HEJ igen!! Två veckor, varav en homecoming vecka senare och lite nya saker hänt.

Kort och gott har vi haft massa olika teman under denna veckan. I måndags skulle man vara sitt ''favorite decade'', min värdmamma hjälpte mig sätta ihop en outfit så jag representerade 50-talet. I tisdags skulle man vara neon, så de flesta hade gula t-shirts. I onsdags skulle man vara mathletes vs athletes hahah och i torsdags skulle man vara sin ''future career'' men inte så många klädde upp sig till den. Sen i fredags var det homecoming day så det var dagen då det var hoco game och dans. Klädseln i skolan denna dag var att alla olika årskurser blev tilldelade olika färger. Jag är en junior och vi skulle kl oss i vitt. Superkul vecka faktiskt! Dansen var också kul hahah men det var en hel del som inte kom dit. Innan dansen var det ju game och tyvärr förlorade vi, igen. Det brukar sluta så men man ska aldrig säga aldrig! Vi utbytesstudenter cheerade inte igår för coachen sa att vi inte skulle göra dansen (bara en liten liten del av den) och sen göra små-cheersen som man göra hela tiden under matchen men eftersom vi endast lärt oss bara några stycken av typ 20 kände vi mest att det skulle se larvigt ut om vi bara stog och klappade så vi ska försöka lära oss de till nästa gång. Om jag ens kommer kunna cheerleada då. För det är en annan sak som tyvärr hänt, det hände faktiskt idag.


Som jag nämt vid tidigare tillfälle så har jag haft benhinneinflammation sen jag kom hit, för två månader sen. Vilket har gjort ont och irriterat mig. Men jag har fortfarande kunnat springa. Men de senaste veckorna har det varit mycket mer än så. Förmodligen, har konsekvenserna av att jag fortsatte springa även fast det gjort ont, gjort att jag sprungit konstigt (vilket jag har eftersom den korrekta löpningsformen försvinner när kroppen försöker anpassa sig för att det ska göra mindre ont.) Och det har bidragit till att båda benen gör ont från tå till knä, överallt. Framsida, baksida, knä och vristerna. Allt. Så har vilat i kanske 10 dagar från löpningen, och coachen lät mig testa för några dagar sen att springa igen under en träning men gjorde fruktansvärt ont igen. (Innan jag började springa trodde jag det hade blivit bättre för gjorde inte lika ont.) Men tyvärr gjorde jag samma misstag igen igår igen. Tyckte det kändes bättre i benen även fast det fortfarande ont, så vi bestämde oss för att jag skulle springa på lördagen (igår). Första gången efter kanske 10 dagar.


Redan första minuten kände jag att mina ben kändes tunga och var inte lika långt fram och jagade samma människor som jag brukade. Hamnade mer och mer efter och mina ben började göra mer och mer ont. Det strålade genom hela benen och det kändes som jag släpade 1000 stenar efter mig. Det var fruktansvärt jobbigt även för psyket eftersom jag vet att jag brukar vara en av de snabbare tjejerna i vårt lag, och att se alla passera mig och känna att det var jobbigt på ett annat sätt än vad de ska vara var hemskt. Kände mig också så besviken och det kändes som alla var besvikna i stunden. Så jag sprang mycket långsammare än vad jag brukar, och de sista kanske 600 meterna blev de nästan att jag haltade mig fram. Vid mållinjen stog min coach och en kompis och tog emot mig och jag kunde i stort sett inte stå på mina egna ben, jag bara föll ner till marken. Aldrig känt en sån smärta förut. Tog av mig skorna för att lätta på trycket men det hjälpte inte ett dugg och kunde inte resa mig upp eller gå. Så två personer hjälpte mig bort till lag-tältet igen och kunde inte stå, sätta mig ner, flytta mig eller något Kände mig handikappad. Känner mig fortfarande handikappad.


