Header

Min gamla Mail & lite andra saker har blivit hackade så jag skriver mina nya kontaktuppgifter här!

Mail: emiliakling@outlook.com
Snapchat: millanklinger
Instagram: millanklinger

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

"Godmorgon" alla underbara människor där ute!
Glad midsommar förresten! ( en dag efter men sh sh )
Hoppas ni har haft en grym dag igår & haft en massa skoj! Hos mig var det en sjukt fin dag iallafall, soligt & varmt.

Dock måde jag riktigt dåligt igår antagligen pågrund av medicinerna & att vi höjt dosen på adhd medicinen ganska rejält. Så mot eftermiddag-kvällen vraka jag ihop. Började må riktigt dåligt och bara se svart-vitt, så det slutade med en massa strul. Missförstånd för det mesta, det slutade iallafall med att jag och Hans gick från Grycksbo till Helssinggården. ( ni kan googla för att se avståndet vi gick ) Och det tog ännu mer på mina krafter. Det är bra att va envis, men ibland är det lite sämre. Jag lärde mig iallafall att stå för mig själv och göra det jag tror är bäst för mig själv som samtidigt inte skadar andra människor, det är svårt att förklara. Jag tror bara folk som varit med om liknande situationer som jag har varit med om förstår vad jag menar, men det är okej. Ingen ska behöva förstå det egentligen.
Det var riktigt jobbigt helt ärligt, trodde jag skulle dö flera gånger under gången hem. Jag har en sjukt dålig kondition & tålamod. Men Hans fick mig fortsätta gå, fortsätta kämpa. Jag är sjukt glad att jag hade honom med mig, skulle inte klara det annars.

Iallafall så har jag en ganska viktig fråga till er som läser!

Frågan är om någon av er vet eller har förslag på vad som håller på att hända med mig?
Liksom min kropp håller på att ge upp helt.
Inte jag, utan min kropp gör det.
Jag vill så mycket som min kropp inte klarar av!
Ibland försvinner liksom min syn helt. Det blir liksom suddigt men ibland är det som den bara försvinner. Den liksom bara finns inte där även fast jag kollar?
Jag kan inte förklara hur jag menar för jag vet inte själv. Det är som allt tar stopp och de enda jag ser är som drömmar eller vitt. Men drömmarna är som minnen av de dåliga jag varit med om eller som blickar av hemska saker. Och när det blir vitt så är de inte helt vitt, utan blicken stannar till och blir ljus, som att jag håller på att dö och se ljuset från en annan sida.
Som att jag sakta blir längre och längre bort från verkligheten men alltid "kommer tillbaka" innan gränsen till den andra 'sidan'.
Jag får allt oftare & oftare något slags "anfall" också, liksom jag försvinner från världen. Jag åker in i en annan värld samtidigt som jag har ena foten kvar i verkligheten. Jag har fått höra att när detta händer så vänder sig mina ögon, sådär så dom blir helt vita. & mina händer, fötter, hela min kropp styrs av någon annan. Den liksom låser fast sig i onaturliga ställningar och krampar ich. Jag är riktigt rädd helt ärligt, jag vill veta vad som händer med mig och om det är något jag kan få hjälp med. Men de verkar inte som att folk tar mig seriöst när jag försöker förklara. Och jag har ingen motivation till att ens försöka få hjälp längre, jag fegar endå bara ut. Jag kan liksom inte prata eller få ur mig något när jag ska försöka förklara för någon, det är som att jag inte får berätta för min kropp. Jag varken vågar eller klarar av det liksom.

Först och främst innan jag säger hejdå för detta inlägg så vill jag be om ursäkt för ett sådant nedstämt inlägg. Förlåt. Men det är så mycket obesvarade frågor inuti mig just nu, så mycket jag vill få ur mig men inte kan.

Skulle uppskatta alla svar som kan svaras på mina funderingar. Och ni får mer än gärna skriva privat istället för öppet här. Ni kan kontakta mig på mail eller Sc, båda kontaktuppgifterna kommer stå längst ner i inlägget sen.
Men det får räcka nu! Jag hoppas det är okej att jag skrev ur mig lite nu, även fast de blev väldigt nedstämt & "hoppigt" liksom dåligt skrivet. Förlåt.

Men glöm aldrig att ni är underbara, att ni är starka som fan ! Ge aldrig upp okej? För tillsammans är vi starkast av alla & allt. Tillsammans klarar hi vad vi vill.

