Som ganska många av er redan vet så var jag och tatuerade mig för kanske sådär 3veckor sedan och lovade er ett blogginlägg där jag pratade om mina 2 nya tatueringar, dessvärre skrev jag ju aldrig något inlägg om det så jag gör det nu istället!



Den första tatueringen av dom 2 jag gjorde är inspirerad från en av mina absoluta favorit filmer Beetlejuice, kan även spoila att jag eventuellt har fler planer om Beetlejuice inspirerade tattueringar i framtiden, jag såg för ganska länge sedan en liknande tatuering på pinterest som jag gått och funderat på ett tag. Sen var det faktiskt så att jag såg en tatuerare som erbjöd en iknande tatuering när vi var i London men den var ganska dyr och hade inte så många detaljer. Som tur var visste jag en tatuerare hemma här i Sverige som troligtvis kunde göra en liknande tatuering fast med mer detaljer för ungefär samma pris. Jag kontaktade då honom och visade inspirationsbilden från Pinterest varpå vi diskuterade lite om vad jag ville ändra på och vad han tyckte skulle bli snyggt.
Resultatet blev så snyggt och jag är så himla nöjd! Den har den där lite spooky känslan jag ville ha men också as snygga blommor och växter som ramar in självaste bilden.
Så nöjd!


Den andra tattueingen jag gjorde är Prince symbolen då jag gillar hans musik. Kan även tala om att denna tatuering troligtvis inte är helt klar då den förlorat lite färg under läkningsprosessen, detta är något jag och tatueraren pratade om och att vi kanske måste fylla på den, så det är inte något jag är missnöjd med eller orolig över då jag visste att den chansen fanns.
Symbolens mening tror jag väl inte kanske en vet helt utan det vet nog mest Prince själv men i intervjuer säger dem att de är en blandning av det så kallade "kvinnliga" och "manliga" könet och att de ska få folk att börja tänka nytt. Det med att tänka nytt kan jag tänka mig handlar mer om just vad en skall kalla honom istället för hans namn eller så men jag gillar iden om att bryta normer och tänka nytt kring identiteter i allmänhet.
Jag vill även förtydliga att jag inte tror att det bara finns 2st kön här i världen, jag tror mer på människan, så att jag valde att tatuera den här symbolen är för mig både en hyllning till Prince och att i allmänhet tänka nytt och se individer som just enskilda individer.

Tatueraren jag gick till kan ni då hitta på instagram och facebook med namnet Muskelstudion.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Hej allihopa!
Som ni kanske redan förstått på rubriken är jag hemma och är sjuk även denna dag, tänkte i morse att jag skulle gå och prova att jobba men jag hade så ont i huvudet och det kändes som om min kosta bara hamnar djupare ner i halsen. Så ja, inge kul alls. Har övervägt fram och tillbaka att ringa vårdcentralen då jag kände exakt samma sak för kanske 1-2 veckor sedan. Misstänker att jag kanske gick tillbaka till jobbet alldeles för tidigt eller nått. Det som framförallt får mig att vilja gå till vårdcentralen är att jag faktiskt en längre tid har känt mig svag, trött, dålig balans och numera börjar se som nästan en fläck i mitt högra ögas synfält. Kanske inte alls har något alls med min förkylning att göra men jag är lite orolig att jag kanske har brist på någonting i kroppen eller så, jag tycker i alla fall en bör kolla upp sådant så en vet även om den kanske inte har ändrat kost eller så.
Jag tror iallafall inte att det har något egentligen kopplat till min växtbaserade kost då jag under de senaste veckorna jag jobbat ätit maten jobben har erbjudit, som då oftast innehåller animaliska produkter och kött. Jag vet att det inte är speciellt veganskt av mig men jag har inte riktigt orkat tagit upp det mer jobben eller så än.

Vi får se iallafall när vårdcentralen ringer upp, har telefontid runt kl 13:50 idag.



