Hej igen!

Tänkte bara uppdatera lite. De senaste veckorna har två viktiga saker kopplade till EF och mitt utbytesår hänt. Har varit på min visumintervju på Ambassaden och har nu fått hem mitt pass med mitt visum. Jag var även på det sista EF-mötet innan avresan. Så för några dagar sen följde allas föräldrar med och vi gick då på ett fyra timmars informationsrikt möte, jättebra faktiskt! Vi fick med oss lite olika saker därifrån, bla. en väska, men framför allt massa tips och information. Men det kliade lite i benen då vi bara fick en kort lunchpaus hehe.


Men mest intressant är nog visum-intervjun så ska berätta lite om det (+tips) för er som inte varit där men ska dit och kanske är lite nervösa. Framför allt vill jag bara säga VAR INTE NERVÖS. När man tänker på ''visum-intervju på ambassaden'' låter det väldigt seriöst men helt ärligt var det knappast en intervju. Jag fick bara två-tre frågor och den mesta delen av besöket bestod av väntetid. Annars skulle det gått på kanske tre minuter. Såhär gick det till:

1. Kom fram till ambassaden kl. 8.00 (då jag hade tid då) och såg en lång kö utanför själva byggnaden (alltså utomhus). Ställde mig i den och köade i EN OCH EN HALVTIMME, och kan säga att det var skitkallt och jag hade en tunn bomberjacka på mig så sätt på er mycket kläder.

2. När jag var näst på tur gick jag bort från kön och fram till en ''lucka'' där jag fick visa sitt pass, ta av min min ytterjacka så han som jobbade där (han pratade svenska) kunde se att man inte hade med sig något in, sen visade man sina skosulor. Här visade man även vad man hade i sin väska (och btw. om man man hade vatten med sig fick man ta en klunk av det för att visa att det var vatten).

3. Sen blev man insläppt genom en dörr som ledde till en liten säkerhetskontroll så man fick ta av sig skärp och så och där lämnade man även sin mobil osv. (vet inte om man lämnade väskan där då facken var väldigt små, kanske fick ha med väskan in till nästa byggnad eftersom de redan visiterat den) och sen fick ett kort så man fick tillbaka allt sen.

4. Sen gick man ut från det rummet och följde ''den gula linjen'' som ledde till ett annan byggnad. Där fick man en nummerlapp för ansökan om ''non immigrant visa'' sedan väntade man ett litet tag tills ens nummer dök upp på rutan och då gick man till en ''lucka'' där man lämnade in alla sina papper och sitt pass. (Den personen pratade engelska) Vilket tog typ 1 minut.

5. Sen satte man sig ner igen och väntade på att man skulle få sitt namn uppropat och det tog väldigt lång tid för mig. Kanske 50 minuter. När de sa mitt namn gick jag fram till en annan lucka där de ställde tre korta frågor. Tror de var något i stil med: ska du bo hos en värdfamilj? Vem ska betala för din resa? Sen sa hon bara ''your visa is approved'' och då var det klart. Fick lite papper med mig av henne och mitt pass kunde jag hämta ut kanske en vecka senare.

6. Följde sen den gula linjen tillbaka till byggnaden där säkerhetskontrollen var och där lämnade jag in kortet som gjorde att jag fick min mobil tillbaka. Därefter var jag klar!


Och det kanske lät seriöst men försökte bara beskriva i detalj då jag var jättenervös inför mitt besök (vilket jag inte hade behövt vara) och tyckte ingen beskrev allt i detalj så jag verkligen visste hur det var. Mina tips till er som ska på ''visum-intervju'' är de här:

1. Det allra viktigaste är att ta med ALLA dina viktiga papper. Om du inte har med alla papper, bilden osv. så får du åka hem och boka en ny tid. Se till att läsa igenom noggrant (i mitt fall läste jag de instruktioner jag fått av EF inför ambassadbesöket och där stod allt jag skulle ha med.)

2. Lägg allt i en mapp där du har allt samlat och så inget försvinner.

3. Försök ha med dig så lite onödiga saker som möjligt. Själv tog jag inte med mig någon väska, bara min mobil och en mapp med alla papper.