                              BamseKramar från Emilia Kling.
                           Ha det bra & fortsätt alltid kämpa 🌺

                                              Kontakt:

                            Email:   Emiliakling@outlook.com
                     SnapChat:   Millanklinger
                    Instagram :   Millanklinger


Likes

Comments

Helluu jag är tillbaka :')
Har varit väldigt mycket på sistone tyvärr, men nu är jag här med ett nytt inlägg !
Tänker att vi kan fira att jag är tillbaka med en sjuk nyhet! Mina katter har fått en liten bebis, 7 veckor gammal snart. Han må vara de sötaste jag någonsin sett! 😍
Fixat lite bilder här nere, en när han var 4 veckor & den när han ligger i nattstädningen är när han fyllde 6 veckor ! Helt otroligt, jag är verkligen så glad.
Hänt en massa knas som dragit ner mig totalt på senaste tiden, men denna älskade lilla kattunge glädjen mig verkligen. Det gör självklart Kiwi & Queen också! Mina 3 små änglar. Tyvärr har min äldsta katt gått bort nu, Tiger. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det för jag har fortfarande inte skälv fattat det än. Min kropp går mor försvar för att inte få känna smärtan säger dom till mig, och jag vill verkligen inte uppleva dagen då jag förstår att han är borta, min tiger. Katten som räddade mitt liv i flera år och fick mig fortsätta kämpa! Det får ju bara inte vara sant. Men det kommer ett annat inlägg senare om det. Dehär är bara en liten snabb uppdatering. Ni får ha de så bra! Hoppas något underbart har hänt er också. Det är ni värda! Och annars, stå ut. Sluta aldrig kämpa, ni är så starka och kommer klara dethär. Lita på mig.

Kram Emilia.

Kontakt:
Mail: Emiliaklinger.kiwi@outlook.com
Instagram: Millanklinger

Likes

Comments

Likes

Comments

Ber först och främst om ursäkt. Detta är väldigt känsligt ämne och jag har inte pratat med någon om det förut. Det kommer väldigt dåliga tankar från när jag var ung och denna händelse inträffade och jag kanske ångrar detta inlägg. Men jag känner att jag så gärna behöver skriva ut de nu, Jag vill för guds skull ha min röst, Visa mitt persektiv från det och visa att jag har varit med om detta. Jag klarade mig. På en dålig väg och ett dåligt sett, Men dehär är del 1 och kommer bara beskriva mitt persektiv och min händelse. Del 2 kommer handla om bra utvägar och saker man kan göra som utsatt eller vet om någon som är utsatt. Jag vill så gärna hjälpa till och jag hoppas min berättelse kan ge hopp i någon själ iallafall.


Ni är så sjjukt underbara. snälla ni, tack för ni finns. tack för ni gör mitt liv värdigt. Tack för ni stöttar mig och drar upp mig från botten när jag inte längre orkar flyta. Ibland tänker jag liksom varför sveriges lagar är så enormt (ursäkta men) kassa. Snälla snälla fixa detta. Vadå flera års fängelse för att ladda ner film olagligt? När inte ens en våldtäcksman får straff för att han våldtagit ett fucking barn? Jag har ärligt inte insett hur sjukt detta är förens nu. Varför ? Vad har dessa barn gjort för att förtjäna det? Eller ja självklart, människor i huvudtaget ? VAD ?

Jag har alltid tänkt att de är något jag gjort fel. Något jag förtjärnade. På något vis liksom mitt egna fel. Kanske såg jag ut på helt fel sett? Kanske betedde jag mig fel? Hade jag för tunna kläder? Hade jag för mycket smink? Var jag för snäll? Litade jag på folk för mycket? Var de fel att ha håret så som jag hade den dagen, Kanske var de för inbjudande. Kanske sa mina kläder att man fick göra detta mot mig? Isåfall var de ju mitt egna fel. Det var ju jag som valde kläderna. Det var ju jag som kammade mitt hår. Det var ju jag som gick ut. Det var ju jag som tog stegen dit, Det var ju jag som inte måde bra. Det var ju mitt fel allting. Ett nej och skrik på hjälp kan inte ersätta hur jag såg ut. Hur välkommen mitt utseende gjorde honom. Men jag trodde jag hade en vilja, jag trodde jag hade en röst. Jag trodde jag kunde bestämma över min egna kropp och mitt egna liv utan att detta skulle hända. Jag var så ung. Jag var ju bara 12.

Efter den dagen, Förlorade jag allt. Det gick inte en dag som jag inte täckte varje hudbit av min kropp med kläder. Jag kunde inte visa min kropp, Jag ville inte att de skulle hända igen. Det gjorde ju så ont? Det var ju så hemskt. Jag skulle inte visa min kropp eller hud. Jag ville inte gå igenom de hemska igen. Jag ville vara ifred. Jag kunde inte vara nära folk och absolut inte äldre män. började stöta bort alla som stod mig nära. Slutade äta, Hade ingen självrespekt och kände mig så otroligt äcklig. Jag behövde bli smal, Jag behövde gömma min kropp, Jag behövde hålla mig undan. Skolan sket sig, Vågade inte gå ut ensam. Senare börja jag skolka, Försvinna från skolan och hitta på att jag var sjuk nästintill varje dag. Jag kunde ju inte berätta vad som hade hänt. Jag var ju så äcklig och det var endå mitt fel, Dom skulle bara avsky mig och inte vilja ha mig längre. Ingen skulle gilla mig och alla skulle tycka att jag var ett fel, hela jag.