Likes

Comments

Jahapp, då var denna vecka mer eller mindre slut dårå. Har varit en lång och nästan lite tuff vecka med jobb och smygande förkylningar. 
I morse när jag vaknade mådde jag inte så bra, trots att jag sovit mer än 8h så var jag otroligt trött och är nästan fortfarande lite trött även då klockan nu snart är halv 3 på eftermiddagen. 
Jag och Gabriel skulle egentligen fira vår 5år dag idag men eftersom jag inte mår sådär tipp topp så får vi flytta fram det till nästa helg eller så. Vi brukar ändå göra så att vi tar en dag som passar oss bäst mot mitten eller slutet av oktober då ingen av oss kommer ihåg det exakta datumet vi blev tillsammans haha. Så även fast det känns lite tråkigt att skjuta på det så är det ändå helt okej. 
Jag hade även tänkt att jag skulle gå på manifestationen #metoo men eftersom jag mår som jag mår så kändes det tyvärr inte optimalt just nu, såååå himla tråkigt. Men vad ska en göra liksom, har iallafall följt manifestationen på tv så jag har väl nästan deltagit i alla fall. 

Idag då så har jag väl mest än så länge tagit det lugnt, har både pratat med min mamma och pappa och faktiskt hunnit bädda rent sängen också. Det som återstår mer idag dårå är väl att diska, vika tvätten och förbereda inför den kommande veckan. Det grejar vi. 

Hur ser eran söndag ut? 

Likes

Comments


Hashtagen Metoo är en otroligt viktig hashtag​ som spridit sig över alla sociala medier den senaste veckan. Det är så skönt att vi äntligen tar upp detta problem och faktiskt visar att det är ett allvarligt problem som fortfarande försegår i dagens samhälle. 
Med detta sagt tänker jag nu, lite sent kanske, dela med mig av lite av vad jag har varit med om. 
Ett förtydligande över detta inlägg är att jag vill visa att det inte spelar någon roll hur "stor" eller "liten" grej som det är utan att det faktiskt hänt. Sedan skriver jag detta också för att själv bearbeta de. 


När jag första gången gick i nian så var det ett tillfälle där jag och 2 av mina dåvarande killkompisar skolkade från (om jag minns rätt) vår musiklektion, för att gå och köpa ett nylien släppt PC spel. Vi började gå mot affären tidigt på lunchen och det tog ett bra tag att komma tillbaka då det var en bit att gå + att vi gick vilse mitt i allt. När vi kom tilllbaka undrade då såklart alla vart vi hade varit varpå vi sa exakt som det var, jag hatade musiklektionerna och följde då gärna med mina 2 vänner som skulle köpa spelet. 2 av mina dåvarande klasskompisar började då spåna högt och tydligt om vad vi 3 som gick iväg hade gjort, de slutade med att de sa att vi hade haft sex i skogen i närheten och att mina dåvarande killkompisar hade spräckt mig. Alltså kört in kukarna så att min vagina hade spruckit. Detta var såklart något som jag tog väldigt illa upp utav, vad hade dom för rätt att prata om min vagina och vad har dom för rätt att påstå vad vi 3 gjorde? Jag kommer inte ihåg om jag sa något men jag kommer ihåg att jag var förolämpad och att jag skämdes av någon anledning. Mina dåvarande killkompisar sa ifrån och vår dåvarande lärare sa också ifrån men tyvärr hjälpte det inte.  På rasten sen bestämde de 2 killarna som sa detta om oss att de skulle upp i skogen och leta efter blodet som blivit efter att mina killkompisar då skulle ha spräckt mig. 
Jag förstår inte det roliga med det hela. Dom var och tyvärr är dom säkert fortfarande idioter. Inget mer. Bara rena exemplar på hur misslyckade vi människor tyvärr kan vara. 