4. KOM TIDIGT. Det spelade nämligen typ ingen roll vilket klockslag du bokat tid den dagen. Om det var 8, eller 10. Det var den plats du hade i kön som var avgörande. Vet att även om man har kl. 10 så kan du komma kl. 8 och sen vara klar med allt innan din ''riktiga tid'' ens börjat. Köerna verkar ofta vara väldigt långa så tänk på det! Om du kommer kl 10. däremot är du nog inte klar förrän några timmar senare.


5. Var inte nervös. Var istället glad att du kommer få ditt visum!


Vi hörs om ett tag igen!!

Likes

Comments

Utbytesår, ett så svårt beslut men ändå inte. Ett beslut som jag för några år sen förmodligen inte hade kunnat tro att jag någonsin skulle ta. För det var ett beslut jag inte ens ville tänka på, för jag ville inte behöva ta itu med beslutsångesten som skulle uppstå. Ett beslut som innebar att lämna allt det man tänkt på som tryggt, för att åka till ett land på andra sidan jorden och bo hos människor man aldrig träffat eller någonsin hört namnen på. Men nu står jag här idag och har tagit det beslutet som var så svårt men ändå inte. Det låter väldigt konstigt, men innerst inne, när jag började inse att jag snart skulle behöva ta ett beslut om att åka eller inte, tror jag att jag visste att jag ville åka.


Trots allt det jag var rädd för, som jag fortfarande är rädd för, fanns det så mycket jag var nyfiken på. Som jag ville uppleva, lära och som jag inte ville gå miste om. Men svårast var det med själva beslutsångesten, att faktiskt ta beslutet och acceptera det val jag tagit. För någonstans kan man inte veta vad något beslut kommer leda till, och ibland gäller det att ta uppoffringar och risker för att öppna nya dörrar. Om det är värt det kan vi inte svara på förrän vi testat. Och i mitt fall blir det efter mina 10 månader i USA. Men det jag kan göra är att hoppas, och det gör jag. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer vara värt varenda sekund, trots bra och dåliga dagar. Jag hoppas att jag kan titta tillbaka på mitt år med glädje och stolthet. Jag hoppas att jag kommer kunna säga: KÖR, till alla de som tvekar på om det ska åka eller inte. Och jag hoppas att jag kommer klara mitt år i USA.


Millan Ryd heter jag och jag är 16 år, föddes år 2000. Hösten 2016, gick jag på ett informationsmöte på EFs kontor om ett år i USA. Någon månad efter mötet gick jag på en intervju och några dagar efter blev jag antagen. Vintern 2016 tog jag beslutet att åka, och i början av januari hade jag skickat in i stort sett alla papper till min ansökan om en värdfamilj. Sen var det bara att vänta. April 2016, den här månaden, fick jag min värdfamilj. Familjen jag ska bo hos i 10 månader, och det känns faktiskt jättebra. Jag är självklart så nervös, över allt. Men jag hoppas det blir bra och så länge man går in med en positiv attityd löser det sig alltid. De verkar jättesnälla och aktiva vilket passar mig. En mamma, en pappa och fyra småsyskon består familjen av. En småbarnsfamilj helt enkelt, vilket är annorlunda från hur min familj ser ut i Sverige. Här har jag en mamma, en pappa och en storasyster. Jag ska bo i delstaten Arkansas som ligger brevid Texas, Oklahoma, Mississippi osv. Min stad är jätteliten med bara 5000 invånare och mitt highschool har 300-500 elever. Det finns väldigt många sporter på skolan och jag åker i början av augusti. Mycket mer än så vet jag inte.


Men hur känner jag nu då? Efter att beslutet är taget och familjen är bekräftad. Helt ärligt är jag exalterad. Det blir vad man gör det till och man måste gå in med rätt inställning vilket jag tänker göra. Jag vet att det kommer vara mycket känslor, nervositet, glädje och någon slags sorg för att lämna allt för något nytt och annorlunda. Men det är precis det man behöver ibland för att utvecklas, vilket jag vill göra.


Nu är det mindre än 100 dagar kvar till jag åker. Det som är kvar på listan är att söka visum (jag ska på intervju om ett tag när vi är klara med förberedelserna), ta mina två sista vaccinationer, packa och facetima med min familj! Sen är det dags att åka! Tre månader kvar med vänner och familj tills ett helt nytt äventyr. Jag kommer inte blogga speciellt mycket förrän det börjar närma sig. Vi hörs!

Likes

Comments