- Denhär biten är väl mer tillägnad till min mamma.

Jag rasade i vikt va mamma? Jag betedde mig mer o mer annurlunda? Jag var ofta nedstämd och sur? Jag bråkade ofta med er va? Visst ändrade jag planer i sista stunderna hela tiden också? Det var inte för att förstöra. Det var för jag inte kunde. Jag klarade inte av att träffa folk. Att gå ut och visa mig. Sommrana var jätte jobbiga mamma, När alla gick i tunna sköna kläder och kände solen mot sin hud, badade och hängde med kompisar. Men jag vågade inte träffa folk mer. Jag kunde ju inte visa min kropp så alla tyckte jag var konstig för jag gick med mina tjocktröjor och huvtröjor, mjukisbyxor och heltäckande. Men jag kunde ju inte berätta varför. Och varje gång någon frågade blev jag sur. Jag kände mig ännu mer annurlunda och ''fel''. Jag kände mig så smutsig. Så värdelös. Obetydelsefull. Och så hemsk som inte kunde berätta det mamma. Att jag lät dig gå runt och undra i 2 år. Men de var inte du som gjorde fel. Det var heller inte jag, de vet jag nu. Jag vet att de inte är mitt fel. Att jag får se ut som jag vill, Jag och andra ska kunna gå ut i vilka kläder vi vill utom att bli ''tillåtna''. Men var jag bara ett randomt offer? Eller var allt bestämt? Jag vet inte själv. För allt hände så snabbt samtidigt som tiden stannade. Allt bara hände utan förvarning. Det var inte mitt fel, Men kanske inte hans heller? Jag kanske inte sa nej tydligt nog menar jag. Jag kanske inte skrek högt nog och kanske jag inte sparkade nog. Han kanske missförstod allt. Kanske trodde jag var äldre? Det kanske bara är jag som ser de så hemskt medans de kanske inte är de. Han kanske menade väl? Han kanske inte menade att skada mig. Juste mamma, När jag kom hem.. Jag hade så ont. Förlåt för jag skrek på dig den dagen. Förlåt att jag stängde in mig själv i mitt rum i flera månader. Förlåt för att jag inte åt maten du kämpade med för mig. Förlåt för jag stöte undan dig och förlåt för jag inte berättade allt. Jag vet inte vad jag känner tycker eller tänker längre mamma. Är de mitt fel? Eller är de hans fel? Är de bådas fel eller ingens fel? Jag ljög för dig, så de borde va mitt fel. Ni trodde ju bara att jag skulle träffa mina vänner. Som jag faktiskt brukade göra väldigt ofta på den tiden, Vem skulle tro att de skulle hända? Jag lovade att jag skulle komma hem i tid och inte göra något dumt va? Du var så rädd om mig, Och jag bara satt mig själv i fara endå.

Det som hände mig mamma, Det gör mindre ont än att se hur dåligt du mår över detta. Inget gör så ont som när du gråter tack vare mig. Jag önskar så gärna att jag kunnat ändra allt. ändra den dagen, ändra mitt mående, ändra mina sjukdommar. Så vi kunde vara lyckliga mamma. Jag älskar dig, Jag älskar dig så mycket mamma.

Detta är ett riktigt känsligt ämne för mig, Men de kommer upp mer senare i livet antagligen. Tyvärr inget som är redo att komma ut offentligt.

Och ja, jag är berädd på hat och negativitet efter detta inlägg. Men att få andra se hopp och må bättre, samt få ut detta ur mig. Det är värt det! ♥

Kram, Millan.


Nå mig:

Millanhk.korv@hotmail.com

Sc; millanklinger2

Instagram: millanklinger

Likes

Comments

- Är det mitt fel? Är det mitt fel att jag mår såhär? Är det mitt fel att detta hänt mig?


Ibland känner jag att jag behöver en förklaring på varför jag ska leva kvar här.

Jag har länge letat efter svaret på varför jag ska finans kvar. Och vet ni vad? Jag tror jag äntligen hittat det.

Det är aldrig offtrets fel. Det är inte vårat fel.

Ibland vill man bara försvinna och fly från allt, Vissa klarar inte av att stanna kvar vilket är så otroligt synd.. Men ni som gör det, ni är så otroligt starka. Jag är så enormt stolt över er!

Låt inget någonsin trycka ner dig för du förtjänar så mycket bättre.

