View tracker

Egentligen vill jag inte skriva det här inlägget för flera tror att jag gör det för att få medkänsla av flera men jag gör det för jag känner att jag måste få ur mig lite av det jag bär på! Jag vill börja med att erkänna en grej för er, att nej, jag inte är världens finaste människa och jag har gjort mina misstag MEN jag är också en människa som LÄR mig av mina misstag. De flesta som verkligen känner mig vet nog att jag faktiskt är en sådan person som bryr mig mer om andra än mig själv, jag är en stöttande människa och en förståndig person som. För 2 år sen ungefär, var min första kärlek otrogen mot mig och allting var så jävla kaos, det var en så fruktansvärt jobbig period som tog ner så mycket på mig. Jag kan garantera att halva Karlstad snackade skit om mig och kallade mig för "drama queen". Jag blev kallad för drama queen för att min första riktiga kärlek som jag inte tänker nämna här var otrogen mot mig, och ni vet väl mycket själva hur allting börja ställa till hos en när den man älskar mest är otrogen. Det jag gjorde var inget som handlade om att jag var efter drama utan det brann inuti mig efter vad som hade hänt mig. Precis som kunnat hända vilket person som helst. Det var plötsligt allting mitt fel och jag var den som ansågs vara tjejen som var en drama queen när jag i själva fallet var ensam och förkrossad efter det som hänt mig.

Men vad ska jag göra åt det nu? Vi lever i ett dömande samhälle där medkänslan knappt existerar och allt handlar om att hålla kvar sig fast vid normerna och aldrig råka sticka ut för då är det chans för att bli utstött. Fast vem av alla visste sanningen bakom allt, hur jag mådde, hur jag kände och hur min tillit sjönk i marken för varenda en, alla tabletter som jag vardaglig en var tvungen att ta för att kunna må bra och hur många gånger jag pratade ut med en psykolog. Jo, jag. Ingen visste om detta, alla var upptagna med att se mig som en ”drama queen”. Efter det som hände mig var jag så rädd att bli sårad och besviken igen så jag valde att stängde ut alla. 

Men nu, idag vill jag berätta till er alla där ute som mår dåligt just av samma anledning eller andra att det kommer att bli bra kanske inte idag, men nån dag kommer du stå där som mig och känna dig starkare än någonsin! Du måste bara säga till dig själv att kämpa, kämpa oavsett hur jobbigt situationen är och du kanske undrar "vem fan ska jag kämpa för?" Jo, dig själv hjärtat! Du ska kämpa för dig själv och din framgång. Du har ett liv framför dig och så mycket att uppleva, det finns så mycket vackert här i världen men vi väljer att se bort det ibland. Livet är som berg dalbana, det är upp och ner ibland men man kommer fram tillslut, right? Jag har också mått dåligt så jag förstår verkligen er, jag förstår att man ibland bara vill ge upp allt och bara glömma allt men om inte jag hade kämpat hade inte jag fått så fina vänner, min fina pojkvän som jag faktiskt litar på och min underbara familj. Jag lovar dig att dina motgångar kan ge dig motivation att kämpa och jag har blivit en helt ny person efter allt som har hänt mig. Jag tackar gud för det som hände mig, det drog ner på mig som bara den i början men i slutändan var det jag som vann. Jag blev starkare av mitt förflutna, ert prat om mig och jag är tacksam för det som hänt mig tidigare. Jag har blivit en positivare och en gladare person. Som lever för dagen och har även lärt mig av mina misstag, började lita på människor igen och gav flera en andra chans, för livet rullar med eller utan dig så det hjälper inte att man är envis och stannar upp och utesluter sig från alla människor. Vi är beroende av varandra och behöver varandra med nästan allt i livet. Så om du någon gång väljer att stänga av allt så är det verkligen värt att ge en eller flera en andra chans för att det förändrar mer än vad tror. Efter jag gav andra en andra chans till livet så blev allt bättre och se på mig nu, lyckligare än någonsin!  Ge aldrig upp för att det finns alltid ett ljus längst in i mörkret, och låt aldrig någon trampa ner på dig för du är den egentligen som är den bästa och vackraste utav dem alla. 🙂

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag vill börja med om ni tänker kränka ner mig eller tror att jag skriver för uppmärksamhet så kan ni bara sticka, sånna människor som er borde inte finnas. Jag skriver det här för att vissa inte förstår varför jag mår så dåligt när jag väl gör det. 

