Alltså, jag vet inte vad som är värst. Ovissheten om vad som kommer ske eller känslan av att allt bara är på låtsas. Hoppas så att jag snart vaknar upp som ur en dröm och är 15 igen. Kan fatta rätt beslut. Kan gå en annan väg.  Finns så mycket misstag att rätta till att det känns som att det bara rinner över. Alla fel. Allt dåligt som händer och som kommer hända. För oavsett hur lycklig man än är så håller ingenting föralltid, det har jag insett nu. Allting har ett slut, och när man för en gångs skull mår någorlunda bra med lite mindre ångest än vanligt hittar livet ändå något sätt att fucka upp allt det bra på. Alltid är det något som skall förstöra det lilla uns av lycka man hinner känna i typ en millisekund. Det är i alla fall så det känns. Att när det väl händer något helt sjukt underbart bra så varar det i en millisekund innan allt raserar igen. Tänker på Svenska Björnstammen. En enda mening som etsat sig fast från en av deras låtar. Den meningen förföljer mig hela tiden. Om inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?
Men om det finns mer sorg än lycka då? Om ingen lycka finns kvar, utan bara sorg. Hur ska man då veta att det är ledsamhet man känner? Hopplöshet, ensamhet.
Jag bara blandar ihop orden nu. Tankarna är många och att försöka formulera ut det i text är för svårt.  Det är för svårt idag. Tungt. 
Utåt är jag en glad person,  men önskar ändå att någon visste hur mycket ångest jag bär på insidan. Men vem skall man förtro sig till när alla man någonsin litat på har svikit? 
Fyfan.

Likes

Comments