I'm back.

Jag är ensam. Det är ett faktum. Sen hur jag väljer att hantera denna situation är upp till mig. Jag känner inte mig själv i denna tillvaro än. Det kommer nog med tiden. Men allt handlar om vad jag strävar efter, hur mycket jag socialiserar mig och gör mig själv till en del av andras vardag. Ni hör ju. Jag känner att jag borde tala flytande engelska och ha tonvis med vänner redan nu. Ett önsketänkande - men snart så.

-Stod precis köket och tänkte om man skulle gråta en skvätt. Känslan bara kom. Ni vet en sån här känsla som man bara inte kan stoppa. Men jag hittade inget att gråta över. Nästan inget. Hoppas det förblir så. Orkar inte längta hem. Självklart saknar jag er alla mest. Det vet ni. Men jag måste intala mig att jag inte gör det - för 10 månader kan man väl ändå klara.

Idag började alla tryouts för skolans sporter. King som man är har man signat upp sig för fotbollen. Riktigt korkat egentligen eftersom jag själv vet att jag typ inte kan springa pga får extremt ont i vaderna. Den här processen med att bli uttagen till något av lagen kommer ta 3 dagar. Vi började med ett 2timmarspass imorse. Samma visa ikväll. Så två pass varje dag från denna måndag till onsdag. Sen återstår det att se om man blir en härlig bänkvärmare eller faktiskt får visa lite vad man går för. Ett av testen var att lägga en långboll - sedan se hur många yards den kom inom en vis uppkonas yta. Så langade man ju en riktigt fin boll på första skottet. Då tänkte man ju lix ''I got this'' - jag var redo för att glänsa lite osv. Men tack o hej till den idén när jag la nästa boll och det verkligen var det värsta jag sett. Whatever. Som det brukar sägas så är det inte riktigt samma standard på fotbollen här som hemma i SWE. Så det ska nog lösa sig.

Det var skönt att äntligen få träffa lite ungdomar. Dom var trevliga. Absolut. Men det var verkligen ingen som intresserade sig i onödan. Återigen. Det är upp till mig. Jag försökte verkligen prata så mycket som möjligt för att knyta lite band. Men jag är lite av en utomjording här så det är bara att kämpa vidare.

Igår kom vi hem från deras landställe. Det var mysigt. Mina ''föräldrar'' har ett ''lake house'' elr ''cabbin'' som de åker till på helger. De gjorde fint på tomten och jag ba chillade gäääääälet. Vi åkte ut med deras jetski ett par gånger. Jag trodde jag skulle dö. Dessa var vilda chaufförer. Den ena var vildare än den andra och jetski´n lix hoppade över vattnet som ett vilt djur. Jag kämpade livet ur mig för att kunna sitta kvar där bak. Men det var svinkul!

Love


PoK

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag lever. 34 timmar tog det. Men nu är jag här. Mendota Heights, St. paul. Mitt nya hem.


För bara några timmar sedan kom jag till min värdfamilj. Jag ligger nu i sängen och försöker smälta allt. Vad har jag gett mig inpå. Förmodligen det bästa som jag någonsin kommer uppleva. Men jag har redan märkt det - detta kommer inte alltid gå som på räls.
Inatt sov alla vi studenter på ett motel en bit härifrån. Vi anlände vid 2 på natten och blev snabbt indelade i rum. Kära jag hamnade i ett rum med tre andra tysktalande. Jättetrevligt. Inte lika trevligt när dessa 3 trevliga kidz enbart pratade tyska - med varandra. En liten appetizer på hur det är att känna sig utanför. Som tur var löste sig den där situationen ganska snabbt. Det var bara att babbla på om allt mellan himmel och jord. Det funkade prima och den tyska klanen kändes inte längre som en klan emot mig. Det är förmodligen samma tugg som kommer gälla hela året framöver. Jag måste armbåga mig fram lite i omgivningen jag hamnat i - då den ännu är totalt okänd. Detta folk är förmodligen även totalt ointresserad av mig om jag inte visar vem jag är och vad jag kan bidra med.


Min familj är några av dom finare. Jag bor med en mamma och pappa. Mina "syskon" flydde huset när de fick höra att jag skulle komma. Prank. Dom är äldre och har deras eget plaza sedan år tillbaka.
Mina "föräldrar" kom och hämtade mig på motellet. Det var nästan som en ceremoni. Vi ropades ut en och en och alla värdfamiljer stod där och klappade händerna när man gled in i rummet. Härligt med uppmärksamhet ändå. Jag blev verkligen så känslosam och började gråta direkt när jag såg dom. Vet inte varför. Det kändes bara så bra.