När jag var ca 7 dagar gammal så fick jag, mamma och min bror sova ute mitt i regnet för min mormor tyckte inte om oss för vi var så fattiga och hon låste in köket för att vi inte skulle kunna äta mat.. Mamma fick gå runt och letade efter någonstans att bo, vi knackade på människor men såklart så öppnade ingen men efter ett tag hittade vi ett hus där ingen bodde, det var spindelnät överallt och det var rätt så gammalhus som ingen bodde på flera år. Vi bodde där ett tag och eftersom vi inte hade mat så fick vi äta rester från soptunnor fast vi var ändå lyckliga tillsammans för vi hade varandra. Ungefär en månad senare kände mamma att hon inte klarade av att ta hand om mig så hon tog mig till en välgörenhetshus där massa barn som blev hittad på gatan eller något liknande men ni förstår vad jag menar, ja där var vi.. Mamma pratade med personalen om hur det var där och många svältade ihjäl eftersom ibland räckte inte maten till alla och det fick mamma att ändra sig, hon ville inte att jag skulle plågas. Men jag förstår hur mamma tänkte, hon ville att jag skulle vara där ett tag och sedan hämta upp mig igen när hon hade fått det lite bättre. Istället gick vi hem och levde sådär ett tag och efter några veckor så bestämde mamma för att lämna mig där i ca 3 veckor, jag bodde där och jag var bara några månader och mamma var även där och hälsade på ibland när hon var ledig från jobbet. Personalen berättade att jag var alltid för mig själv och såg jätte ledsen ut... Nej, nu fick jag klump i halsen haha aja jag fortsätter. Ett år senare träffade mamma min älskade pappa, min hjälte och mitt allt. De träffades när mamma var och plockade burkar haha och det var då mamma hämtade upp mig igen och jag var världens lyckligaste bebis. Mitt liv ändrades sedan dess, allt var så himla bra och mamma var så lycklig... Vi bodde tillsammans i några år och då gifte mamma med pappa såklart, köpte ett hus och jag trodde aldrig att den dagen skulle finnas. Men när vi väl flyttade till Sverige, då började helvetet igen för min älskade pappa dog.. Han dog framför mina ögon och jag föll ihop för det var han som räddade mitt liv... Sedan dess har jag alltid mått dåligt och såg ner på mig själv när jag inte ens borde och jag lätt idioter trampade ner mig som om jag vore ingenting. Jag är glad att jag står här idag med ett jobb som inte alls många kan få den chansen och jag tjänar över 10 tusen i månaden och jag är såhär ung? 

Jag vill påminna alla att även om allt känns skit just nu och att du inte orka något mer.. jo hjärtat det gör du. Klarade jag mig så kommer du också göra det snart. Försök bara vara en bra person som möjligt, hata ingen och om de gör det så är det väl inte ditt fel ellerhur? Jag valde att släppa taget för ett tag sen, förlät alla som gjorde mig illa och jag le mot alla för jag vet att varje människa har gått igenom något för utav det kommer du bara få massa underbara människor runt om dig. Tar och vara på de som betyder mycket för dig för du vet aldrig när den personen är borta. :) 

Tack för att du läste och sorry jag orkade inte förklara i detaljer så hoppas det är ok ändå. <3 