Gjorde i stort sätt inget igår, mer än att jag duschade, åt, hade is på benen, tog tablett och smörjde in dem med en kräm som ska göra att de gör mindre ont. Kunde inte ens ligga ner utan att de strålade i benen. Fruktansvärt. Sen att vara på andra sidan jordklotet utan sina föräldrar när man känner sig så skadad är också extremt konstigt. Idag känns det ungefär lika hemskt. Sov i kanske 13 timmar, sen när jag vaknade hoppades jag på att det skulle kännas bättre men det gör det verkligen inte. Kan fortfarande inte gå någonstans, och det är speciellt det vänstra benet som gör extra ont. Bara lite lite tryck gör så jag ramlar om jag inte håller i mig. Så inte gjort något idag heller och hatar det här. Det gör mig extremt uttråkad eftersom jag inte kan göra så mycket och när jag inte gör saker börjar jag tänka för mycket och sen känner jag mig ensam. Usch finns inget värre. Men det blir bättre, det vet jag och det gäller att göra det bästa av situationen. Det känns rent ut sagt skit just nu och känner mig ärligt ensam och ''useless''. Känns som jag hamnar efter och inte kan nyttja den tiden jag har här under mitt år på rätt sätt. Men så är det när man inte känner sig 100%, man tänker ofta negativt och det ska jag försöka att inte göra. För det är som det är just nu och kan bara blicka framåt. Nästa steg är att vila och gå till doktorn någon av de kommande dagarna. Det är svårt att veta vad man kan göra själv, när man inte är kunnig om ämnet. Hoppas jag kan gå till skolan imorgon dock, är uttråkad och vill inte hamna efter.


Vidare till annat! Vad har vi annars gjort då, förutom hoco-veckan. I det stora hela så har jag gått i skolan, pluggat, haft träningar (när jag faktiskt kunnat göra något :( ). Sen har jag gått på några volleyboll-matcher, köpt klänning till dansen, gått på min värdpappas systers bröllop (såå fint), varit med familj och vänner. Ja ungefär så, man har inte jättemycket tid helt ärligt hahah. Nu ska jag väl fortsätta vila. Kul :) nää det här är inte min grej men kämpar. Vi hörs snart igen!


Bjuder på några bilder från dessa veckor:

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Först och främst, FÖRLÅT för min usla uppdatering. Ska verkligen bättra mig nu och försöka skriva något varje vecka. Så vad har hänt sen jag bloggade sist?


Jag har nu gått i skolan, startat mina klasser och kommit in i rutiner. Har shoppat kläder och allt möjligt som kan behövas. Har tagit mig igenom första skoldagen (vilket jag kan prata mer om i ett inlägg för sig hahah) och nästan två månader! De klasserna jag har är:

6.30 Crosscountry practice (innan skolan har jag alltid crosscountry träning vilket är löpning och de är såå tufft men så kul. ÄLSKAR att jag är med i skolsporter och ÄLSKAR att vara med i ett lag.

1 hour: Algebra II (inte riktigt samma som hemma faktiskt, gjort lite av sakerna men en hel del är nytt.)

2 hour: Agri (handlar typ om lantbruk)

3 hour: Art (väldigt kul faktiskt för man behöver inte tänka man bara ritar hahah)

4 (a) hour: East (handlar typ om att hitta problem i samhället och sen lösa de PÅ RIKTIGT. Man får typ inga instruktioner dock, så mycket självständigt.)

4 (b) hour: Bobcat time (vi gör inte speciellt mycket, man ska typ göra matte- och engelskatester där men brukar vilja nyttja tiden till att göra läxor istället.)

Lunch (typ 30 min)

5 hour: English II (min lärare är rätt strikt så de svårt att få bra betyg där.)

6 hour: American history (rätt svårt för det är så mycket saker jag inte gjort förut, gamla texter och lite svåra ord. Det går även snabbt framåt.)

7 hour: Athletic conditioning (typ träning)

Alla lektioner är runt 40-45 minuter. Och de enda ämnena jag faktiskt behövde ta (eftersom min år inte räknas) var engelska och amerikansk historia. Jag valde dock att ta matte för jag vill inte glömma bort allting. Valde art för de är ett hyfsat lätt ämne med inte så mycket läxor och sen athletic conditioning för gillar att träna och det är bra för crosscountryn. Sen behöver alla ha bobcat-time och lunch såklart. Agri och East var dock inte klasser jag önskade att ha. Borde kanske varit lite mer på med att säga vilka klasser jag verkligen ville ha men de sa ''nästan alla klasser är fulla'' men vet att det hade gått att fixa ändå för några andra utbytesstudenter fick de klasserna de ville ha och det var senare. Hade önskat att ha tyska (för vill ej glömma bort allt till när jag kommer tillbaka), speech, journalism eller health för de verkade kul! Men det funkar ändå hahah kanske är kul med något annorlunda.