En annan händelse som hände för några år sedan som jag blir väldigt känslosam av att skriva om är en sak som en i min, ja man kan säga en i min närhet sa om mig. Jag vill inte hålla hela händelsen anonym eller privat men jag kommer att censurera vissa detaljer så som namn eller så. 
Vi var på en tillställning och åt då mat eller om vi kanske fikade, jag satt då med 2st personer och vi pratade om hur duktig jag var som skötte mig i skolan och allt sånt där när ena personen helt plötsligt sa något i typ med "tänk om hon skulle börja strippa och vi kom för att kolla på" och gjorde sedan en gestekulering eller min som var ganska äcklande i det sammanhanget. När personen sa detta blev jag otroligt chockad och magen kändes kall, inte för att det är något fel att strippa eller så. Jag har inget emot någon som strippar men denna person som sa det har starka åsikter om det och tog det som ett exempel. Jag blev hur som helst väldigt äcklad av detta och av nån anledning kände jag mig väldigt äcklig, det hade helt plötsligt gått från hur smart och beundrande personen tyckte att jag var till hur mitt utseende var och då vad för jobb jag kunde få på grund av vilket kön jag har. Det som gjorde det hela värre var att den andre personen jag satt och pratade med inte hjälpte mig i den situationen, jag är inte säker då jag inte riktigt vill minnas men den personen kan ha spelat vidare på skämtet istället för att stå upp för mig. 
jag kommer ihåg att jag gick in på toaletten efteråt och grät, jag kommer ihåg att jag kände en känsla av att jag var tvungen att täcka över min kropp, som att den medel långa klänning med knappt någon urringning skulle ha någon betydelse i detta.  Jag kommer ihåg att min syn på dessa personer ändrades helt och att jag verkligen inte ville gå in i den salen igen. Jag var tvungen att samla mig och hämta mod innan jag gick in igen.  
Denna händelse får mig än idag att känna ett väldigt obehag kring det, jag känner mig ledsen och så himla arg än idag att de sa så. Det var och är fortfarande inte okej. Det kommer aldrig vara okej att de sa så. 

Den sista händelsen jag tänkte skriva om var för bara kanske 2 år sedan på t-centralen i Stockholm.
Jag och Gabriel hade gjort något, jag kommer inte ihåg vad det var, vi kanske hade varit på nån bar eller träffat några kompisar. Klockan var iallafall sent på kvällen och vi hade satt oss uppe vid bussterminalen för att vänta på vårt pendeltåg. Vi satt och kollade på varsin mobil när jag kollade ut mot några som gick förbi utanför fönstret vi satt vid. När de ser att jag kollade mot dem sprnag de  dåfram till fönstret och låtsas runkade och juckade mot mig för att sedan gå skrattande iväg. Det var kanske 5st killar mellan åldrarna 20-25 år. Jag blev så himla arg att jag drämde till fönstret och skrek åt dem varpå de kollade mot mig och en av dem gick tillbaka mot fönstret, då blev jag så rädd att de skulle gå in i en av dörrarna en bit bort att jag sa åt Gabriel att springa därifrån. Jag menar en vet ju aldrig vad dom hade kunnat göra. 
Gabriel hade missat händelsen och frågade vad som hade hänt varpå jag förklarade, han bad om ursäkt att han missat det och att han på grund av det inte gjorde något men jag sa som det var. Han ska inte be om ursäkt för det, det är inte hans ansvar hur andra beter sig, det är enbart deras ansvar och skyldighet. Ingen annans.
Jag funderade på att säga till några vakter som vi mötte nere vid ringen i TC men tänkte då att det inte hade spelat nån roll, jag tänkte att vakterna hade bara åkt upp för rulltrappan och sedan gått runt för att sedan komma tillbaka ner igen. Hade det varit idag hade jag sagt till dem. Inte för att de kanske hade kunnat göra något utan för att de ska veta vad som händer omkring dem. 

Jag väljer att skriva om dessa grejer då jag vill förtydliga att det spelar ingen roll hur "liten" den sexuellatrakaserien är, en sexuelltrakaseri är fortfarande en sexuelltrakaseri oavsätt om det är ett skämt, ett påstånd eller en fysisk akt. 
Det är aldrig okej. 
PUNKT! 

#metoo#meetoo #dethänder #hatarnärdethänder

Likes

Comments

Nu var det väldigt länge sedan jag bloggade, först och främst vill jag be om ursäkt för det då det är väldigt trist med dåliga uppdateringar men som många av er redan vet så har jag haft fullt upp med mitt vikariejobb. Sedan har jag såklart blivit sjuk igen, jag är så himmla förkyld, det är inte så att jag har feber eller så men jag har ont i huvudet till och från, är så himmla snorig, yr och har fått en så jobbig slemhosta.
Problemet med det här förutom att det är jobbigt att vara sjuk är att jag blir så stressad, förr förra veckan sjukanmälde jag mig i 2 dagar på grund av förkylning och hag kan typ inte göra det igen för då känns det som om mitt jobb tror jag "skolkar" eller vad man säger. Nu är det ju inte säkert att jag kommer att vara sjuk nästa vecka men ja blir ändå så orolig och stressad över det. Vad ska jag göra liksom? Jag kan ju inte vara sjuk och vara på förskola samtidigt men det ser inte heller bra ut om jag sjukanmäler mig igen. Det hela känns typ som en ond cirkel eller nått.