Bli inte för överraskade nu: När vi åkte hem så gled vi förbi en drive thru och hämtade upp hamburgare. Sedan vidare hem för att käka i uterummet - framför tv:n. Welcome to america tänkte jag. Det här blir intressant och kul!

Imorgon ska vi åka till deras landställe som ligger 2.5h rakt upp i staten. Trevligt tycker jag. Det är bra att jag hålls aktiv - för att minimera risken av störd hemlängtan.

Hoppas ni mår superbäst mina vänner. Kärlek.


PoK

Likes

Comments

Mina älskade vänner!

Det är dags. Nu har jag gråtit lite. Haft härliga fejder med morsan. Skrattat en massa. Stressat livet ur mig - det är inget jag själv noterat tidigare. Men jag märker det nu. Jag har absolut noll koll. En riktigt härlig känsla har det varit - tills nu. Jag har levt på en egen nivå. Flugit lite från verkligheten. Flugit lite från mina kära föräldrars tips angående kropp och själ, packning, pappersarbete och livet. Men allt löser sig. Jag tycker att allt är på plats. Allt är tipptopp och färdigt enligt mig. Jag tycker jag är såpass redo att jag planerat storslagna kvällar med mina fragraste vänner så tätt inpå avresan. Det gick tyvärr inte hem bland förmyndarna - och nu sitter jag ute. Ensam. Just vinkat av några finare som fått mig att gråta ännu lite mer. Det finns tydligen inget stopp på tårarna. Mamma ojjar upp sig och påstår sig ha magknip över att jag är så rörig. Brukar då snabbt langa kommentaren att hon får lugn och ro i ett helt år framöver. Så det är bara gasen i botten som gäller. 190 knyck ba sådär.

Jag har sagt ända till nu att jag ''inte känner någonting, det är blankt''. Big prank. Nu väller känslorna över mig. Jag älskar ju mitt liv. Förhoppningsvis älskar jag mitt liv oavsett plats på jorden. Men jag börjar inse vad jag lämnar. Jag lämnar en trygghet med människor som jag bryr mig så mycket om och håller så nära om hjärtat. Allt jag önskar är att detta finns kvar om 10 månader. Men nu ska jag testa vingarna. Det lär bli ett par nödlandningar och ett ex antal mayday-samtal under färden. Då blir det väl bara till kolla snapmemories och garva för mig själv. Känna lite hopp. GLÖM ALDRIG ATT JAG ÄLSKAR ER MIN FAGRA OMGIVNING.


Onsdag: Jag är klár. Tydligen. Nu är det bra med Swe. Tydligen. Om 9 timmar är det tack o hej. Vet inte om jag är redo. Men detta överlever vi hörrni. Mina älskade vänner. Vi ses om 308 dagar. Älskar er mest.


So long.


Pok


Likes

Comments

Min nya hemstad blir St. paul - Minnesota. En stat dit många svenskar utvandrare under de fattiga tiderna i Sverige. Min amerikanska familj har själva förfäder som utvandrade härifrån. Vilket gör att det känns tryggt och skönt att ha något ganska "stort" gemensamt.
Familjen består av en mamma, pappa och två döttrar som inte längre bor hemma. Så jag blir ett ensambarn nästa år - härligt med full uppmärksamhet ändå!!!!!:))......
Skolan jag ska gå i har ca 1400elever - så typ ett normalstort gymnasium. Det känns skönt. Enda önskan jag har gällande high school är att inte bli råmobbad. Typ en sån där härligt exkluderad utbytesstudent som inte kan språket ordentligt. Om man aktar sig för det lär det säkerligen bli jättehärligt!

Några av mina vänner har redan lämnat Sverige inför nästa år. Idag åkte Patrik- det har alltså börjat hända. Det är lix dags. Men jag är extremt trögfattad gällande detta och fattar inte att det faktiskt händer NU. Jag känner blankt inför denna resa. Jag ser verkligen fram emot det. Men jag känner ingenting - om ni förstår vad jag menar. Inga känslor jag kan sätta fingret på iallafall. Jag är nog mest förväntansfull - men vet inte på vad eller på vilket sätt än. Just nu lever jag bara. Lever lite hit och dit. Visumet är ännu inte klart - troligen pga att jag levt lite för mycket på vissa fronter och kanske råkat förtränga att visumansökan kräver en del tid och engagemang... Men snart är även det klart!