Min skoldag börjar då 6.30 (egentligen 8..00) och slutar runt 15.20 (egentligen 15 men har athletic conditioning och vi stannar alltid längre pga. det). Alltid stressigt efter våra morgonträningar för vi har typ 20 minuter på oss att byta om, sminka oss, blåsa håret och inte komma för sent till första lektionen så man ser ju inte jättefixad ut i skolan direkt . Får alltid skjuts av en kompis runt 6.20 som också är i mitt lag (så går upp 5.45) och sen får jag oftast skjuts hem an henne också. Annars får jag ta skolbussen, ibland kan jag få skjuts av min värdmamma och ibland skjuts av någon annan kompis. Och får väldigt mycket läxor i min skola, men blir ännu mer för mig eftersom det tar längre tid för mig att göra saker ibland om jag inte riktigt hänger med och om jag hamnar efter och behöver göra klart saker hemma. Sen när jag kommer hem är sakerna jag måååste göra: läxor (vilket tar så mycket tid och det suger) packa lunchväskan, oftast tvätta (eftersom jag alltid behöver två träningsoutfits per dag. Även ta fram kläder för skolan och practice dagen efter, duscha och äta.) Sover inte jättemycket varje dag vilket jag VERKLIGEN behöver ändra på för det är jobbigt att vara trött när man tränar mycket också och vill inte bli sjuk.


Andra saker som händer under veckorna är att det är volleyboll-matcher varje torsdag men har bara gått en gång dock. Sen är det amerikanska fotbolls-matcher varje fredag och olika teman varje fredag. Än så länge har vi haft beach-tema och amerikanskt-tema. Kan inte komma på den sista, de kanske bara var de två. Så kul, älskar all SPIRTI!!! Och jag har crosscountry-tävlingar (5 km) varje lördag så jag hade en tidigare idag. Dör varje gång för de är inte som en vanlig träning det är liksom det snabbaste man orkar. Så tufft men så kul och går jättebra för vårt lag. Vi har vunnit tre tävlingar och kommit 2:a en tävling. Och idag kom vi då 1:a och bland tjejerna i mitt lag kom jag 3:a och bland alla vi tävlar mot i vår division kom jag 7:a. Har bara lite problem med mina ben för har ''shin splints'' så framsidan av mina Sen skulle vi egentligen ha åkt till Kalifornien förra veckan med laget för att tävla där och det skulle varit så coolt att se det. Men vi stötte på så mycket problem så tillslut blev det inte av, men men allt händer av en anledning!


Missade en tävling som skulle varit så kul att springa (för den var platt och alla andra har alltid uppförsbackar för det är väldigt bergigt här.) För jag var sjuk och det var såå många här som var sjuka, det var någon mag-grej. Det var verkligen jobbigt för kunde inte göra något så hade ju tråkigt och bara tänkte för mycket så fick lite hemlängtan. De enda gångerna jag verkligen kan känna hemlängtan (självklart kommer det och går lite då) är än så länge när jag varit sjuk och när jag stött på något problem (som i början när jag hade såå mycket problem med att få min mobil och funka här. Det tog så mycket tid och behövde ringa mina föräldrar och få hjälp hela tiden och det var bara jobbigt för mig.) Nu pratar jag med de kanske 1 gång per vecka, de skriver ibland också men har verkligen oftast inte så mycket tid att prata under veckodagarna med tanke på tidsskillnaden också (de sover oftast när jag kommer hem från skolan). Så då pratar vi ibland under helgerna.