Som ni förstår så tar jag det väldigt lugnt idag, bara chillar och försöker slappna av. 

Så just nu ser mitt liv ganska småstressigt och snorigt ut.

Likes

Comments

Godmorgon allihopa!
Jag säger bara en sak, gud vad skönt det är att få sova ut! Det har jag verkligen längtat efter!
Vaknade kanske vid 8 tiden men låg och chillade ett tag innan jag gick upp. Så skönt och mysigt! Blev även sä sugen på scones så när jag väl gick upp så börjades det bakas. Som ni troligtvis redan vet eller förstod så är det helt veganska scones med vegansk mjölk och smör. Så det blev verkligen en riktig mysmorgon denna morgon!

Idag vet jag inte rikrigt vad som händer förutom att Gabbe drar till sina vänner och jag får väl se vad jag hittar på, funderar stark på att köpa lite sushi även då jag egentligen inte har råd. Vi får se, borde inte göra det men ni vet hur det är när sushi suget smyger fram...

Vad har ni för planer denna höstiga lördag?

Likes

Comments

Godmorgon allihopa!
Fredag den 13:e idag och vad passar inte bättre till det än ett ruggigt och blåsigt höstväder?
Sitter just nu på bussen till jobbet, är så trött hörrni men såhär är det. Blev förlängt igår med 2 veckor till på det jobb jag är på nu så det är ju nice. Så att gå upp tidigt på morgonen är bara att vänja sig vid nu.
Idag jobbar jag hyfsat kort då jag börjar 8:00 och slutar 16:00 med en rast på 30min så sammanlagt 7h och 50min jobb idag. Det ända som känns sådär är att jag fick mens i natt och vaknade av sådana jobbiga menskramper, har iallafall packat med mig massa bindor och värktabletter så nu hoppas jag att jag klarar mig!


Ser fram emot en chill helg nu iallafall!
Måste även tipsa om bästa låten för tillfället med Beatrice Eli, alltid jag som är fett efter med sånthär men men haha!

Likes

Comments


Hej Babes!

Ligger just nu i sängen och kollar på nån halvdålig romans komedi medan jag väntar på att Gabbe ska komma hem.
Ledsen förresten hörrni att jag inte skrivit något idag, började på ett inlägg men det kändes inte 100% om ni förstår. Så de får bli nån annan gång.

Idag har jag bara tagit det lungt, sjunkanmälde mig igår för idag då jag inte trodde det skulle vara bättre men det blev de. Så imorgon blir det jobb! Börjar 8:00 och slutar 16:30 så ganska chill ändå, som tur är så kommer jag vara på samma förskola som förra veckan men på en annan avdelning så jag hoppas verkligen det går bra där mer. Ni vet jag blir alltid lite nervös dagen innan.

Så fort Gabbe kommer hem blir det iallafall att sova, försöker verkligen att sova mellan 6-8h (helst 8h) då jag mår bättre av det men ibland blir de inte riktigt så.
Tänkte iallafall säga godnatt nu så hörs vi imorgon!

Likes

Comments

Som kanske många av er som följt mig enda sedan jag började blogga, led jag en tid av panikångest. Det var en väldigt jobbig del av mitt liv vilket jag inte är ensam om att uppleva så jag tänkte dela med mig av min historia till er då jag tror att många kanske kan känna igen sig. Jag vill även varna om att det kan vara jobbigt och deprimerande att läsa, jag skriver detta då det kanske kan hjälpa någon i samma situation och för att jag behöver det för att  bearbeta detta. 
Det som är viktigt att veta är att jag i dagsläget är helt frisk men det betyder inte att jag alltid mår bra.