Min sommar i år spenderas mestadels på hemmaplan. Har jobbat lite, hängt med familj och vänner. Är nu påväg hem från Torekov där jag och Julia hängt ett par dagar. Ytterst trevligt. Jag gillar verkligen västkusten. Det känns som en äkta svensk sommar. Lukten av tång o fisk - så ska det va!....


PoK

Likes

Comments

Hej igen mina kära vänner!

Jag gillar att ha koll på läget. OCH JA MAMMA jag vet att jag inte har koll på materiella saker och viktiga tider osv. Det är jag ganska usel på. Men när det kommer till traditioner är jag lite mer kvalificerad så att säga. Jag har koll på ALLT som ska hända på våra traditioner inom familjen. Det är någon slags fetisch för traditioner. Jag vet inte om det har att göra med att jag brukade dunka huvudet i asfalten som bebis eller något annat/annan som har påverkat att det blivit såhär - men jag ''måste ha'' varje tradition som den alltid har varit. Maten ska gärna vara lika som förra året, händelser ska gärna ske vid samma tidpunkt och jag gillar när samma människor återkommer vid nästa tillfälle av samma tradition. Jag antar att jag omedvetet placerar ett likhetstecken mellan följda traditioner och en lyckad upplevelse. Självklart är det kul med nya varianter och vanor. Men traditioner är traditioner och det gillar jag att bevara:)

Midsommar är en sådan tradition som jag vill genomföra på ett visst sätt. Årets midsommar var maxad. Jag vaknade upp på landet - som alltid. Jag och mitt kära sällskap började sedan beta av dessa midsommarrutiner som skapats med åren- plocka blommor, klä stången, äta lunch, dansa runt stången, femkamp osv osv. Vi hade även vår amerikanska familj här på besök. Så det var bara att snabbt visa vart skåpet skulle stå gällande denna tradition - jag ville inte bli blåst på rutinerna...:)

När den större delen av dagen var passerad åkte jag in till stan och åt middag hos Mira. Grädden på moset att få vara med mina fina vänner på midsommar. Det kändes så bra att umgås både med familj och vänner den dagen. Jag kände mig lite rik på livet helt enkelt.

För övrigt så har jag levt livet med våra amerikanare. Dom är så fina människor. Äkta och lättsamma. Det kändes så skönt att jag nu blivit tvingad till att prata engelska. Det är något jag varit lite orolig över inför utbytesåret. Det här med att inte kunna kommunicera fullt ut. Hur ska jag göra mig förstådd på det sättet jag vill? Hur ska jag skämta? Hur ska jag prata för att inte göra bort mig?. För bara något år sedan gjorde jag ett riktigt härligt misstag. Vi var utomlands - jag och morsan stod i någon butik och hon velade om något som skulle köpas. Jag började väl tröttna och bestämde mig då för att kommunicera med mamma på engelska. Jag skulle framföra - mamma snälla, sluta vara inte så kinkig. Men älskade jag säger då istället - Mom please, stop being so kinky. När jag kom underfund med vad jag sagt högt i butiken har jag börjat akta mig för att göra hemmagjorda översättningar.


PoK




Likes

Comments

Gokväll!

Nu är det sommarlov och jag har avklarat första året i gymnasiet. Vad snabbt det gick mina kära vänner!! Ett år av lärdom gällande plugg liksom kompisrelationer. Med tiden kommer man till insikt med hur och vad man ska värdera i sitt liv. Inget som jag är en stjärna på än - men jag fattar konceptet. Jag tror att detta år har fått mig att förstå att jag inte vill snöa in mig - jag vill absolut inte bli mer trångsynt än vad jag redan är.

I helgen var jag på lägret jag pratade om i förra inlägget. Ett läger där svenska utbytesstudenter över hela landet samlades för att förberedas på olika sätt - tex om kulturskillnader och hur man agerar i olika psykiska stadier under sin resa.

Sådana tillfällen som detta läger är troligen väldigt nyttiga - att träffa människor som inte lever sitt liv exakt som jag. För erkänn det eller ej mina vänner - men vi lever i en STÖRT sluten bubbla. Vi alla brås på varandra. Vilket är naturligt. Men vi tror att hela världen är som oss. Men nej. Och dom som inte är som oss, dom ska bli som oss - ''för det är det enda rätta''. Men återigen, nej. Vi måste bara lära oss att det som finns utanför denna slutna bubbla är livet. Det ska vara nästintill en självklarhet att man ska kunna ta del av och acceptera något man inte vuxit upp med. Annars kommer man nog inte så långt på egna ben. Men att livnära sig på sina föräldrars pengar hela livet går ju även det såklart....:))))))