Sen har jag börjat med cheerleading också! Är rätt långsam på att lära mig nya saker så det är klart det är lite svårt men det är så kul nu när vi börjat lära oss lite. Vi (jag och 2 andra utbytesstudenter) uppträde för första gången denna fredagen och var sååå nervös men gick ändå bra!! Dansen vi lärde oss var dock typ bara 35 sekunder så alla andra cheerleaders cheerade ju i typ 2 timmar och vi gjorde bara dansen medan de gjorde mini-danserna vid sidan av planen hela tiden när fotbollsspelarna spelade. Kommer nog bli ännu roligare när vi lär oss alla de och sen nästa vecka (tror jag) får vi våra uniformer och omg hahaha är så taggad. Vi har en träning per vecka (onsdagar) så det gäller att verkligen fokusera eftersom vi uppträder två dagar senare. 


Sen varje söndag och ibland onsdag (är inte alltid jättebra på att hinna dit på onsdagar, det är youth-group då förresten så det är inte riktigt som på söndagarna). På söndagar åker vi hemifrån vid 10.15 ungefär och sen är kyrkan till kanske kl 12 men vi kommer inte hem förrän tidigast 14 varje söndag för sen har man en liten bibel-grupp hemma hos olika familjer så då äter man lunch där och sen pratar om olika ''avsnitt'' i bibeln. På onsdagar efter cheerleading-träningen som slutar ca. 18 är det snabbt hem och duscha sen direkt vidare till kyrkan (youth-group) som börjar kl 19! Har dock knappt gått för har inte riktigt haft tid på onsdagar och inte alltid kunnat få skjuts men ska försöka gå mer!


Och går superbra med min värdfamilj, de är så snälla och söta!!! Synd att jag inte har allt för mycket tid att vara med de under veckodagarna dock för har alltid alla mina dumma läxor och allt tar så lång tid att göra. Försöker bli mer produktiv också men de är så svårt. Har jag något annat att berätta då? Hmmm har nog missat hur mycket som helst eftersom jag knappt bloggat. Men det här inlägget är redan så långt så det får räcka för den här gången! Btw det finns typ bara mexikanska restauranger här hahaha så när vi äter ute är det alltid på mexikanska restauranger ellleeer snabbmats restaurangen SONICS, finns typ bara i södra USA och ÄÄÄÄÄLSKAR sonic, vi köper typ drickor eller mat där varje dag. Och har även fyllt 17 medan jag varit här!!


Kort och gott så trivs jag så himla bra öven fast jag har mina dåliga dagar oså och måste försöka bli ännu mer produktiv för om man vill hinna med allt här måste man vara det hahaha. Vill bara lära känna ännu fler nu och finns såå många härliga människor här!! Och ha bästa tiden, även fast allt inte alltid är lätt eller går som man tänkt sig. Hörs förmodligen nästa vecka! Puss!


(Massa bilder från dessa ''två'' månader):


Likes

Comments

Imorgon har det gått en vecka sen jag kom hit till min värdfamilj!!


Det vi gjort sen dess är ungefär der här: varit i kyrkan, vilket jag inte är van med hemma. Men det är kul att testa det med för känns väldigt amerikanskt att gå i kyrkan. Och det är mer en social grej här också eftersom alla går i kyrkan. Sen har vi fixat en del hemma och varit och på Walmart och köpt massa saker jag behövt. Vi har även haft mitt Welcomeparty, så då fick jag träffa lite mer människor som bor här. Och vi har varit i staden Eureka där vi strosade runt och köpte saltlakrits <3 (vilket inte är populärt här). Sen har jag varit på mina 2 första crosscountry-träningar, vilket var superkul men jobbigt. Kanske även ska testa cheer här (är dock sämst på att dansa så vi får se) sen kanske track eller något annat. Har också registrerat mig på mitt Highschool nu och gjort ett engelskatest vilket gick bra. Tycker dock att de använder lite svåra ord här och de är svårt när flera pratar samtidigt och sånt men antar att jag vänjer mig med tiden. Har också träffat några från skolan, träffat min värdmammas familj osv.


