sökt hjälp då? Kunde jag inte gått min långa behandling då? Då hade jag kunnat vara "klar" nu och kanske ha en fungerande vardag på en solig strand!


Likes

Comments

Blev just medveten om kritiken mot en ny kampanj och detta provocerade mig otroligt mycket, så nu blev jag tvungen att skriva ett inlägg om det. 

Polisen har startat en kampanj för att belysa tafsande och sexuellt ofredande - länk!

Kampanjen går ut på att polisen skapat armband som ser ut som en polisavspärrning med texten #tafsainte som de ska dela ut till ungdomar för att starta konversationer.

"Nu går polisen ut utrustade med armband med texten ”tafsa inte” för att möta ungdomar. Armbanden kommer att delas ut under sommaren i samband med festivaler och andra större arrangemang riktade till ungdomar för att lättare få till ett samtal kring problemen och för att ungdomarna, såväl killar som tjejer, ska kunna visa att de har tagit ställning.

– På så sätt kan vi fästa uppmärksamhet på frågan och uppmana dem som berörs att anmäla, säger han.

Armbanden är bara en liten del av polisens arbete mot sexuella ofredanden, mer om de andra delarna kan du läsa i faktarutorna och i länkarna nedan. Armbanden är inte till för att skydda bäraren utan ett sätt att få fler ungdomar att tänka efter."

Enligt mig är det jättebra att polisen uppmärksammar problemet och jag tycker det låter som ett bra sätt att möta ungdomar för att prata om ämnet. Tanken är att polisen ska befinna sig på olika typer av ungdomsevent och festivaler för att dela ut armband och belysa ämnet mer, just på de platser där ungdomar befinner sig och det sker mycket sexuella övergrepp.

Nu har jag sett att kampanjen blivit kritiserad på flera håll. Det är många som förklarar att ett armband inte kan skydda någon, någon tjej blev kränkt, och det värsta var ett klipp där det förklaras att "svenska kvinnor använder armband för att stoppa muslimska våldtäktsmän". Jag blir så provocerad och arg att jag blir galen!

Det är klart att inte armbandet stoppar någon från att tafsa, men det är väl ändå ett roligt sätt att belysa ämnet och för ungdomarna att visa att man tagit ställning mot det här problemet?

Armband med orden "fuck cancer" botar inte cancer, men det visar att man är med och kämpar i frågan och bryr sig. Alla dessa kampanj-armband finns ju för att stötta en kampanj och visa vad man tycker.

Även om inte armbanden löser problemet, så är det ett första steg att polisen visar att de finns på plats, att de kommunicerar med ungdomarna, så att de kan känna sig mer bekväma med att anmäla sånt de varit med om eller sett. Polisen säger ju själva också att det här bara är en del av flera åtgärder. Jag som tjej skulle också känna mig kränkt om någon säger att jag måste ha på mig ett armband som talar om att inte vill bli tafsad på, men det är ju inte det polisen påstår. Armbanden är inte till för att lära nyanlända att man inte får tafsa, eller på något sätt tänkt som att tjejer måste ha det för att skydda sig själva. Det är bara ett statement för att visa att man inte tycker det är okej att bete sig hur som helst, och killar kan ju också använda armbandet för att ta ställning till detta.

Det finns en t-shirt som blivit jättepopulär där det står "Jag vill inte knulla", som också är en protest mot hur det ser ut i samhället med friande domar och ifrågasättande av offer. Det är klart att man inte ska behöva ha på sig en sån t-shirt för att slippa bli våldtagen, men det är en kampanj med ett tydligt ställningstagande.

Jag tycker i alla fall att det är synd att en positiv kampanj ska kritiseras och vinklas till att bara fokusera på det som inte görs, istället för att vara glad att det går framåt. Jag håller med om att armbandet inte löser problemet, men jag uppskattar polisens sätt att anpassa sig till ungdomarna och kunna möta dem på ett enkelt, positivt sätt som lätt får igång en diskussion. Det är en viktig och positiv kampanj som visar att vi går åt rätt håll och att problemet har uppmärksammats! Förhoppningsvis leder det även till att polisen får nya insikter och lärdomar genom att prata med många ungdomar om detta i sommar.