Det är säkert några av er som inte vill ta in vad jag just skrev i ovanstående stycke. Men det är vad jag tror!:)

Redan på detta läger blev jag rejält knuffad utanför denna slutna bubbla. Nu ska jag vara helt ärlig. Jag kände mig som en riktig brat. Utan riktiga anledningar. Jag kom dit med mitt mest polerade leende och en inställning att vara så öppen och framåt som möjligt. Det var en kort uppvisning från mitt håll. Jag hade redan innan jag åkte feber och var tvungen att sova mestadels av vistelsen. Tyvärr. Då kom brat-feelingen fram. Inte kul. Men det var intressant. Givande. Självklart var det lite ansträngande att i början känna sig som en vilsen själ. Inte bara att man själv är lite vilsen. Utan att vara otrygg bland en flock vilsna själar. Egentligen exakt som i vår vardag. Jag har sagt det förut - vi alla är nog lite vilsna, men många försöker ha en bra täckmantel för det. MEN många har redan börjat bearbeta det och är mer stabila individer. Vi alla kan bara säga Gz till den gruppen ungdomar!

Okej slutpratat. Hoppas ditt sommarlov blir hur fett som helst!!!

PoK


Jag och mina fagra vänner nedan.

Likes

Comments


Livet flyter på och nu är det inte lång tid kvar. 8 veckor. Jag har två månader på mig att knyta ihop säcken, göra mig redo och sen bara gittish. För mig kommer det vara viktigt att jag har tagit farväl och på något sätt avslutat allt här hemma. Och ja mamma... jag vet att detta inte är slutet på mitt liv. Menar självklart inte att jag ska säga upp kontakten med folk. Jag vill bara inte uppleva klumpen i magen av att jag har bollar i luften här på hemmaplan. Jag vill ha personlig peace när jag åker - känna mig chill och redo för kommande år.


10 augusti flyger jag till Chicago. Det är allt jag vet.


Vanligtvis får min organisations studenter veta sin familj 3-6 veckor innan avresan. Det kan kännas väldigt sent, men jag uppskattar att jag inte fått familjen än. Då slipper jag leva ''dubbelliv''. När jag får familjen vill jag skapa en relation. Jag vill ägna tid och energi åt det. Men nu hörni - Nu vill jag bara leva livet ur mig med familj och vänner i Sverige. Jag vet dock inte vad jag känner inför att hela situationen är så flytande. Förväntansfull. Det är nog vad jag är. Kanske lite stressad också.

Vad som är i process nu är visumansökan. Jag kan väl erkänna att jag inte har någon större koll på det än. Jag lider inte av dyslexi, men när jag läste igenom anvisningen började jag undra. En massa konstiga benämningar som jag inte kunde särskilja eller förstod mig på. Men det löser sig.

Nästa helg börjar allt. Det är ett tvådagarsläger där allt kommer introduceras. Man lär känna andra utbytesstudenter som kommer göra samma resa som en själv. Jag ser fram emot det. Det är nog nyttigt att ha vänner som går igenom liknande händelser som en själv. Det kommer inte alltid vara helt enkelt och då är det nog skönt att kunna diskutera med nån som verkligen förstår en.


PoK

Likes

Comments

Jag tror att vi alla har en bild av hur vi vill vara som människa. Hur vi vill agera i olika situationer, hur vi vill behandla oss själva och hur vi vill bemöta andra. Just idag kanske jag inte är mitt bästa jag. Men jag lär mig med tiden.

Vi alla är, mer eller mindre, vilsna själar i dessa tonårsår. Vilsna själar som springer från sammanhang till sammanhang för att skapa oss någon slags, fullkomligt betydelselös, position i umgängen. Det är ett hemskt faktum att man som tonåring ibland känner att man måste prestera socialt och vara på ett visst sätt för att känna sig omtyckt och accepterad. I samma veva blundar man för sin faktiska ståndpunkt och tappar sig själv på vägen. Att vara någon man inte är - det är ett beteende som snabbt blir genomskinligt för omgivningen. Förhoppningsvis lär man sig att det enda rätta och fungerande beteendet är att vara ärlig mot sig själv och bara glida som man själv innerst inne känner för. 

Jag skulle påstå att jag är säker på min sak och ofta vet vad jag vill. Men ingen är mer än människa och vi alla bär på osäkerhet som visar sig i vissa situationer. Mina föräldrar har lärt mig vad som är rätt och fel. Ända sedan barnsben. Sedan är det en annan femma om jag alltid agerar som dom lärt mig. Det kanske inte alltid blir rätt, men det är sånt som händer. Man måste ju leva lite också. 