Idag har jag inte gjort mer än att varit på min crosscountry träning imorse (7.00 am). Sen nu ska jag snart på en tjej födelsedags''middag'' isch och sen kanske på skolans pepprally. Men det beror på om jag kan få skjuts dit för resten av familjen ska till ett campingställe nu i eftermiddag/kväll. Och imorgon ska vi alla upp till campingplatsen över dagen och vara där med värdmammans familj så det blir säkert kul. Sen ska en norsk utbytesstudent sova hos oss på kvällen och gå till kyrkan med oss på söndag för hon ska byta familj (till några som bor här i närheten) och sen troligen gå på min skola också. Sen på söndag är det då kyrkan och kanske något mer. På måndag är det skolmöte och ska få mitt schema och sånt tror jag och skolan börjar på onsdag. Sen börjar träningarna och allt på riktigt nästa vecka. Och förmodligen kommer min mobil också funka nästa vecka, har haft massa strul med det där och att båda mina mobiler (tog med den gamla också) var låsta till Sverige och det har varit jättejobbigt men det löser sig. Men det har tagit mycket tid och så fort något strular så vet man att man måste ta sig igenom det själv vilket kan trigga hemlängtan men det gäller bara att kämpa och tro på sig själv.


Nu räcker det med uppdateringen för idag! Hörs

Likes

Comments

Hej!! Jag lever och är nu hos min värdfamilj efter 3 välkomstdagar i NY! Lärde känna massa nya människor som också ska på utbytesår vilket är superkul. Det vi gjorde på welcomsdays var i stort sett att vi hade lite "lektioner" som handlade om att förbereda oss i för USA där vi fick tips och sånt och sen hade vi två "partys" där man kunde dansa, snacka eller spela spel typ. Och en dag var vi i NY city!!

Så igår kom jag fram till min värdfamilj och de är såå snälla men allt är såklart lite ovant men kommer nog vänja mig snart. Igår träffade vi massa från min värdmammas familj, åt lunch på en mexikansk restaurang, öppnade presenter osv. Var helt slut när dagen var klar. Sov inte alls länge sista dagen på welcomedays för skulle vakna 3.00 (am) och sen flyga själv hit men det gick bra!

Nu ska jag till kyrkan här för första gången så får vi se hur det är!! Alla säger ju att det är en helt annan grej här!

Hörs

Likes

Comments

Många tårar och mycket känslor men NU HÄNDER DET!!! Känns så bra men så nervöst och känslosamt. Nu gör vi det här året till det bästa!!
Ses snart igen Sverige❤️

Likes

Comments

Nu är det en månad, TRETTIOEN dagar kvar till jag lämnar Stockholm och börjar resan. Mitt datum är bekräftat och jag åker 2:a augusti. De första tre dagarna kommer spenderas i New York på welcome days med många andra ungdomar och sen åker jag vidare till Arkansas. Tiden går verkligen fort och känslorna just nu är att jag är så rädd och exalterad på samma gång. Bara det faktum att jag ska våga, att jag måste prata på ett helt annat språk hela tiden är stort. Men även bara det att faktiskt förstå. Och att sen utifrån det lära känna nya personer hela tiden, på ett sätt som man aldrig behövt göra förut. Att anpassa sig till en annan kultur, familj, regler, rutiner, skola osv. Att klara sig själv på ett helt nytt sätt, med ett helt nytt ansvar.


Varenda steg på den här resan känns lite läskigt om jag ska vara ärlig. Allt från förberedelser, resan dit osv. till själva året och allt som väntas. Just på grund av att det är nytt. Men någonstans tror jag att det är viktig att komma ihåg är att nytt inte är dåligt, det är bara annorlunda. Och annorlunda är lärorikt. Det handlar om att våga, att försöka, att anpassa sig och att utvecklas. Vilket är det jag ska försöka göra.


Sista tiden spenderas med kompisar och familj. Imorgon ska jag videochatta med min familj och ta min sista spruta. Sen är det bara packningen kvar. Som sagt, så rädd men taggad. Hörs när det är ännu närmare.

Likes

Comments

Hej igen!

Tänkte bara uppdatera lite. De senaste veckorna har två viktiga saker kopplade till EF och mitt utbytesår hänt. Har varit på min visumintervju på Ambassaden och har nu fått hem mitt pass med mitt visum. Jag var även på det sista EF-mötet innan avresan. Så för några dagar sen följde allas föräldrar med och vi gick då på ett fyra timmars informationsrikt möte, jättebra faktiskt! Vi fick med oss lite olika saker därifrån, bla. en väska, men framför allt massa tips och information. Men det kliade lite i benen då vi bara fick en kort lunchpaus hehe.