Likes

Comments

View tracker

Det här inlägget villat jag skriva för länge sen men jag har aldrig vågat göra det. Det är många som tycker att jag är dryg när det gäller ''tjejkompisar'' men egentligen försöker jag bara hålla mitt löfte som jag har haft det mot mig själv. Cirka 1,5 år sen så hände det väldigt mycket i mitt liv som jag aldrig skulle vilja gå igenom det igen. Jag har blivit totalt sårad av BARA tjejer och nu idag så har jag knappt tjejvänner som jag är väldigt nära med för jag är så rädd, rädd för att förlora, rädd för att bli sårad och rädd för att de ska snacka skit om mig. Jag har blivit så sårad och ledsen så jag försökte ta bokstavligen självmord för jag tänkte att jag inte var värd ett skit för någon, det kändes som alla ville se mig ledsen.  Jag smög ut 3  på natten och stod där vid bron på E18 bredvid Pizza Hut och tänkte om jag skulle hoppa eller inte, så himla ledsen var jag. Men tyvärr så skrev en enda kille till mig Josef Asghar på sms och jag vet inte om han fortfarande minns men han räddade mitt liv, jag känner knappt honom så bra men han brydde sig, att en enda person som bryr sig kan rädda ens liv. Från dess bestämde jag att jag aldrig mer ska lita på någon oavsett vad för alla är så oärliga. Jag kollade upp mot himmel och gav ett löfte ''Jag kommer aldrig lita på någon, spelar ingen roll vem det än är för människor är oärliga och elaka.'' Sedan dess förändrades jag helt, jag backade ur när det gäller bråk, jag är ärlig mot mig själv och även de som är omkring mig. Jag är den sista som skulle någonsin snacka illa om mina vänner och de som betyder något för mig. För jag vet hur det känns att bli besviken och sårad. Jag bryr mig inte om andra tycker illa om mig eller inte så länge jag inte har gjort något fel men jag kommer aldrig sänka mig till deras nivå. Jag är även så glad över de vännerna jag har idag för fyfan så värdefulla de är för mig och jag försöker även att starta om på nytt för jag vill inte leva i rädsla för framtiden på grund av vad som hände i det förflutna för jag kommer förlora det jag har i nuet. Så jag försöker vara så positiv som möjligt och inte bryr mig vad alla andra tycker utan lyssna på mig själv. Idag så mår jag så himla bra för jag har inte så många vänner men som få som är äkta och till sommar ska jag egentligen jobba med något jag har drömt över väldigt länge... jag fick ett MODELL jobb i Göteborg. Det är sjukt att jag har kommit så här långt och motbevisa människor som en gång tryckte ner mig och visa att att jag är stark!

Likes

Comments

Jag har funderat på att skriva den här inlägget väldigt länge men nu jag tycker att det är dags!

Inte ens hälften av er kommer bry sig om det jag skriver men det skiter jag fullständigt i. Det fanns många som dömde mig pga att jag mådde dåligt för ett tag sen, folk dömer och fortfarande gör på grund av det de har hört om mig fast egentligen så känner inte ens hälften av de mig så väl? Jag satt inlåst på skoltoa varje lektion i drygt 2 månader och grät. Jag hade ångest varje gång jag skulle upp för jag var så rädd, rädd för att jag inte visste vad folk tyckte om mig och jag var rädd för att andra skulle tycka illa om mig. Jag skämdes över mig själv utan nån anledning när det var andra som tryckte ner mig pga av det de sa om mig, jag inbillade mig själv att det de sa stämde och mådde dåligt över det. Några år nu har gått och jag insåg att jag hade fel, jag är inte som alla andra för jag har insett hur fantastiskt jag egentligen är och jag kommer aldrig vilja göra illa någon annan på något sätt, jag förlät alla och gick vidare medan de som gjorde mig illa stod kvar och fortfarande fortsätter. Jag är stolt över mig själv att jag idag står här med 2 tusen läsare på bara 3 månader, blev kontaktad av Sveriges största modell företag för 4 månader sen och är allmänt så himla lycklig! Sedan dess har jag bestämt mig för att vara en god människa mot alla oavsett vad för jag vet att jag är bättre än så och jag vill inte behandla någon illa.

