​Jag vill börja med om ni tänker kränka ner mig eller tror att jag skriver för uppmärksamhet så kan ni bara sticka, sånna människor som er borde inte finnas. Jag skriver det här för att vissa inte förstår varför jag mår så dåligt när jag väl gör det. 

När jag var ca 7 dagar gammal så fick jag, mamma och min bror sova ute mitt i regnet för min mormor tyckte inte om oss för vi var så fattiga och hon låste in köket för att vi inte skulle kunna äta mat.. Mamma fick gå runt och letade efter någonstans att bo, vi knackade på människor men såklart så öppnade ingen men efter ett tag hittade vi ett hus där ingen bodde, det var spindelnät överallt och det var rätt så gammalhus som ingen bodde på flera år. Vi bodde där ett tag och eftersom vi inte hade mat så fick vi äta rester från soptunnor fast vi var ändå lyckliga tillsammans för vi hade varandra. Ungefär en månad senare kände mamma att hon inte klarade av att ta hand om mig så hon tog mig till en välgörenhetshus där massa barn som blev hittad på gatan eller något liknande men ni förstår vad jag menar, ja där var vi.. Mamma pratade med personalen om hur det var där och många svältade ihjäl eftersom ibland räckte inte maten till alla och det fick mamma att ändra sig, hon ville inte att jag skulle plågas. Men jag förstår hur mamma tänkte, hon ville att jag skulle vara där ett tag och sedan hämta upp mig igen när hon hade fått det lite bättre. Istället gick vi hem och levde sådär ett tag och efter några veckor så bestämde mamma för att lämna mig där i ca 3 veckor, jag bodde där och jag var bara några månader och mamma var även där och hälsade på ibland när hon var ledig från jobbet. Personalen berättade att jag var alltid för mig själv och såg jätte ledsen ut... Nej, nu fick jag klump i halsen haha aja jag fortsätter. Ett år senare träffade mamma min älskade pappa, min hjälte och mitt allt. De träffades när mamma var och plockade burkar haha och det var då mamma hämtade upp mig igen och jag var världens lyckligaste bebis. Mitt liv ändrades sedan dess, allt var så himla bra och mamma var så lycklig... Vi bodde tillsammans i några år och då gifte mamma med pappa såklart, köpte ett hus och jag trodde aldrig att den dagen skulle finnas. Men när vi väl flyttade till Sverige, då började helvetet igen för min älskade pappa dog.. Han dog framför mina ögon och jag föll ihop för det var han som räddade mitt liv... Sedan dess har jag alltid mått dåligt och såg ner på mig själv när jag inte ens borde och jag lätt idioter trampade ner mig som om jag vore ingenting. Jag är glad att jag står här idag med ett jobb som inte alls många kan få den chansen och jag tjänar över 10 tusen i månaden och jag är såhär ung? 

Jag vill påminna alla att även om allt känns skit just nu och att du inte orka något mer.. jo hjärtat det gör du. Klarade jag mig så kommer du också göra det snart. Försök bara vara en bra person som möjligt, hata ingen och om de gör det så är det väl inte ditt fel ellerhur? Jag valde att släppa taget för ett tag sen, förlät alla som gjorde mig illa och jag le mot alla för jag vet att varje människa har gått igenom något för utav det kommer du bara få massa underbara människor runt om dig. Tar och vara på de som betyder mycket för dig för du vet aldrig när den personen är borta. :) 

Tack för att du läste och sorry jag orkade inte förklara i detaljer så hoppas det är ok ändå. <3 

Likes

Comments

Hej och välkomna till min blogg! Och eftersom det här är mitt första inlägg så tänkte jag presentera mig väldigt kort. Milla heter jag, 16 år och bor i sol staden. Jag är en väldigt glad, trevlig och där med en rolig person (säger vi). Men iaf här på min blogg kommer ni får ta del av det jag tycker allra mest om tex, smink, outfit, mina glamodagar och mm. Hoppas ni gillar det!

Likes

Comments