Så tröttsamt att folk skapar drama för att vissa saker inte pratas om eller för att vissa saker tystas ner, men så fort det startas en kampanj för att prata mer så kritiseras istället denna av samma personer! Ville ni inte prata om problemet? Det är ju det vi gör nu!

Bild från polisen (men lånad från gp.se)

Likes

Comments

Det regnar och är grått idag, och jag tycker det är ganska skönt. Jag och Alma myser inne och slipper känna press och stress att gå ut.

Jag har så mycket jag vill säga och förklara, men jag kan inte riktigt sätta ord på något. Jag skrev ett inlägg om att våga fråga, som jag klurat på ett tag.. men jag känner att det blev ett inlägg som har en irriterad underton, och min tanke var inte att vara irriterad och klaga, utan mer att förklara.

Jag har även tänkt mycket på att jag sällan hör av mig till folk och frågar om deras liv, utan jag lägger det ansvaret på alla andra. Detta trots att jag själv tar illa upp när folk inte hör av sig till mig.

Aja, jag får se om jag kan samla ihop mina tankar till något mer sammanhängande inlägg senare!

Likes

Comments

Nu är jag på väg till tandläkaren för att göra klart min rotfyllning. Gillar inte tandläkaren men ska bli skönt att få det gjort. Hoppas jag slipper komma tillbaka på lång tid sen!
Under tiden jag är borta så är Alma på långpromenad med en klasskompis från folkhögskolan som älskar hundar, win win win situation!
Så härligt för Alma att få vara ute och gå en promenad, särskilt eftersom jag jobbar 13-17 idag och då blir det chilltid hemma för Alma. Jag jobbar ju hemifrån, men under jobbtiden får Alma sova eftersom jag är upptagen.

Likes

Comments

Jag har insett att många tycker det är obekvämt att prata om psykisk ohälsa. Jag tyckte till viss del själv det var jobbigt att prata om förut, men det var främst innan jag fick diagnoserna och därför inte riktigt kunde sätta ord på vad som var fel. Dessutom har jag blivit mer bekväm med att det här är mitt liv, och att det är lika bra att vara öppen med det.

Jag menar inte att bara personer som lider av psykisk ohälsa tycker att det är obekvämt, utan främst menar jag personerna runtomkring. Det är inte många som vågar fråga mig saker eller ens kommentera något alls. Kanske tänker folk att det är bäst att låtsas som inget och behandla mig som vanligt, och det ligger ju lite sanning i det. Givetvis ska man inte trippa på tå runt mig och specialbehandla mig som att jag är svag och skör, men att låtsas som inget ger mig heller inget stöd eller hjälp, utan får mig att också vilja undvika ämnet eller känna mig jobbig om jag tar upp det.

Jag tar inte illa upp om du frågar mig om mina diagnoser. Jag vet exempelvis att många inte vet vad Borderline är, och jag tycker inte alls det är jobbigt om någon frågar. Jag ser hellre att du frågar mig så jag kan förklara, än att du sen googlar fram massa konstig info på nätet eller tror saker om mig som inte alls stämmer.

Visst går det att säga fel sak, och jag kan ta illa upp av sådant du säger... men guess what? - Jag tar illa upp även om du inte säger något alls.

Om du inte alls frågar så antar jag att du inte vill veta, så enkelt är det. Jag kan många gånger ta mer illa upp av att folk inte bryr sig hur jag mår, hur det går för mig, och så vidare. Jag har dessutom svårt att hålla fast vid att någon bryr sig, har du sagt att du vill veta, eller att du bryr dig, så måste du ändå säga det på nytt då och då.

Min logik är inte heller som din alla gånger, kom ihåg det. Du kanske tänker att jag kommer prata om jag vill prata. Jag tänker istället; om du inte frågar så är du inte intresserad av att veta. Så då berättar jag inget, för att jag inte vill tvinga dig att lyssna på mina problem när du inte bryr dig.

