Imorgon har det gått en vecka sen jag kom hit till min värdfamilj!!


Det vi gjort sen dess är ungefär der här: varit i kyrkan, vilket jag inte är van med hemma. Men det är kul att testa det med för känns väldigt amerikanskt att gå i kyrkan. Och det är mer en social grej här också eftersom alla går i kyrkan. Sen har vi fixat en del hemma och varit och på Walmart och köpt massa saker jag behövt. Vi har även haft mitt Welcomeparty, så då fick jag träffa lite mer människor som bor här. Och vi har varit i staden Eureka där vi strosade runt och köpte saltlakrits <3 (vilket inte är populärt här). Sen har jag varit på mina 2 första crosscountry-träningar, vilket var superkul men jobbigt. Kanske även ska testa cheer här (är dock sämst på att dansa så vi får se) sen kanske track eller något annat. Har också registrerat mig på mitt Highschool nu och gjort ett engelskatest vilket gick bra. Tycker dock att de använder lite svåra ord här och de är svårt när flera pratar samtidigt och sånt men antar att jag vänjer mig med tiden. Har också träffat några från skolan, träffat min värdmammas familj osv.


Idag har jag inte gjort mer än att varit på min crosscountry träning imorse (7.00 am). Sen nu ska jag snart på en tjej födelsedags''middag'' isch och sen kanske på skolans pepprally. Men det beror på om jag kan få skjuts dit för resten av familjen ska till ett campingställe nu i eftermiddag/kväll. Och imorgon ska vi alla upp till campingplatsen över dagen och vara där med värdmammans familj så det blir säkert kul. Sen ska en norsk utbytesstudent sova hos oss på kvällen och gå till kyrkan med oss på söndag för hon ska byta familj (till några som bor här i närheten) och sen troligen gå på min skola också. Sen på söndag är det då kyrkan och kanske något mer. På måndag är det skolmöte och ska få mitt schema och sånt tror jag och skolan börjar på onsdag. Sen börjar träningarna och allt på riktigt nästa vecka. Och förmodligen kommer min mobil också funka nästa vecka, har haft massa strul med det där och att båda mina mobiler (tog med den gamla också) var låsta till Sverige och det har varit jättejobbigt men det löser sig. Men det har tagit mycket tid och så fort något strular så vet man att man måste ta sig igenom det själv vilket kan trigga hemlängtan men det gäller bara att kämpa och tro på sig själv.


Nu räcker det med uppdateringen för idag! Hörs

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej!! Jag lever och är nu hos min värdfamilj efter 3 välkomstdagar i NY! Lärde känna massa nya människor som också ska på utbytesår vilket är superkul. Det vi gjorde på welcomsdays var i stort sett att vi hade lite "lektioner" som handlade om att förbereda oss i för USA där vi fick tips och sånt och sen hade vi två "partys" där man kunde dansa, snacka eller spela spel typ. Och en dag var vi i NY city!!

Så igår kom jag fram till min värdfamilj och de är såå snälla men allt är såklart lite ovant men kommer nog vänja mig snart. Igår träffade vi massa från min värdmammas familj, åt lunch på en mexikansk restaurang, öppnade presenter osv. Var helt slut när dagen var klar. Sov inte alls länge sista dagen på welcomedays för skulle vakna 3.00 (am) och sen flyga själv hit men det gick bra!

Nu ska jag till kyrkan här för första gången så får vi se hur det är!! Alla säger ju att det är en helt annan grej här!

Hörs

Likes

Comments

Många tårar och mycket känslor men NU HÄNDER DET!!! Känns så bra men så nervöst och känslosamt. Nu gör vi det här året till det bästa!!
Ses snart igen Sverige❤️

Likes

Comments

Nu är det en månad, TRETTIOEN dagar kvar till jag lämnar Stockholm och börjar resan. Mitt datum är bekräftat och jag åker 2:a augusti. De första tre dagarna kommer spenderas i New York på welcome days med många andra ungdomar och sen åker jag vidare till Arkansas. Tiden går verkligen fort och känslorna just nu är att jag är så rädd och exalterad på samma gång. Bara det faktum att jag ska våga, att jag måste prata på ett helt annat språk hela tiden är stort. Men även bara det att faktiskt förstå. Och att sen utifrån det lära känna nya personer hela tiden, på ett sätt som man aldrig behövt göra förut. Att anpassa sig till en annan kultur, familj, regler, rutiner, skola osv. Att klara sig själv på ett helt nytt sätt, med ett helt nytt ansvar.