Men mest intressant är nog visum-intervjun så ska berätta lite om det (+tips) för er som inte varit där men ska dit och kanske är lite nervösa. Framför allt vill jag bara säga VAR INTE NERVÖS. När man tänker på ''visum-intervju på ambassaden'' låter det väldigt seriöst men helt ärligt var det knappast en intervju. Jag fick bara två-tre frågor och den mesta delen av besöket bestod av väntetid. Annars skulle det gått på kanske tre minuter. Såhär gick det till:

1. Kom fram till ambassaden kl. 8.00 (då jag hade tid då) och såg en lång kö utanför själva byggnaden (alltså utomhus). Ställde mig i den och köade i EN OCH EN HALVTIMME, och kan säga att det var skitkallt och jag hade en tunn bomberjacka på mig så sätt på er mycket kläder.

2. När jag var näst på tur gick jag bort från kön och fram till en ''lucka'' där jag fick visa sitt pass, ta av min min ytterjacka så han som jobbade där (han pratade svenska) kunde se att man inte hade med sig något in, sen visade man sina skosulor. Här visade man även vad man hade i sin väska (och btw. om man man hade vatten med sig fick man ta en klunk av det för att visa att det var vatten).

3. Sen blev man insläppt genom en dörr som ledde till en liten säkerhetskontroll så man fick ta av sig skärp och så och där lämnade man även sin mobil osv. (vet inte om man lämnade väskan där då facken var väldigt små, kanske fick ha med väskan in till nästa byggnad eftersom de redan visiterat den) och sen fick ett kort så man fick tillbaka allt sen.

4. Sen gick man ut från det rummet och följde ''den gula linjen'' som ledde till ett annan byggnad. Där fick man en nummerlapp för ansökan om ''non immigrant visa'' sedan väntade man ett litet tag tills ens nummer dök upp på rutan och då gick man till en ''lucka'' där man lämnade in alla sina papper och sitt pass. (Den personen pratade engelska) Vilket tog typ 1 minut.

5. Sen satte man sig ner igen och väntade på att man skulle få sitt namn uppropat och det tog väldigt lång tid för mig. Kanske 50 minuter. När de sa mitt namn gick jag fram till en annan lucka där de ställde tre korta frågor. Tror de var något i stil med: ska du bo hos en värdfamilj? Vem ska betala för din resa? Sen sa hon bara ''your visa is approved'' och då var det klart. Fick lite papper med mig av henne och mitt pass kunde jag hämta ut kanske en vecka senare.

6. Följde sen den gula linjen tillbaka till byggnaden där säkerhetskontrollen var och där lämnade jag in kortet som gjorde att jag fick min mobil tillbaka. Därefter var jag klar!


Och det kanske lät seriöst men försökte bara beskriva i detalj då jag var jättenervös inför mitt besök (vilket jag inte hade behövt vara) och tyckte ingen beskrev allt i detalj så jag verkligen visste hur det var. Mina tips till er som ska på ''visum-intervju'' är de här:

1. Det allra viktigaste är att ta med ALLA dina viktiga papper. Om du inte har med alla papper, bilden osv. så får du åka hem och boka en ny tid. Se till att läsa igenom noggrant (i mitt fall läste jag de instruktioner jag fått av EF inför ambassadbesöket och där stod allt jag skulle ha med.)

2. Lägg allt i en mapp där du har allt samlat och så inget försvinner.

3. Försök ha med dig så lite onödiga saker som möjligt. Själv tog jag inte med mig någon väska, bara min mobil och en mapp med alla papper.

4. KOM TIDIGT. Det spelade nämligen typ ingen roll vilket klockslag du bokat tid den dagen. Om det var 8, eller 10. Det var den plats du hade i kön som var avgörande. Vet att även om man har kl. 10 så kan du komma kl. 8 och sen vara klar med allt innan din ''riktiga tid'' ens börjat. Köerna verkar ofta vara väldigt långa så tänk på det! Om du kommer kl 10. däremot är du nog inte klar förrän några timmar senare.