Det hela började på riktigt på slutet av vårterminen när jag gick om nian 2013-2014. Jag hade haft ett helt år på mig att plugga upp mina betyg från 5st F till så höga jag kunde få. Som ni förstår var pressen hög från min omgivning men framförallt från mig själv.
På vårterminen som sagt, började jag känna mig mer och mer stressad och nästan lite orolig, mitt hjärta började slå ojämna hjärtslag och jag började få en svidande smärta i min mage. Det visade sig att jag hade början av magkatarr och att mitt hjärta slog ojämnt var för att jag andades ojämnt, detta sa dom troligtvis berodde på att jag var stressad då jag inte hade några problem i mina blodprov de tog.
Allt flöt på och så småningom kom sommaren, den värsta sommaren i hela mitt liv. Jag gick från extrem stress om gymnasieval och strävan efter de bästa betygen jag kunde få till att inte göra någonting alls. Det låter nog lite konstigt men det triggade nästan mina problem ännu mer. Jag visste inte längre vad som hände med mig, jag fick tunnelseende, svåra sömnsvårigheter, fortsatt problem med ojämna hjärtslag, svårt att andas, rädsla för otroligt ofarliga saker som solnedgången, panikattacker, frossa och jag började omedvetet gå med höjda axlar och att hålla händerna uppåt ihopvikta i ett oroligt rörelsemönster. Det gick så långt att jag satt i halsen varje gång jag åt något för att jag hetsåt och det blev väldigt svårt och ansträngande att försöka säga minsta lilla ord. Jag kommer ihåg att jag var livrädd att tappa kontrollen över mig själv som om jag skulle styras av någon helt annan. Jag var livrädd för mig själv, speciellt en dag när jag helt ofrivilligt tänkte att om det är såhär mitt liv kommer att vara så vill jag inte leva mer.
Detta försegick under hela sommaren och jag kommer ihåg hur jag längtade efter att sommarn skulle vara över och att jag kanske skulle bli "normal" igen.

Under hösten i 1an på gymnasiet hjälpte min mamma mig att fixa tid hos en psykolog/kurator, det var även då jag fick veta av mina föräldrar att jag troligtvis hade panikångest. Bara att få veta vad det var jag kände var äkta och att det inte var något fel på mig eller att jag inte hade tappat kontrollen hjälpte jätte mycket. Jag hade bara panikångest, ingenting annat än bara panikångest. Som om det skulle vara världens enklaste grej att bota. Jag kommer också ihåg lite spontant såhär hur jag ofta efter skolan gick till centrumets biblioteks toalett och väntade på tåget, jag satt där på toastolen allt från 10min-1h och väntade på att mitt tåg skulle komma. Konstigt nog var det en av få platser jag kände mig trygg på.
Jag gick iallafall till vad jag känner är världens bästa psykolog/kurator som finns, jag kommer inte ihåg vad hon hette eller så men hon var så mjuk i sig själv och nekade aldrig något jag sa eller kände. jag gick till henne på Södertäljesjukhus en gång i veckan under kanske några månader. Jag kommer också ihåg att jag skämdes så mycket över att behöva gå dit, jag var livrädd att min klass skulle få reda på det. Jag var så rädd att dom skulle tro att deras konstiga klasskompis var psykiskt sjuk och behövde bo på psyk-hem, som om det vore något fel?
Hur som helst blev allt bättre och jag blev friskförklarad, dock var det otroligt läskigt att stå på egna ben efter det sista mötet med min fantastiska psykolog/kurator.

Ett halv år senare fick jag mitt första sommar jobb, det var 2 månade på Kicks. Vart vill jag inte berätta då jag inte vill peka ut någon/några. jag trodde det här var världens chans vilket jag antar att det var men det var också en mardröm. Jag måste dock erkänna att jag inte var redo att jobba där egentligen, jag var 18 år och lagligt ansåg det att jag kunde ta det fulla ansvar som förväntades av mig men det blev för mycket. Personalen var otroligt otrevliga mot mig och de ringde hem till mig nästan varje gång jag var ledig och klagade på mig och vad jag hade gjort under det senaste arbetspasset. Jag kunde verkligen inte förstå nånting, jag som jobbade arslet av mig och verkligen kämpade. Hur kunde allt då gå så otroligt åt skogen? Jo, helt omedvetande var jag då hade jag börjat gå tillbaka till mitt stress, press och ångest tillstånd. Det vet jag nu i efterhand. Det slutade med att jag fick ångestdrabbande tillbaka blickar och mardrömmar under nätterna som handlade om mitt jobb på kicks ett helt år framåt. Jag kunde knappt gå in i en Kicksbutik under hela 2 år efter jag hade jobbat där, utan att bli stressad eller få ångest.