Varenda steg på den här resan känns lite läskigt om jag ska vara ärlig. Allt från förberedelser, resan dit osv. till själva året och allt som väntas. Just på grund av att det är nytt. Men någonstans tror jag att det är viktig att komma ihåg är att nytt inte är dåligt, det är bara annorlunda. Och annorlunda är lärorikt. Det handlar om att våga, att försöka, att anpassa sig och att utvecklas. Vilket är det jag ska försöka göra.


Sista tiden spenderas med kompisar och familj. Imorgon ska jag videochatta med min familj och ta min sista spruta. Sen är det bara packningen kvar. Som sagt, så rädd men taggad. Hörs när det är ännu närmare.

Likes

Comments

Hej igen!

Tänkte bara uppdatera lite. De senaste veckorna har två viktiga saker kopplade till EF och mitt utbytesår hänt. Har varit på min visumintervju på Ambassaden och har nu fått hem mitt pass med mitt visum. Jag var även på det sista EF-mötet innan avresan. Så för några dagar sen följde allas föräldrar med och vi gick då på ett fyra timmars informationsrikt möte, jättebra faktiskt! Vi fick med oss lite olika saker därifrån, bla. en väska, men framför allt massa tips och information. Men det kliade lite i benen då vi bara fick en kort lunchpaus hehe.


Men mest intressant är nog visum-intervjun så ska berätta lite om det (+tips) för er som inte varit där men ska dit och kanske är lite nervösa. Framför allt vill jag bara säga VAR INTE NERVÖS. När man tänker på ''visum-intervju på ambassaden'' låter det väldigt seriöst men helt ärligt var det knappast en intervju. Jag fick bara två-tre frågor och den mesta delen av besöket bestod av väntetid. Annars skulle det gått på kanske tre minuter. Såhär gick det till:

1. Kom fram till ambassaden kl. 8.00 (då jag hade tid då) och såg en lång kö utanför själva byggnaden (alltså utomhus). Ställde mig i den och köade i EN OCH EN HALVTIMME, och kan säga att det var skitkallt och jag hade en tunn bomberjacka på mig så sätt på er mycket kläder.

2. När jag var näst på tur gick jag bort från kön och fram till en ''lucka'' där jag fick visa sitt pass, ta av min min ytterjacka så han som jobbade där (han pratade svenska) kunde se att man inte hade med sig något in, sen visade man sina skosulor. Här visade man även vad man hade i sin väska (och btw. om man man hade vatten med sig fick man ta en klunk av det för att visa att det var vatten).

3. Sen blev man insläppt genom en dörr som ledde till en liten säkerhetskontroll så man fick ta av sig skärp och så och där lämnade man även sin mobil osv. (vet inte om man lämnade väskan där då facken var väldigt små, kanske fick ha med väskan in till nästa byggnad eftersom de redan visiterat den) och sen fick ett kort så man fick tillbaka allt sen.

4. Sen gick man ut från det rummet och följde ''den gula linjen'' som ledde till ett annan byggnad. Där fick man en nummerlapp för ansökan om ''non immigrant visa'' sedan väntade man ett litet tag tills ens nummer dök upp på rutan och då gick man till en ''lucka'' där man lämnade in alla sina papper och sitt pass. (Den personen pratade engelska) Vilket tog typ 1 minut.

5. Sen satte man sig ner igen och väntade på att man skulle få sitt namn uppropat och det tog väldigt lång tid för mig. Kanske 50 minuter. När de sa mitt namn gick jag fram till en annan lucka där de ställde tre korta frågor. Tror de var något i stil med: ska du bo hos en värdfamilj? Vem ska betala för din resa? Sen sa hon bara ''your visa is approved'' och då var det klart. Fick lite papper med mig av henne och mitt pass kunde jag hämta ut kanske en vecka senare.

6. Följde sen den gula linjen tillbaka till byggnaden där säkerhetskontrollen var och där lämnade jag in kortet som gjorde att jag fick min mobil tillbaka. Därefter var jag klar!


Och det kanske lät seriöst men försökte bara beskriva i detalj då jag var jättenervös inför mitt besök (vilket jag inte hade behövt vara) och tyckte ingen beskrev allt i detalj så jag verkligen visste hur det var. Mina tips till er som ska på ''visum-intervju'' är de här:

1. Det allra viktigaste är att ta med ALLA dina viktiga papper. Om du inte har med alla papper, bilden osv. så får du åka hem och boka en ny tid. Se till att läsa igenom noggrant (i mitt fall läste jag de instruktioner jag fått av EF inför ambassadbesöket och där stod allt jag skulle ha med.)