Men det jag försöka komma fram med nu, har ni någonsin tänkt på hur snabba vi människor är på att döma andra utan att ni knappt känner personen pga att vi tittar på kläder, gångstil, utseende mm.. Jag vet att alla är olika och har dessutom egna förutsättningar och det jag försöker säga nu att ingen är perfekt, inte jag och inte du heller. Tänk om vi människor kunde försöka se bakom allt yttre, alla masker och försöka se människan bakom. Att försöka förstå varför människor beter sig på ett viss sätt. Jag tror att många människor går omkring och känner sig missförstådda på grund av att andra inte tar sig tid att lära känna de ordentligt utan skapar sig en bild redan från början och sedan håller fast vid den. Det enda som krävs är ju egentligen bara viljan och tilltron till att inse att det kanske finns en helt annan människa bakom alla masker.

Jag kan ge en exempel nu vilket jag själv har gått igenom för ett tag sen. Jag började i min nuvarande skola för ett halvår sen, jag såg en tjej som stod vid korridoren helt själv och såg dessutom att hon inte var på topp. Jag tog den tiden jag hade gick fram och frågade hur hon mådde, HON kramade mig och grät på mina axlar för hon mådde dåligt just då. Jag blev chockad och samtidigt fundersamt på VARFÖR ingen såg på henne att hon mådde dåligt? VARFÖR såg ingen att hon hade sorg inom sig? Jag blev så besviken på att folk tror bara för att man klär sig lite annorlunda, har inte samma hudfärg och ett annat " inlägg", vad som helst att dom inte är som alla andra?! För det är de, de är precis som alla andra. DÖM aldrig någon du inte känner för du vet inte vad personen har gått igenom och deras insidan kan faktiskt vara finare än dina. ​Lär dig att förstå andra människor.

Likes

Comments

Det är okej att må dåligt. Alla människor, rika eller fattiga, unga eller gamla har någon gång kommit till en fas i livet som varit mer eller mindre bra. En del har tur och hamnar bara där ett par gånger under sin livstid. Andra är där nästan hela tiden, men det jag försöker säga är att man ska aldrig ge upp så himla lätt, man ska kunna må dåligt men ändå kunna fortsätta framåt, gå vidare och lära sig att starta om från noll.
Jag har inte perioder då allting är mörkt. Jag glider inte genom livet utan större missöden om man ska säga så. Mina svagheter kommer plötsligt när jag minst anar det.
Jag är en väldigt känslig människa. Men stark på utsidan, väldigt stark. Strävar efter att andra ska ha det bra. Glömmer ofta bort mig själv i det hela. Mina vänner brukar alltid kalla mig för "mini psykolog Milla" för jag finns alltid där för andra oavsett hur jag själv mår, ibland så sitter jag o gråter medan jag hjälper andra oavsett vad det ens handlar om, förhållande, familj eller vad som helst och ger dem utav min energi så att de själva ska orka fortsätta. Jag vet inte, men jag har ända sedan jag varit liten haft förmågan att läsa av människor, jag kan bara sitta och kolla på personen och sedan kunna veta hur personen är och exakt hur personen i fråga mår, känner eller tycker genom bara att kolla in i deras ögon. Jag är en väldigt öppen person, då menar jag om den andra personen öppen mot mig så är jag det tillbaka, är personen stel så är jag lika stel tillbaka och de flesta tror att jag är värsta ängeln men det är jag tyvärr inte, jag har mina dåliga sidor precis som alla andra människor, men det är något bara min pojkvän vet mest om. Att hjälpa andra betyder inte att man är perfekt eller vill vara, utan att man mest bryr sig om andras känslor för man själv vet hur det känns och jag mår bra av att få bara ett "tack" och inget annat. T.ex. när jag började lära känna Daniel, min pojkvän, då var det för att jag tröstade honom pga av privata anledningar, jag kände honom knappt men ändå så klarade jag inte av att se honom ledsen och kolla på oss nu, vi blev ett par och det var nog det vackraste jag någonsin skulle få tillbaka av det jag gjorde. Det är även bra för vårt förhållande för jag kommer nog vara den sista som skulle vilja såra honom för jag tog upp honom från botten, om ni fattar. Det dåliga med mig är när jag själv mår dåligt drar jag mig undan från mina närmaste och till och med från min pojkvän som jag vet att jag behöver honom mest av allt, vilket jag håller på och förbättra mig på! Jag vet att ingen kan vara på toppen hela tiden, men man ska alltid försöka vara så positiv som möjligt för allt löser sig tillslut och du kommer att tacka dig själv över att du är så stark som du är! Alla har sina dåliga sidor och samtidigt bra sidor också så ge aldrig upp!