Min käre far brukar påpeka att det är toppen att umgås med människor som har lite vett innanför pannbenet. Jag kan förstå varje förälders rädsla att ens barn ska hamna i fel kretsar. För det är ju så - I dagens läge påverkas jag extremt mycket av de jag hänger med. Det är inte alltid att vi påverkar varandra positivt.... men det är som det är och jag är väldigt glad över de vänner jag har i mitt liv idag. 

Här kommer lite bilder på några av alla kings som finns i mitt nuvarande liv!

PoK

Likes

Comments


"Du har ju hela livet på dig Millen", så uttalar sig min käre mor när hon ifrågasätter varför jag försöker leva som att jag ska dö imorrn. 17 år och jag är fruktansvärt törstig på livet. Jag flänger runt och försöker hinna med allt som är lockande. Speciellt nu innan jag ska åka. Självklart hinner man med mycket som är näääz och jag försöker genomföra saker som jag anser ger mig lycka och erfarenhet. Tyvärr brukar jag då intala mig själv att jag inte har tid med sysslor som att tömma diskmaskinen och hjälpa till med tvätten - sorry för det morsan.

Det senaste halvåret är det som att jag levt framför mitt egna liv. Nu kommer verkligheten ikapp och man ska inte ljuga, jag är lite rädd och nervös. På något vis ser jag mitt avresedatum som en slags personlig domedag - trots att jag vet att det nog är från och med den dagen som jag verkligen kommer lära mig vad livet faktiskt handlar om. Men som Ellen sa häromdan, "Vore det inte konstigt om du inte kände att det kommer vara lite jobbigt att lämna allt och alla du älskar." -  en väldigt sund tanke enligt mig. 

Det handlar alltså inte om att jag inte ser fram emot att åka. Det handlar nog bara om en extrem nervositet. Nervositet inför det liv som jag inte har någon aning om än. Jag är nervös för att inte hitta mig själv i min nya omgivning. Nervös för att jag snart lämnar min trygga plats bland umgänge och familj. Jag kastar mig framför livet för att se vart det kan ta mig, utan någon som helst kontroll - det är vad som gör mig nervös.

Dock så prankar jag mig själv så hårt när jag ojjar upp mig och triggar min egna nervositet. För samtidigt så känner jag mig så trygg och säker med valet jag gjort. Jag vill inget hellre än att vidga vyerna av livet. Men jag, liksom majoriteten av dagens ungdomar, lider av grov FoMO. Fear of missing out. Ett år är lång tid och mycket kommer att hända här hemma, det kan man inte komma ifrån. Mina, liksom era erfarenheter och karaktärer kommer förstärkas så mycket under tiden vi inte ses, men det gör mig förväntansfull. Så självklart känner jag en oro över hur min relation till mina nuvarande vänner och bekanta kommer vara när jag kommer hem igen. Men allt löser sig. 


PoK


Likes

Comments

Postad i: Varför utbytesår?

I höstas började jag i gymnasiet, Viktor Rydberg. En fantastisk skola som jag verkligen gillar, men det finns alltid två sidor av samma mynt. Efter en tid började jag känna att min skola inte skulle kunna ge mig allt jag ville se under min gymnasietid. Jag upplevde en sorts begränsning i min nya skola, ett sorts klimat och uppträdande som jag inte ville och vill representera och ta del av till 100%. Jag kände att jag måste se vad världen har att erbjuda påriktigt, inte bara se märkeskläder och party- som är en stor del av mångas vardag.

När jag var mindre tänkte jag att ett utbytesår skulle va fett. Det va något som ''jag skulle göra''. Men det ändrades med tiden. När jag började gymnasiet var den enda tanken att jag skulle maxa dom tre åren, sedan ta studenten och bara leva livet med en massa möjligheter. Men som sagt, det ändrades.

Det var en kväll precis innan jul som jag pratade med Cissis familjekompisar som då berättade hur både de själva och deras barn hade varit iväg på utbytesår. Sättet dom förklarade upplevelsen på lät extremt lockande och inspirerande. Jag skrev direkt till morsan för att berätta vad jag just hade bestämt och trodde givetvis att jag skulle få ett mycket glatt svar denna lördagskväll. Men svaret jag fick löd ungefär såhär : Millen är du full? Kom hem nu.

Hursom, mina föräldrar tyckte idén var jättebra när dom insåg att detta var ett beslut jag tagit i bra tillstånd. Sedan började processen, nu är den i full gång och det är spikat att jag lämnar svensk mark den 10nde augusti.


PoK

Likes

Comments