2. Lägg allt i en mapp där du har allt samlat och så inget försvinner.

3. Försök ha med dig så lite onödiga saker som möjligt. Själv tog jag inte med mig någon väska, bara min mobil och en mapp med alla papper.

4. KOM TIDIGT. Det spelade nämligen typ ingen roll vilket klockslag du bokat tid den dagen. Om det var 8, eller 10. Det var den plats du hade i kön som var avgörande. Vet att även om man har kl. 10 så kan du komma kl. 8 och sen vara klar med allt innan din ''riktiga tid'' ens börjat. Köerna verkar ofta vara väldigt långa så tänk på det! Om du kommer kl 10. däremot är du nog inte klar förrän några timmar senare.


5. Var inte nervös. Var istället glad att du kommer få ditt visum!


Vi hörs om ett tag igen!!

Likes

Comments

Utbytesår, ett så svårt beslut men ändå inte. Ett beslut som jag för några år sen förmodligen inte hade kunnat tro att jag någonsin skulle ta. För det var ett beslut jag inte ens ville tänka på, för jag ville inte behöva ta itu med beslutsångesten som skulle uppstå. Ett beslut som innebar att lämna allt det man tänkt på som tryggt, för att åka till ett land på andra sidan jorden och bo hos människor man aldrig träffat eller någonsin hört namnen på. Men nu står jag här idag och har tagit det beslutet som var så svårt men ändå inte. Det låter väldigt konstigt, men innerst inne, när jag började inse att jag snart skulle behöva ta ett beslut om att åka eller inte, tror jag att jag visste att jag ville åka.


Trots allt det jag var rädd för, som jag fortfarande är rädd för, fanns det så mycket jag var nyfiken på. Som jag ville uppleva, lära och som jag inte ville gå miste om. Men svårast var det med själva beslutsångesten, att faktiskt ta beslutet och acceptera det val jag tagit. För någonstans kan man inte veta vad något beslut kommer leda till, och ibland gäller det att ta uppoffringar och risker för att öppna nya dörrar. Om det är värt det kan vi inte svara på förrän vi testat. Och i mitt fall blir det efter mina 10 månader i USA. Men det jag kan göra är att hoppas, och det gör jag. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer vara värt varenda sekund, trots bra och dåliga dagar. Jag hoppas att jag kan titta tillbaka på mitt år med glädje och stolthet. Jag hoppas att jag kommer kunna säga: KÖR, till alla de som tvekar på om det ska åka eller inte. Och jag hoppas att jag kommer klara mitt år i USA.


Millan Ryd heter jag och jag är 16 år, föddes år 2000. Hösten 2016, gick jag på ett informationsmöte på EFs kontor om ett år i USA. Någon månad efter mötet gick jag på en intervju och några dagar efter blev jag antagen. Vintern 2016 tog jag beslutet att åka, och i början av januari hade jag skickat in i stort sett alla papper till min ansökan om en värdfamilj. Sen var det bara att vänta. April 2016, den här månaden, fick jag min värdfamilj. Familjen jag ska bo hos i 10 månader, och det känns faktiskt jättebra. Jag är självklart så nervös, över allt. Men jag hoppas det blir bra och så länge man går in med en positiv attityd löser det sig alltid. De verkar jättesnälla och aktiva vilket passar mig. En mamma, en pappa och fyra småsyskon består familjen av. En småbarnsfamilj helt enkelt, vilket är annorlunda från hur min familj ser ut i Sverige. Här har jag en mamma, en pappa och en storasyster. Jag ska bo i delstaten Arkansas som ligger brevid Texas, Oklahoma, Mississippi osv. Min stad är jätteliten med bara 5000 invånare och mitt highschool har 300-500 elever. Det finns väldigt många sporter på skolan och jag åker i början av augusti. Mycket mer än så vet jag inte.


Men hur känner jag nu då? Efter att beslutet är taget och familjen är bekräftad. Helt ärligt är jag exalterad. Det blir vad man gör det till och man måste gå in med rätt inställning vilket jag tänker göra. Jag vet att det kommer vara mycket känslor, nervositet, glädje och någon slags sorg för att lämna allt för något nytt och annorlunda. Men det är precis det man behöver ibland för att utvecklas, vilket jag vill göra.


Nu är det mindre än 100 dagar kvar till jag åker. Det som är kvar på listan är att söka visum (jag ska på intervju om ett tag när vi är klara med förberedelserna), ta mina två sista vaccinationer, packa och facetima med min familj! Sen är det dags att åka! Tre månader kvar med vänner och familj tills ett helt nytt äventyr. Jag kommer inte blogga speciellt mycket förrän det börjar närma sig. Vi hörs!

Likes

Comments