5. Var inte nervös. Var istället glad att du kommer få ditt visum!


Vi hörs om ett tag igen!!

Likes

Comments

Utbytesår, ett så svårt beslut men ändå inte. Ett beslut som jag för några år sen förmodligen inte hade kunnat tro att jag någonsin skulle ta. För det var ett beslut jag inte ens ville tänka på, för jag ville inte behöva ta itu med beslutsångesten som skulle uppstå. Ett beslut som innebar att lämna allt det man tänkt på som tryggt, för att åka till ett land på andra sidan jorden och bo hos människor man aldrig träffat eller någonsin hört namnen på. Men nu står jag här idag och har tagit det beslutet som var så svårt men ändå inte. Det låter väldigt konstigt, men innerst inne, när jag började inse att jag snart skulle behöva ta ett beslut om att åka eller inte, tror jag att jag visste att jag ville åka.


Trots allt det jag var rädd för, som jag fortfarande är rädd för, fanns det så mycket jag var nyfiken på. Som jag ville uppleva, lära och som jag inte ville gå miste om. Men svårast var det med själva beslutsångesten, att faktiskt ta beslutet och acceptera det val jag tagit. För någonstans kan man inte veta vad något beslut kommer leda till, och ibland gäller det att ta uppoffringar och risker för att öppna nya dörrar. Om det är värt det kan vi inte svara på förrän vi testat. Och i mitt fall blir det efter mina 10 månader i USA. Men det jag kan göra är att hoppas, och det gör jag. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer vara värt varenda sekund, trots bra och dåliga dagar. Jag hoppas att jag kan titta tillbaka på mitt år med glädje och stolthet. Jag hoppas att jag kommer kunna säga: KÖR, till alla de som tvekar på om det ska åka eller inte. Och jag hoppas att jag kommer klara mitt år i USA.


Millan Ryd heter jag och jag är 16 år, föddes år 2000. Hösten 2016, gick jag på ett informationsmöte på EFs kontor om ett år i USA. Någon månad efter mötet gick jag på en intervju och några dagar efter blev jag antagen. Vintern 2016 tog jag beslutet att åka, och i början av januari hade jag skickat in i stort sett alla papper till min ansökan om en värdfamilj. Sen var det bara att vänta. April 2016, den här månaden, fick jag min värdfamilj. Familjen jag ska bo hos i 10 månader, och det känns faktiskt jättebra. Jag är självklart så nervös, över allt. Men jag hoppas det blir bra och så länge man går in med en positiv attityd löser det sig alltid. De verkar jättesnälla och aktiva vilket passar mig. En mamma, en pappa och fyra småsyskon består familjen av. En småbarnsfamilj helt enkelt, vilket är annorlunda från hur min familj ser ut i Sverige. Här har jag en mamma, en pappa och en storasyster. Jag ska bo i delstaten Arkansas som ligger brevid Texas, Oklahoma, Mississippi osv. Min stad är jätteliten med bara 5000 invånare och mitt highschool har 300-500 elever. Det finns väldigt många sporter på skolan och jag åker i början av augusti. Mycket mer än så vet jag inte.


Men hur känner jag nu då? Efter att beslutet är taget och familjen är bekräftad. Helt ärligt är jag exalterad. Det blir vad man gör det till och man måste gå in med rätt inställning vilket jag tänker göra. Jag vet att det kommer vara mycket känslor, nervositet, glädje och någon slags sorg för att lämna allt för något nytt och annorlunda. Men det är precis det man behöver ibland för att utvecklas, vilket jag vill göra.


Nu är det mindre än 100 dagar kvar till jag åker. Det som är kvar på listan är att söka visum (jag ska på intervju om ett tag när vi är klara med förberedelserna), ta mina två sista vaccinationer, packa och facetima med min familj! Sen är det dags att åka! Tre månader kvar med vänner och familj tills ett helt nytt äventyr. Jag kommer inte blogga speciellt mycket förrän det börjar närma sig. Vi hörs!

Likes

Comments