För att göra det hela lite mer komplicerat nu... Det här betyder alltså inte att du ska komma och ställa massa artighetsfrågor om hur jag mår, för att du ska försöka visa att du bryr dig.

Småprat och onödiga frågor som ställs bara för att vara trevlig, är bland det värsta jag vet! Vill du inte höra om mina diagnoser, låt bli att fråga då! Är du på riktigt nyfiken, säg det då, så berättar jag gärna!
Håll det enkelt, men var ärlig och tydlig med vad du vill. Är du rädd att säga fel sak eller orolig för vad som är okej att fråga, säg det då, så blir det inga problem alls! Allt beror ju såklart på vilken relation man har till varandra. Är vi bara bekanta så förväntar jag mig inte att du ska bry dig om mina problem, men om du skulle vara nyfiken på något så kan jag gärna berätta ändå. Det här handlar heller inte bara om mig, men jag måste ju såklart utgå från mig själv eftersom jag inte vet hur en annan person ser på saken.

Det hela kan låta så komplicerat, men egentligen är det rätt simpelt. Jag skämtar ofta om mina diagnoser och kan vara ironisk och driva med mig själv, allt behöver inte vara på fullaste allvar hela tiden.

Det viktigaste tipset är i alla fall att våga fråga! Det gäller både om du bara är nyfiken och vill veta mer, men det är även viktigt för att hjälpa någon som mår dåligt. Människor i allmänhet vill inte vara jobbiga, vill inte be om hjälp och vill inte vara till besvär. Det gäller särskilt många människor som lider av någon form av psykisk ohälsa. Det skadar inte att fråga hur någon mår, och fråga på riktigt, inte bara det där vardagliga "hur mår du?" där folk reflexmässigt svarar "jodå, bara bra".

Jag har nu läst igenom min text och inser att jag verkar säga emot mig själv på vissa ställen, vissa saker låter motsägelsefullt.. men jag orkar inte förklara allt närmare nu och göra texten evighetslång. Så guess what(igen)? Våga fråga!

Även om den här texten utgår från mig, och jag inte vet hur andra vill bli bemötta, så vill jag bara ge denna allmänna rekommendation (alltså inte relaterat till mig): Det är en vanlig rekommendation att våga prata, våga fråga, våga visa ditt stöd om någon mår dåligt. Det är en myt att du skulle "väcka den björn som sover" om du börjar prata om att må dåligt, med någon som mår dåligt eller har mått dåligt. Det är nästan alltid bara hjälpsamt att visa sitt stöd!

Likes

Comments

Idag känner jag äntligen att jag fått saker gjort. Jag vet inte om det bara är en sån dag, eller om medicinen äntligen börjar ge rätt effekt.

Igår under min Zombiedag så var jag och träffade en arbetsterapeut. Hon verkade jätteduktig, men hon var inte direkt specifikt inriktad på mina diagnoser. Hon jobbar dock inom psykiatrin, men det är ju väldigt brett. Hon var trevlig, tror hon var yngre än mig, och hon verkade lite försiktig att säga fel sak eller ge konkreta råd. Vi kom i alla fall fram till att jag ska försöka skriva en punktlista med de viktigaste sakerna som jag måste få gjort varje dag, inte skriva exakta tidpunkter men sätta påminnelser i mobilen som extra hjälp.

Hittills har jag bara en plan för när jag ska sova och vakna, och vad jag ska få gjort på förmiddagen innan klockan 12.

Min todo-list för alla förmiddagar är:

Vakna kl 9

Äta frukost + medicin

Ge Alma mat + Gå ut och gå

Jobba ca 1 h

Det är väldigt lite saker, som borde gå enkelt att hinna före klockan 12, rent logiskt så kan även jag se det. Dock har jag inte lyckats med det särskilt ofta, så det vad jag jobbar på nu.

Idag stängde jag ner jobbet kvart över 12 och har även hunnit med ett samtal med försäkringskassan. Så det är ju en bra start, dagen efter mitt möte med arbetsterapeuten. Ska göra en punktlista som jag kan bocka av varje dag. Uppdaterar om hur det går framöver! Nu ska jag och Alma iväg på möte, skriver mer om det sen!

Likes

Comments