Under hösten sedan när jag gick i 2an fick jag överta rollen som elevrådsordförande på min skola, en roll jag nu i efterhand känner att jag inte var redo att ta då och speciellt inte efter att nyligen ha jobbat på Kicks. Jag tyckte att jag gjorde mitt bästa men på något sätt gick det inte bra, varken i skolan i allmänhet, i mitt privatliv eller med elevrådet. Tyvärr återgick jag även då till mitt stress och press tillstånd vilket gjorde saken bara värre. Mina lärare började fråga mig om hur jag mådde men jag sa bara att det var lite mycket då, jag var så upptagen av att hålla kvar min självsäkra och duktiga mask jag "bar" på att jag inte ville visa någon hur dåligt jag mådde. Jag ljög till och med för mig själv om hur jag mådde.
En kväll tänkte jag även för mig själv när min mamma och jag såg cancergalan på tv:n att jag nästan önskade att jag fick cancer, då kanske jag skulle bli tvungen att slappna av. En otroligt hemsk tanke men då kändes den ganska logisk på något sätt.
Tyvärr insåg jag inte helt hur dålig situationen var för än jag en dag var så otroligt stressad över att komma i tid till skolan att jag gick över vägen utan att se mig för. Som tur var hann jag snabbt slänga en blick åt vänster när jag gick på vägen, där kom en bil i full fart otroligt nära mig. Jag hann som tur var hoppa snabbt tillbaka och slapp bli påkörd. Den situationen blev så tydligt för mig att det var ett tecken. Jag behövde slappna av, att komma i tid till skolan var inte värd att utsätta mitt liv för.
Det var inte för än då jag insåg att det här inte alls var bra. Jag behövde ta det lugnt igen. Så jag började tacka nej till saker och ting och försökte lyssna på min kropp istället och så småningom blev det bättre igen.

3an i gymnasiet har var så mycket bättre, det är klart att jag var stressa för liksom jag en tar oftast studenten då men det var inte alls sådär ångest laddat som de tidigare åren var. Det enda som fortfarande är lite av ett problem är att jag fortfarande blir livrädd när det ringer i min telefon, speciellt när det är ett nummer jag inte känner igen, jag tror för nån sekund att det mitt jobb som ringer och vill skälla ut mig för något jag har gjort fel. Typ så som Kicks gjorde. Dock har det blivit mycket bättre! 

Det sista jag vill säga är att hälsan går alltid först, känner du eller misstänker du att du börjar bli stressad är det super viktigt att slappna av! Tro mig när jag säger det att betyg, andras åsikter eller jobb är inte lika viktiga som din egen hälsa!
Vårt samhälle ger oss ofta bilden av att en ska stressa och ha press på sig men det är bara fel. Att känna stress är normalt men det får inte bli en del av din vardag!
Sen är det aldrig fel att söka hjälp. En är inte mindre värd för att en mår dåligt och kanske behöver lite hjälp!


Likes

Comments


Godmorgon mina vänner!
Som ni redan sett i rubriken så har jag blivit sjuk, har fått den klassiska höstsjukan eller kraftig förkylning som en också kan kalla det. Jag har inte feber eller så men ibland känns de lite så tyvärr, började märka det på riktigt när jag jobbade i fredags och nös kanske 1 gång i halvtimmen och började även frysa trots att de var ganska varmt.
Tycker bara det är så typiskt då jag trivdes väldigt bra på den förskolan och att jag ska jobba där nu denna vecka, tyvärr kanske det inte blir så med tanke på min förkylning och den stora smittorisken. Super tråkigt faktiskt!

Igår tog vi det väldigt lugnt då jag inte vill bli sjukare men vi gick även på Timbuktu eller Jason Diakite's föreställning En Droppe Midnatt, det är ju klart att vi inte missar den!
Vi hade ju redan betalat och allt men mest för att vi redan innan visste att den skulle vara otroligt värd att se!
Den var otroligt bra, lärorik och verkligen Eye Opening! jag tycker alla bör gå och se den. Det är så viktigta ämnen han pratar om!
Den får verkligen 100/10!

Likes

Comments