Och dina dumma tankar som kommer upp ibland eller ofta, vifta iväg dom och försök tänk mer positivt. Vet att de inte är lätt alls, men med hjälp av en vän ( eller mig ) så kommer du nog klara det. För du är underbar som du är.


När din ångest väcker dig på nätterna, kanske viskar i ditt öra att ta fram rakbladet eller kniven, att du ska försvinna eller vad som.

Tänk på de såhär, DU ÄR INTE din ångest! Den ska inte bestämma över dig! Du har en helt egen vilja, Ett eget liv. Denna demon kallas ångest, vet du ? Det kan dra lååååångt åt skogen ! Du ska kämpa, Jag ska kämpa, Vi ska kämpa! Och vi ska fan vinna också! De kommer gå segt för vissa, Göra enormt ont för vissa, och tillochmed ge sån enorm smärta att de känns omöjligt. Men de är det inte. För vi ska klara detta tillsammans ellerhur? Ja.

Godnatt på er. Ni är underbara. Förlåt om texten var lite flummig men jag är ganska trött. Ni u så sjukt fina människor och ingen ska få tillåtelse att bryta ner er! Ni är starka, Och helt otroliga. Jag klarar det, Då klarar ni det.

Vi klarar det tillsammans. Kram Millan ♥



Kontakt:

Millanhk.korv@hotmail.com

Snapchat: Millanklinger2

Instagram: Millanklinger

Likes

Comments

Allt är så knas just nu, jag börjar liksom undra när de ska bli bättre.
Jag saknar mina katter något enormt! Att inte kunna ha deras närhet förstör så mycket för mig.

Idag är en sådan dag man bara vill försvinna och skippa all smärta.
Jag förstår inte varför människor som en hobby ska förstöra för andra.
Ni där ute som tycker de är så otroligt roligt att förstöra för folk o få de må dåligt, snälla låt bli.
De är otroligt onödigt och bara omoget gjort av er. Ni tjänar absolut inget förutom skuldkänslor resten av liven, och ni som inte känner skuldkänslor över att förstöra folk? Ni vet innerst inne hur dumt val de är.
Dagen ni inser vad ni gjort, vad ni förstört. Den dagen kommer ge er smärta, ärr för livet lika så som ni skadat de stackars oskyldiga människorna.

Jag dricker min coca Cola och väntar på att min pojk ska ringa på Skype.
Jag är så otroligt att jag har honom, jag vågar inte tänka på vad jag hade varit utan honom.
Men ja, som sagt. Jag är inte bra på att skriva för 5 öre. Men förklaringar på de kommer också fram!

Glöm aldrig att ni är underbara. Precis som ni är!
Ändra dig aldrig för någon annans skull än din egna.
Se ljuset istället för mörkret, för jag ska försöka vända er till ljuset varje gång ni tittar bort.
Kram på er!

Likes

Comments

Hej! Detta blir mitt första inlägg och jag hade tänkt att förklara vem jag är och vad min blogg går ut på!
Jag heter Millan och fyller 15 år nu i februari! :)
Mina intressen är att skriva låtar, måla och mysa med mina katter!
Jag började både rita och skriva låtar i tidig ålder och har hållet på med det under hela mitt liv skulle jag väl kunna säga.
När jag föddes så var jag päls allergiker. De va synd då vi hade både hund och katt, och jag älskat djur mer än allt annat.
Men jag växte bort från allergin och idag har jag 2 helt egna katter sedan några månader tillbaka! Dom heter Kiwi och Queen :)
Och tyvärr, är det nog de enda intressanta om just mig!

Vad min blogg kommer handla om? ~

Jag kommer väl mest skriva om mina vardagar och ganska tragiska händelser.
Kommer för första gången i mitt liv skriva ut mig, ha en röst i denna värld och förklara allt från mitt perspektiv!
Jag har inte vågat berätta saker som kommer komma upp på denna blogg för någon förut. Hållit allt inom mig och tidigast för någon få månad sedan jag började öppna mig för min familj och mina nära. De kommer komma upp allt från tankar, motivation, blickar från mitt liv och en massa, massa händelser!

Skapade min blogg först och främst för att kunna få ut allt ur mig och kunna skriva ur mitt egna perspektiv, hur jag gått igenom detta och hur jag klarat mig.
Men även för att motivera andra, visa andra vad som hänt mig och hur jag fortfarande står på mina ben idag.
Visa möjligheter och utvägar. Berätta hur jag gått igenom detta och även hoppas på att kunna hjälpa andra.

Jag är inte bra på att uttrycka mig eller skriva, men jag hoppas detta blir rätt.
- Ha en grym dag! Ge aldrig upp. För du är så sjukt mycket värd i denna värld!

Kontakt:
millanhk.korv@hotmail.com
Snapchat: millanklinger2
Instagram: millanklinger

Likes

Comments