Likes

Comments

Många tjejer har tyvärr dåligt självförtroende. Utifrån pumpas man full av budskap om att man "måste" vara jätte smala, jätte snygga, vara populära och är smarta. Men tyvärr, tänk er varför skulle någon annan vara bättre än dig själv? Varför skulle någon annan veta mer än vad du själv gör? Ha rätt att sätta dig på plats? Om du lider av dåligt självförtroende, så är det dags att göra upp med den skeva bild du har av dig själv. Du kan också lära dig att älska dig själv, lita på det du gör. Alla människor är olika och alla har olika åsikter. Men ibland så tycker jag att det inte är konstigt egentligen att vi brudar har sån press på oss själva. Hela världen har blivit så ytlig, det är alltid komplimanger om hur vacker, snygg och het man är t.ex istället för att langa en komplimang om vilken fin människa man är på insidan. Media har sneat ordentligt. Sedan har man de "vännerna" som alltid måste vara "perfekt" inför deras umgänge för att dem själva ska kunna vara omtyckt av andra personer, nu menar jag absolut inte alla men vissa sitter och SNACKA SKIT om andra hur dem ser ut och därmed klädstilen. Det är ni som smutsar ner vårt samhälle, alltså jag skojar inte.
Det är ni som är anledningen till varför folk har panikångest över deras kropp, utseende eller vad som helst! Sluta döma andra och kolla er själva i spegeln om ni är perfekt nog?
Men aja utifrån mina perspektiv så vill jag att vi ska se varandra i ögonen, för jag lovar att du kommer att förstå hur andra känner och du kommer att förstå värden lite bättre som jag gör.
Jag har också haft dåligt självförtroende från 14-15 års åldern. Jag hade inte dåligt självförtroende när jag pratade med människor eller skulle redovisa i skolan utan allt handlade om hur jag såg ut. Idag så mår jag hur bra som helst över mitt utseende, min kropp osv. Liksom jag kanske inte snyggast men jag måste lära mig att börja älska mig själv för den jag är och acceptera det jag har och utav det leder till en BRA självförtroende!

Glöm aldrig, du är absolut perfekt som du är. Varje lilla sak med dig är perfekt. För det gör dig till den du är!

Så jag tänkte komma med några tips som jag använder mig av-

1. Säg liksom inte emot när nån ger dig komplimanger, det är för de första skit drygt & man får sämre av att säga emot oxå för då börjar du tro på det själv tillslut. Säg bara "tack desamma" & va glad för att personen faktiskt gav dig en komplimang, som oxå behöver fler av. Och jag menar, varför tror du dom ens säger komplimanger till dig? Jo för du förtjänar det. De är ingen som tvingar dom att lyfta upp dig, men ändå gör dom det, uppskatta det istället.

2. Börja hitta en hobby där du kan vara stolt över senare! Tex, börja träna och se dig själv utvecklas.

3. Vara dig själv och låt ingen annan döma dig! Jag vet att det inte är så lätt eftersom samhället säger att utseendet är "allt". Men jag tycker att det inte stämmer så bra eftersom det är personligheten som räknas enligt mig! Gör något bra och visa för andra att du är BRA! Låt aldrig någon trycka ner dig.

4. Absolut viktigaste, börja älska dig själv om du nu vill att andra ska göra det.



Likes

Comments

Hej och välkomna till min blogg! Och eftersom det här är mitt första inlägg så tänkte jag presentera mig väldigt kort. Milla heter jag, 16 år och bor i sol staden. Jag är en väldigt glad, trevlig och där med en rolig person (säger vi). Men iaf här på min blogg kommer ni får ta del av det jag tycker allra mest om tex, smink, outfit, mina glamodagar och mm. Hoppas ni gillar det!

Likes

Comments